I veckan har barnen haft katastrofövningar i skolan. Från Sverige är vi ju vana vid att både skolor och arbetsplatser har brandövningar med jämna mellanrum, och de har de ju här också. Men dessutom tillkommer några övningar som vi inte är fullt så vana vid.
Fire drill, brandövning, är precis som i Sverige. När signalen tjuter går man ut och ställer sig på den plats man blivit anvisad, inga konstigheter med det.
Tornado drill, tornadoövning, är lite annorlunda förstås eftersom man ju inte kan gå ut om det kommer en tornado. Första gången de hade övningen i middle school för Tess så hade fröken, som visste att Tess var nyinflyttad från Sverige, sagt till henne att ”ja du har väl gjort sånt här förr så du vet väl hur man gör”. Så Tess fick förklara att vi inte har så mycket tornados i Sverige så nej, hon hade aldrig övat på sånt innan… 🙂 Det man ska göra är i alla fall att gå ut i korridoren till sitt skåp och krypa ihop på alla fyra på golvet. Skåpen står nämligen i den korridoren som går mitt inne i skolan och därför inte har vare sig ytterväggar eller fönster, så därför är det det säkraste stället om det kommer en tornado.
Vi har även fått lära oss hur man gör om man är hemma i sitt hus när det kommer en tornado. De allra flesta hus här har ett så kallat ”tornadorum”, det är ett rum som är precis mitt i huset utan ytterväggar, precis som skolkorridorerna. Ofta en garderob eller en toalett, i vårt hus är det gästtoan. Där ska man stänga in sig hela familjen och helst även ha hjälm på huvudet. Just nu känns det som en rätt komisk tanke att sitta inträngda 4 hjälmförsedda personer + två hundar + två katter på den tämligen trånga toaletten… Men skulle det bli allvar nån gång och en tornado sliter i husväggarna så kan jag tänka mig att man lätt håller sig för skratt.
Dessutom ska man alltid se till att ha ett lager nödmat hemma om det skulle bli riktigt illa: konserver och torrvaror som håller sig några dar och är lätta att laga till ifall det skulle ta ta ett tag innan man kan bli evakuerad. Det är läskigt att tänka sig att man faktiskt numera bor i ett land där detta skulle kunna bli en realitet, efter stormen Sandy förra året som ju faktiskt strök förbi North Carolina också så har man fått en helt annan respekt för vädrets makter. Jag har en väderapp på min mobiltelefon som varnar för mer extrema väder (även om de är lite väl glada i att varna ibland kan man tycka, varningar om svåra åskväder går ut ganska frekvent och sen blir det inte så mycket av det i alla fall), och om det verkar bli riktigt illa så avbryts radiosändningarna och även på tv’n kommer det upp varningar.
Den tredje sortens katastrofövning man kör i skolorna är den läskigaste, och det är den de hade nu i veckan. Varken jag eller barnen kommer ihåg nu vad den kallas, men den går ut på att veta hur man ska göra om det kommer en inkräktare av något slag till skolan. Det sägs inte rent ut förstås, men det går ju bland annat ut på att veta hur man ska agera om det skulle inträffa en skolskjutning. Eleverna får lära sig att man ska krypa ihop och gömma sig så gott det går, antingen under fönstren så att man inte syns om någon skulle kika in, eller längs väggarna eller under ens bänk. Lärarkatedern är också bra eftersom den är täckt på tre sidor… Dessutom ska man dra ner persiennerna så fort som möjligt.
Nu har ju North Carolina varit förskonat från skolskjutningar, men det är ändå en realitet i det här landet på ett helt annat sätt än någon annanstans så det ingår numera att alla skolor har en katastrofplan även för detta. Och det behöver ju inte vara så illa som en skolskjutning á la Columbine eller Sandy Hook heller. Tess lärare berättade under denna övningen att hon varit med om det på riktigt en gång, fast på en annan skola hon jobbade på. Den gången var det två bankrånare som, på flykt undan polisen, hade sprungit genom skolområdet. De var ju naturligtvis inte ute efter att skada någon på skolan, men eftersom de var beväpnade och jagade av polis så fanns det en risk att något skulle hända så man tog inga risker utan larmet gick. Allt gick bra den gången, men med tanke på allt som hänt här genom åren kan jag bara föreställa mig hur det kändes att vara där när larmet gick och innan man förstod vad det var frågan om…
På Max skola gick ett larm i våras, inte ett ”riktigt” men snarlikt. Den gången var det så att polisen gjorde ett tillslag i ett av husen som ligger nära skolan, och det blev lite mer dramatiskt än vad man räknat med från början. Det gjorde att man spärrade av vägen runt området och man stängde även alla ingångar till skolan så ingen fick gå ut eller in. Eleverna märkte inte så mycket av det, det gick inget larm om att de skulle gömma sig, men vi föräldrar fick fortlöpande e-mail om vad som hände ända tills det var över.
