Tredje etappen var en ren transportsträcka för att ta oss neråt landet mot Arizona och Grand Canyon:

Men vilken transportsträcka! Jag insåg först nu att Wyoming har varit en vit fläck på kartan för mig. Knappt ens vit om jag ska vara ärlig, genomskinlig kanske är en bättre beskrivning! 🙂 Jag hade ingen uppfattning om delstaten alls, ingen bild i huvudet av hur det kan se ut där eller vad människor arbetar med som bor där.

Säger man Kalifornien så tänker man ju genast på stränder och palmer, Texas ger en bild av cowboyhattar, oljeborrtorn och värme och Minnesota är skogar, vacker natur och en befolkning med övervägande delen svenskättlingar. Det kanske inte stämmer alla gånger men det är åtminstone de bilder som dyker upp i min skalle, men när jag tänkte ”Wyoming” dök det i princip inte upp någon bild alls. Det enda som hände var att jag fick Springsteens ”Nebraska” i huvudet och var tvungen att spela den ett par gånger under färden (därav rubriken på inlägget, förstås!), det är en av de bästa låtar han gjort enligt mig.

Jag vet inte om jag skulle vilja bo där någon längre tid, till slut tröttnar man antagligen på landskapet eftersom det ser exakt likadant ut mil efter mil efter mil, men jag var otroligt fascinerad hela vägen genom delstaten och skulle gärna komma dit igen. Man förstår varför det kallas ”badlands” när man ser landskapet, inget växer utom grästuvor, kaktusar, tistlar och små låga vindpinade träd, men just därför var det så vackert på ett kargt och ogästvänligt vis. Inget fjäsk, liksom! Lite avundsjuk är jag på A som bott nära gränsen mot Wyoming och kunnat valla med sin hund på dessa fantastiska marker.

Man undrar hur livet ser ut för de som bor där, bland annat passerade vi ett samhälle som heter Hilands och hade exakt 10 invånare enligt skylten vid vägen. 🙂 Cowboyhattar verkade i alla fall vara mer eller mindre obligatoriskt för de bofasta upptäckte vi, dock var det inget som helst krav att man för den sakens skull satt på en häst och föste kossor utan gas och olja är nog huvudsakliga inkomstkällan.

Vi spanade efter de där stora kaktusarna med ”armar” som finns i Kalle Anka-tidningar men hittade inga, vi fick hålla tillgodo med små ynkans i blomkruksstorlek istället men det var bättre än inget.

Så här såg det i princip ut överallt, så långt ögat kunde nå:

 

Här är kaktusarna vi kunde hitta, kul att se dem växa vilt även om de inte var så imponerande stora:

 

Här var en rastplats längs vägen. Lite lustigt att se en pytteinhägnad för att rasta hunden i ett landskap som detta. Det var ju inte som att det var blomrabatter och känslig natur runt om direkt…

 

Mera landskap:

 

Här kommer tåget, vi mer eller mindre förväntade oss att se cowboysar komma sprängandes på hästar och råna det men icke:

 

 

Vi kan avliva en myt: allt är faktiskt inte större i Amerika. Solrosorna i Wyoming är mycket mindre än våra svenska! 🙂

 

 

Det är inte någon större trängsel på gatorna i alla fall!

 

Denna bilden tog Björn i farten från bilen, jag tycker den fångar stämningen så bra: