Thanksgiving

I torsdag var det äntligen dags för Thanksgiving. Vi hade inte alls förstått vilken stor helg det är här i USA, men som Annika påpekade i en kommentar tidigare så är det ju en icke-religiös helg som därför firas av i princip alla amerikaner. Eller i alla fall nästan icke-religiös? För er som (liksom jag måste jag erkänna) inte har så god koll på varför Thanksgiving firas i USA så kan jag nu berätta att det är en tradition som sträcker sig tillbaka till när de första pilgrimerna kom till Amerika med Mayflower. De slet hårt i början för att odla marken, och fick även hjälp av indianerna. När de äntligen fick en god skörd firades det med en fest till gudarnas ära. Så lite religion verkar det ju finnas med, men framförallt är det en högtid där det går ut på att visa sin tacksamhet.

Vi hade blivit inbjudna av våra närmsta amerikanska vänner till deras firande. Jag såg fram emot det jättemycket, så kul att se hur en ”äkta” Thanskgiving-middag går till! Nu är vi ju, som kanske framgått tidigare 🙄  inte jätteduktiga på att planera innan och se till så att saker som ska inhandlas blir inhandlade i god tid. Således blev det så att ingen av oss hade köpt presenten vi tänkte ha med oss, en flaska god olivolja och dito balsamvinäger, i förväg. Äsch, det fixar vi på vägen dit tänkte vi, det ligger en Harris Teeter (fin mataffär) i närheten av där de bor. Tyvärr kom vi iväg lite sent, men om vi bara rusade in snabbt, ryckte åt oss de två flaskorna och skyndade mot kassorna utan att passera Gå så skulle det gå finfint. Det hade det säkert gjort också, om bara affären hade varit öppen. Thanksgiving är ju, som sagt, en stor högtid och hela stan var igenbommad i princip. In i bilen och i ilfart iväg till Target (stort varuhus) som låg en liten bit därifrån. Efter oss körde en farbror som såg lika desperat ut som vi, förmodligen trodde han att vi visste vad vi gjorde och hakade på. Target har alltid öppet, klart de skulle ha det nu med tänkte vi. Nix. Mörkt och stängt.

Nu började situationen bli lite jobbig, minst sagt. Första Thanksgiving-firandet hos snäll och omtänksam familj som bjudit oss till sin familjefest, inte sjutton kunde vi komma dit tomhänta! Plötsligt fick vi syn på en K-mart-skylt som lyste som en hägring vid en bensinstation. Vid det laget hade vi övergivit tanken på god olivolja och dito balsamvinäger. Vad som helst gick bra; chokladask, karamellpåse, brödlimpa, vad som helst! In på bensinstationen och, herren vare lovad, där stod en välfylld hylla med vinflaskor. Jag älskar detta land som säljer vin till och med på bensinstationer! Det var väl inga årgångsviner direkt, men vi ryckte till oss en vit och en röd i den övre prisklassen och sprang till kassan. Jag hade hoppats på att de åtminstone skulle ha en fin presentpåse att stoppa flaskorna i, men det blev en brun papperspåse… Jaja, vi hade åtminstone med oss nånting!

Förutom oss hade de även bjudit in sina judiska grannar som vi aldrig träffat förut, så det var extra kul. Vi blev varnade innan att inte nämna orden ”Jerusalem”, ”Gaza” eller ”Hamas”, detta var ju när konflikten var i full gång och eftersom de har en dotter som är bosatt i Jerusalem var det ett känsligt ämne. Jag kände mig som Basil i Fawlty Towers, ”don’t mention the war” ni vet, och var övertygad om att jag skulle dra upp ämnet ideligen av misstag. Det roliga var att när vi väl var där så var det den judiska familjen själva som flera gånger berättade om Jerusalem så vi behövde inte oroa oss! 🙂 De var väldigt trevliga och det var jätteintressant att höra dem berätta lite om judendomen och om livet var för deras strängt religiösa dotter i Jerusalem.

Höjdpunkten var ju, förstås, maten. Hjälp, vad mycket mat! Och hjälp, vad gott det var… Kalkon, förstås, en stor bjässe som säkerligen räcker till diverse pajer, stuvningar, pastarätter och annat smått och gott ett bra tag framöver. Stuffing, som faktiskt var riktigt gott. Jag hade oroat mig lite för hur det skulle smaka, men det var helt ok. Ytterligare en stuffing med majs, stuvning med gröna bönor, sötpotatispaj, potatismos, cranberrygelé, sås… Vi åt så vi höll på att spricka, och sen var det pumpapaj, äppelpaj och brownie till efterrätt! Innan vi högg in på maten är det tradition att alla runt bordet talar om vad de är tacksamma för. Våra goa barn överraskade oss med att säga att de var tacksamma för sin syster/bror, och sina fantastiska (jag tror ordet ”awesome” nämndes, just sayin’ 😉 ) föräldrar. Blev riktigt rörd!

