Resten av veckan bodde vi i Göteborg, och kände oss som turister i vår egen stad. Väldigt märklig känsla, vi har ju trots allt bara bott utomlands i ett år men ändå kändes det verkligen som om vi var på besök i en stad vi visserligen kände till väldigt väl men ändå var något av främlingar i. Skumt.

När jag tänker tillbaka på hela veckan i Sverige så minns jag mest en enda lång räcka av besök hos goda vänner och middagsbord i olika former! 🙂 Helt klart den mest sociala veckan vi varit med om, och så otroligt kul att träffa alla igen! På måndagen åkte vi och hälsade på våra ”gamla” grannar i Landvetter, och fick samtidigt chansen att spana in vårt hus. Det stod kvar! 🙂 Dessutom fick vi även här mumsigt grillat kött och hade en jättemysig kväll! Saknar er redan!

 

Det blev även ett par stycken såna här under veckan, gud vad jag saknat svenska räkor som faktiskt SMAKAR något istället för de blaskiga amerikanska!

 

Vi hann även med en fika på stan med Tess och hennes kompis + mamma. Tjejerna fick smaka på macaroons för första gången, Tess hade suktat ett tag och var väldigt förväntansfull. Men jösses vilken besvikelse, de smakar ju bara socker! Fattar verkligen inte grejen med dem alls, men de är ju söta (ha ha) att se på i alla fall…

 

 

 

Vi passade även på att bunkra te i lösvikt på Göteborgs Te & Kaffehandel i Nordstan. Har ni inte varit där ska ni absolut gå dit, det jobbar en kille där som är väldigt duktig på te och är hur trevlig som helst. Han lyckades till och med få mig att tycka att det var en bra idé att köpa ett Darjeeling för 95:-/hektot (jag är snål när det gäller te och har nog aldrig köpt ett så dyrt…). Men så var det också importerat från en speciellt utvald gård i Indien och relativt nyskördat (det luktade faktiskt lite av nyslaget gräs). Och faktum är att det nog var värt priset, det var väldigt gott! 🙂

 

Och Saluhallen får man ju inte missa förstås! De har renoverat hela Saluhallen sen vi var där sist så det var riktigt fräscht och fint. Som tur är hade inte charmen försvunnit ändå, det var fortfarande lika mysigt att gå runt där och känna alla dofter och titta på all god mat.

 

För att inte tala om att bara ströva runt i stan och på Avenyn… I Greensboro finns i princip bara en enda gata inne i stan som man kan gå på där det är riktiga trottoarer och lite affärer att kika in i. Annars är det bara shopping malls och centers som gäller dit man tar bilen, kliver ut och går in i affären och sen åker hem igen. Trist att inte kunna gå runt i stan, men jag läste i lokaltidningen för nån månad sen att köpmännen i Greensboro jobbar för att göra stan lite mer gåvänlig och mysigare. Hoppas det blir så, det är så mycket mysigare att kunna flanera runt och titta in i småaffärer istället för de stora kedjorna som det oftast bara finns annars.

 

På onsdagskvällen, dan innan hemfärd, var vi och snyltade ytterligare en god middag hemma hos en familj som kommer att flytta till Greensboro till sommaren. De har två döttrar varav den ena är lika gammal som Tess, så det var kul för dem att få träffas så att Tess kunde berätta lite om hur skolan är här och (förhoppningsvis!) peppa dem att inte tycka att flytten är så läskig. Det är verkligen en känsla av déja vu när man träffar någon som är i startgroparna att emigrera! Man minns precis hur det var, alla funderingar på hur det ska bli, för att inte tala om alla praktiska frågor som aldrig verkar ta slut. Det borde verkligen finnas ett mentorsystem för Volvoiter, där de som bott i Greensboro ett tag och börjat bli varma i kläderna kan agera faddrar åt nykomlingar. Så oändligt mycket tid som skulle sparas på att inte låta varenda ny familj uppfinna hjulet på egen hand!

På torsdag morgon var det sedan dags för hemfärd. Det gick lättare än väntat för barnen att säga hejdå till sina kompisar, mest för att vi ju får besök av båda familjerna om bara ett par månader. Tur, för annars hade det nog varit riktigt jobbigt tror jag…

När vi satt på planet över Atlanten kommer det plötsligt fram en steward och meddelar med lätt bekymrad min att de fått avslag från immigrations på Max och Tess inresetillstånd. 😯 Vi anade i och för sig att det skulle strula, eftersom de trasslade till det en del i Düsseldorf med våra biljetter. På min och Björns stod det en ”ok”-markering, vilket det inte gjorde på barnens. Det visade sig att de lagt in biljetten på ett sådant sätt att det verkade som om barnen skulle behöva ett ESTA (turistvisumet som gäller i 90 dagar), men det ska de ju inte eftersom de har L2-visum.

Lufthansa skulle hjälpa oss med detta fick vi veta, någon skulle stå och vänta på oss vid bagageutlämningen på Newark. Vi hade bara två timmar på oss tills flyget till Greensboro, så det kändes ju lite lätt stressat att hinna med detta också men det var inte mycket att be för. Förslaget från mig och Björn att barnen skulle ta vändande flyg tillbaka till Düsseldorf och själva ordna med nya biljetter fick inget gehör alls av de yngre medlemmarna i familjen, konstigt nog… 😉

Väl framme i Newark var det evighetslång kö till immigrations, det tog en dryg timme innan vi kommit igenom. Och naturligtvis stod det ingen och väntade vid bagageutlämningen. Suck! Det blev att stressa iväg till gaten och få ut nya boarding pass där istället. Killen som tog emot våra väskor och checkade in dem bara skakade på huvudet och sa ”oh my, you’re in biiig trouble” när han fick klart för sig att vi skulle med planet som gick om 20 minuter. Stress till disken för att få våra boarding pass, damen som fixade dem slet ut dem ur skrivaren och ropade ”run, run, run!” när hon gav dem till oss. Iväg till security och sen i full galopp till gaten. Vi hann! 🙂

Däremot hann bara en väska med vårt flyg, upptäckte vi när vi väl kom till Greensboro, men det var ju ett mindre bekymmer. Dan efter kom en kille hem till oss med de tre återstående väskorna som innehöll den efterlängtade CHOKLADEN vi bunkrat i Sverige och allt var frid och fröjd igen. 🙂