Det här blir ett väldigt hundigt inlägg, ni som inte är intresserade/insatta i hundträning får nog inte ut så mycket av det är jag rädd… 🙂
Igår var jag på en efterlängtad premiär – första kurstillfället för rallylydnad med Java!
Jag hade mailat fram och tillbaka några gånger med de som har kursen för att reda ut hur mycket jag och Java kan. Eftersom vi inte har gått några kurser i USA förutom agility så hade jag ju inga papper på vare sig den valpkurs, vardagslydnadkurs eller tävlingslydnaden som vi gått i Sverige, och de var tveksamma till om de skulle våga låta oss börja i nybörjarkursen eller om jag måste gå en grundläggande lydnadskurs först. För mig kändes det fånigt, har vi gått tävlingslydnad i Sverige ska vi väl för sjutton klara av nybörjarnivån i rally! De var inne på att vi skulle komma dit för utvärdering först men eftersom min operation kom i vägen blev det svårt att hitta en tid. Till slut kom de fram till att vi inte behövde det ändå, utan vi var välkomna till kursen.
Så igår var det dags. Jag var lite nervös, eftersom det ju faktiskt var nästan två år sen vi tränat i Sverige. Jag har försökt hålla igång det här hemma men jag är en sån som måste gå kurs och ha den regelbundenheten för att få disciplinen att träna på egen hand. Vi packade in oss i bilen i alla fall, och åkte iväg till en stor idrottsanläggning i Greensboro. Vi skulle hålla till i en gymnastisksal visade det sig, och förutom rallylydnad så var det fyra eller fem kurser till. I vår sal var det tre kurser samtidigt, med vår grupp i mitten av salen, så det fanns gott om saker att bli distraherad av för våra hundar!
Det började sådär. Kursledaren, en dam i 70-årsåldern, talade om för oss att vi helst skulle ha med oss en bur till hundarna nästa gång, så att vi kan stoppa in hunden där medan vi går banan. Jag sa att jag inte har någon bur till Java, varpå kursledaren och alla andra vände sig om och stirrade på mig. Men du måste väl ha en bur till henne som hon är i när hon är ensam hemma? Nej sa jag, jag har aldrig haft henne i bur förutom flygburen, och den är gigantisk så den släpar jag helst inte med mig. I Sverige, la jag till, är det olagligt att ha hundar i bur hemma. Då stirrade de ännu mer och såg ut som om de inte trodde det var sant. Vadå olagligt, hur ska man annars nånsin kunna lämna hunden ensam hemma?! Då kunde jag inte hålla mig längre utan sa att man får väl träna hunden till att klara av att vara ensam… Inte helt populärt!
Jag vet mycket väl att det finns undantag, men de är ändå få tror jag, som aldrig går att träna utan de käkar upp inredningen hur man än försöker och då får det ju bli bur. Men i de flesta fall går det om man ger sig sjutton på det, men här i USA tror jag inte de ens tänker på att det finns något som heter ensamhetsträning. Det är självklart för de flesta att man stoppar in hunden i en bur redan från det att den är valp, gärna också på nätterna, och så fortsätter man att göra hela hundens liv. Jag trodde ändå att på en sån här kurs där det ändå går människor som är lite extra intresserade av att träna sin hund och hitta på saker med den så skulle det vara annorlunda, men tydligen inte.
Eftersom jag ju inte hade någon bur denna gång så fick jag hitta en vänlig människa som kunde hålla Java medan vi gick banan. Sen skulle vi alla gå den i tur och ordning tillsammans med vår hund. När det var min tur sa jag till kursledaren att jag tränar med klicker, och frågade om det var ok att jag använde den. Det gillade hon inget vidare alls, utan vände sig till resten av gruppen.
– Ok, hon här tränar med klicker. Jag är inte så förtjust i det eftersom det kan störa de andra hundarna, är det någon som blir störd så får ni säga till!
