Vårsäsong, var god dröj

I år har Tess bestämt sig för att börja med en sport i skolan. Äntligen, känner jag! 🙂 Jag har velat det sen vi flyttade hit men precis när vi var nyinflyttade så var det så mycket med att komma ikapp i skolan (i och med att hon hoppade över en klass) och sen blev det liksom inte av. Men nu har hon och ett helt gäng av hennes kompisar bestämt sig för att börja med track.

Track är alltså när man springer på bana, antingen sprint eller också långdistanser. Man kan även hoppa längdhopp, tresteg och höjdhopp, så de kommer att få pröva på alltihop och se vad de gillar bäst. Jättekul!

I förra veckan var Tess och Björn på uppstartsmöte i skolan och fick träffa coach Ngo som kommer att bli Tess tränare. Det finns en head coach som i princip aldrig är ute och tränar utan det är huvudsakligen en administrativ syssla. Under sig har han fyra coacher som är de som faktiskt tränar ungdomarna. Eller athletes, som man titulerar dem. Känns så seriöst helt plötsligt, och typiskt amerikanskt! 🙂 Tess tränare verkar väldigt bra i alla fall, Björn fick ett väldigt bra intryck av honom så det känns ju bra.

Från och med imorgon ska de träna 5 dagar i veckan, 2 timmar varje dag direkt efter skolan. Känns lite mastigt med tanke på att de ju har läxor varje dag också, men så är det här. Coachen sa att skolan alltid ska gå först och ligger man efter i ett ämne är det ”ok” att inte komma på träningen nån dag om man känner att man istället behöver tutoring efter skolan, men då måste man ha med sig intyg från läraren att man varit på tutoring (tutoring innebär att man stannar kvar efter skoldagen och går till läraren i det ämne man behöver hjälp med och får en extra genomgång av det man tycker är svårt). Disciplin är det som gäller, med andra ord. Det är inte ok att säga att man inte känner för att träna en dag, man går på träningen om man inte har särskilda skäl, punkt slut.

Enda problemet är att all träning är utomhus, och nu helt plötsligt har ju vintern kommit till Greensboro. Förra söndagen var det 21 grader varmt, men i förmiddags när jag var ute med hundarna var det -10… Om Tess ska vara utomhus i två timmar varje eftermiddag måste hon alltså ha en jacka, något som hon inte ägt sen vi flyttade hit. Det låter kanske konstigt, men dels så är det ju inte så väldigt många dagar om året som den faktiskt behövs, och de dagar det är riktigt kallt behöver man ju inte vara ute så länge. Dessutom är det så stressigt på morgonen och eftermiddagen i skolan, så hon hinner inte gå till sitt skåp för att lämna jackan på morgonen och sen hämta den innan bussen går. Och släpa runt på den hela dagen är ju inget alternativ heller, så hon har helt enkelt inte velat lägga pengar på att köpa en som hon nästan aldrig kommer att använda i alla fall.

Men nu måste hon ju, så idag åkte hon och Björn iväg och skulle handla en eftersom idrottssäsongen börjar imorgon. De var i ett antal affärer utan att hitta en i hennes storlek, så det slutade med att vi fick beställa en på nätet i alla fall trots att det tar några dar innan vi får den då. Fram tills den kommer på onsdag får hon använda min. Men nu ikväll fick vi reda på att de jagat runt och letat alldeles i onödan, för nyss ringde de från skolan och meddelade att eftersom det väntas snö imorgon eftermiddag så stänger alla skolor två timmar tidigare och alla eftermiddagsaktiviteter är inställda. Dessutom misstänker vi starkt att skolan kommer att vara stängd helt och hållet på tisdag om det kommer så mycket snö som prognosen säger, och på onsdag är det två timmars early release och inställda eftermiddagsaktiviteter i vilket fall som helst. Så första träningen blir antagligen på torsdag! Lite snopet, men samtidigt börjar jag mer och mer uppskatta att de faktiskt stänger tidigare eller helt och hållet de dagar det är halt ute, med tanke på att folk verkligen inte kan köra bil här i vanliga fall och absolut inte i halka!

Woods of terror

En väldigt populär aktivitet så här runt Halloween-tider är att gå till ett ”haunted house” (hemsökt hus) eller ”woods of terror” (skräckskog) och allt vad det kan heta. Det är ungefär som spökhuset på ett nöjesfält, Spökhotellet Gasten på Liseberg t.ex, fast gånger 1000 ungefär!

