Morgonpromenad i Country Park

Här i Greensboro finns en jättefin park som heter Country Park, och som även inhyser en park som heter National Military Park. Det är i den sistnämnda som man varje år spelar upp ett slag som stod mellan general Greene från Södern och general Cornwallis från England som jag skrivit om tidigare.

Ibland går jag långpromenaden med hundarna i den parken på morgnarna. Oftast går vi ju  längs någon trail i skogen men ibland känner jag att både jag och hundarna kan må bra av att se lite folk och andra hundar också! Dessutom blir det lite koppelträning för hundarna, det är inte så ofta de går i koppel annars.

Country Park är jättefin, den ligger inne i Greensboro som sagt men när man går där känns det som man är ute på landet nånstans. Ungefär som Slottsskogen i Göteborg, men med mer skogsområden. Här finns även Bark Park, en rejäl hundrastgård som vi går till ibland.

Denna terminen har inte Max någon skolskjuts på morgonen. Eller han har väl, men skulle i så fall behöva åka 1,5 timme innan han börjar (åker man raka vägen tar det 15 minuter att komma fram så det är en hel del kringelikrokar med bussen) och det känns inte schysst. Så vi gör istället så att vi övningskör till skolan på morgonen och så tar han bussen på eftermiddagen istället. Då får han en dryg timmes övningskörning i veckan på köpet, och dessutom tar vi med oss hundarna så efter att han hoppat av vid skolan så tar jag och går dagens långpromenad direkt och sen har jag resten av dagen ”ledigt” och kan jobba ostört. Win-win-situation alltså! 🙂

Att gå i  Country Park vid 8-9-tiden på morgonen känns som att flanera mitt i stan första dan på julskyltningen hemma i Sverige. Hur mycket folk som helst. Väldigt många joggar, några cyklar, andra går bara en promenad med eller utan hundar. Väldigt mysigt! Det bästa är att folk här är så glada och vänliga jämt. Möter man någon är det alltid ett stort leende och minst ett ”good morning” men oftast även en kommentar om vädret, hundarna eller livet i allmänhet. Inbjuder man till det blir man ofta stående en stund och pratar.

Så är det överallt, och jag måste säga att det får en att må mycket bättre än så som det oftast är i Sverige att folk man möter ser helt neutrala ut och tittar bort eller ner i marken för att slippa möta blicken. Även om folk här kanske inte menar så mycket med det egentligen så är det ju ändå betydligt trevligare att mötas av ett leende och en glad hälsning än en sur min. Till och med när man går i skogen med hundarna och möter en joggare eller cyklist, så tar de sig alltid tid till att hälsa glatt och oftast kommentera hundarna (när jag kommer men mina hundar brukar jag av någon anledning oftast få kommentaren ”wow, de ser ut att ha haft kul!” eller ”oj, jag vet några som kommer att få bada när de kommer hem!”. Tja, de gillar att vältra sig i lerpölar helt enkelt, what can I say! 🙂 ). De få gånger jag möter någon som inte hälsar så blir jag nästan lite stött och undrar vad sjutton det är som hänt…

Såhär ser det ut i Country Park:

IMG_4041

IMG_4044

 

Jag tog egentligen fler bilder, men de var rätt suddiga. Inte alltid så lätt att ta kort samtidigt som man har två otåliga hundar i koppel! 🙂

En del av parken är som sagt National Military Park, och där kryllar det av monument och minnestavlor över soldater som stupade i slaget och personer som betytt mycket för att staden Greensboro kom till. Det största monumentet är ju naturligtvis av Nathanael Greene, generalen som slogs mot Cornwallis och som visserligen förlorade slaget men till ett väldigt högt pris för engelsmännen. Det var Greene som grundade Greensboro, därav namnet på staden. Här är hans staty:

IMG_4031 IMG_4038 IMG_4036

 

IMG_4059

Man kan också hitta replikor av de kanoner som användes, och överallt står infotavlor som berättar om slaget. Riktigt kul och intressant att gå runt och titta och läsa!