Varpå jag vände mig till de andra också och förklarade att jag inte behövde använda själva klickerdosan även om jag tränar med klickertänk så självklart skippar jag den om de ville det, men de såg ut som om även de tyckte att kursledaren överdrev så allihop försäkrade att det absolut inte gjorde något. Och med tre parallella hundkurser och ett himla liv på alla hundar så var min klicker definitivt det som hördes minst kan jag säga…
En annan märklig sak: kursledaren lärde ut att om man har en hund som inte lägger sig omedelbart på kommando så kan man börja säga ”down, down, down” ett par meter innan det är dags så att hunden förhoppningsvis har lagt sig lagom tills man hunnit fram till skylten (man missar poängen helt om man passerar skylten innan man gör momentet). Låter helt galet i mina öron, men jag frågade för skojs skull hon som satt bredvid mig (som har tränat rally i många år) varför man ska göra så. Blir inte hunden förvirrad om man tjatar kommandot på det sättet? Nej men det här är ju nybörjare tyckte hon, det är ungefär som när man lär sig alfabetet. Man kan ju inte säga det bara en gång och sen tro att man kan det, man måste ju upprepa det många gånger! För mig, som ju alltså försöker träna enligt klickerfilosofin så gott jag nu kan, så var det väl inte lika logiskt men det kanske funkar, vad vet jag! Det är inget råd jag kommer att ta till mig i alla fall! 🙂
I slutet av kursen gick hon igenom utrustning lite grann. I nybörjarklassen har man koppel på hunden, i de högra klasserna tävlar man utan koppel. Hon nämnde också att hon själv har stackel till in hund (som för övrigt är en sealyham terrier och inte någon jättestor och jättestark sak) men att det inte är tillåtet att använda på AKC’s (USA’s motsvarighet till SKK) tävlingar. Man får inte använda dem inne på tävlingsområdet överhuvudtaget, så därför rekommenderade hon att man vande hunden redan på träning att ha ett vanligt halsband även om man använde stackel för övrigt. Det engelska ordet för stackel är prong collar, och jag kände inte igen det så jag var tvungen att fråga vad det var. Då drog en av de andra deltagarna ut sin hund, en jättevacker weimaraner, ur buren och visade halsbandet som satt på hunden. Då kunde jag inte hålla mig igen utan sa att ”aha, det där är” och sen fyllde alla de andra i ”olagligt i Sverige! Vi vet!”. Det blev lite komiskt faktiskt! Vad som inte är särskilt komiskt är att stackel är så oerhört vanligt här. Till och med folk som är kursledare och som tävlar högt upp i klasserna och har en liten, liten terrier tycker alltså att det är nödvändigt att använda det. Sorgligt, minst sagt. 😦
De tyckte nog allihop att vi var helt galna i Sverige med alla våra regler, och en av dem sa att ”Stackel får man inte ha, men prostitution är minsann lagligt i Sverige!”. Jag förstod inte riktigt kopplingen där men den finns säkert om man letar… 🙂 Jag sa att det är lagligt att sälja men inte att köpa, vilket de tyckte var ännu konstigare. Hur ska man kunna sälja om ingen köper?! Nej precis tyckte jag, men det var inte riktigt läge att gå in på den diskussionen just då…
Nu låter det säker som om jag var i luven på de andra precis hela tiden, men så var det absolut inte. Vi hade riktigt roligt, även om synen på hundar och hundträning skiljde sig åt mellan mig och de andra. Jag kände dock att jag inte kommer att lära mig speciellt mycket om hur just jag och Java ska göra för att komma framåt i träningen, men jag tänker gå klart kursen ändå. Det jag kan få ut av den är att lära mig alla skyltar för nybörjarklassen i rally, att träffa andra hundfolk och att låta Java få lite stimulans och vana vid att träna med mycket störning. Sen tränar jag på mitt sätt och de på deras och så får det bli. Detta är ändå ett företag som marknadsför sig med att de använder enbart positiva metoder i sin träning och så var det verkligen, ingen var dum mot sin hund och alla tränade belöningsbaserat och det var skönt att se. Nånstans får man ändå inse att Sverige och USA är väldigt olika när det gäller synen på hundar och hundträning, och det som jag tycker är konstigt är helt självklart för dem eftersom de inte vet av något annat. De använder inte stackel för att vara elaka, utan för att alla gör det och det är helt självklart här. Förhoppningsvis ska det väl ändra sig här också för eller senare.
Sen fick jag även på köpet lära mig skillnaden i ”lydnadsinkallning” mellan Sverige och USA. I Sverige platsar man ju sin hund, går iväg några meter och sen kallar man in hunden som ska komma och sätta sig vid ens vänstra sida. Här i USA ska däremot hunden komma in och sätta sig mittemot föraren, såpass nära så att man ska kunna sträcka ut en hand och nå hundens huvud. När domaren sedan säger ”finish” ska hunden resa sig och sätta sig vid förarens vänstra sida, antingen genom att gå runt föraren eller också direkt till förarens sida och vända sig där. Jag hade ingen aning om att detta skiljde sig åt mellan de två länderna, men nu fick jag lära mig nåt nytt! Det blir till att träna detta med Java! Ett av rallymomenten är just att hunden ska sitta framför föraren, och eftersom Java är så van vid att alltid vara vid min vänstersida blir det något att öva på helt klart.
utvandrarna. 