Detta är ändå inget man går omkring och tänker på dagligen, varken tornados eller inkräktare på skolan. Man är medveten om att risken finns att något ska hända och det är bra att de gör övningar med jämna mellanrum så att barnen vet hur de ska bete sig, men för övrigt tror jag inte att man tänker mer på det än vad vi tänker på brandrisken hemma i Sverige. Det går inte att gå runt och oroa sig för allt som kan hända hela tiden, men däremot att förbereda sig så man vet hur man ska agera om det skulle behövas.
utvandrarna. 
Om det ar någonting som jag kannt blivit annorlunda av att leva i USA sa ar det nog den har kanslan att ”vadsomhelst kan handa narsomhelst och det ar inte mycket jag kan gora at det.”
Tornadosar kan slita sonder huset, skogsbränder kan komma brakande ur bergen och svalja samhällen, jordbävningar, oversvamningar och galningar med pistoler och automatvapen komma fran ingenstans. Dessutom sa har det lange varit sa for mig att det hade rackt med en svar langvarig sjukdom sa skulle jag i stort sett statt oförsäkrad pa bar backe. Nu borjar det bli lite mer marginaler.
I Sverige hade man en helt annan kansla av trygghet, ordning och kontroll. Dar kändes det som att om man följde reglerna och använde sunt förnuft sa var chanserna anda valdigt sma att katastrofen skulle komma. Har ar marginalerna tusen ganger mindre. Det gar inte att förebygga katastroferna, man kan bara halla i sitt overlevnadskit och hoppas att man sjalv och ens alskade klarar sig om de kommer. Jag vet inte riktigt hur det har forandrat mig men det kanns grundläggande iallafall. Kanske blir man lite ödmjukare…men helt klart lever jag med stress och radsla pa ett annat satt också.
Ja jag känner redan att jag har samma inställning som du. Jag är iofs inte, och har aldrig varit, typen som går runt och oroar mig för allt som möjligtivs kan hända men precis i början när vi kom hit tänkte man ju såklart på både diverse naturkatastrofer och skolskjutningar. Men det går ju inte att gå runt och vara rädd jämt, händer det något så får man ta itu med det då. Men visst kände man sig tryggare i Sverige på sätt och vis, dels ser skyddsnätet helt annorlunda ut och dels händer det helt enkelt inte lika mycket.
Na, jag gar forstas inte heller runt och oroar mig varje dag…det tror jag valdigt fa gor. Men anda lever man val i nagonslags undermedveten beredskap pa det allra varsta. Reagerar pa ett annat satt pa vadervarningar som du sager, eller pa suspekta manniskor. Och det blir ju manga paminnelser att det ar sa (nu senast oversvamningarna i Colorado, forra sommaren branderna, bioskjutningen i Aurora, min vardsyster som visar upp sin nya halvautomatiska pistol som hon kopt pa facebookbilder, katastrofovningar i skolan. Etc.). Jag tror helt enkelt att jag forlorat det dar oskuldsfulla ”sant hander inte mig”-tanket. Tanker snarare att ”oj, det kunde varit jag som stod dar alldeles intill, tornadon kunde gott tre mil at det har hallet och da hade det varit jag…”
Ja jag förstår absolut vad du menar. Där du bor har det ju hänt så mycket dessutom, här har vi hittills inte varit med om något alls mer än lite vanlig åska.
Men fy så otäckt med din värdsyster! 😯 Jag känner att jag verkligen inte vill veta hur många bara här i området där vi bor som har halvautomatiska vapen, det är nog säkerligen några stycken skulle jag gissa… 😕
Usch, extremer av alla de slag är så otäckt. Vi är ju så himla förskonade från det här i Sverige. Det värsta jag varit med om är faktiskt förra årets snöstorm då det låg drivor på en meter överallt och det allmänna snödjupet var ca 40 cm och det kom på mindre än ett dygn. Tornados spelar ju i en ”lite” annan liga. Skolincidenter vill man inte ens tänka på. 😦
Ja fy, då får man verkligen känna hur det är när naturen tar över trots att man bor i en storstad och tror att man är skyddad från sånt. Det värsta jag varit med om är helt klart stormen Gudrun. Grannens jätteträd blåste ner rakt över vår bil som blev tämligen platt, tur nog satt ingen i den. Och strömmen försvann i nästan en vecka, inte så kul i januari… Men vi hade ju tur ändå, vissa var ju strömlösa i 6 veckor, men jösses vad besvärligt allting blev. Värma vatten på gasolkök varje morgon för att kunna tvätta sig, åka in till centrum för att hämta färskt vatten, laga mat på gasolköket, ständigt ha koll på var man har stearinljus och tändstickor eftersom det ju mörknade redan vid 4 på eftermiddagen… Jag minns att det dröjde minst ett år innan vi tyckte det var mysigt med levande ljus igen!
Oj 😯 Gudrun märktes inte så mycket här vad jag minns, men man såg ju förödelsen på TV och när man var ute på vägarna.