Låååång hemresa

Jag har, förhoppningsvis, lärt mig två saker det senaste dygnet. 1) gör aldrig käcka positiva antaganden om hur en resa kommer att gå, speciellt inte offentligt (typ på en blogg eller så), och 2) res aldrig, aldrig, aldrig nånstans på vintern. Inte med bil/buss/spårvagn/tunnelbana/whatever, och absolut inte med flyg. Nånsin.

Jag skulle ju resa över Düsseldorf, och var jättenöjd att det inte blev Arlanda (som jag flög via när jag kom till Sverige) eftersom det varit totalt kaos där med massor av inställda flyg på grund av snöovädret. Skrev till och med nåt idiotiskt i förra inlägget om att nu var det ju ingen risk att flyget skulle bli inställt pga. vädret i alla fall. Kung Bore fick alldeles uppenbart nys om det och bestämde sig genast för att ha lite kul.

Klockan 9.05 skulle flyget gå från Landvetter, så jag gick upp 05.20 för att hinna med flygbussen och vara på plats i god tid eftersom jag inte lyckats checka in on-line innan pga. nåt strul med United Airlines hemsida. En halvtimma innan avgång kom ett meddelande i högtalarna om att de som skulle vidare till USA efter Düsseldorf skulle komma fram till gaten. Jag och fyra stycken till gick fram, och det visade sig att det var oväder i Düsseldorf så vi skulle bli ombokade till att annat plan istället. Stön! I New York hade jag 1,5 timmas stopp innan planet till Greensboro skulle avgå, nu var väl inte chansen särskilt stor att jag skulle hinna med det. Mycket riktigt, vi blev ombokade till ett plan till Köpenhamn, sen skulle jag få 5 timmars stopp i New York innan ett plan till Greensboro skulle avgå 20.10, lokal tid. Dubbelstön! Det hade varit så himla skönt att komma hem i vettig tid, jag hade varit hemma 18.15 om jag kommit med det ursprungliga planet och nu var den nya tiden 21.45 istället, men det var inte mycket att göra. Dessutom var vi tvungna att gå ut till bagagebandet, hämta våra väskor, fixa nya boardingkort och sen checka in väskorna och gå igenom security ytterligare en gång eftersom de tydligen inte bara kunde lyfta över väskorna till Köpenhamnsplanet direkt. Trippelstön!

Det gick bra att komma till Köpenhamn i alla fall, och sen visade det sig att jag fått plats allra längst bak i planet till New York. Jätteskönt att slippa ha någon bakom sig som sparkar i ryggstödet, och dessutom var det tre säten i rad och vi var bara två som satt där så sätet i mitten var ledigt så vi fick lite extra utrymme. Han som satt bredvid var en jättetrevlig skåning som skulle till New York och hälsa på sin dotter som bor på Manhattan (jag vill också bo på Manhattan!!!). På grund av dåligt väder över Island så flög vi över Skottland istället, vilket gjorde att flygresan blev 9 timmar lång istället för drygt 7…

Men det gick hyfsat fort ändå, mycket tack vare skåningen bredvid mig. Han berättade att han höll på att amatörforska om en svensk som utvandrade till Amerika nån gång på 1870-talet. Planen var att mannen skulle bo där i två år och tjäna ihop tillräckligt med pengar för att han och hans fru och två barn (som var kvar i Sverige) skulle kunna köpa sig en egen gård. Efter sju år hade han inte kommit tillbaka och ingen hade hört ifrån honom, så hans fru ansökte om att få honom dödförklarad eftersom hon ville gifta om sig med en annan. Precis när allt var klart med bröllopsplanerna knackade det på dörren en dag och där stod hennes utvandrade man! Jag hade nog blivit aningens småsur för att han inte hört av sig tror jag 🙂 men uppenbarligen gick det i så fall över rätt fort för hennes del för de gifte om sig med varandra istället och fick tre barn till. Så kan det gå! Det som gör historien ännu mer fascinerande var att han inte var ensam när han kom tillbaka, utan han hade med sig tre indianer som han blivit bekant med (han hade bott i Nebraska). Han och indianerna satte ihop en show och åkte runt i Sverige, Norge och Danmark och turnerade och blev ganska kända och omtalade. Det bästa var att det inte var någon slags freakshow där indianerna skulle ”visas upp”, utan det var helt och hållet på deras villkor och de och svensken var kompanjoner och jämlikar. Efter några månader blev dock en av indianerna sjuk och dog och då återvände de andra två till Amerika. De åkte tydligen inte med passagerarbåt utan med en lastbåt, om det var för att de inte hade pengar eller om de nekades att köpa passagerarbiljett pga. att de var indianer vet man inte. Trots rejäla efterforskningar har ingen lyckats hitta deras historia nedtecknad någonstans, det verkar som om de aldrig talade om sin Europaresa efter att de kommit tillbaka till Amerika vilket är ett mysterium i sig. Att åka på en så lång resa på den tiden var ju inget vem som helst gjorde precis, och borde ha blivit omtalat. En väldigt fascinerande historia, förhoppningsvis ska det bli en bok av det så småningom och den kommer jag absolut att läsa i så fall!