IMG_4049 IMG_4050

Här finns även Den okände soldatens grav, eller snarare de Okända soldaternas grav. Man har nämligen hittat skeletten av tre soldater som man tror var amerikaner eftersom man även hittade mynt med inskriptionen USA bland benresterna. Så nu är de begravda där de hittades:

IMG_4058

 

En fin park, som är både intressant och mysig att gå runt i!

 

Amerikanska frihetskriget revisited

I Greensboro stod ett av de viktigaste slagen i Sydstaterna under amerikanska frihetskriget, det krig som till slut ledde fram till att USA bildades och självständighetsförklaringen undertecknades.

15 mars 1781 drabbade unionens armé, ledd av Nathanael Greene (som Greensboro är uppkallat efter) samman med den brittiska armén ledd av britternas Charles Cornwallis i ett slag kallat Battle of Guilford Court House. Greene är ansedd som något av ett militäriskt geni och lyckades till slut befria sydstaterna från britterna, trots att han faktiskt förlorade varje slag. I det här slaget som man spelade upp igår var Greenes armé mycket mindre än Cornwallis armé. Cornwallis vann till slut, men till mycket stora förluster medan Greene inte alls förlorade så många soldater. För Cornwallis blev det något av en Pyrrhusseger (ni vet, ”en sådan seger till och vi är förlorade”), och senare fick alltså den brittiska armén se sig besegrade, mycket tack vara Nathanael Greene. Hans taktik gick till stor del ut på att splittra upp fiendens armé och att lyckas smita undan och på så sätt trötta ut fienden genom att tvinga dem till förflyttningar  över stora landområden.

På årsdagen brukar man spela upp slaget vid Guilford Court House i det som kallas Battlepark här i Greensboro. En jättefin park för övrigt, det är här som hundrastgården Bark Park ligger som jag berättat om tidigare. Känns egendomligt att ett sådant hemskt slag har utspelats här där det nu är så fridfullt! För att inte tala om att man givetvis kan köpa pizza och glass och mumsa på samtidigt som man tittar på hur det gick till när soldaterna gjorde sitt bästa för att ta död på varann…

Vi har missat det här två år i rad, första året visste vi helt enkelt inte om det och förra året var det så dåligt väder att vi faktiskt skippade det, men i år hade arrangörerna tur med vädret. Det har ju som sagt varit väldigt upp och ner de senaste veckorna här, men igår var det strålande solsken och runt 25 grader varmt. Härligt! Tess berättade för sin kompis att vi skulle dit och det slutade med att både hon, hennes pappa och ena syster också följde med. Kul!

IMG_6444

Familjen har bott först i Kalifornien, där mamma A kommer ifrån, och sen i Ohio. Pappa P tyckte det var kul att bo här i Greensboro eftersom det finns mer historia här, Kalifornien är ju en yngre delstat och har inte så mycket historia (inte för att Amerika har det överhuvudtaget med europeiska mått mätt… 🙂 ) och inte Ohio heller så han var jätteglad att vi tipsat om detta eventet.

Vi stötte på den första truppen redan när vi var på väg upp mot slagfältet:

IMG_6429

Det blev verkligen en speciell känsla direkt när man hörde flöjterna och trumslagandet! Vi fick lära oss att unionens soldater hade blå rockar på sig, medan musikanterna hade röda:

IMG_6448

Att musikanterna hade röda rockar visade sig vara ödesdigert när man mötte den brittiska armén, det begicks många fatala misstag när det gällde vilka man egentligen siktade på…

IMG_6566

Genom hela uppspelningen av slaget fanns en berättare som ledde oss igenom hela historien. Väldigt intressant, han var jätteduktig och högtalarsystemet funkade dessutom föredömligt så det var lätt att hänga med.

