Det här med uttal och språk är inte lätt alla gånger!

För ett tag sen hade jag (motvilligt, men det är en annan historia) gått med på att låta barnen köpa mat på Chick-fil-A. Det är en hamburgerrestaurang som enbart har kycklingburgare (namnet uttalas på samma sätt som man säger kycklingfilé på engelska). Vi var på väg hem och åkte till drive-in’en för att handla maten eftersom vi inte hade lust att gå in och sätta oss. Jag beställde två kycklingburgare och sa att jag ville ha dem som meal. Totalt oförstående min från kassörskan. ”Meal” upprepade jag två gånger till, med samma resultat. Då gav jag upp och Tess, som satt i framsätet, fick luta sig fram och med sin perfekta amerikanska säga samma sak och då var det inga problem, tjejen sken upp i ett glatt leende och tog hand om beställningen.

Efter att ha fått en lektion i uttal av Tess insåg jag att jag uttalat ”meal” som det svenska ”mil”. Korrekt amerikanskt uttal är att uttala ”l” långt bak i munnen, med tungroten, istället för med tungspetsen som vi gör i Sverige. Och visst, det blir ju ett betydligt snyggare uttal då, jag har inte ens tänkt på att jag uttalat det fel förut, men samtidigt undrar jag: hur svårt kan det vara?! Med tanke på de ord som ingår i snabbmatsdomänen (ja, jag kan vara lite yrkesskadad som tänker så men ändå) kan man undra hur svårt det kan vara att räkna ut att ”mil” betyder ”meal”? 😉

Några dar senare var jag på mitt favorit-Starbucks och köpte en cappuccino. Ett par veckor innan hade jag och barnen varit inne och handlat där, och han som gjorde i ordning kaffet blev jätteglad när han insåg att vi pratade svenska. Det visade sig att han pluggade svenska och ryska (!) och såg sin chans att öva sig lite. Nu när jag var där själv var det återigen han som fixade kaffet, men skam till sägandes tänkte jag inte på att det var han. Så när han kommer fram med min mugg och ser jätteglad ut och säger nånting så blev jag helt ställd. Det var bara konstiga ljud som kom ur munnen, jag kunde inte för mitt liv höra att det ens var ord. Han upprepade det 2-3 gånger till och jag gjorde mitt bästa för att försöka få det till nånting som åtminstone liknade nåt jag hört förut, och till slut gick det upp ett ljus: ”hur é dé” var det ju han sa! Jag var så inställd på att det a) skulle vara nånting på engelska och b) skulle ha med kaffet att göra att jag blev totalt förvirrad. Uppenbarligen gör jag så att jag letar i aktuell domän först efter matchande ord när jag tolkar det jag hör, till skillnad från snabbmatstjejen… 🙂

Pinsamt var det i alla fall, även om hans uttal väl hade en del övrigt att önska så var det absolut inte så dåligt att jag inte skulle ha hört vad han sa om jag bara varit lite beredd på att det kunde vara svenska… Nästa gång ska jag vara bättre förberedd så att jag inte knäcker hans självförtroende helt! 🙂