Väl framme på Newark, New York, gällde det att slå ihjäl de närmsta 5 timmarna. Jag började bli rätt seg, särskilt efter att ha drabbats av matkoma efter att ha ätit kvällsmat på McDonalds. Sista timmen var jag så trött att jag mådde illa, då hade jag varit vaken i 20 timmar nånting (kan verkligen inte sova på flygplan). Vid ”min” gate stod det ett plan som skulle till San Fransisco och var rätt rejält försenat. En halvtimma innan vi skulle gå ombord på Greensboro-planet stod SF-planet fortfarande kvar, men ändå stod det på skärmarna att Greensboro-planet skulle gå ”on time”. Jag hade ju mina tvivel förstås, och mycket riktigt ropade de strax därefter ut att planet till Greensboro skulle bli en timma försenat. När man redan väntat i nästan 5 timmar och dessutom varit igång i över 20 timmar så känns ytterligare en timme som tio, minst. Men till slut kom vi faktiskt iväg, och jag lyckades halvslumra den dryga timmen det tog till Greensboro. Väl där stod Björn och väntade, och det var underbart att se honom igen!

Det konstiga var att när han kom in i ankomsthallen 20 minuter innan mitt plan landade såg han min väska stå där och vänta 😕 Alltså måste ju den ha kommit med ett tidigare plan från Newark, och varför i herrans namn kunde då inte jag också ha åkt med det planet???  Det kan ju ha varit fullbokat förstås, men så totalt fullbokade brukar de inte vara att det inte finns en enda liten plats över. Jaja, nu var jag framme i alla fall och klockan 23 var jag äntligen hemma i Summerfield, då var det exakt 24 timmar sen jag vaknade på morgonen i Göteborg… Det kändes som om jag varit borta i flera veckor, det var så mysigt att äntligen få krama om Max och Tess igen och försöka lugna ner två hysteriska hundar som höll på att krypa ur skinnet av lycka över att matte var tillbaka! Stackars Tess hade fått influensan som härjar just nu, men Max var pigg och glad. Och när jag packade upp grillchips, lösgodis och choklad kändes nog livet rätt bra för båda två 🙂

9 reaktioner på ”Låååång hemresa

  1. Den som glr en resa har alltid något att berätta sägs det. Stämmer bra i detta fall! Underbar historia från skåningen!
    By the way, här är 14 minus och massor, massor snö!

    1. 14 minus, hu! Jag såg att det skulle komma rejält med snö i Halland idag också…

      Tyvärr glömde jag att fråga skåningen vad han hette, men får väl hålla utkik efter böcker om utvandringen om nåt år eller så!

  2. Hej!
    Har hittat din blogg på Hundforum där jag letat efter information gällande min flygresa med min hund till Kalifornien nu i december. Många jättebra saker jag fått reda på – tack! Men något som jag undrar över nu är hur jag ska försäkra min hund när jag är i San Fransisco. Hur har du gjort?
    Hälsningar från Helena som snart ska bo i San Fransisco med min hund under ett par månader

    1. Vi har faktiskt inte skaffat någon försäkring till hundarna. Vad jag hört är det ganska så dyrt, och kan vara svårt att få ut pengar på den om det hänt något så vi blev faktiskt avrådda från det. Vi ser till att ha en buffert istället så att vi har råd med veterinärbesök. Skulle jag bara bo här i ett par månader hade jag inte brytt mig om att skaffa någon utan istället se till att jag hade lagt undan pengar ifall det skulle hända något. Själva veterinärbesöket (den fasta grundkostnaden alltså) är billigare, åtminstone här i Greensboro, än i Sverige, c:a 30 dollar. Men sen beror det ju på vad som hänt förstås vad slutnotan hamnar på.

      Jag antar att du har kvar försäkringen hemma i Sverige? Jag har ingen aning, men det finns inte nån tilläggsförsäkring eller nåt man kan ta som en slags reseförsäkring? Eller lägger man försäkringen vilande för att den ändå inte täcker utlandsvård?

  3. Hej!
    Tack för ditt svar! Ska fundera över vad jag ska göra. Jag har talat med Agria som säger att deras försäkring enbart gäller i EU-länder, och att den får vara vilande tills vi kommer tillbaka igen.
    Tack igen för dina svar! Känns tryggt att kunna fråga dig när det behövs!
    Hälsningar från Helena

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s