Tess och hennes kompisar, de var en 8-10 stycken ungefär, hade bestämt sig för att gå till det som ska vara läskigast här i Greensboro, Woods of Terror heter det och ligger på Church Street. De hade planerat i flera veckor att de skulle gå lördagen innan Halloween, och alla såg fram emot det jättemycket. Men sen blev det som det så ofta brukar med amerikaner, tyvärr. När lördagen kom droppade den ena efter den andra av och till slut var det bara Tess och M kvar som skulle gå. Det här är så typiskt, man vet aldrig om saker och ting verkligen blir av eller om folk kommer att ändra sig i sista minuten. I detta fallet var det nog så att några inte vågade och nån tyckte tydligen att det var för dyrt.

Tess och M ville gå i alla fall, men nu när de inte blev så många så ville de inte gå till Woods of Terror utan till en annan som inte är fullt så läskig. Efter lite velande hit och dit bestämde de sig för X-treme Fear. Jag och Björn körde dem dit och gick och fikade medan de gick runt i skogen.

Man går alltså längs en bana i skogen. Det är väldigt mörkt, förstås, och längs med stigen står människor utklädda till spöken och zombies och allt möjligt annat läskigt och gör sitt bästa för att skrämma livet ur de som går där. Det skulle ta 45 minuter ungefär så Björn och jag kom tillbaka då och stod utanför och väntade på tjejerna, men när vi stod där ångrade jag nästan att vi låtit dem gå ensamma. Det hördes vilda skrik från skogen nästan hela tiden, nånting som lät som skottlossning med jämna mellanrum och precis vid utgången stod en massa läskiga spöken (tänk Stephen Kings Pennywise), en med en motorsåg (utan blad förstås men den lät lika mycket och skrämmande för det!) i högsta hugg, och jagade ut besökarna. Rätt vad det var kom ett gäng på fyra ungdomar utrusande vilt skrikande och helt livrädda, de slutade inte springa förrän de var framme vid sina bilar vid parkeringen… Jag tänkte att nu kommer Tess att drömma mardrömmar i veckor efter detta.

Till slut, efter nästan en och en halv timma, kom även Tess och M, med motorsågsclownen efter sig:

IMG_3253

 

Det visade sig att det hade varit jättekul! Väldigt läskigt, men ändå kul. De hade fått vänta i kö ganska länge så det var därför det tog en sån tid. Att stå i kön var nästan det läskigaste, då gick de runt och skrämde de som stod i kön och det var man ju inte riktigt beredd på. Bland annat var Freddy Krueger där, han stod uppe på ett tak och bara stirrade på dem. Sen när man gick längs banan var det blandat med att man gick i skogen och in i hus som fanns längs med stigen. De bankade på soptunnor av metall så att det lät jättehögt, och hela tiden dök det upp hemska figurer från diverse skräckfilmer.

I ett hus gick de förbi en tavla, någon tog ner tavlan och då var ett riktigt huvud där som stirrade på dem. Sen fick de kliva in i en hiss som åkte fram och tillbaka istället för upp och skakade jättemycket. När de kom ut såg de en sitta i elektriska stolen. Man hade även 3D-glasögon på sig vilket ju förstärkte allting förstås. På ett ställe fick de gå in i en tunna som var så trång så de fick krypa fram, och i ett hus gick de längs en hall som också var väldigt trång, kolsvart och klaustrofobisk, och där fanns folk i taket och bakom dem som skrämdes. Man får nog vara en speciell typ av människa om man ska uppskatta det! 🙂 Jag hade gärna velat testa, men det är inte riktigt Björns grej så vi avstod.

Tjejerna var jättenöjda i alla fall och hade haft hur kul som helst!

Carowinds

Dan efter Hanging Rock, med lagom möra ben, var det dags för ett hett efterlängtat besök på Carowinds (nöjesfält, typ Liseberg) i Charlotte. Åtminstone var det hett efterlängtat av Tess och Michaela, jag som är världens fegaste när det gäller allt som går fort, är högt och snurrar visste redan innan att väskvaktarjobbet skulle bli mitt större delen av dagen. Men vad gör man inte för sina barn! 🙂

Först och främst kan sägas att vi åkte vid en helt perfekt tid. Mitt i veckan i mitten av juni var det inte särskilt mycket folk där alls. Köerna var antingen obefintliga eller bara runt 10-15 minuter som mest, jag kan tänka mig att när den riktiga högsäsongen sätter in är det betydligt mer. Lägg till den värme som är i juli-augusti så kan jag bara tänka mig hur hemskt det kan vara. Denna dan var det varmt, 28 grader, men mulet och helt ok ändå.

Carowinds är stort, och gillar man berg- och dalbanor har man kommit helt rätt. Det fanns mängder, allt från småbarnsbanorna till de riktigt läskiga där man ligger ner och åker med huvudet före. Det rekommenderas starkt att man letar reda på en karta redan vid ingången. Det gjorde inte vi så vi hade lite dålig koll på vad som fanns och, framför allt, hur man hittade det. Det var ganska krångligt att ta sig fram, ideligen kom man in i återvändsgränder så att man fick vända om och gå runt i stora svängar för att komma rätt. Tröttsamt. Till slut hittade vi en överbliven karta och det underlättade betydligt.

Det fanns en träbana som liknande Balder, och som enligt de andra var riktigt skön att åka. Jag kan bidra med att rapportera att det fanns en helt ok träbänk precis framför som man kan sitta på när man vaktar väskorna 🙂

IMG_2853

Zoomar man in bilden ordentligt kan man se Tess och Michaela i den fjärde vagnen och Agneta i den femte!

De hade även en Kållerado (som självklart hette något annat som jag glömt). Den vågar till och med jag åka, men Agneta var klok nog att avstå. Och hade jag vetat hur den var hade jag kanske gjort det jag också… Den var absolut inte läskig på något sätt, men skylten som stod vid ingången som varnade att man ”kommer att bli blöt, och eventuellt dränkt” (you will get wet, you may get soaked) skojade inte. Jag satte mig helt fel visade det sig, och lyckades få varenda dusch på mig. Dessutom kom det en stor våg vid ett tillfälle som sköljde över kanten precis där jag satt så att jag resten av färden satt i en stor pöl med vatten. Jag blev så dränkt att när jag kom hem 8 timmar senare var byxorna fortfarande blöta… Tur att det var varmt i alla fall, jag frös åtminstone inte!

IMG_2862

De hade också ett utsiktstorn där man sitter ”inomhus” och sakta åker upp i luften:

IMG_2848

Även det faktiskt något som till och med jag kan klara av att åka. Lite läskigt är det ju när man åker upp så högt, men när man väl kommit upp är det en fantastisk utsikt. Jag passade på att plåta lite genom det repiga och smutsiga glaset så kvalitén är därefter, men ungefär såhär ser det ut i alla fall:

IMG_2855 IMG_2856 IMG_2857 IMG_2858

Den där röda berg- och dalbanan med den enormt höga backen som man ser på sista bilden åkte Agneta och Michaela. Jag är klart imponerad av att de vågade, inte ens Tess ville försöka sig på den. De åkte den till och med två gånger även om en av dem (jag ska inte avslöja vem Agneta! 😉 ) kanske ångrade sig lite. Respekt, i vilket fall! 🙂

Jag hittade faktiskt en som även jag vågade åka, efter en viss tvekan. En liten berg- och dalbana lite i stil med nyckelpigorna på Liseberg (som heter något annat nu som jag glömt). Lite längre och med liiite högre backar, men helt klart  lagom för mig även om de andra tyckte den var jättetöntig! 🙂

Det finns även ett vattenland där, med ett par stora pooler, en med vågmaskin, och vattenrutschkanor och sånt. Vi hade tagit med oss badkläder och tänkte bada där, men ångrade oss när vi kom dit. Dels ville tjejerna hellre lägga tiden på att åka berg- och dalbanor, och dels skulle de ha 10 dollar för ett minimalt skåp där högst en person kunde få plats att låsa in sina grejer. 40 dollar för att få bada en stund kändes inte riktigt värt det faktiskt.

Det blev mer åkande istället, bland annat en slänggunga där man satt hela 92 meter upp i luften! Jag behöver kanske inte nämna att jag inte åkte den, det fick Tess och Michaela göra alldeles själva. Jag var livrädd bara jag stod och såg dem åka upp i luften och fick nästan panik för att jag trodde att Tess skulle få panik där högt upp i luften, men båda två var hur glada som helst när de kom ner och tyckte att det var jättekul. Galna ungar!

IMG_2873

För att sammanfatta det hela var det en rolig dag och Carowinds är helt klart värt ett besök tycker jag. Allra helst om man är lite modigare än jag förstås och faktiskt vågar åka saker… 🙂 Men jag rekommenderar bra skor eftersom man går jättemycket (området är rätt stort) och att man inte åker dit när det är som mest högsäsong. Charlotte är varmt på sommaren och det är jobbigt nog att stå i långa köer. Juni verkar vara en bra månad att åka dit på, eller också hade vi tur den dan vi var där. Man kan köpa familjebiljett på nätet för fyra personer där kostnaden blir 37,50 dollar per person (normalpriset är 54 dollar), men obs att man i så fall måste köpa den senast dan innan man ska dit. Det går inte att boka samma dag, vilket jag inte visste utan det kom som en ”glad” överraskning när jag gick in och skulle boka biljetter på morgonen. Efter lite surfande hittade jag en kupongkod (älskar detta landet och alla deras kuponger!) som gjorde att jag kunde köpa biljetter för 36,99 dollar styck istället. Klart prisvärt tycker jag, det inkluderar inträde plus obegränsat antal åkturer med allt utom spökhuset.

När vi skulle åka hem insåg jag hur bra vi haft det när vi bodde i Landvetter och det tog 20 minuter att köra hem från Liseberg. Två timmars bilresa från Charlotte till Summerfield sent på kvällen var lite drygt, men vi piggade upp oss med ett besök på McDonalds på vägen. Fast egentligen skulle vi till Taco Bell, men någon hade roat sig med att sätta upp vägskyltar med Taco Bell-märke men utan att bygga restaurangen. Eller också glömt att ta ner skyltarna när de stängde restaurangen. Eller också, men det är väl mindre troligt, var det vi som inte såg den trots krypkörning längs samma väg tre gånger fram och tillbaka… 🙄

Till slut blev det McD som sagt, och jag gjorde en heroisk insats som lyckades beställa varsitt ”meal” trots att de andra, som läst mitt blogginlägg om svårigheterna att uttala sagda ord, bröt ihop och skrattade så de vek sig när jag satte igång. Men hon som tog emot beställningen hörde minsann direkt, vill jag bara ha sagt! Ha! 😈 Däremot blev jag ställd när jag skulle beställa Fanta till Tess, och kunde inte alls komma på hur sjutton man ska uttala det så att även en amerikan kan förstå… Men efter ett par (hmm, eller kanske fyra-fem) försök och en snabbkurs från Tess i baksätet gick det vägen det också. :mrgreen:

Robotmästerskap

I lördags var det äntligen dags för den stora robottävlingen! Lag från hela North Carolina samlades i Greensboro för att göra upp om delstatstiteln, det bästa laget går sedan vidare för att tävla mot övriga delstater.

North Carolina är, till invånarantal, lika stort som Sverige så detta var ungefär som ett SM kan man säga! 🙂

Max robotklubb ställde upp med två team, Wannabee Strange (som Max tillhör) och Thunderducks.

731 team

 

Det var hela 35 team med och tävlade så tävlingsdagen höll på i nästan 12 timmar!

Tävlingen går ut på att hänga på ringar på en ställning, jag skrev mer om det och hur reglerna är i detta inlägget.

731 robot

 

Grundspelet gick väldigt bra för Max team, i en av matcherna lyckades de hänga på ringar på samtliga pinnar på ställningen och fick rekordhöga poäng. Men i matchen direkt efter var det ett team som lyckades ännu bättre och slog nytt rekord med några futtiga poäng…

Efter grundspelet låg Wannabee Strange 4:a och hade därmed kvalificerat sig för final! I finalen får man välja allierade som man vill ha med i sitt lag. Man får då välja bland alla team, så även om man inte direktkvalificerat sig för finalen kan man ändå komma med om man blir vald som allierad. Detta var tur för Thunderducks, som blev valda av ett av teamen.