IMG_6437

Tyvärr hade jag lite svårt att koncentrera mig på att lyssna eftersom jag smög omkring och försökte hitta bra kameravinklingar hela tiden genom folkmassan!

Här kommer lite spridda bilder från slaget:

IMG_6453

Kanonerna var tunga och många män fick hjälpas åt med att dra dem på plats:

IMG_6476

Om jag hörde rätt användes ryttarna mest för att rida mellan sina egna och fiendens trupper med meddelanden, samt som spejare för att ta reda på fiendens nästa drag. De deltog inte så mycket i själva striden.

IMG_6479

Uppställning:

IMG_6485

Ladda kanonen…

IMG_6502

…håll för öronen… 

IMG_6504

…fire!

IMG_6508

Vi kan intyga att det ryker väldigt mycket om både musköter och kanoner! Tydligen var det det som framförallt avslöjade var fienden var någonstans om det var så att man försökte gömma sig i en skog. De färgglada rockarna syntes inte så mycket som man kunde tro, utan det var röken som skvallrade om var man var någonstans.

IMG_6489

Omgruppering:

IMG_6537

Musketörerna:

IMG_6558

Vi funderade på vad det egentligen var för någon flagga de hade, Preston gissade på att det var regementets egna:

IMG_6472

Taktiksnack?

IMG_6571

Efter slaget väntade kvinnorna oroligt på nyheter:

IMG_6574

IMG_6460

Ryttarna övervakar slaget:

IMG_6466

Det är jobbigt att kriga i värmen!

IMG_6456

IMG_6579

IMG_6578

Som sagt, det är jobbigt att kriga så det är skönt när slaget är över och man kan dra av sig kängorna och pusta ut!

IMG_6584

Washingtontrippen

Vi var alltså i Washington D.C förra veckan med våra besökande vänner. På lördag förmiddag åkte vi upp med bil, det tar c:a 5 timmar dit men med matstopp på vägen får man räkna med runt 6 timmar. Ungefär som att bila till Stockholm från Göteborg med andra ord! Känns lyxigt att bo så nära både Washington och New York så att man faktiskt kan bila dit måste jag säga!

Jag och Max var ju där förra året på skolresa, men för resten av gänget var det första gången så några saker blev det en repris på för min och Max del.

Vi kom inte riktigt iväg så tidigt som vi hade tänkt oss, så när vi väl kom fram till D.C och hotellet var klockan närmare 6 på eftermiddagen. Det planerade besöket på Arlington-kyrkogården fick vi därför skjuta upp en dag eftersom det stänger klockan 7, och istället stack vi iväg till Martin Luther King-, Franklin D Roosevelt- och Jefferson-monumenten. De ligger väldigt nära varann så man kan parkera på 3-timmarsparkeringen i närheten och gott och väl hinna med att gå till allihop.

Vi parkerade mitt emot Jefferson-monumentet som ligger väldigt vackert precis vid vattnet:

IMG_4491

Martin Luther King-monumentet skrev jag om redan förra året, så jag nöjer mig med en enda bild. MLK är uthuggen ur stenen som dragits ut ur klippan, med hans berömda citat från I have a dream-talet: ”Out of the mountain of despair, a stone of hope”, inristad i stenen. Får lite rysningar av det faktiskt, så snyggt gjort!

IMG_4512

Nästa stopp var alltså Franklin D Roosevelt Memorial, även det besökte jag och Max förra året så vi nöjer oss med ett av alla de citat som finns inristade i stenarna. Detta är ett citat från ett berömt tal han höll i New York 1936:

IMG_4533

Efter FDR gick vi vidare runt vattnet och kom till Jefferson Memorial. Där hade vi inte varit förut så det var kul att se hur det såg ut på nära håll.

IMG_4544

IMG_4545

IMG_4551

IMG_4558

IMG_4560

 

Det är en fin runda att gå och alldeles lagom så där på kvällskvisten.

