I torsdag var det äntligen dags för Thanksgiving. Vi hade inte alls förstått vilken stor helg det är här i USA, men som Annika påpekade i en kommentar tidigare så är det ju en icke-religiös helg som därför firas av i princip alla amerikaner. Eller i alla fall nästan icke-religiös? För er som (liksom jag måste jag erkänna) inte har så god koll på varför Thanksgiving firas i USA så kan jag nu berätta att det är en tradition som sträcker sig tillbaka till när de första pilgrimerna kom till Amerika med Mayflower. De slet hårt i början för att odla marken, och fick även hjälp av indianerna. När de äntligen fick en god skörd firades det med en fest till gudarnas ära. Så lite religion verkar det ju finnas med, men framförallt är det en högtid där det går ut på att visa sin tacksamhet.

Vi hade blivit inbjudna av våra närmsta amerikanska vänner till deras firande. Jag såg fram emot det jättemycket, så kul att se hur en ”äkta” Thanskgiving-middag går till! Nu är vi ju, som kanske framgått tidigare 🙄  inte jätteduktiga på att planera innan och se till så att saker som ska inhandlas blir inhandlade i god tid. Således blev det så att ingen av oss hade köpt presenten vi tänkte ha med oss, en flaska god olivolja och dito balsamvinäger, i förväg. Äsch, det fixar vi på vägen dit tänkte vi, det ligger en Harris Teeter (fin mataffär) i närheten av där de bor. Tyvärr kom vi iväg lite sent, men om vi bara rusade in snabbt, ryckte åt oss de två flaskorna och skyndade mot kassorna utan att passera Gå så skulle det gå finfint. Det hade det säkert gjort också, om bara affären hade varit öppen. Thanksgiving är ju, som sagt, en stor högtid och hela stan var igenbommad i princip. In i bilen och i ilfart iväg till Target (stort varuhus) som låg en liten bit därifrån. Efter oss körde en farbror som såg lika desperat ut som vi, förmodligen trodde han att vi visste vad vi gjorde och hakade på. Target har alltid öppet, klart de skulle ha det nu med tänkte vi. Nix. Mörkt och stängt.

Nu började situationen bli lite jobbig, minst sagt. Första Thanksgiving-firandet hos snäll och omtänksam familj som bjudit oss till sin familjefest, inte sjutton kunde vi komma dit tomhänta! Plötsligt fick vi syn på en K-mart-skylt som lyste som en hägring vid en bensinstation. Vid det laget hade vi övergivit tanken på god olivolja och dito balsamvinäger. Vad som helst gick bra; chokladask, karamellpåse, brödlimpa, vad som helst! In på bensinstationen och, herren vare lovad, där stod en välfylld hylla med vinflaskor. Jag älskar detta land som säljer vin till och med på bensinstationer! Det var väl inga årgångsviner direkt, men vi ryckte till oss en vit och en röd i den övre prisklassen och sprang till kassan. Jag hade hoppats på att de åtminstone skulle ha en fin presentpåse att stoppa flaskorna i, men det blev en brun papperspåse… Jaja, vi hade åtminstone med oss nånting!

Förutom oss hade de även bjudit in sina judiska grannar som vi aldrig träffat förut, så det var extra kul. Vi blev varnade innan att inte nämna orden ”Jerusalem”, ”Gaza” eller ”Hamas”, detta var ju när konflikten var i full gång och eftersom de har en dotter som är bosatt i Jerusalem var det ett känsligt ämne. Jag kände mig som Basil i Fawlty Towers, ”don’t mention the war” ni vet, och var övertygad om att jag skulle dra upp ämnet ideligen av misstag. Det roliga var att när vi väl var där så var det den judiska familjen själva som flera gånger berättade om Jerusalem så vi behövde inte oroa oss! 🙂 De var väldigt trevliga och det var jätteintressant att höra dem berätta lite om judendomen och om livet var för deras strängt religiösa dotter i Jerusalem.

Höjdpunkten var ju, förstås, maten. Hjälp, vad mycket mat! Och hjälp, vad gott det var… Kalkon, förstås, en stor bjässe som säkerligen räcker till diverse pajer, stuvningar, pastarätter och annat smått och gott ett bra tag framöver. Stuffing, som faktiskt var riktigt gott. Jag hade oroat mig lite för hur det skulle smaka, men det var helt ok. Ytterligare en stuffing med majs, stuvning med gröna bönor, sötpotatispaj, potatismos, cranberrygelé, sås… Vi åt så vi höll på att spricka, och sen var det pumpapaj, äppelpaj och brownie till efterrätt! Innan vi högg in på maten är det tradition att alla runt bordet talar om vad de är tacksamma för. Våra goa barn överraskade oss med att säga att de var tacksamma för sin syster/bror, och sina fantastiska (jag tror ordet ”awesome” nämndes, just sayin’ 😉 ) föräldrar. Blev riktigt rörd!

Det mysiga med den här helgen är just att det är en helg där släkt och vänner samlas, äter gott och myser tillsammans. Inte någon hets med presenter som ska inhandlas och hus som ska pyntas, utan det viktiga är att bara träffas. Vi borde ha något liknande i Sverige!