Lillsemester i Fort Pierce, del 2

Dan efter att jag skrev föregående inlägg åkte jag på influensan som härjar här nu. Björn och Max har redan haft den och nu var det min och Tess tur. Som tur är har de bra mediciner receptfritt här så jag är nästan ok nu, men Tess mår fortfarande inget vidare. Bara att hoppas att hon kan gå till skolan imorgon (idag är studiedag), vi får väl se hur läget är ikväll.

Nåja, tillbaks till Floridaresan! Den 27:e vaknade vi i det sunkiga motellrummet, och Björn var snäll och tog ut hundarna på en första rastning vid halv nio-tiden på morgonen. Jag var mer död än levande då efter att ha sovit alldeles för lite och alldeles för dåligt, så jag var ytterst tacksam. Till saken hör att vi fick rum på andra våningen, och eftersom Java inte får gå i trappor än var han tvungen att bära ner henne. 30 kilo hund + en mycket ivrig liten Morris som ville ner snabbt och drog för allt vad han var värd i kopplet + smala trappsteg gjorde att det kunde ha slutat med brutna ben för både Björn och Java innan de lyckades ta sig ner, men allt gick bra som tur var!

Framåt 11-tiden var vi alla reda att ge oss iväg och leta reda på frukost. Närmaste McDonald’s, blev det exklusiva valet. Björn, Max och Tess gick in och åt medan jag tog drive-through och åt min frukost ute samtidigt som jag rastade hundarna. Det var runt 25 grader varmt och helt ljuvligt väder. Tänk att man kan sätta sig i bilen mitt i vintern, åka några timmar och sen kliva ur bilen till högsommarvärme! Underbart!

Efter frukost åkte vi till det hotell vi skulle bo på resten av vistelsen och försökte få våra rum, men tack vara vattenläckan på Marriott var det lätt kaos med evakuerade hotellgäster som vägrade att släppa sina rum innan de var garanterade att få tillbaks sina rum på Marriott. Därför kunde vi inte komma in i våra rum innan klockan 15. Våra vänner från Sverige skulle anlända runt den tiden också, så vi passade på att åka runt i stan och kolla in vad som fanns att göra samt äta lunch.

Vi åkte över en bro till en liten ö som heter Hutchinson Island, där det finns en lång fin strand. Vi åkte på vägen som gick längs med stranden, på kortet nedan ligger stranden på vänster sida bakom träden. På höger sida ligger mängder med bungalows där man kan hyra rum, samt små mysiga restauranger (det är Tess som är fotograf, jag höll händerna på ratten för den som undrar!):

IMG_4261

På strandsidan ligger lite hotell, men inga jättestora komplex utan mer vandrarhemsstuk. Dessutom finns det höga och smala beach houses som jag gärna skulle kunna tänka mig att ha som sommarstuga 🙂

IMG_4271

Med jämna mellanrum finns det parkeringar i varierande storlek på strandsidan, så vi körde in till en liten parkering med plats för fyra bilar och parkerade där så vi kunde ta en titt på stranden. Hundar var tyvärr inte välkomna så de andra gick ner till stranden medan jag tog en vända längs med vägen med vovvarna. Java fick ju inte gå så långt, 10-15 minuterspromenader var ordinationen från veterinären, så jag gick inte nån längre sträcka men det var kul att titta lite på husen och så. Sen gick jag tillbaka och Björn löste av mig så att jag kunde gå ner till stranden också. Fantastiskt fin strand, evighetslång med vit, mjuk sand och knappt en människa i sikte.

IMG_0094 IMG_0097

Det stog två män och fiskade på stranden, så jag gick fram och frågade vad de fiskade för något. Tyvärr kan jag inte säga vad det var för jag glömde bort namnet lika fort som jag hörde det, det var inget jag kände igen i alla fall. Det var knapert med fiskelyckan denna dag så jag kunde inte se hur de såg ut heller. De berättade i alla fall att de brukade fiska där och sen sälja fisken till restaurangerna som låg tvärsöver gatan.