Vi bodde i Arlington, vilket kan rekommenderas för den som kör bil till Washington. Lätt att ta sig dit utan att man behöver ta sig in i den värsta stadstrafiken och nära till Union Station där man kan parkera bilen på dagarna för 22 dollar för en heldag. Smidigt!

Nästa dag tog vi således bilen till Union Station, parkerade där och promenerade till Capitol Hill. På vägen till Union Station passerade vi dessutom Pentagon:

IMG_4780

Pentagon är verkligen stooort! Det är lätt att missa det och inte förstå vad det är eftersom man inte kan se hela femhörningen utan bara två sidor i taget som på bilden. Kul att ha sett det i alla fall!

Efter att ha parkerat bilen promenerade vi mot Capitol Hill, och passerade Russell Senate Building på vägen, vilket är den äldsta senatsbyggnaden i USA:

IMG_4602

Capitol Hill:

IMG_4606

Eftersom det var söndag var det inte öppet, det gjorde inte mig och Max så mycket eftersom vi var inne där förra året men lite synd för de andra. Från Capitol Hill gick vi ner längs the Mall och till Air and Space Museum. Även det har jag skrivit om tidigare så jag nöjer mig med en enda bild, på en drönare eftersom det är ett högaktuellt ämne här i USA just nu:

IMG_4629

Efter flera timmars rundvandring på museet gick vi ut på the Mall igen, där Max höll på att riva Washington-monumentet 🙂

IMG_4634

Efter det åkte vi ut till Arlington-kyrkogården, klicka här om ni vill se förra årets bilder. Det är otroligt gripande att gå runt och se alla tusentals gravstenar.

Nästa dag började vi med World War II-monumentet. Det är som en stor cirkel, där ena halvan tillägnas nationerna och slagen runt Stilla Havet och den andra halvan Atlanten:

IMG_4730

IMG_4734

IMG_4735

Vi hade tur, strax innan vi gick kom det in ett gäng soldater och gjorde en exercisuppvisning. Imponerande att se hur otroligt samstämda de var! Mest imponerande var när de stod grupperade i en fyrkant, och en av dem som stod längst fram slängde sitt gevär uppåt och bakåt, varpå den som stod längst bak i ledet sträckte upp sin hand och fångade det. Han tittade knappt på geväret och justerade aldrig handen för att fånga det utan det kom flygandes exakt till det ställe hans hand var. Sen hade det varit betydligt trevligare om det inte var vapen utan något mindre mordiskt de jonglerade runt med, men samstämdheten var något att vara imponerad över åtminstone.

IMG_4740

Fortsätter man sedan mot Reflecting Pool och Lincoln-monumentet kommer man till Vietnam-monumentet. Precis efter att vi lämnat World War II så öppnades dock himlen och det började vräka ner så jag har inte så mycket bilder från Vietnam, eftersom jag helt enkelt inte vågade ta upp kameran ens en minut i hällregnet. Synd, för de hade gjort statyer av soldater i full utrustning (inklusive regnrockar vilket kändes passande just denna dag!) och ställt ut längs med allén som gick där, så att det såg ut som om de tog sig fram genom djungeln. Väldigt effektfullt. Jag tog åtminstone denna bilden med mobilen lite längre ner:

IMG_4751

Sedan kom vi till Lincoln, väldigt roligt att se i verkligheten. Det var mäktigt, och snyggt gjort med bland annat hans berömda Gettysburg-tal på en av väggarna:

IMG_4745

IMG_4742

Om man står högst upp på trappan vid Lincoln och tittar ut ser man Reflecting Pool och Washington-monumentet. Fantastisk vy, men just denna dag visade det sig kanske inte från sin bästa sida i ösregnet…

IMG_4747

Efter Lincoln gick vi vidare mot denna byggnad, känner ni igen den?

