djur

Kanadagäss

av utvandrare

Sådana här hundar kan man se lite varstans här:IMG_2689

Nej, det är inte ytterligare en variant av trädgårdstomte, utan de fungerar faktiskt som fågelskrämmor mot kanadagäss. Kanadagäss är ett rätt stort problem på sina håll, de kommer i enorma flockar och är inte speciellt rädda av sig utan kan spankulera omkring i parker, på lekplatser och parkeringsplatser och skräpa ner ganska så ordentligt.

IMG_1521

Jag läste en artikel i Aftonbladet i somras där man skrev om att en kommun i Sverige köpt in såna här fågelskrämmor från USA. Blev lite full i skratt, för tydligen hade de inte funkat något vidare utan kanadagässen hade inte haft något emot att dela gräsmatta med ”hundarna”.

Jag vet ju inte var det brustit någonstans, om svenskarna inte läst bruksanvisningen ordentligt eller om amerikanerna hade tagit för givet att alla vet exakt hur man ska göra med dem, men helt klart verkar inte informationen gått fram ordentligt.

Kanadagässen är nämligen inte jättesmarta, men inte hur dumma som helst heller. De blir rädda för plasthundarna, men om hundarna står kvar på samma ställe hela tiden så fattar gässen snart att det inte är någon fara. Det man får göra är att flytta runt hundarna med jämna mellanrum – det räcker att  flytta dem några meter – så tror gässen att de är levande och har gått runt själva och då blir de rädda igen. Inte jättesmarta djur, som sagt! 🙂 Så här i Greensboro flyttar man på dem nån gång i veckan, och då funkar det alldeles utmärkt. Det är bara att hoppas att de i den svenska kommunen till slut fick reda på hur man ska göra, så att de får någon nytta av sina hundar!

Kolibrier i vår trädgård!

av utvandrare

Häromdagen stod jag och diskade, och råkade titta ut genom fönstret och får se – en kolibri! Den stod helt stilla i luften, vingarna gick så snabbt att man inte ens såg dem. Så häftigt! Det är klart att vi är medvetna om att vi har flyttat långt söderut och att både klimat, flora och fauna är annorlunda här, men man blir ändå överraskad när man ser sånt som absolut inte finns hemma i Sverige. Så ynkans liten var den att den såg ut mer som en insekt än en fågel, och jättevacker med grönskimrande rygg.

Jag pratade med Anne som bor här i området och var alldeles till mig: ”I saw a hummingbird outside my kitchen window today!!!” Hon tyckte väl inte att det var riktigt lika fantastiskt som jag tyckte, hon hade ju sett en och annan själv så att säga… 🙂 Men hon trodde att den letade efter mat, de som äger huset brukade tydligen mata kolibrierna när de bodde här och nu undrade den väl vad som hade hänt med käket. Så då fick jag lära mig att kolibrier inte äter vanliga fågelfrön, utan de ska matas med nektar som man har i speciella behållare. Dan efter åkte jag och Max och köpte en:

Vacker är den inte, men det var den minst krimskramsiga vi kunde hitta 🙂 Den röda vätskan är alltså själv nektarn, den som är i nu följde med när jag köpte behållaren men man kan blanda till egen sen av socker och vatten. Sen dricker kolibrierna genom de pyttesmå hålen man ser i det gula på blommorna. Man fattar hur små fåglarna är när man ser de små hålen, helt otroligt att de kan få in näbben där…

Sen var det bara att vänta, med kameran inom räckhåll. Och det dröjde inte länge innan den första ”hyresgästen” kom. Så här ser de ut:

 

Visst är de fina?!

Andra flygfän som bor här är inte lika roliga. Vi var och simmade i poolen på kvällen med Anne och Scott för några veckor sedan när en fågel kom och blixtsnabbt störtdök ner mot vattnet. Åtminstone trodde jag att det var en fågel, men Anne berättade att det var en – fladdermus! Fy tusan, jag är glad att jag aldrig såg den ordentligt… De är inte särskilt stora, men fy så äckliga!

