Igår, söndag, åkte vi till USA. Inte helt smärtfritt, skulle det visa sig. Planet gick 7.40, vi hade beställt en taxi som skulle komma tjugo i sju (vi hade checkat in dan innan och bor ju bara 10 minuter från flygplatsen så det skulle räcka att åka då). Kvart i sju lyste taxin fortfarande med sin frånvaro och vi började bli lätt nervösa. Plötsligt ringer telefonen, det är taxichauffören som talar om att han just nu är vid Kallebäcksmotet… Alltså åtminstone en kvarts resväg kvar hem till oss. Björn ringer fly förbannad till taxibolaget och frågar vad de sysslar med, det är fjärde gången på bara några månader som de strular när han ska resa iväg på jobb. Ett par gånger har de inte kommit alls, en gång åkte de till Ärlevägen i Torslanda istället för Landvetter… Förklaringen de hade den här gången var att de upptäckte att de inte hade någon bil i närheten av Landvetter och därför fick skicka en från Göteborg. Hade väl varit helt ok om vi ringt samma morgon men nu hade vi faktiskt beställt bilen flera dar innan. Morr.

Nåja, strax efter sju dök taxin upp i alla fall och vi slängde in alla väskor och oss själva i bilen innan chauffören ens hunnit öppna dörren och gått ut för att hjälpa till. Sedan i ilfart (nåja, chauffören var 60+ och inte direkt lättstressad utan såg till att hålla på hastighetsbestämmelserna) mot flygplatsen och in till bagageinlämningen. Killen där hann inte kolla våra biljetter ordentligt utan litade på att allt var ok (vi talade om att vi hade dubbelkollat kvällen innan att alla tre planen var ordentligt bokade), vilket skulle visa sig vara lite ödesdigert. Sedan direkt ut till planet. Puh, vi hann!

Första etappen var till London. Tess, som är rejält flygrädd, satt bredvid pappa eftersom jag också är ganska så flygrädd. Den flygningen gick jättebra och vi landade i London lite före tidtabellen. Sedan byte till nästa plan mot New York. Vi flög med United vilket visade sig vara jättebra. Väldigt bekväma stolar och bra filmer! Dock fick vi betala dyra pengar för vinet till maten 😦

I New York hade vi tre timmar på oss fram tills nästa plan som skulle ta oss till Greensboro. Och nu började problemen. Först var vi tvungna att hämta ut våra väskor och checka in dem igen, eftersom de inte var incheckade hela vägen från Landvetter till Greensboro. Därför hade vi nu 4 stora resväskor + handbagage att släpa på, och blev givetvis anvisade till fel terminal till att börja med. Efter lite snurrande fram och tillbaks hade vi i alla fall kommit fram till rätt terminal och kunde lämna ifrån oss väskorna och skulle sedan checka in via en av automaterna. Där blev det tvärstopp, personal tillkallades som stod och kliade sig i huvudet och inte visste vad som hänt med vår bokning. Vi talade om att vi kollat den kvällen innan och att allt var ok, men nu var det helt plötsligt bara Björn som var bokad. Till slut fick vi i alla fall var sitt boardingcard, men endast Björn var seatad och vi andra hade ingen plats alls. Hade killen på Landvetter haft tid att kolla upp biljetterna ordentligt på morgonen hade han upptäckt det redan då och kanske hunnit seata oss alla fyra, innan planet blev helt fullt. Nu fick vi gå vidare till gaten med våra ofullständiga boardingkort, och då blev det givetvis tvärstopp igen. Björn hade ju en plats, men sedan var planet fullt och vi andra skulle inte komma med!

De försökte få någon att frivilligt ge upp sin plats mot kompensation i form av flygbiljetter, men ingen nappade. Det var ju söndag kväll och alla behövde väl komma hem för att jobba dan efter. Det vi kunde hoppas på var att tre personer inte skulle dyka upp alls, men hur troligt var det? Till slut var det bara en kvart kvar tills planet skulle gå och alla hade checkat in. Vi skulle inte komma med! Vid det laget hade vi varit på resande fot i 16 timmar och samtliga var helt slut, särskilt barnen förstås. Tess hade ju dessutom varit väldigt spänd hela dagen eftersom hon är så flygrädd och blev helt förtvivlad. Även Max tyckte att det var fruktansvärt jobbigt. Damen i gaten kämpade verkligen för att hitta en lösning och kollade runt bland andra flighter till städerna runt omkring Greensboro (Raleigh och Charlotte) för att se om vi kunde komma dit åtminstone. Fullt överallt. Vi peppade henne och försökte komma på alternativ och hon var väldigt imponerad när Max kom fram och sa att han verkligen uppskattade att hon försökte så mycket. Hon sa flera gånger att det är en sådan skillnad på amerikaner och européer när det gäller att tackla sådana här saker. Till slut var vi bästisar och bundisar och vi lovade henne att maila hennes chef och tala om vår uppskattning. Det är ju så att man oftast klagar när något är dåligt men sällan berömmer när det är bra, så hon låg på minussidan när det gällde den typen av brev och skulle verkligen uppskatta att få något på plussidan också!

Till slut var det bara att konstatera faktum – det var kört att komma vidare den kvällen. Istället blev vi inkvarterade på ett hotell nära flygplatsen och bokade på ett plan kl 8.05 dan efter istället. Jobbigt att snubbla på målsnöret men inte mycket att göra åt. När vi väl  accepterat faktum kändes det nästan lite skönt. Klockan hade bivit rätt mycket innan allt pappersarbete var klart och Tess hade nog inte mått så bra om hon hade behövt flyga en gång till den dan. Bättre att få gå och lägga sig i vettig tid, och tack vare att vi fick en såpass tidig flight skulle måndagen ändå inte vara helt förstörd. Vi tröstade oss även med att denna gången var det ju ändå bara vi fyra som åkte, förhoppningsvis ska det väl inte behöva hända nästa gång också när vi har två hundar och två katter med oss…