Det mysiga med den här helgen är just att det är en helg där släkt och vänner samlas, äter gott och myser tillsammans. Inte någon hets med presenter som ska inhandlas och hus som ska pyntas, utan det viktiga är att bara träffas. Vi borde ha något liknande i Sverige!

7 reaktioner på ”Thanksgiving

  1. Hej Jessica & Björn!

    Vi är en familj på fem (Jag och min man och våra tre söner, 7år,3år,1år gamla) som så många andra drömmer om att flytta till Usa.
    Min man Claus arbetar på ett passagerare fartyg som seglar mellen Sverige och danmark och jag är för tillfället föräldraledig.
    Så som du förstår är vi bara vanliga arbetare med drömmen om att flytta och testa något nytt. Vad jag förstår så är det svårt att bosätta sig i usa, lättare om man har någon typ av universitetsutbildning. Eller ”special skills” så man kan bidra med något extraordinärt till arbetsmarknaden där. Frågor jag behöver få besvarade är: Var börjar man? Vilket visum skall vi söka? Osv….

    Tusen tack på förhand
    Mvh Marlene Melin

    1. Jag vet inte riktigt hur det är att flytta hit om man inte har ett företag som skickar hit en. Jag tror det är ganska svårt, tyvärr. Som du skriver så är det ju så att man behöver ha någon form av ”special skill”, jag tror att företaget som man blir anställd på måste visa att den kompetensen man söker inte finns inom landet så att det är därför de anställer någon från ett annat land. Men omöjligt ska det väl inte vara. Till exempel att söka jobb från Sverige, och hoppas på napp. Kanske att din man kan få jobb på något kryssningsfartyg eller liknande här? Vad jobbar du med? Plugga kan man ju alltid göra, men dels kostar det snuskigt mycket pengar att plugga på college i USA, och dels är det ju inte precis lätt att försörja en hel familj samtidigt om man inte har arbetstillstånd… Om ni tänker långsiktigt kanske du kan plugga något under mammaledigheten som kan vara användbart när ni söker jobb här?

      Kanske att ni även kan ansöka om turistvisum och åka över och söka jobb? Vi kom hit på L1-visum (Björn, som är den som har anställning här) och L2-visum (övriga familjen, som då är ”anhöriga”). Jag ska höra mig för om någon har något bra råd att komma med, men tyvärr tror jag det blir tufft om ni inte kan vidareutbilda er på något sätt, eller också få anställning på ett företag i Sverige som kan skicka över er.

      1. Jag håller med Jessica. Man kan få visum av familjeskäl (om en släkting som är amerikansk medborgare går i god för en), av arbetsgrunder om man är/blir anställd av ett amerikanskt företag eller för att plugga. För att ett företag ska vara villig att jobba igenom det byråkratiska pappersarbetet och betala kostnaderna för ett visum så brukar det oftast vara så att man måste ha speciella kunskaper som dom inte kan få av amerikansk arbetskraft. Ni kan även testa att vara med i greencardlottery och hoppas på att turen ska vara på er sida.
        Om ni är sugna på prova på att bo utomlands så tänk på att det är MYCKET enklare för oss svenskar som EU-medborgare att bosätta oss och jobba i ett EU-land. Så det kunde också vara ett alternativ.

  2. Det här var jättekul att läsa, vad härligt det lät alltihop! Och så fick jag ett gott skratt åt de stängda affärerna. 🙂

  3. Ha ha! Man blir ju väldigt bortskämd med att allt alltid är öppet. Fast där vi var hade dom bestämt sig för att börja ”black Friday” redan kl. 10 på torsdagskvällen. Det var inte helt populärt med familjen – ”Thanksgiving is for family, not shopping” var den allmänna meningen. Folk satt dessutom i kö utanför Best Buy och Target redan på onsdageftermiddagen – dom hade tält och grillar och allt uppställda. Riktigt hardcore…

    Roligt att det blev ett fint firande iallafall. Och era barn är mycket tuffare än jag var – när det krävdes av mig att jag skulle säga vad jag var tacksam för som nyanländ tonåring så fick jag halvpanik, halvt blev jätteirriterad och i sluttampen så sa jag att jag var tacksam för . . . maten! Var inte så mycket för känslosamheter på den tiden 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s