 

Ormar och lunch, dock inte samtidigt

av utvandrare

Dagen efter ortopeden gick Max halvdag i skolan. Jag skulle hämta honom vid 11.30 och stack iväg ut med hundarna innan på förmiddagen. Vi gick till en skog en liten bit bort i området där vi bara varit en gång förut. Bland annat finns där en liten å som hundarna älskar att bada i och det ser riktigt regnskogsaktigt ut:

På väg tillbaka, alldeles innan vi skulle komma ur skogen, fick jag syn på nånting svart som såg ut som ett tjockt rep som låg vid ett träd. Jag tog ett steg emot det för att se vad det var och upptäckte att det var en dryga metern lång orm! 😯 Kolsvart var den, med ett grått zigzag-mönster på ryggen och riktigt tjock och kraftig. Fy, så vidrigt! Jag har stor respekt för ormar men är inte så rädd för dem egentligen, inte som spindlar som jag har en verklig fobi för, men denna gången blev jag riktigt, riktigt rädd. Så där så att benen blev till gelé och hjärtat slog för fullt. Morris var precis bredvid mig så jag fick med mig honom snabbt som sjutton och sprang för allt jag var värd. Java var lite bakom, och som tur var tyckte hon att det var kul att springa hon också så hon hängde på utan att gå runt och nosa först.

Väl hemma släppte jag in hundarna och åkte sedan för att hämta Max. Vi åkte hem till Karen (som var hos oss dagen innan) och lämnade en jacka som de hade glömt. Karen var sällskapssjuk och dessutom rejält pollenallergisk så hon ville mer än gärna slippa ifrån huset och alla träden i trädgården och följa med oss på lunch istället. Max var sugen på pannkakor så vi åkte till ett ställe som heter Tex and Shirley’s, ligger vid Friendly center. Jättetrevligt ställe som har pannkakor i alla dess former och även omeletter, mackor och liknande enkel men god lunch/frukostmat. Jag gjorde dock bort mig när jag beställde min pannkaka. De hade en variant med chili, och svensk som man är tänkte jag på färsk chilifrukt. Jag älskar stark mat så jag tyckte det lät spännande och beställde det. Det är bara det att här är inte chili=chilifrukt, utan här är ju chili=chiligryta. In kommer alltså ett par pannkakor med ett rejält lass chiligryta över sig… Det smakade inte illa, det gjorde det inte, men kombinationen chiligryta och pannkaka stämde helt enkelt inte. Var för sig var det helt ok, men här snackar vi smaker som inte gifter sig. Jag åt upp hälften i alla fall, och avslutade med Max goda pannkakor med chokladsås som han inte orkade äta upp! 🙂

Jag passade även på att fråga Karen vad det kan ha varit för orm jag såg på förmiddagen. Zigzag-mönstret fick ju mig att tänka på en huggorm, så jag var livrädd att det var någon sorts giftorm. Men Karen lugnade mig med att om den var riktigt stor och svart så var det förmodligen en rat snake:

De ser läskiga ut men är inte giftiga. De ormar man ska vara rädd för är de som är ganska små och smala, de är oftast giftiga. Urk, efter det här blir det stövlar på när jag ska ut i skogen, det är en sak som är säker! Det finns även små mysiga giftspindlar här, dels svarta änkan och dels en riktigt elak sak som tydligen är brun och glänsande. Jag har glömt vad den heter nu men den är riktigt rejält giftig enligt Karen. Oftast håller de till i mörka utrymmen, som under huset eller i garaget… Ska leta reda på en bra skadedjursutrotare med en gång, man bör se till att bespruta sitt hus några gånger om året här. Jag som alltid varit noga med miljön håller numera med Karen: det är väldigt lätt att sitta i Sverige och tycka att man inte ska bespruta och att bara använda miljö”vänliga” gifter, men när man bor i ett land som har såna här små husdjur så skiter man i allt vad miljön heter. De ska dö, snabbt och effektivt, så enkelt är det bara! 👿