När jag gått tillbaka till bilen och vi gjorde oss beredda att åka därifrån kom fiskegubbarna tillbaka. När de såg var vi parkerat fick vi veta att vi tydligen ställt oss på en handikappparkering. Inte en skylt fanns i sikte, men istället för vita streck i marken var det blå streck, fast nästan helt bortslitna, och det borde vi tydligen sett. Den ena gubben gick fram till det täta buskaget som växte vid parkeringen och vek undan grenarna och en bit in, totalt dolt av träden, fanns en handikappskylt… De berättade att det jobbade en mycket nitisk polis där som brukade lappa folk som parkerat där utan att (förstås!) veta att det var en handikapplats. Överklagade man så fick man rätt, men det brukade ta runt ett år att överklaga och man måste ju ta sig till rätten i Fort Pierce under förhandlingarna så det var inte mödan värt för turister direkt. Helt otroligt att det får gå till så tyckte vi, och de höll ju med förstås. Men det var absolut ingen idé att försöka förhandla med polisen fick vi veta. ”She weighs about 440 pounds, and you don’t mess with her!”. Jahapp, så är det med det!

En bra sak till fick vi reda på. En bit längre bort fanns en del av stranden som heter Walton Rock Beach, och på den delen är det tillåtet att ta med hundar! ”Fortsätt bara längre bort på denna vägen, stranden är nästan mittemot kärnkraftverket som ligger där borta”. Eeh, kärnkraftverk precis vid stranden, det lät ju lite sådär men det var ju värt att kolla in i alla fall.

När klockan närmade sig tre åkte vi tillbaka till hotellet, och då hade familjen B redan anlänt. Åh vad kul det var att träffa dem igen! Framförallt ser man ju på barnen att tiden gått (vi vuxna är ju evigt unga givetvis!), de har tre pojkar och mellanpojken, Christoffer, och Max har varit vänner ända sedan de fann varann allra första dagen i förskoleklass. Sist gång jag såg dem var de alla tre mer eller mindre barn även om de två äldsta var i början av tonåren, nu kände jag inte igen William, den yngste, och Christoffer är 1,98 lång och därmed till och med längre än mig! Kändes lite märkligt!

Rummen var fortfarande inte klara så vi blev sittande nere i matsalen och pratade, och pratade, och pratade. Det var en del att ta ikapp! På kvällen sen gick vi och åt på en thairestaurang som vi i familjen Villing var på i somras och där de har riktigt god thaimat. En mysig dag och kväll!

IMG_4239

4 reaktioner på ”Lillsemester i Fort Pierce, del 2

  1. Det är ju många kärnkraftverk som ligger vid havet, kanske till och med de flesta? Något med kylningen och vattnet men jag undrar alltid hur bra det är för vattnet. Fast vad är alternativet egentligen? Jag är själv inte för kärnkraft i och för sig. Kul med hundstrand ändå, trist att Java fortfarande inte kan vara med bara. Men det kommer kanske fler gånger. 🙂
    Wow, ni är många långa människor i er bekantskapskrets! 😆 Jag som bara är 160 cm kort skulle känna mig som en pygmé! :mrgreen:

    1. Jo jag vet ju att de ligger vid havet, men att badstranden var precis intill kändes lite sådär tyckte jag! Visserligen sprids väl det som eventuellt skulle kunna spridas rätt långt så det spelar kanske inte så stor roll hur nära man är men just känslan blir ju lite annorlunda när man ser det så nära. Men det låg som tur var på andra sidan vägen (mer om det i nästa inlägg) så man såg det inte från stranden!

      Haha, ja till och med jag kände mig liten faktiskt! :mrgreen:

  2. Älskar att läsa om livet i usa. Min dröm är o flytta dit sen när jag blir myndig (15 nu) så jag undrar hur ni kom dit?

    1. Björn jobbar på Volvo, och fick ett utlandskontrakt hit eftersom Volvo har ett kontor i Greensboro. Så för vår del var det enkelt, har man inget företag som skickar hit en kan det bli lite knepigare. Ett tips till dig som går i skolan är att ansöka om att bli utbytesstudent, många svenskar går ett år på high school när de går gymnasiet. Kanske kan vara ett bra sätt att prova på livet här och se om du skulle trivas med att bo här?

Lämna ett svar till utvandrare Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s