IMG_4755

Rätt gissat, Vita Huset förstås! Det där var baksidan dock, såhär ser det ju ut från framsidan:
IMG_4761

Tyvärr har de knapert med pengar just nu så man kan inte längre gå in och få en rundtur. Så vi fick aldrig hälsat på Obama, som för övrigt var i Sydafrika just då så det hade inte gått ändå, men nu vet vi var han bor i alla fall! 🙂

Strax intill ligger Skatteverket, Treasury Department:

IMG_4757

Har man då en 10-dollarsedel, vilket vi råkade ha, kan man roa sig med att vika den på hälften, hålla upp den och se halva byggnaden på sedeln och halva i verkligheten:

IMG_4767

På 20-dollarsedeln finns Vita Huset avbildat, tyvärr hade vi ingen sån i plånboken annars hade vi kunnat göra likadant när vi var där! 🙂

Nästa anhalt var Archives, där självständighetsförklaringen finns att beskåda i original. Tyvärr fick man inte ta kort där inne, så ni får pallra er dit själva om ni vill se hur den ser ut. Om ni skulle komma dit nån gång så lägg särskilt märke till att delstaten Pennsylvania är felstavat! 🙂

Sista dagen orkade vi bara med ett museum, men det var också ett av de roligaste: spionmuseet! Det är ett av få i Washington där man faktiskt måste betala inträde, 20 dollar, men trots att det kändes ganska hutlöst eftersom man tar för givet att allt är gratis så var det värt det. Dels är det som ett vanligt museum där massor av saker finns att beskåda, men det finns också många interaktiva saker där man får lära sig att bli en duktig spion, spionera på övriga besökare och använda buggningsutrustning för att tjuvlyssna. Kul! En av de roligaste sakerna att se, åtminstone för en ingenjör som Björn och en datalingvist som jag, var en alldeles äkta Enigma-maskin samt en kort bio över Alan Turing:

IMG_2952

IMG_2950

För er som händelsevis inte vet det kan jag berätta att Enigma var den maskin som tyskarna konstruerade under andra världskriget för att kryptera sina meddelanden. Den ansågs omöjlig att knäcka, men de allierade lyckades till slut. Alan Turing var ett geni, han hjälpte till med att knäcka Enigma och var en av de allra första som sysslade med artificiell intelligens. Än idag finns ett test, som utformades av honom, som kallas för Turingtestet och som går ut på att testa hur pass bra ett dialogsystem är på att efterlikna en människa i sitt sätt att konversera och svara på frågor. Testet går till som så att en människa får konversera via en  dator, som att sitta och chatta. Om hen sedan inte kan avgöra om det är en människa eller en maskin som sitter i andra änden så har maskinen klarat testet. Det finns en tävling som hålls varje år, Loebner-tävlingen, där man gör sådana här test. Hittills har ingen klarat testet, men en vacker dag så! 🙂

Efter spionmuseet var det dags för familjen Villing att styra kosan hem till Summerfield igen, medan de andra fortsatte upp till New York. Det var med värkande benmuskler vi satte oss i bilen, vi hann med en hel del dessa dagar! Fördelen med Washington är ju helt klart att det mesta ligger så nära så att man kan gå mellan de flesta museum och monument. Nackdelen är att allt ligger så nära varann så att man hela tiden går mellan allting istället för att sitta i en bekväm bil, till slut har man sammanlagt gått flera mil och är helt slut! 🙂

Det kändes sorgligt att ta avsked från våra vänner, vi har haft några väldigt roliga dagar ihop! Vi hoppas ju att de kan komma tillbaka någon gång men det är ju en bit mellan Landvetter och Summerfield… Tur att det finns telefon och Skype i alla fall, så att killarna kan fortsätta att umgås med varann. Men väldigt tomt kändes det att komma hem efter några intensiva veckor med besök i två omgångar. Det var bara att plocka undan extrastolarna på balkongen och inse att vi bara skulle vara fyra till bordet igen!