Vi skulle skaffat chihuahuaor istället…

av utvandrare

Idag åkte vi till Landvetter flygplats för att betala för hundarna och katterna. Vi gick också till incheckningen för ”udda bagage”, där man lämnar in djuren, för att kolla reglerna för hur burarna ska se ut. Vi hade läst att man ska ha på dekaler på buren dör det står ”Live animal” och pilar med vilken sida som är uppåt (!), och vi har dekaler för alla burar utom en. Men när vi pratade med personalen där så visade det sig att det inte är så noga, de hade aldrig sett att någon haft på sådana dekaler på burarna. Skulle det vara så att de behövs så har de förmodligen dekaler där i så fall.

Problemen började när vi skulle betala hundarnas ”flygbiljett”. Vi har letat och letat för att hitta en rutt där det bara är en mellanlandning, så att hundarna och katterna ska slippa så många starter och landningar. Vi hittade en flight där det är mellanlandning i München, och sedan en direktflight till Charlotte som ligger 1,5 timmes bilresa från Greensboro. På så vis skulle vi slippa inrikesflyg i USA dessutom vilket skulle underlätta för oss.

Som tur var så var det en dam som varit med förr som vi betalade hos. Hon blev misstänksam när hon såg måtten på Javas bur, och kollade för säkerhets skull upp maxmåtten för burar på det lilla plan vi skulle åka med till München. Det visade sig att Javas bur var alldeles för stor, vi skulle behöva gå ner två storlekar för att den skulle få plats. En storlek hade funkat för hennes del, men två storlekar mindre får hon helt enkelt inte plats i. Panik! Vad gör vi nu? En himla tur ändå att vi åkte upp idag och skulle betala istället för att göra det samma morgon som vi ska åka. Nu har vi två dagar på oss att försöka lösa detta. Det verkar som om vi har två alternativ – antingen att acceptera två stopp (= tre flygplan=tre starter och landningar för djuren), eller också att flyga till München senare på dagen med ett större plan där Javas bur får plats, sova över en natt där, och sen vidare till Charlotte dan därpå. Jag lutar nog faktiskt åt att det är bättre att flyga i ett sträck trots att det då blir två stopp på vägen. Känns som om det är bättre att få det gjort direkt, tänk om de tycker att det är jättejobbigt att flyga och får fullständig panik när de ska in i buren dan efter igen? Bättre att de blir kvar där och bara får det gjort, tror jag. Jättesvårt att avgöra förstås. Fy, vad jobbigt allt blev nu… 😦 Dessutom verkar det bli svårt att hitta några biljetter överhuvudtaget med så kort varsel. Varför kan ingenting bara flyta på, måste allt strula hela tiden???

Flygburar

av utvandrare

Nu har vi fått hem burarna till hundarna och katterna. Fast Java har ingen bur, hon har en hel svit… Jösses, vilken stor bur det blev! Både jag och Björn mätte henne och räknade ut att hon behövde ha den största buren, men nu när vi fick hem den så är den verkligen gigantisk. Det står på lappen att den rekommenderas till S:t Bernhardshundar, New Foundland och Greyhound, och hon är en liten springer… Nåja, hon får resa bekvämt i alla fall, och det känns väldigt skönt i mattehjärtat. Helst skulle jag vilja att hon och Morris fick sitta i samma bur men det verkar som om flygbolaget har regeln att djuren måste vara av samma storlek i så fall, och det är de ju inte direkt. Vi köpte även några säckar med hundfoder så att vi har så att det räcker ett par månader efter att vi kommit till USA så att vi kan fasa över dem på ett nytt foder i lugn takt. När vi väl köpt säckarna kom vi på att man kanske inte får föra in hundfoder dit? Måste kolla upp det! Annars har vi några säckar James Wellbeloved och Doggy Professional över om nån vill köpa billigt! 🙂

Tess är ganska avundsjuk på Javas bur, hon hade gärna åkt i den istället för att sitta i en trång flygstol:

