Tantvarning

Det är dags att krypa ut ur garderoben och avslöja sig som den tant man är – igår var jag och opererade bort åderbråck på mitt ena ben.

Det började redan i våras, då jag kände att jag inte ville gå omkring med fula blå ådror som slingrade sig runt ena benet. Dessutom började jag få mer och mer besvär, benet kändes stumt och trött när jag gått mycket och det liksom stack i det. Så jag gick iväg till ”vår” läkare för att få en remiss till en åderbråcksspecialist.

Blev lite full i skratt när jag var hos läkaren, de är lite mer pryda i det här landet än vi är i Sverige… Innan han kunde titta på benet (åderbråcket går från strax ovanför knät ner längs vaden) så var jag tvungen att byta om från mina tights till ett par blå pappersshorts. Och naturligtvis kunde ju inte han stå och se på medan jag gjorde detta, utan han gick ut ur rummet och sa att han kommer tillbaka om några minuter och då kommer han att knacka först så att han inte skulle råka komma in innan jag hunnit dra upp byxorna ordentligt och var i anständigt skick. Riktigt så uttryckte han sig kanske inte men jag förstod poängen!

När han kom tillbaka var jag redo:

IMG_2789

Stylish, jag vet! 🙂

Jag sa till honom att riktigt så artiga brukar inte läkare vara i Sverige, varpå han svarade att han kunde vara mer oartig om jag absolut ville men jag avböjde.

Nåja, han kastade en blick på mitt ben och konstaterade direkt att det där ser ut att behöva åtgärdas, lovade att skicka en remiss och sa att jag skulle höra ifrån den andra läkaren om nån vecka. Kändes väldigt mycket som att det hade räckt om jag bara dragit upp benet på tightsen några centimeter eftersom han inte ens petade på det men ja, ja…

Jag fick snabbt en tid till specialisten i alla fall, som var hur gullig som helst och höll med om att åderbråcket måste bort. Först undersökte de med ultraljud för att kolla hur blodflödet var och hur många vener som var inblandade. Det visade sig vara endast en, så det borde vara hyfsat lätt att åtgärda. Dock var jag tydligen ett ”intressant fall” eftersom venen gick lite konstigt eller hur det var. Det finns många tillfällen i livet som man gärna blir beskriven som ”intressant”, första träffen med potentiell pojkvän t.ex, men hos en läkarmottagning känns det inte lika viktigt alls. Tvärtom, faktiskt. 😐

Men nu till det mest fantastiska – han lovade, utan att jag ens behövde be om det, att ta kontakt med försäkringsbolaget och göra upp allt med dem för att se om de skulle täcka operationen eller ej! Med tanke på allt trassel vi haft med försäkringsbolag sen vi flyttade hit blev jag nästan gråtfärdig av tacksamhet!

Detta var i slutet på maj, och jag tänkte glatt att det här skulle bli fixat snabbt så att jag kunde visa mig i bikini vid poolen till sommaren utan att skrämma slag på folk. Men tji fick jag. Försäkringsbolaget kräver alltid att man använder stödstrumpor i minst 3 månader för att se om åderbråcket möjligtvis försvinner av det. Enligt läkaren händer det aldrig att det försvinner helt av detta men regler är regler. Och jag kunde inte ens ljuga och säga att jag redan testat det eftersom det måste gå 3 månader från första läkarbesöket tills operation. Så operation innan sommaren var inte att tänka på. 😦

Efter tre månader var jag således där igen, och föga förvånande såg det likadant ut som förut. Så igår var det dags för operation. Den ”intressanta” venen visade sig inte vara så intressant i alla fall, så det skulle bli en ganska enkel åtgärd. Man får lokalbedövning, sen går de in med laser och bränner av venen uppe i låret och efter det dras venen ut med ”virknål” på alla de ställen där den buktar ut (i mitt fall runt 20 ställen!). Jag var inte speciellt nervös innan, men lite pirrade det ju i magen. Mest var jag rädd för att det skulle göra ont efteråt, när bedövningen släpper.