IMG_2957

 

Hanging Rock

I tisdags åkte vi till Hanging Rock. Det är ett naturreservat med ett berg och en bergsklippa som hänger ut från berget, därav namnet förstås, som ligger en knapp timmas bilfärd från där vi bor. Vi pratade om att åka dit redan förra året när hela familjen var här på besök, men eftersom det var så varmt då avstod vi. Det är visserligen inte någon svår klättring upp till toppen men det tar trots allt 40-45 minuter att gå upp och inget man gärna gör i nästan 40 graders värme (och jag talar av erfarenhet, första gången vi var där var det runt 36-37 grader varmt!).

Denna dagen hade vi tur, det var inte mer än 25 grader och lite molnigt så det var perfekt väder. Efter att jag varit ute med hundarna på långpromenad på morgonen (jag vågade inte ta med dem till Hanging Rock eftersom det trots allt var för varmt för dem att gå så långt) så gav vi oss iväg.

IMG_4436

 

I början av stigen finns denna skylt, så att alla som vågar sig in på stigen ska veta om vilka hemska olyckor man kan råka ut för:

IMGA0891

Med tanke på att stigen till största delen ser ut så här känns det kanske inte som om dödsfaran är överhängande, men ingen kan ju säga att vi inte blivit varnade i alla fall…

IMG_4428

 

Notera att trädet alltså böjt sig i 90 grader när det kommit upp till ”taket” och nu växer rakt ut istället:

IMG_4445

 

Hanging Rock, dit upp ska vi:

IMG_4434

 

 

Utsikten är fantastisk och det är så vackert uppe på toppen. Denna dagen hopade sig regnmolnen dessutom på himlen vilket gjorde det ännu mer dramatiskt och det blev ett väldigt speciellt ljus:

IMG_4471

 

Vi såg även en örn! Tyvärr på avstånd så det blev ingen jättebra bild men i alla fall. Dessutom har jag hört att det betyder tur att se en örn, hoppas det stämmer även om den inte är så nära 🙂

IMG_4482

 

Efter att ha ätit vår medhavda pastasallad började vi gå nedåt igen. På vägen ner kommenterade vi att det blev mörkare och mörkare på himlen och jag och Agneta hoppades på att det skulle bli åska (vi älskar åskväder båda två!) men ändå tog vi oss god tid och stannade och plåtade med jämna mellanrum. Smart, verkligen. 🙄 När vi hade kanske tio minuter kvar till bilen öppnade sig himlen och det var som om någon stod och hällde en hink vatten över oss. Eller många hinkar, rättare sagt. På mindre än en minut var vi fullkomligt dränkta in på bara underkläderna, och det var knappt ens lönt att springa till bilen även om vi gjorde ett gott försök att komma undan ovädret. Vi borde ju räknat ut att det skulle börja vilken minut som helst men inte då. Och inte hade vi så mycket som en näsduk, än mindre en handduk, med oss att torka oss med, eller ombyte för den delen trots att vi visste att det eventuellt skulle bli åskoväder på eftermiddagen. Följden blev att vi fick sitta i våra dyblöta kläder hela vägen hem. Tur att det ändå var varmt ute åtminstone, så vi inte blev sjuka! Regnet till trots var det en lyckad utflykt i alla fall, och kul att få visa upp lite mer av North Carolina än bara shoppingcenter och poolen! 🙂

Jobbhelg i Charlotte

Nu sitter jag och äter frukost och pustar ut efter en intensiv vecka. Jag skulle egentligen haft ett jobbmöte via skype nu på morgonen men det blev inställt vilket på sätt och vis var lite skönt. Jag och min kollega E har varit i Charlotte på en pragmatikkonferens och för mig var det som att gå från 0 till 110 på en sekund, van som jag är att lulla runt för mig själv här hemma. 🙂