Semifinalen började bra för Wannabee Strange men efter bara en liten stund blev det statisk elektricitet i roboten vilket slog ut motorn och den dog… 😦 Typiskt! Så de slutade som 4:a vilket ändå var fantastiskt bra med tanke på att det var 35 lag som tävlade. Men ändå synd för grabbarna att det skulle sluta såpass snöpligt. Dessutom har de nu tävlat i 4 år i rad, kommit till semifinal varje gång och varje gång har roboten pajat just i semifinalmatchen!

Det var jättekul att vara med, och förhoppningsvis ska roboten hålla samtliga tävlingar nästa år! Thunderducks, det andra teamet från Max klubb, fick ett judges award för deras ”team unity and spirit and community outreach”. Jättekul!

Robotics scrimmage!

I höstas började Max i en robotklubb, och det visade sig vara en riktig hit. De träffas varje fredag kl 16-21, bygger och programmerar roboten, äter pizza och umgås i största allmänhet. Förutom att det är kul så är det faktiskt också en aktivitet som räknas som en merit när man sedan söker in till college.

Det känns konstigt för oss som kommer från Sverige, men när man antar studenter till college här så tittar man inte enbart på betyg utan man kollar också på vilka extraaktiviteter studenten haft under high shool-tiden. Idrott är ju alltid bra förstås, en riktigt duktig idrottare kan ju till och med få stipendier för att täcka hela kostnaden till ett bra college även om inte betygen skulle räcka till, men det vet ni säkert redan.

Men här behöver man inte bara vara bra vad gäller betyg och/eller idrott, allt man gör även utanför skolarbetet räknas. Sång, teater, om man varit mycket aktiv med välgörenhet eller jobbat med barngrupper, allt sånt där extra som man i Sverige gör för sin egen skull för att det är kul kan alltså vara ytterligare ett plus för att bli antagen till just det college man vill ha.

Nu är det inte därför Max valde att börja med robotics, men skulle det bli så en dag att han söker till college här så är det ju inte fel att ha den här meriten!

Hela hösten har de byggt på en robot med avsikt att tävla med den nu under våren. Det ordnas tävlingar runt om i hela landet, och Max och hans team, som kallar sig Wannabee Strange 🙂 , kommer att tävla i North Carolina och möjligtvis någon grannstat som Virginia till exempel. Wannabee Strange i orangea tröjor:

IMG_3740

 

I år har det gått ut på att bygga en robot som ska klara av att plocka ner ringar från en ställning, och sedan hänga upp dem på en annan ställning. Låter kanske inte så avancerat, men är svårare än man tror. Roboten måste kunna röra sig i alla riktningar, stå stadigt, ha en arm som sträcks ut och kan gripa tag i den lilla ringen, lyckas trä på den på pinnen och sedan även släppa den på ett smidigt sätt. Här ser man Max teams robot, i förgrunden ställningen där ringarna hämtas och i bakgrunden ställningen de ska hängas upp på:

IMG_3711

Det roliga med robotics är att det är olika moment inblandade, både konstruktion och programmering, och i teamet delar man upp sig så att man tillhör antingen konstruktionslaget eller programmeringslaget beroende på vad man tycker är roligast. Max började i konstruktionsgruppen men bytte sedan till programmering.

Förra helgen var det så äntligen dags att testa vad roboten går för. I Elon, North Carolina, anordnades en träningstävling som var precis som en riktig tävling men till för att alla skulle få en chans att öva sig i ett skarpt läge och dessutom se om roboten klarade det den skulle göra.

I varje match är det två lag med två robotar i varje lag på plan. Lagen lottas i grundspelet. Man ska försöka hämta sin ring från ena ställningen och hänga upp den på den andra samtidigt som man kan försöka hindra sin motståndare. Varje match varar i två minuter, efter 1,5 minut kan man hjälpa sin lagkamrat om man vill genom att försöka lyfta den roboten och därmed också få extrapoäng själv. Under tiden som man försöker lyfta roboten får motståndaren inte gå in och hindra, då får de minuspoäng i så fall.

Allra först inleds tävlingen med en match där man inte får styra roboten manuellt, utan man ska istället ha programmerat den till att göra momenten själv. Det hängs då upp en ”IR beacon”, vilket är en liten sändare, på en av pinnarna i den ställning där ringarna ska hängas upp:

IMG_3724

Lyckas roboten hänga ringen på just den pinnen inom 30 sekunder får man 50 poäng. Detta klarade Max team galant, och vann den matchen.

