Vi var alltså i Washington D.C förra veckan med våra besökande vänner. På lördag förmiddag åkte vi upp med bil, det tar c:a 5 timmar dit men med matstopp på vägen får man räkna med runt 6 timmar. Ungefär som att bila till Stockholm från Göteborg med andra ord! Känns lyxigt att bo så nära både Washington och New York så att man faktiskt kan bila dit måste jag säga!

Jag och Max var ju där förra året på skolresa, men för resten av gänget var det första gången så några saker blev det en repris på för min och Max del.

Vi kom inte riktigt iväg så tidigt som vi hade tänkt oss, så när vi väl kom fram till D.C och hotellet var klockan närmare 6 på eftermiddagen. Det planerade besöket på Arlington-kyrkogården fick vi därför skjuta upp en dag eftersom det stänger klockan 7, och istället stack vi iväg till Martin Luther King-, Franklin D Roosevelt- och Jefferson-monumenten. De ligger väldigt nära varann så man kan parkera på 3-timmarsparkeringen i närheten och gott och väl hinna med att gå till allihop.

Vi parkerade mitt emot Jefferson-monumentet som ligger väldigt vackert precis vid vattnet:

Martin Luther King-monumentet skrev jag om redan förra året, så jag nöjer mig med en enda bild. MLK är uthuggen ur stenen som dragits ut ur klippan, med hans berömda citat från I have a dream-talet: ”Out of the mountain of despair, a stone of hope”, inristad i stenen. Får lite rysningar av det faktiskt, så snyggt gjort!

Nästa stopp var alltså Franklin D Roosevelt Memorial, även det besökte jag och Max förra året så vi nöjer oss med ett av alla de citat som finns inristade i stenarna. Detta är ett citat från ett berömt tal han höll i New York 1936:

Efter FDR gick vi vidare runt vattnet och kom till Jefferson Memorial. Där hade vi inte varit förut så det var kul att se hur det såg ut på nära håll.

 

Det är en fin runda att gå och alldeles lagom så där på kvällskvisten.

Vi bodde i Arlington, vilket kan rekommenderas för den som kör bil till Washington. Lätt att ta sig dit utan att man behöver ta sig in i den värsta stadstrafiken och nära till Union Station där man kan parkera bilen på dagarna för 22 dollar för en heldag. Smidigt!

Nästa dag tog vi således bilen till Union Station, parkerade där och promenerade till Capitol Hill. På vägen till Union Station passerade vi dessutom Pentagon:

Pentagon är verkligen stooort! Det är lätt att missa det och inte förstå vad det är eftersom man inte kan se hela femhörningen utan bara två sidor i taget som på bilden. Kul att ha sett det i alla fall!

Efter att ha parkerat bilen promenerade vi mot Capitol Hill, och passerade Russell Senate Building på vägen, vilket är den äldsta senatsbyggnaden i USA:

Capitol Hill:

Eftersom det var söndag var det inte öppet, det gjorde inte mig och Max så mycket eftersom vi var inne där förra året men lite synd för de andra. Från Capitol Hill gick vi ner längs the Mall och till Air and Space Museum. Även det har jag skrivit om tidigare så jag nöjer mig med en enda bild, på en drönare eftersom det är ett högaktuellt ämne här i USA just nu:

Efter flera timmars rundvandring på museet gick vi ut på the Mall igen, där Max höll på att riva Washington-monumentet 🙂

Efter det åkte vi ut till Arlington-kyrkogården, klicka här om ni vill se förra årets bilder. Det är otroligt gripande att gå runt och se alla tusentals gravstenar.

Nästa dag började vi med World War II-monumentet. Det är som en stor cirkel, där ena halvan tillägnas nationerna och slagen runt Stilla Havet och den andra halvan Atlanten:

Vi hade tur, strax innan vi gick kom det in ett gäng soldater och gjorde en exercisuppvisning. Imponerande att se hur otroligt samstämda de var! Mest imponerande var när de stod grupperade i en fyrkant, och en av dem som stod längst fram slängde sitt gevär uppåt och bakåt, varpå den som stod längst bak i ledet sträckte upp sin hand och fångade det. Han tittade knappt på geväret och justerade aldrig handen för att fånga det utan det kom flygandes exakt till det ställe hans hand var. Sen hade det varit betydligt trevligare om det inte var vapen utan något mindre mordiskt de jonglerade runt med, men samstämdheten var något att vara imponerad över åtminstone.

