Dan efter Hanging Rock, med lagom möra ben, var det dags för ett hett efterlängtat besök på Carowinds (nöjesfält, typ Liseberg) i Charlotte. Åtminstone var det hett efterlängtat av Tess och Michaela, jag som är världens fegaste när det gäller allt som går fort, är högt och snurrar visste redan innan att väskvaktarjobbet skulle bli mitt större delen av dagen. Men vad gör man inte för sina barn! 🙂

Först och främst kan sägas att vi åkte vid en helt perfekt tid. Mitt i veckan i mitten av juni var det inte särskilt mycket folk där alls. Köerna var antingen obefintliga eller bara runt 10-15 minuter som mest, jag kan tänka mig att när den riktiga högsäsongen sätter in är det betydligt mer. Lägg till den värme som är i juli-augusti så kan jag bara tänka mig hur hemskt det kan vara. Denna dan var det varmt, 28 grader, men mulet och helt ok ändå.

Carowinds är stort, och gillar man berg- och dalbanor har man kommit helt rätt. Det fanns mängder, allt från småbarnsbanorna till de riktigt läskiga där man ligger ner och åker med huvudet före. Det rekommenderas starkt att man letar reda på en karta redan vid ingången. Det gjorde inte vi så vi hade lite dålig koll på vad som fanns och, framför allt, hur man hittade det. Det var ganska krångligt att ta sig fram, ideligen kom man in i återvändsgränder så att man fick vända om och gå runt i stora svängar för att komma rätt. Tröttsamt. Till slut hittade vi en överbliven karta och det underlättade betydligt.

Det fanns en träbana som liknande Balder, och som enligt de andra var riktigt skön att åka. Jag kan bidra med att rapportera att det fanns en helt ok träbänk precis framför som man kan sitta på när man vaktar väskorna 🙂

Zoomar man in bilden ordentligt kan man se Tess och Michaela i den fjärde vagnen och Agneta i den femte!

De hade även en Kållerado (som självklart hette något annat som jag glömt). Den vågar till och med jag åka, men Agneta var klok nog att avstå. Och hade jag vetat hur den var hade jag kanske gjort det jag också… Den var absolut inte läskig på något sätt, men skylten som stod vid ingången som varnade att man ”kommer att bli blöt, och eventuellt dränkt” (you will get wet, you may get soaked) skojade inte. Jag satte mig helt fel visade det sig, och lyckades få varenda dusch på mig. Dessutom kom det en stor våg vid ett tillfälle som sköljde över kanten precis där jag satt så att jag resten av färden satt i en stor pöl med vatten. Jag blev så dränkt att när jag kom hem 8 timmar senare var byxorna fortfarande blöta… Tur att det var varmt i alla fall, jag frös åtminstone inte!

De hade också ett utsiktstorn där man sitter ”inomhus” och sakta åker upp i luften:

Även det faktiskt något som till och med jag kan klara av att åka. Lite läskigt är det ju när man åker upp så högt, men när man väl kommit upp är det en fantastisk utsikt. Jag passade på att plåta lite genom det repiga och smutsiga glaset så kvalitén är därefter, men ungefär såhär ser det ut i alla fall:

Den där röda berg- och dalbanan med den enormt höga backen som man ser på sista bilden åkte Agneta och Michaela. Jag är klart imponerad av att de vågade, inte ens Tess ville försöka sig på den. De åkte den till och med två gånger även om en av dem (jag ska inte avslöja vem Agneta! 😉 ) kanske ångrade sig lite. Respekt, i vilket fall! 🙂

Jag hittade faktiskt en som även jag vågade åka, efter en viss tvekan. En liten berg- och dalbana lite i stil med nyckelpigorna på Liseberg (som heter något annat nu som jag glömt). Lite längre och med liiite högre backar, men helt klart  lagom för mig även om de andra tyckte den var jättetöntig! 🙂

Det finns även ett vattenland där, med ett par stora pooler, en med vågmaskin, och vattenrutschkanor och sånt. Vi hade tagit med oss badkläder och tänkte bada där, men ångrade oss när vi kom dit. Dels ville tjejerna hellre lägga tiden på att åka berg- och dalbanor, och dels skulle de ha 10 dollar för ett minimalt skåp där högst en person kunde få plats att låsa in sina grejer. 40 dollar för att få bada en stund kändes inte riktigt värt det faktiskt.

Det blev mer åkande istället, bland annat en slänggunga där man satt hela 92 meter upp i luften! Jag behöver kanske inte nämna att jag inte åkte den, det fick Tess och Michaela göra alldeles själva. Jag var livrädd bara jag stod och såg dem åka upp i luften och fick nästan panik för att jag trodde att Tess skulle få panik där högt upp i luften, men båda två var hur glada som helst när de kom ner och tyckte att det var jättekul. Galna ungar!

För att sammanfatta det hela var det en rolig dag och Carowinds är helt klart värt ett besök tycker jag. Allra helst om man är lite modigare än jag förstås och faktiskt vågar åka saker… 🙂 Men jag rekommenderar bra skor eftersom man går jättemycket (området är rätt stort) och att man inte åker dit när det är som mest högsäsong. Charlotte är varmt på sommaren och det är jobbigt nog att stå i långa köer. Juni verkar vara en bra månad att åka dit på, eller också hade vi tur den dan vi var där. Man kan köpa familjebiljett på nätet för fyra personer där kostnaden blir 37,50 dollar per person (normalpriset är 54 dollar), men obs att man i så fall måste köpa den senast dan innan man ska dit. Det går inte att boka samma dag, vilket jag inte visste utan det kom som en ”glad” överraskning när jag gick in och skulle boka biljetter på morgonen. Efter lite surfande hittade jag en kupongkod (älskar detta landet och alla deras kuponger!) som gjorde att jag kunde köpa biljetter för 36,99 dollar styck istället. Klart prisvärt tycker jag, det inkluderar inträde plus obegränsat antal åkturer med allt utom spökhuset.

När vi skulle åka hem insåg jag hur bra vi haft det när vi bodde i Landvetter och det tog 20 minuter att köra hem från Liseberg. Två timmars bilresa från Charlotte till Summerfield sent på kvällen var lite drygt, men vi piggade upp oss med ett besök på McDonalds på vägen. Fast egentligen skulle vi till Taco Bell, men någon hade roat sig med att sätta upp vägskyltar med Taco Bell-märke men utan att bygga restaurangen. Eller också glömt att ta ner skyltarna när de stängde restaurangen. Eller också, men det är väl mindre troligt, var det vi som inte såg den trots krypkörning längs samma väg tre gånger fram och tillbaka… 🙄

Till slut blev det McD som sagt, och jag gjorde en heroisk insats som lyckades beställa varsitt ”meal” trots att de andra, som läst mitt blogginlägg om svårigheterna att uttala sagda ord, bröt ihop och skrattade så de vek sig när jag satte igång. Men hon som tog emot beställningen hörde minsann direkt, vill jag bara ha sagt! Ha! 😈 Däremot blev jag ställd när jag skulle beställa Fanta till Tess, och kunde inte alls komma på hur sjutton man ska uttala det så att även en amerikan kan förstå… Men efter ett par (hmm, eller kanske fyra-fem) försök och en snabbkurs från Tess i baksätet gick det vägen det också.