Sådana här hundar kan man se lite varstans här:
Nej, det är inte ytterligare en variant av trädgårdstomte, utan de fungerar faktiskt som fågelskrämmor mot kanadagäss. Kanadagäss är ett rätt stort problem på sina håll, de kommer i enorma flockar och är inte speciellt rädda av sig utan kan spankulera omkring i parker, på lekplatser och parkeringsplatser och skräpa ner ganska så ordentligt.
Jag läste en artikel i Aftonbladet i somras där man skrev om att en kommun i Sverige köpt in såna här fågelskrämmor från USA. Blev lite full i skratt, för tydligen hade de inte funkat något vidare utan kanadagässen hade inte haft något emot att dela gräsmatta med ”hundarna”.
Jag vet ju inte var det brustit någonstans, om svenskarna inte läst bruksanvisningen ordentligt eller om amerikanerna hade tagit för givet att alla vet exakt hur man ska göra med dem, men helt klart verkar inte informationen gått fram ordentligt.
Kanadagässen är nämligen inte jättesmarta, men inte hur dumma som helst heller. De blir rädda för plasthundarna, men om hundarna står kvar på samma ställe hela tiden så fattar gässen snart att det inte är någon fara. Det man får göra är att flytta runt hundarna med jämna mellanrum – det räcker att flytta dem några meter – så tror gässen att de är levande och har gått runt själva och då blir de rädda igen. Inte jättesmarta djur, som sagt! 🙂 Så här i Greensboro flyttar man på dem nån gång i veckan, och då funkar det alldeles utmärkt. Det är bara att hoppas att de i den svenska kommunen till slut fick reda på hur man ska göra, så att de får någon nytta av sina hundar!
utvandrarna. 
Skulle vi satt upp i vår vanligaste park i Colorado – där var det nämligen smockfullt med Kanada-gäss och vissa hundar i den här familjen är helt omöjliga att få att sluta äta gåsskiten från marken. Inte så fräscht precis, speciellt när det handlar om några deciliter varje promenad…
Urk! Första gången jag såg gåsskit trodde jag det var en liten hund som gått där, det är ju verkligen rejäla korvar och inte direkt något som ser ut som fågelskit… Som tur är så har gässen slutat komma hit sen Java flyttade in (ett sånt där märkligt sammanträffande som bara kan hända ibland 🙄 🙂 ) så här finns inte mycket för våra hundar att äta i den vägen.
Ja, det där bajset är inte att leka med direkt. Vi bodde nära ett litet fågelskyddsområde och jag tror till och med dom matades i det området så det var säkert fyrahundra gäss där om vintern i vår lokala pöl och på varenda gräsplätt runt huset. Och nu råkar jag ju ha en hund med blixtsnabba käftar, selektiv hörsel och väldigt nära till marken.
Vi har ALDRIG haft några problem med att Ulf äter någonting men Sandy…en helt annan historia. Just nu är det fikon kärnor som ligger på marken och som veterinären har sagt att hon absolut inte ska ha för hon kan få stopp i magen då och då måste man operera (för många tusen dollar förstås) – men det är en hård kamp att få henne att låta bli dom. Funderar nästan på att börja köra med munkorg. Gåsskiten var äckligare gubevars, men mindre farlig…
Men Sandy då! Munkorg kanske inte är en så dum idé… Mina hundar är rätt duktiga på att låta bli att tugga på saker, men Java smakar gärna lite på ekollon om hon hittar fast jag tror inte hon sväljer dem.