Fortsätter man sedan mot Reflecting Pool och Lincoln-monumentet kommer man till Vietnam-monumentet. Precis efter att vi lämnat World War II så öppnades dock himlen och det började vräka ner så jag har inte så mycket bilder från Vietnam, eftersom jag helt enkelt inte vågade ta upp kameran ens en minut i hällregnet. Synd, för de hade gjort statyer av soldater i full utrustning (inklusive regnrockar vilket kändes passande just denna dag!) och ställt ut längs med allén som gick där, så att det såg ut som om de tog sig fram genom djungeln. Väldigt effektfullt. Jag tog åtminstone denna bilden med mobilen lite längre ner:

Sedan kom vi till Lincoln, väldigt roligt att se i verkligheten. Det var mäktigt, och snyggt gjort med bland annat hans berömda Gettysburg-tal på en av väggarna:

Om man står högst upp på trappan vid Lincoln och tittar ut ser man Reflecting Pool och Washington-monumentet. Fantastisk vy, men just denna dag visade det sig kanske inte från sin bästa sida i ösregnet…

Efter Lincoln gick vi vidare mot denna byggnad, känner ni igen den?

Rätt gissat, Vita Huset förstås! Det där var baksidan dock, såhär ser det ju ut från framsidan:

Tyvärr har de knapert med pengar just nu så man kan inte längre gå in och få en rundtur. Så vi fick aldrig hälsat på Obama, som för övrigt var i Sydafrika just då så det hade inte gått ändå, men nu vet vi var han bor i alla fall! 🙂

Strax intill ligger Skatteverket, Treasury Department:

Har man då en 10-dollarsedel, vilket vi råkade ha, kan man roa sig med att vika den på hälften, hålla upp den och se halva byggnaden på sedeln och halva i verkligheten:

På 20-dollarsedeln finns Vita Huset avbildat, tyvärr hade vi ingen sån i plånboken annars hade vi kunnat göra likadant när vi var där! 🙂

Nästa anhalt var Archives, där självständighetsförklaringen finns att beskåda i original. Tyvärr fick man inte ta kort där inne, så ni får pallra er dit själva om ni vill se hur den ser ut. Om ni skulle komma dit nån gång så lägg särskilt märke till att delstaten Pennsylvania är felstavat! 🙂

Sista dagen orkade vi bara med ett museum, men det var också ett av de roligaste: spionmuseet! Det är ett av få i Washington där man faktiskt måste betala inträde, 20 dollar, men trots att det kändes ganska hutlöst eftersom man tar för givet att allt är gratis så var det värt det. Dels är det som ett vanligt museum där massor av saker finns att beskåda, men det finns också många interaktiva saker där man får lära sig att bli en duktig spion, spionera på övriga besökare och använda buggningsutrustning för att tjuvlyssna. Kul! En av de roligaste sakerna att se, åtminstone för en ingenjör som Björn och en datalingvist som jag, var en alldeles äkta Enigma-maskin samt en kort bio över Alan Turing:

För er som händelsevis inte vet det kan jag berätta att Enigma var den maskin som tyskarna konstruerade under andra världskriget för att kryptera sina meddelanden. Den ansågs omöjlig att knäcka, men de allierade lyckades till slut. Alan Turing var ett geni, han hjälpte till med att knäcka Enigma och var en av de allra första som sysslade med artificiell intelligens. Än idag finns ett test, som utformades av honom, som kallas för Turingtestet och som går ut på att testa hur pass bra ett dialogsystem är på att efterlikna en människa i sitt sätt att konversera och svara på frågor. Testet går till som så att en människa får konversera via en  dator, som att sitta och chatta. Om hen sedan inte kan avgöra om det är en människa eller en maskin som sitter i andra änden så har maskinen klarat testet. Det finns en tävling som hålls varje år, Loebner-tävlingen, där man gör sådana här test. Hittills har ingen klarat testet, men en vacker dag så! 🙂

Efter spionmuseet var det dags för familjen Villing att styra kosan hem till Summerfield igen, medan de andra fortsatte upp till New York. Det var med värkande benmuskler vi satte oss i bilen, vi hann med en hel del dessa dagar! Fördelen med Washington är ju helt klart att det mesta ligger så nära så att man kan gå mellan de flesta museum och monument. Nackdelen är att allt ligger så nära varann så att man hela tiden går mellan allting istället för att sitta i en bekväm bil, till slut har man sammanlagt gått flera mil och är helt slut! 🙂

Det kändes sorgligt att ta avsked från våra vänner, vi har haft några väldigt roliga dagar ihop! Vi hoppas ju att de kan komma tillbaka någon gång men det är ju en bit mellan Landvetter och Summerfield… Tur att det finns telefon och Skype i alla fall, så att killarna kan fortsätta att umgås med varann. Men väldigt tomt kändes det att komma hem efter några intensiva veckor med besök i två omgångar. Det var bara att plocka undan extrastolarna på balkongen och inse att vi bara skulle vara fyra till bordet igen!