Björn hade läst innan vi kom till Christopher’s Place att det var väldigt känt för sin goda mat, det skulle vara ett av de bästa ställena i Tennessee till och med. Själva vistelsen köpte vi på Groupon, men vi la till att vi ville äta middag där på fredag kväll. Man kunde inte välja mat från en meny själv utan det var en färdig 4-rättersmeny som byttes ut varje dag. Vi såg fram emot det jättemycket, men tyvärr blev det inte riktigt som vi trott.

Första rätten var en röra med mozzarella, som inte smakade så mycket alls och absolut inte mozzarella som jag älskar. Till det små grillade brödbitar att doppa i röran, brödbitarna hade de nog grillat ett par timmar innan vi kom för de var kalla, hårda och sega.

Nästa rätt var en sallad. Det var ett stort stycke isbergssallad, en rejäl trekantig bit som de skurit direkt ur salladshuvudet och placerat på tallriken. Under denna jättebit lite ruccolasallad (gott), pinjenötter (gott), parmesanost (gott) och ett hav av vinäger som allting simmade i (inte så gott). En väldigt enkel och amatörmässig rätt.

Kötträtten var god. Fläskfilé med stark chipotlesalsa och stekt potatis.

Efterrätten var créme Brulée, vilket också är nånting som jag gillar väldigt mycket. Detta var dock en egen tolkning med choklad i, som smakade chokladpudding helt enkelt. Iskall dessutom (jag vet att den kan vara det men det är ju så mycket godare om den är lite ljummen) och ingen sås alls utan bara själva puddingen.

Fy vilken besvikelse! Hur detta kan anses vara så bra var för oss en gåta, vi spekulerade i att det antingen var så att a) kocken hade hastigt insjuknat ett par timmar innan servering så övrig kökspersonal fick improvisera bäst de kunde, eller b) just nu var det ju lågsäsong (högsäsongen börjar i maj) så för att spara pengar kanske de tog in någons barn som fick leka lite i köket på helgerna.

Frukosten på lördag morgon var inte mycket bättre, men det berodde nog mest på att vi inte är vana vid att äta frukost the american way. Baklängesmiddag har man ju ätit när barnen var små (när man alltså börjar med efterrätten, fortsätter med huvudrätten och avslutar med förrätten), men det här var baklängesfrukost! Först in med en skål med frukt och bär, toppat med något parfait-liknande. Till det en kaka med kanel och choklad med florsocker på toppen, fruktansvärt söt. Det var ingen frukostbuffé utan man blev serverad vid bordet, därför visste vi inte riktigt om vi skulle få något mer och gjorde därmed vårt bästa att äta upp alltihop. Men fy sjutton för att äta så söt mat det första man gör på morgonen, hade det varit en efterrätt hade det varit jättegott men inte till frukost!

Dock visade det sig att det kom in en andra rätt när vi väl fått i oss ”efterrätten”. Det var grits, som vi faktiskt inte ätit förut. Det är en typisk Southern America-rätt (skapad av indianerna), ett slags gröt som är gjort på majs. Riktigt gott, smakar nästan som mannagrynsgröt. Till det en frasig brödliknande sak där man bakat in ägg, bacon och kokt potatis. Det var väldigt gott och fick oss på bättre humör! 🙂

På söndag morgon fick vi bär till att börja med och sen pannkakor ihop med en ”pannbiff”, starkt kryddad och riktigt god:

 

Kanske lite skumt med kött ihop med pannkakor med lönnsirap på, men riktigt gott om man åt köttet först och avslutade med pannkakorna!

Vi hade tänkt innan att vi skulle passa på och äta middag där på lördag kväll också om det nu var så att maten var så god som vi hört, men efter fredagens fiasko hoppade vi det. Således gällde det att hitta en annan restaurang, vilket var lättare sagt än gjort. Newport är inte någon metropol direkt, och mest fanns det snabbmatsrestauranger.

