Det här är varför jag är en hundmänniska: när jag i torsdags skulle iväg med hundarna och rabiesvaccinera dem var de troget vid min sida hela dagen. Vi var ute i skogen en sväng, sen hemma med dörren öppen så de kunde gå ut när de ville och när klockan var halv 4 och jag sa till dem att nu är det dags att åka och få en spruta så kom båda springandes med viftande svansar och skrek JAJAJA! Och så åkte vi iväg och fiaxde det och så var det bra med det.
Det här är varför jag inte är en kattmänniska: Idag klockan 15 var det dags för katternas rabiesspruta. Klockan 7 på morgonen satt Gandalf och jamade vid dörren, och jag släppte ut honom för att kissa eftersom han ändå alltid kommer in inom nån timma sådär och ligger inne och jäser hela dagen sen. Nisse var redan inne och var halvvägs igenom sin second breakfast. Tror någon att Gandalf kom in igen? Och när jag en dryg timme innan det var dags att åka gick upp på Tess rum för att kolla så han verkligen var där som han brukar, tror någon att jag hittade honom?
Sen tillbringade jag den närmsta timmen med att springa runt i huset hysteriskt väsande Nisse!, Gandalf! pssssssspsspsspss!, naturligtvis utan något som helst resultat annat än att hundarna tyckte det var en jättekul lek. Hann med en vända med bilen också för att kolla in Gandalfs favvoställen. Nada.
Det här är varför jag älskar att bo i USA: 14.40 ringde jag veterinären, med skammens rodnad på kinderna, och förklarade att kattuslingarna förmodligen visste att det var dags för spruta idag och därför hade gömt sig och att jag tyvärr måste avboka, 20 minuter innan jag skulle varit där. Jag var fullt beredd på att a) bli utskrattad alternativt få en sur kommentar och b) få förklarat för mig att jag tyvärr måste betala för besöket ändå eftersom jag avbokade så sent innan. Men icke då. Hon tyckte synd om mig, och sa bara att det var inga problem alls, det var bara att ringa och boka en ny tid när jag väl hittat usling… förlåt katterna.
Nästa gång kommer jag att stänga in dem i varsin bur redan kvällen (veckan?) innan, det är ett som är säkert…
utvandrarna. 
Därför har man innekatter, inte för att de inte kan komma bort även på 56 kvm… / hälsningar hon som fler än en gång gått runt nedanför huset och letat katt, när kattfan ifråga gömt sig i klädkammaren utan att bli hittad de 5 ggr mami har letat där.
Ja jag är fortfarande inte helt övertygad om att Nisse verkligen var ute, han kan mycket väl ha legat inne och tryckt nånstans fast jag finkammade hela huset ett antal gånger! 🙂
*fniss* Jag tror att de ligger och hånflinar när man letar sig blå.
Gulligt ändå! 🙂
Mvh glad att slippa leta katter
men även hundar kan känna på sig när det är dags att ev.gömma sig. Det gjorde vår ena hund varje gång små barn kom på besök då hon inte gillade små barn. Alla barn trodde alltid att vi bara hade en hund-men vår andra hund ÄLSKADE alla – även små barn.
Verkligen hundmänniska! Tror varje gång innan jag får en fosterkatt att jag kanske är lite kattmänniska, också.
Nu, med handen i bandage (blodigt sådant…) efter slagsmål om öronrengöring är jag säker, hundmänniska ut i fingerspetsarna. O speciellt när det handlar om klor, öron o liknande….
Hundar är så mkt mer LÄTTÖVERTALADE!
Fick du tag i kattkräcken till slut? (Min norska kompis tror inte på att det finns ett uttryck i Sverige som heter kattkräck, hon är helt säker på att det bara är något som vissa speciellt elaka svenskar säger… )
Skönt att höra att någon håller med! 😀 Jo, till slut blev de faktiskt vaccinerade. Det blev en panikutryckning (snarare två om jag ska vara ärlig, ska blogga om det senare när jag hämtat andan lite…) innan jag skulle åka till Sverige.
Hälsa din norska kompis att ”kattkräk” är ett vedertaget uttryck i Sverige! Hundkräk däremot vete tusan…