Åh vilket roligt inlägg! Mina fingrar är inte snabba nog för att kunna skriva allt det jag egentligen skulle vilja säga. Men jag skulle gärna vilja ropa BRAVO! för så kändes det när jag läste om din kommentar om burar. 🙂 🙂 Eftersom jag bott i England så länge så har jag hunnit vänja mig lite mer vid det här med burar, men absolut inte som vare sig engelsmännen eller amerikanarna -och amerikanarna har VÄLDIGT dåligt rykte bland hundfolk i England när det gäller burar vill jag lova. Ja hjälp jag kan bara inte skriva allt jag vill för det skulle bli för långt men jag har en papillontik som jag köpte då hon var 8 mån gammal och hade suttit i bur i hela sitt liv, HELA dygnet. Hon hade inte ens haft halsband och koppel på sig! Visste inte vad gräs var. Hon är röd och vit nu, då var hon röd och gul -av allt intorkat kiss som inte gick att tvätta bort eftersom det suttit i pälsen så länge. Hon var livrädd för ALLT. Veterinären trodde först att hon var hjärnskadad eftersom hon inte reagerade på någonting. Hon är normal nu. 🙂 Men vad jag skulle säga var i alla fall att jag har burar till mina små hundar (UTOM Ginny som nu har burfobi) men det är för vissa tillfällen bara. (ALDRIG till de stora hundarna utom i bilen.) T.ex. så går de in i burarna (på kommando) om de kommer in utifrån och är leriga, så torkar det värsta innan de får hoppa upp i soffan. (Man kan inte duscha av 9 hundar åtskilliga gånger om dagen tyvärr!) Sedan så sover de i burarna på natten (utom Ginny som sover i vår säng). Men det är allt.
När jag var på besök i USA så köpte jag ett stackelhalsband för att se hur de var. Typ ”Hur kan man säga att det är så hemskt om man inte provat det?” Så det ligger i en påse inne i garderoben. Förstår inte hur folk är funtade som kan få för sig att sätta det runt halsen på en hund, framför allt inte på en hund med riktig kort päls! Sätter man det runt sin egen arm så gör det ONT! Och de är TUNGA till tusen de här halsbanden.
Det där med att upprepa ett kommando lät väldigt konstigt. Inte lär sig hunden bara för att man tjatar, tvärt om, den lär sig ju att INTE lyssna. Vet den inte vad ordet betyder får man väl VISA den!
Till sist så måste jag säga att det var imponerande att det verkar fungera i alla fall, att du tränar tillsammans med folk som tänker så helt annorlunda. Det skulle jag ha haft svårt för. Visserligen så kör jag också med samma metod på min klubb, dvs jag gör som JAG vill och struntar i de andra -men då gäller det främst klicker. Det är inga hemska grejer som händer på vår klubb (strypkedja får man absolut inte ha t.ex. ) och jag har varit medlem i 15 år så jag får göra vad jag vill utan att någon klagar. Förresten så klickertränar jag UTAN klicker, jag använder ett klickerord i stället, tycker det är lättare. Och så märker inte folk vad man gör!
Men fy, stackars lilla hund! Vad skönt att hon fick komma till dig i alla fall, men man blir ju gråtfärdig när man tänker på alla andra hundar som har det likadant. Nu är det ju inte så illa för gemene man förstås, men jag fattar inte hur det kan vara så vanligt, och självklart, att en hund ska sitta i bur. Så som du gör är väl helt ok, men tänk för de hundar som först sitter i bur hela dagen medan matte och husse jobbar, sen kommer ut några timmar på kvällen och rastas i trädgården, och sen ligger i buren hela natten. Vilket liv!