Först åkte vi dock till en mataffär och tänkte inhandla chips och vin att ha på hotellrummet sen, men blev helt ställda när vi kom in dit. Det fanns inget vin! Vi finkammade affären två gånger, men nada. I Tennessee säljer man uppenbarligen inte vin i vanliga mataffärer utan man får gå till en ”spritbutik”, och plötsligt blev vi medvetna om hur vana vi blivit vid att kunna köpa vin överallt (till och med på apoteket 🙄 ). Det borde ju vara självklart för en svensk, men man vänjer sig fort… 🙂

Alltså hoppade vi in i en liten spritaffär som låg längs vägkanten, och kände oss som om vi blivit förflyttade till förbudstiden där man diskret fick köpa smuggelsprit i skumma lokaler:

 

Och vi är ju i Södern, klart vodkan är kryddad med sweet tea 🙂

 

Till slut fick vi vår vinflaska i alla fall, i prasslande brun påse och allt precis som på film! 🙂

 

Restaurangen vi hittade hade fått riktigt bra recensioner på nätet, och vi var väldigt förväntansfulla. Dock blev vi minst sagt misstänksamma när vi kom fram. Parkeringsplatsen såg ut som ett skrotupplag, grusad och proppfull med pickup’er och rostiga chevor. Och restaurangen, Sunset Grille, såg väl inte så lyxig ut direkt (Björn gör sitt bästa för att sträcka på sig på bilden)…

 

Vi tänkte att vi kunde ju titta in i alla fall, var det för gräsligt fick vi väl vända och gå i så fall. Och det var en himla tur att vi gick in, för det var hur kul som helst. Det kändes som att komma in i en amerikansk film, inspelad på landet nånstans där alla känner alla. Människor från alla generationer samsades om utrymmet, småbarnsfamiljer såväl som 20-åringarna och 90+-arna. Underbart!

 

När vi kom vid 7-tiden var det tämligen lugnt och städat, ett par timmar senare hade den sista barnfamiljen gått, musiken höjdes till max och det blev rena fylleslaget. Hur kul som helst att bara sitta och titta på! 🙂 Ingen var otrevlig på något sätt trots att de flesta var bra runda under fötterna, utan det var väldigt gemytlig stämning. Däremot blev det inte det minsta fylleslag alls för Björn, eftersom servitrisen bad om leg för att servera oss varsin öl. Jag hade mitt körkort med mig, men Björn hade inte tagit med sig sitt eftersom han ändå inte kunde köra bil pga ryggen. Att han kanske inte ser ut att vara minderårig spelade ingen roll alls, inget leg ingen öl. Däremot sa hon sedan att om han skulle råka smutta på min öl så skulle ingen säga något om det, så vi delade på den helt enkelt…

Maten tog en hel evighet att få in, men var jättegod. Jag tog grillade räkor och Björn tog en kycklingsallad.

På söndagen var det dags att vända hemåt igen. Och Jenny, vi åkte genom Boone på vägen hem så nu har jag äntligen sett det! Du hade rätt, det är en jättemysig stad! 🙂 Tyvärr hade regnet antagit närmast episka proportioner vid det laget så jag vågade inte gå ut och fotografera, jag var rädd att kameran skulle paja helt enkelt. Här är en av gatorna i alla fall, fotograferad från bilfönstret…

 

Vi körde genom flera småbyar som var hur mysiga som helst, men bitvis rent tragiska att se. Fattigt, trasigt och eländigt, men även blandat med glädje, pyntade trädgårdar och en vilja att göra det bästa av vad man har. Det bästa med att resa är att man inser hur stor världen faktiskt är. Man kan tycka att världen krymper mer och mer, det är relativt lätt att ta sig nästan vart som helst och med internets hjälp kan man få reda på vad man än undrar över på några sekunder. Men när man kommer ut så här inser man hur otroligt många världar det finns, och hur olika liv vi ändå lever. Alla bor helt enkelt inte i häftiga storstäder eller på turistorter, större delen av världens befolkning bor i småstäder eller på rena landet och lever ett helt annat liv än det man ser när man åker på charterresor. Trots att det här  är ett modernt land som USA är det ändå så totalt olikt vad man själv har erfarenhet av, nyttigt och lärorikt att se och uppleva!