Lite läskigt var det faktiskt. Dels med lasern, eftersom det kom rök och luktade bränt kött när han satte igång och brände. Han varnade mig innan och det var nog tur det… 🙂 Sen kändes det obehagligt när han drog och slet med den förbaskade virknålen, det gjorde inte ont men det var mer själva tanken på att det han gjorde (ganska hårdhänt dessutom) var att dra ut mina blodådror genom huden… Jag är glad att jag inte såg något av det!

Det hela var över på en dryg timma i alla fall, snabbt och bra. Jag kunde resa mig upp och gå med en gång, inlindad med både stödstrumpa och ett par lager gasbinda. Såg ut som en krigsveteran ungefär.

De hade försäkrat mig att jag skulle kunna gå ut och gå med hundarna redan dagen efter, men sen slog mig tanken att amerikaner oftast inte har riktigt samma definition på ”långpromenad med hund” som jag har. Så jag förtydligade för säkerhets skull att jag menade en dryg timmas promenad i skogen, och då hoppade de till och stirrade på mig och sa att nja, det där var kanske att överdriva det hela lite grann… Antagligen tänkte de sig en sväng på en kvart runt kvarteret.

Benet kändes dock väldigt bra imorse, lite ömt där de gått in med lasern men absolut inte så mycket som jag trodde. Så jag packade in hundarna i bilen och tänkte att en liten skogspromenad kan väl inte skada. Det var nog ett misstag, verkar det som. Jag gick i krypfart och stannade ofta eftersom det gjorde rätt ont efter ett tag, så vi gick inte långt alls i meter räknat men det tog en timma ändå. När jag kom hem var jag rätt mör och nu har benet svullnat upp en del. Skit. Får ta det väldigt lugnt ett par dagar tror jag!

10 reaktioner på ”Tantvarning

    1. Jag gjorde åtminstone en överläggning och kom fram till att jag inte skulle lägga ut ”före”-bilden vi tog på söndag kväll, då hade jag nog tappat alla läsare jag har! 🙂

      Visst var shortsen snygga, kände mig enormt sexig i dom! 😀

      1. Jag menade inte bilden, utan texten (jag är überkänslig för sår och allt som har med blod och operationer att göra). 🙂

  1. Åh hjälp vilken traumatisk upplevelse…det hade jag tyckt. Jag har vissa ådror på benen som ser ut att kunna bli ett fall för blodådersvirknålen i framtiden…att både mamma och syster opererat som du gör att jag ännu mer vet vad som väntar. Hoppas det gick jättebra med försäkringsbolaget också.
    Kram

    1. Fast det var inte så farligt som jag trott ändå kan jag lugna dig med. I alla fall inte att det gjorde ont eller så, mer att det var obehagligt. Men det gick ju åtminstone snabbt!
      Och just det, det glömde jag skriva: försäkringsbolaget betalade alltihop! Tjoho! Så det är åtminstone en bra sak med att bo här när det gäller sjukvård, jag tror inte att jag hade fått det betalt av landstinget i Sverige…

      Hoppas du slipper det, var noga med stödstrumpor när du flyger och så där så kanske du kan hejda det så länge som möjligt i alla fall.

  2. Usch, men skönt att du blev av med det i alla fall. Men du, var rädd om benet för sjuttsingen! Hundarna överlever ändå med lite mindre aktivitet några dagar.

    1. Jag misslyckades, idag gick jag två kilometer med dem… 😳 Men det kändes väldigt bra faktiskt, det gör inte ont alls längre och idag får jag ta av de tjocka bandagen. Ska bli enormt skönt, de kliar! 🙂

      1. Ja fy sjutton vad obekvämt det är! Det värsta är att stödstrumporna måste jag fortsätta att ha på i två veckor, men det var väldigt skönt att bli av med bandagen som satt ovanpå åtminstone. Och DUSCHA, äntligen! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s