I återstående matcher styr man roboten, och då gäller det att hänga upp så många ringar som möjligt på två minuter. Lyckas man dessutom med konststycket att hänga tre ringar i rad på höjden, bredden eller diagonalt (som ett tre-i-rad-spel) så får man extrapoäng för det. Olika pinnar är dessutom värda olika många poäng, ju högre upp pinnen är desto fler poäng. Mycket att hålla reda på! 🙂

Grundspelet gick jättebra för Wannabee Strange och de vann alla sina matcher. I semifinalen fick man välja vilket lag man ville ha som lagkamrater, och tyvärr norpade ett annat lag (segerlaget visade det sig senare) de som Max team hade tänkt att välja. Wannabe Strange förlorade båda sina semifinaler vilket var lite trist men å andra sidan var det ju bara en träningstävling och med tanke på hur bra det gick i de första matcherna så bådar det gott inför vårens tävlingar!

Här är en liten film som visar en av matcherna. Wannabee Strange’s robot är nummer 731:

Kallt!

Man ska inte vara för stöddig, uppenbarligen. 😀 Det var ju bara ett par dar sen jag skrev om hur varmt och härligt det är här fortfarande, och det fick jag äta upp idag. 11 huttrande grader, grått och blåsigt är vad det är ute just nu. Imorse ösregnade det också, och det kom ett par åskknallar. Dessutom är husen här inte riktigt gjorda för temperaturer under 20 grader, så man märker omedelbart även inomhus om temperaturen faller.

Däremot var det 27-28 grader igår, och senare denna vekan ska det bli 20+ igen så det finns hopp! Jag antar att hösten blir lika omväxlande vädermässigt som våren var, med alla fyra årstiderna inom loppet av ett par dagar ibland. Inte alltid så lätt att veta hur man ska klä sig på morgonen när det är 5-6 grader och man vet att det ska bli 23-24 grader några timmar senare… 🙂

Igår var det karneval på Max skola. Lite olika åkattraktioner, hoppborgar, lotteri, spel, bokförsäljning m.m, m.m. En himla tur att det var igår när det var varmt och gott i alla fall, hade det varit idag hade nog inte många kommit dit. Vi var där en stund, men det visade sig att det var mest för de mindre barnen. Vi botaniserade bland bokstånden i alla fall, och jag hittade tre böcker och Max en till det facila priset av 1 dollar styck. Helt ok!

Nu har jag och Tess trotsat iskylan 🙂 och varit och shoppat. Hon ska börja simma nästa vecka så vi har köpt baddräkt och simglasögon. Vi har letat och letat för att hitta nånstans att simma där man faktiskt kan vara nybörjare trots att man är hela 13 år gammal. 🙄  De flesta lag här förutsätter att man börjar när man är i 5-6-årsåldern, så är man äldre  så förväntas man kunna alla simsätt och dessutom vara ganska avancerad. Men efter tips från både svenskarna här och vår amerikanska granne så ska hon nu testa att börja i ett simlag på YMCA. Jag och Björn var där i förra veckan och tittade och det verkar jättebra. Trots att hon inte kan crawl och fjärilssim än så var det helt ok att börja i ett lag i alla fall, så att hon kan gå med jämnåriga. Hoppas att det blir bra nu, så att det här kan bli en aktivitet hon vill fortsätta med! Dessutom har de gym där också, med både yoga och spinning och de flesta klasser som man har på ”vanliga” gym. Om Tess vill fortsätta med simningen så gör vi nog så att vi köper ett familjemedlemsskap och börjar där istället för Rush. Jag gillar Rush jättemycket, men det blir billigare och mer praktiskt om vi är på samma ställe allihop.

I fredags var Max och jag och kollade in en klubb som han ska börja i. Team 1533 heter den och håller på med robotics, dvs. de bygger robotar och tävlar med. Det verkar jättekul, och Max var väldigt positiv efter att vi varit där. De träffas varje fredag eftermiddag/kväll, bygger robotar, äter pizza och umgås och har kul. Allihop var runt Max ålder dessutom, så det var ju perfekt. Så förhoppningsvis har vi nu hittat aktiviteter som båda barnen trivs med! 🙂