Nej jag förstår verkligen inte meningen med att lära ut att det är ok med dubbel(eller trippel eller mer)kommandon, lyder inte hunden direkt så betyder det ju att den inte fattar vad den ska göra och då får man väl lära den det först, innan man går banan och begär att den ska veta vad kommandot betyder! Klart att hunden struntar i att lyssna på en ägare som upprepar samma sak gång på gång…
Och ja, vi får väl se hur bra det fungerar med att träna där! 🙂 Men som sagt, de var absolut inte elaka på plan med hundarna och träningen som sådan var positiv även om det var ett väldigt märkligt sätt att träna på ibland. Jag känner att det är lärorikt för mig att se hur det går till här, och förhoppningsvis kanske jag kan bidra med ett lite annorlunda tänk. Det är inte lätt att hitta ett ställe där de tränar som jag vill, men till slut kanske jag ska hitta nåt!
Nu glömde jag ju dessutom att säga att det är likadant här i England med inkallning. Men hunden ska sitta klistrad mot förarens, framför föraren. Inte en millimeter mellan förare och hund ska det vara för tävling.
Jaha, är det vi i Sverige som gör annorlunda då alltså? Jag har aldrig sett inkallning göras på det sättet innan, men det kanske är det vanligaste i andra länder?
Vet faktiskt inte hur många länder som gör inkallning på det engelska/amerikanska sättet. Däremot så vet jag att i USA så vill man ha ett litet utrymme mellan förarens ben och hunden, både vid inkallning och fritt följ, och det vill man inte här. Jag sålde en hund till en amerikansk tjej som bodde i London, och hon övade lydnad en hel del. När hon sedan flyttade tillbaka till USA ansåg hon att hon inte kunde ta emd sig hunden så han kom tillbaka hit, och jag har aldrig lyckats med att få honom att gå fot tillräckligt nära! Om du tittar på den här YouTube filmen från Crufts och spolar fram till 3 min 50 sekunder (annars får du sitta i trekvart om du tittar på hela rubbet) så ser du en av mina valpköpare med sin Malinoistik som är helt klickertränad. Klistrad mot benet. Nu gör man inte enkla inkallningar i den här lydnadsklassen men om du tittar på apporten så ser du hur det ska gå till. Fast då pratar jag ju om vanlig lydnad och inte rally som ska vara lite enklare och inte lika perfekt och mar roligt! Skulle gärna vilja prova rally själv men det finns inget alls i närheten av mig.
Wow, vad kul att se! Jösses, hunden går verkligen klistrad mot föraren!. Jag misstänker att man skulle fått avdrag för det i Sverige för att man där anser att hunden går på föraren, men jag kom inte så långt som till tävling där så jag vet inte. Har för mig att hunden inte får dunsa emot föraren vid inkallning åtminstone. Och jag känner igen inkallningen, precis så visade hon mig igår att man skulle göra här!
Intressant att höra om hundträning i USA =)
Jag vet inte om du har hört talas om burlekar/crate games? Det är ett positivt sätt att använda bur, målet är ju faktiskt att man aldrig ska behöva stänga burdörren. Kan faktiskt vara praktiskt när man kör agility, lydnad, rallylydnad etc. när man kan behöva lämna hunden kortare stunder för att preparera banan eller liknande. Det slutar oftast med att hunden gillar buren så mycket att man får hålla dörren stängd så att de _inte_ ska springa in i den 🙂
Jo, jag känner till burlekar och körde en hel del sånt för att vänja båda två vid flygburarna innan vi flyttade hit. Men sen vi kom hit har jag inte använt burarna alls, så det blir väl till att börja om från början med den träningen. Det är ju inte så att jag är motståndare till allt vad bur heter, utan det är mest det där med burförvaring hela dagen jag är emot. Jag förstår ju att det är praktiskt i tränings/tävlingssammanhang, så jag har tänkt att jag ska åka till djuraffären och försöka få tag i en tygbur eller liknande för det där stora schabraket till flygbur kan jag inte släpa med mig varje gång till kursen! 🙂
Ta en titt pa craigslist om du kanner att du vill ha en. Jag har kopt flera begagnade hopfallbara burar dar for 30-40 dollar.
Bra tips, ska kolla där!
Ja, att stackel ar okej och bur nodvandigt kanns valdigt typiskt amerikanskt tank. Svart (tycker jag) for i grunden sa alskar nog de dar manniskorna pa din kurs sina hundar och vill dem val. Och pa en skala sa har ju deras hundar som far ga pa kurser i rally och bli aktiverade ett mycket battre liv an grannhundarna som aldrig ens far ga pa en promenad.
Daremot sa tror jag inte din dam ar en speciellt bra hundtranare – mina tranare har alltid insisterat pa att man inte upprepar en instruktion och dessutom haft grundkunskaper i klickertank aven om dom inte alltid använt det, och inte alls sa stelbenta som hon verkar vara.
