Läkarbesök, hur svårt kan det vara?

För ett par veckor sen var jag hos vår familjeläkare eftersom jag hostat oavbrutet i 7 veckor och den receptfria hostmedicinen inte haft någon större verkan. Det gick jättebra, jag gjorde nästan inte bort mig alls! Bara lite.

Det började redan när jag kom dit och skrev in mig. Receptionisten plockade fram min journal för att ge till läkaren, och jag såg att det låg ett munskydd i mappen. Det var ju omtänksamt tänkte jag, eftersom de visste att jag hostade la de i ett munskydd till läkaren så att hon skulle slippa bli smittad eftersom hon ju träffar så många sjuka patienter varje dag. Men nej, receptionisten drog ut munskyddet och gav det till mig istället.

Jag: Ska jag ha det här?
Receptionisten, glatt: Ja tack!
Jag: Ok. Nu med en gång alltså? (läkaren var inte klar med föregående patient än så jag skulle precis sätta mig i väntrummet och vänta).
Receptionisten, lite kärvare i tonen: Ja tack!
Jag: Jag menar redan här i väntrummet?
Receptionisten, med en trött blick och en om möjligt ännu kärvare men fortfarande artig ton: JA! Tack.

Jag tog munskyddet och gick och satte mig och tog på det, och förstod plötsligt precis hur spetälska känner sig. Ingen annan än jag hade munskydd, och jag riktigt såg hur de andra drog åt sig sina handväskor och makade på sig så att de inte skulle riskera att få den hemska sjukdom som jag alldeles uppenbart bar på. Som tur var blev jag uppropad ganska snabbt och kunde rädda mig in i undersökningsrummet.

På väg dit tyckte jag att sköterskorna tittade lite underligt på mig, och jag tänkte att åtminstone de borde väl för sjutton vara vana vid att patienter har munskydd. Eller var jag den enda som nånsin blivit påtvingad ett? Vad trodde de att jag hade blivit smittad med egentligen?!

Efter att ha blivit vägd fick jag gå in i undersökningsrummet och sätta mig, och då kom läkaren, även hon iförd ett munskydd. Och då fattade jag äntligen varför sköterskorna tittat så konstigt på mig. Alldeles uppenbart har jag tittat alldeles för lite på Grey’s anatomi, Cityakuten och andra sjukhusprogram och hade dålig koll på det här med munskydd. Tydligen har jag helt missat hur det ska sitta.

Jag:

IMG_3159

Proffs:

munskydd

Men alltså, det borde väl kallas munskydd för att det ska täcka munnen, annars ska det väl för sjutton kallas mun- och nässkydd?! Lite logik i terminologin, om jag får be!

Jag vet inte om receptionisten skvallrat om hur bångstyrig jag varit, för läkaren började med en lång förklaring om att de har många äldre patienter och därför vill de att man har munskydd ute i väntrummet för att inte smitta ner dem eftersom de är extra känsliga. Efter denna utläggning tog hon av sig sitt munskydd och sa till mig att jag kunde ta av mitt också, så uppenbarligen var det ingen risk att hon skulle bli smittad… 🙂

Nåja, undersökningen gick bra i alla fall och jag skötte mig strålande. Efter att hostmedicinreceptet var inskrivet och skickat till närmaste CVS kom vi in på min rygg, som ju inte är i så bra skick. Hon ville kolla hur rörlig jag var, så jag fick lägga mig på rygg på britsen och så lyfte hon i mina ben. Plötsligt hejdade hon sig och sa, lite nervöst, att det visst ramlade ut nånting ur min ficka. Jag tittade ner och såg en strid ström av kattmat (torrfoder kanske jag ska påpeka) rinna ner på golvet. 😳

Nu kanske någon undrar varför i herrans namn jag hade kattmat i fickorna?! Då har ni aldrig haft hund, säger jag! 🙂 Kattmat är väldigt smaskens tycker de flesta hundar, och det är därför väldigt praktiskt att ha med sig som belöning ute på promenader. Små torra bitar som hunden snabbt glufsar i sig, de kladdar inte och hunden riskerar inte att bli tjock av de pyttesmå bitarna om man inte ger enorma mängder. Suveränt, helt enkelt!

Dock kändes detta lite långt att förklara för den stackars läkaren, så jag hoppade upp snabbt som attan och plockade upp bitarna och nöjde mig med att säga att det var hundgodis. Hon såg ut som om hon funderade på om det var något nytt medicinskt terroristmedel i stil med mjältbrandspulver, men höll god min och sa att hon förstod. Vilket jag är övertygad om att hon inte gjorde men amerikaner är duktiga på att låtsas som att de tycker att alla avarter är fullständigt naturliga!

Joråsåatte, det gick ju bra det där! Fast jag funderar lite på att byta läkare faktiskt, känns som om jag skulle behöva en nystart nån annanstans…

7 reaktioner på ”Läkarbesök, hur svårt kan det vara?

  1. Du blir nog inte förvånad alls när jag berättar att jag också går omkring med kattmat i fickorna…….. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s