Igår var det alltså dags att åka hem till Summerfield igen! Planet gick redan 6:20 på morgonen, så det blev till att gå upp mer eller mindre mitt i natten för att hinna till flygplatsen i tid. Inte riktigt min melodi, jag har jättesvårt att sova om jag vet att jag ska upp vansinnigt tidigt så det blev inte speciellt mycket sömn men det gjorde inte så mycket, nu var jag ju på väg hem och kunde koppla av och sova när jag väl var hemma igen!

Denna resan var ganska märklig, smått surrealistisk faktiskt. Det började redan i fredags när jag skulle checka in online. Jag har aldrig någonsin varit med om att det har funkat att göra det när man ska resa hem, på utresan brukar det gå hur bra som helst men på hemresan brukar det alltid komma upp ett felmeddelande och så får man i alla fall checka in på flygplatsen. Denna gången gick det igenom hur enkelt som helst, tog inte en minut ens en gång så var det klart. Till och med boardingpassen stämde och gick att skriva ut utan problem!

På flygplatsen gick jag till självbetjäningen för att få ut tagsen till väskorna, de kom visserligen inte men däremot spottade den snällt ut en ny uppsättning boardingpass. Vidare till bagageinlämningen där en snäll men något vimsig tjej tog emot väskan och checkade in den. Jag gav henne boardingkortet instucket i passet, hon tog ut och scannade boardingkortet och tittade sen på mig och bad om att få se passet också. ”Eh, du håller i det!” påpekade jag varpå hon skämdes en del… 😀

Sen ombord på planet till München, det var rejält dimmigt men planet lyfte utan problem och det var en mjuk och fin flygning till Tyskland. Där hade jag tre timmar till nästa plan vilket var jättebra eftersom jag var vrålhungrig. Jag hittade ett ställe som gjorde en fantastiskt god omelett och kunde även få internetaccess i 30 minuter så att jag kunde uppdatera Facebook. Mycket viktigt! 🙂

Vidare till incheckningen till Charlotte-planet. Man brukar ju få fylla i en blankett när man sitter på USA-planet där man anger VISA- eller ESTA-numret och lite andra uppgifter. Nu har man ändrat det så att det går att göra online innan resan istället. När jag kom fram till incheckningen ville killen där först ha mina adressuppgifter i USA (som man också anger i samband med VISA-numret) och jag tänkte att nu har inte registreringen som jag gjorde själv sparats som den skulle. Men sekunden senare kom det upp på hans skärm och jag behövde bara visa mitt pass.

På planet visade jag mitt sittplatsnummer för stewarten som stod och hälsade välkommen och talade om för alla vilken sida av planet de skulle sitta på. ”Aha, 24C, det är en jättebra plats. Det är vid vingen men du kommer att ha en strålande utsikt ändå när vi landar planet!” sa han glatt. Det visste jag ju redan eftersom jag seatat mig själv just för att få sitta vid vingen. Det ska ju vara det säkraste stället att sitta på om man kraschar, men jag sa inget till honom utan tackade istället och sa att jag är flygrädd så jag vill helst slippa så nånting alls, så fin utsikt är bortkastat på mig när jag flyger. ”Är du flygrädd? Men då har vi en jättefin plats här framme i cockpit där du kan sitta istället!” sa han lika glatt som förut. En halv sekund trodde jag att han skulle erbjuda mig en plats i business class (en flygrädd bekant fick det erbjudandet en gång och jag hoppas varje gång att det ska hända mig också 🙂 ) men när han sa cockpit förstod jag ju att han skämtade och spelade med. ”Tja, ok varför inte!”. Då vände hon sig om som stod framför mig och stirrade på oss med klotrunda ögon och såg ut som om hon undrade om hon verkligen hört rätt. ”Jag kan ju hjälpa piloten att flyga planet när jag ändå sitter där” föreslog jag. ”Piloten? Nej, nej, vi har ingen pilot idag så du kan flyga själv!” sa stewarten som också sett den chockade tjejen. Då förstod hon att vi bara skämtade och gick vidare. Jag vet inte om hon blev chockad över att en passagerare skulle få sitta i cockpit eller om hon blev väldigt avundsjuk för att inte hon fått samma erbjudande, men det såg riktigt roligt ut att se hennes chockade min! 🙂

Nåväl, jag kom till min plats i alla fall och starten gick hur mjukt och fint som helst även denna gång. Det är framför allt starterna jag tycker är läskiga, resten av resan brukar kännas ok. Denna gången var det nästan ingen turbulens alls över Atlanten, och det enda som var jobbigt var den vanliga träsmaken man får av att sitta hopknycklad i en trång flygstol i 9 timmar. Landningen gick jättebra den med. Ut ur planet och fram till immigrations, och jösses vilken skillnad det är på immigrations i Charlotte jämfört med New York! Här är de trevliga och det borde de ju kunna vara även i New York istället för att se ut som om de helst av allt vill dra fram sin pistol och skjuta en ifall man råkar ta ett snedsteg åt fel håll när man går fram till luckan. Killen som kollade mitt pass frågade lite om hur länge jag skulle stanna i landet och jag förklarade att vi är expats och att min man jobbar på Volvo Trucks. Det gillade han, Volvo gör fina lastbilar tyckte han! Så jag var tvungen att tipsa honom om den superhäftiga Youtube-filmen på Van Damme som nyss släppts, se den om ni inte redan gjort det!

Han blev jättenyfiken och lovade att googla fram den så fort han fick en chans. Jag säger det igen, det är betydligt trevligare i Charlotte än i New York!

Vid bagagebandet blev jag lite nervös. Det tog ett tag innan väskorna kom, och sedan kom måååånga resväskor men min lös med sin frånvaro. Attans tänkte jag. Nu har väl virriga damen på Landvetter checkat in väskan till nåt helt annat ställe och jag som hade allt godis i den väskan, inte så kul att komma hem utan det! Men till slut, när det bara var jag och en till som tappert stod kvar och väntade så kom min väska. Puh!

Så, summan av kardemumman var att denna resan gick helt och hållet utan komplikationer som förseningar, inställda/ombokade flyg, kvarglömda grejer, turbulens, dubbelbokningar eller annat smått och gott som annars alltid händer när vi är ute och reser. Kändes märkligt och ovant, smått surrealistiskt som sagt! Men väldigt skönt, jag gör gärna om det! 🙂

Sen återstod bara att hämta bilen och anträda färden mot Summerfield. Jag var ju egentligen väldigt trött efter att ha gått upp så tidigt på morgonen och rest så länge, men nu längtade jag hem så mycket att jag inte ens kände det. Gasen i botten bara och sen var jag äntligen hemma hos helvilda hundar och väntande familj! Sååå skönt att vara hemma hos familjen igen, vad jag saknat dem! ❤