E kom redan i tisdags, så att vi hade ett par dagar på oss att jobba innan konferensen. Vad kul det var att få besök igen! Jag gillar verkligen E jättemycket och det var så kul att få sällskap på dagarna och att prata av sig ordentligt, samt hinna med lite shopping också! E måste ju få lite valuta för sin USA-resa, så vi hann med ett besök på Four Seasons och ett på Friendly. Samt jobb, förstås. På konferensen skulle vi prata om kodningar av olika pragmatiska fenomen vi gjort på en korpus med dialoger mellan förare och passagerare i bil (om nu någon är intresserad av att veta det 🙂 ), och vi hade inte hunnit få klart allting innan. Starbucks visade sig vara ett alldeles utmärkt ställe att sitta på när man ska förena nytta med nöje:

 

…eller varför inte hotellrestaurangen för en sista finslipning kvällen innan konferensen…

 

Vi var ganska nervösa innan, eftersom vi verkligen satt och jobbade in i det sista. Nån gång hade det varit trevligt att vara klar i god tid innan en konferens så att man inte behöver jobba så mycket under konferensens gång, men det är väl en utopi antar jag… 🙄 Nåväl, när det väl var dags för oss att presentera gick det i alla fall otroligt bra. Det var den absolut bästa presentation någon av oss gjort, otroligt roligt! Enda smolket i glädjebägaren var att tidpunkten för vår presentation var 9 på morgonen, dan efter att konferensmiddagen hade varit. Alltså var det exakt 4 stycken som satt i publiken… Det var 5 parallella sessioner på konferensen så de få som orkade upp på morgonen var ju utspridda på alla fem. Det var riktigt tråkigt, vi hade hoppats på betydligt fler förstås så att vi hade kunnat få mycket frågor och kommentarer på det vi gjort. Dock blev det en riktigt bra diskussion bland de tappra som ändå var där, och de var väldigt entusiastiska inför det vi presenterat. Kul!

En som däremot hade lite mer publik var en av de inbjudna talarna, John Perry:

 

En duktig, och rolig, talare som var både intressant och rolig att lyssna på. Han är något av en expert på prokrastinering, eller ”strukturerad” prokrastinering, och har till och med en hemsida i ämnet 😀

Tyvärr hade vi ju fullt upp hela tiden, men vi hann ta en liten, liten sväng i staden i alla fall (på väg till Starbucks för att kunna sitta där och jobba…). Charlotte är en otroligt mysig stad! Jag blev helt frälst, faktiskt. Lite pinsamt är det att jag inte varit där förut, det ligger ändå bara knappt två timmars bilresa hemifrån, men det har aldrig blivit av. Jag har varit på ett stort mall som heter Concorde Mill och på IKEA (förstås!) som båda ligger precis i utkanten av Charlotte, men eftersom det ligger på ”Greensboro-sidan” av staden har vi aldrig kört ända in till stadskärnan. Och i Charlotte har de verkligen en stadskärna. Det som är tråkigt med Greensboro är att det inte finns något riktigt centrum som man kan flanera runt i, i Charlotte däremot vimlade det av små mysiga gator med fik, restauranger och affärer:

 

 

 

 

 

Och kyrkor, förstås! Bland annat den här gulliga presbyterianska kyrkan som såg riktigt gammal ut, åtminstone för att vara här i USA 🙂

Jag ska absolut dit igen och ta med mig resten av familjen och gå omkring där en heldag. Kanske till och med sova över en natt och kombinera det med att gå på amerikansk fotboll. Jag har aldrig sett football på riktigt (eller ens på tv för den delen) men när vi skulle åka hem igår så var det fullt hålligång på stan eftersom det skulle bli match. Blev riktigt sugen på att se det live så att man verkligen känner stämningen och så. Jag tycker det är förvånansvärt kul att se baseball, med tanke på att det inte är så mycket action menar jag, men football måste ju vara något helt annat. Det får helt enkelt planeras in ett besök snart! 🙂