Jag skulle nog sjalv tveka att ga med henne som kursledare bara for att hon verkar sa stelbent, inte sa palast och inte speciellt oppen for dialog. Tycker det kanns battre med folk som kan hantera att man har en annan bakgrund och filosofi aven om dom inte delar den.
Jag är också övertygad om att de älskar sina hundar och vill dem väl, så det är verkligen svårt det där. De använder ju inte stackel för att vaa elaka, utan vet helt enkelt inte bättre.
Nej hon är verkligen ingen bra hundtränare och jag har inga planer på att gå fler kurser för henne. Men jag ser det som att jag ändå får ett hum om rallylydnad och sen tränar jag på mitt sätt oavsett hur hon tycker att det ska göras. Det är svårt att hitta bra instruktörer tycker jag, hon jag hade på agilityn var jättebra men tyvärr passar inte agility Java alls.
Verkar vettigt – och jag menade forstas ‘tror inte hon ar en speciellt bra hundtranare med ”vanlig” amerikansk standard heller’ En del grejer vet man ju handlar om kulturella skillnader och far acceptera men sen finns det forstas folk som helt enkelt inte har nagon koll (i alla lander for den delen…).
Nej jag hoppas ju att inte alla amerikanska tränare är så här. Hon jag hade i agilitykursen var det åtminstone inte, hon var jättebra! Men så var hon ju c:a 50 år yngre än den här också vilket kanske spelar in… 🙂
Vi facinerades ju av alla små flaggorna på gräsmattorna som fungerade som ett osynligt staket ihop med halsbanden när vi var där.
Hemskt.
Invisible fence ja, väldigt vanligt här!
Åh, nu blir jag lite nervös – jag ska snart börja kurs med min nya lilla valp. Som utbildad SBK-instruktör förväntar jag mig en del meningsskiljaktigheter mellan mig och den amerikanska instruktören… Jag ”provocerade” kursledaren lite innan jag valde var jag skulle gå (finns inte så jättemånga ställe att välja på här ute vid kusten och de flesta använder el-halsband i sin träning – aldrig i LIVET!) och frågade vilken filosofi de hade för sin hundträning i stil med ”klicker eller el?” Ska påpeka att jag skaffat en liten dvärgpinscher och han sa att el kanske var lite väl starkt för min hund (alla hundar skulle jag vilja tillägga) men en stryphalsband var tvunget. Nu tänker jag inte dyka upp på hundträningen med ett stryp, eller ens halvstryp på en 12 veckor gammal valp som väger 2kg, det är bara för dem att acceptera. Men jag åker dit mest för socialiseringen och förhoppningsvis få lite hjälp att så småningom tävla med min hund.
Som en parantes kan jag säga att även Sverige har de ingångarna vid inkallning 🙂 Mest vanligt på brukshundar men det är valfritt vilken ingång man föredrar på tävling 🙂
Jag tror du får vara beredd på att synen på hundträning kan vara annorlunda än vad du är van vid, men stå på dig bara och träna på ditt sätt! 🙂
Men vad menar du med inkallningen nu? Här ska alltså hunden komma springandes mot föraren och sen sätta sig mittemot föraren, ”ansikte mot ansikte”. När domaren säger finish, ska hunden resa sig och gå och sätta sig vid förarens vänstra sida. Se gärna Mariannes video i kommentaren ovan så ser du vad jag menar! Det har jag aldrig sett eller hört talas om i Sverige. Eller tänker du på att det är valfritt om den går runt föraren eller direkt till hens vänstra sida, för det är ju valfritt även i Sverige vad jag vet.
Ja, det kommer jag absolut att göra 🙂 Man får plocka russinen ur kakan som alltid annars 😉
Jodå, vi har exakt den inkallningen också där hunden först sätter sig framför föraren och sedan på kommando går in i fotposition. Det är valfritt vilken variant man vill köra på tävlingen och den är inte alls lika vanlig att se som den andra där hunden går direkt in i fotposition. Jag tränade tidigare på en schäferkennel och där körde vissa ekipage med sättande framför först, kan ju ha sina fördelar om man har en hund som drar stora lovor bakom en (eller bara springer förbi – man har ett bättre ”stopp” med sitta framför). Tydligen används den en del i jakt också där hunden ska lämna av bytet.
Jaha, där ser man då fick jag lära mig nåt nytt! 🙂