Igår reste Björn till Greensboro för att jobba, och på lördag ska jag och barnen dit så att vi kan göra vår pre-visit. Äntligen! Enda abret är att flyget går 6.35 på lördag morgon. Det blir till att gå upp mitt i natten (nåja, men vid 4-tiden i alla fall) för att hinna dit, en himla tur är det ändå att vi bor bara 10 minuter från flygplatsen. Ska bli väldigt spännande att se huset och området det ligger i. Tänk om vi inte tycker om det alls! Men det ser ju fint ut på korten vi sett i alla fall så det känns inte som om det kan bli så väldigt fel, är bara orolig för att det ska vara lite väl lantligt i omgivningarna men det visar sig.

Har fixat hundvakt idag, känns som om det alltid löser sig i sista sekunden. 🙂 Vi har verkligen fantastiska grannar! Java får komma till en finsk herre som bor några hus bort och som har den där magiska utstrålningen som hundar bara älskar. Jag höll på att inte få med mig hundarna därifrån, så jag vet att Java kommer att ha det hur bra som helst! Han frågade inte ens hur länge vi skulle vara borta innan han sa ja, om jag känner honom rätt kommer han att vilja behålla henne betydligt längre än en vecka. 😉 Morris ska få komma till vår närmsta granne som har en golden retriever, Alex, som mer eller mindre har uppfostrat Morris. Först var tanken att han skulle komma till en hundforumkompis som var snäll nog att erbjuda sig att ta honom, men det var lite problematiskt med logistiken att få dit honom så när grannen sa att han kunde ta honom kändes det enklast att göra så. Han kommer att älska att vara med sin idol Alex en hel vecka utan att Java stör! 🙂

Vaccination

av utvandrare

För nån vecka sen åkte jag iväg och vaccinerade alla våra djur. Jag tycker väl oftast att vi är en högst ordinär familj, men när jag drog in på djurkliniken med två hundar och två katter och såg hur stressad hon i kassan blev av alla papper och djur så insåg jag att vi kanske har tagit i en aning när det gäller antalet fyrbeningar i familjen… 🙂

För katternas del så skulle de chipmärkas (hundarna är redan chippade) och vaccineras mot rabies, hundarna skulle enbart rabiesvaccineras. Dessutom skulle allihop få varsitt husdjurspass. Tack och lov så ändrar Sverige sina införselkrav fr.o.m. 1/1 -12. Hitintills så har kravet varit att man måste kolla upp om djuret bildat antikroppar mot rabies, vilket görs på laboratorium i Tyskland dit man alltså måste skicka ett blodprov och kostar runt 1000-lappen per djur. Från och med årsskiftet så slopas detta, då räcker det att man har vaccinerat senast 30 dagar innan införsel. Sverige är ju rabiesfritt, så USA är väldigt generösa när det gäller att ta in djur härifrån och det finns inga andra krav för att ta in dem dit (åtminstone inte till North Carolina). Skönt, det sparar oss många tusenlappar!

När vi väl rett ut vilket pass och vilket chip som hörde till vilket djur och skrivit in uppgifterna i respektive pass var det dags att börja sticka. Katterna var otroligt duktiga, sa inte ett knyst trots att nålen med chippet inte är att leka med. Java stod också snällt blickstilla medan hon fick sin spruta och slickade sedan veterinären på näsan som tack. Morris, tuff terrier som han borde vara, var den ende som fjantade sig och hade en nära-döden-upplevelse när han skulle stickas. Tre gånger fick hon försöka innan det lyckades, men sen var det klart och jag kunde lasta in hela menageriet i bilen igen och åka hem.

Max fick ta med Gandalfs pass till skolan och visa upp dan efter, hans fröken trodde honom knappt när han berättade att även djuren ska ha egna pass… 🙂

Bengan

av utvandrare


Idag har det varit en jobbig dag. Det började visserligen bra, fick besked att mitt och min handledares papper blivit antaget till en workshop som jag verkligen ville vara med på så det var jättekul! Blir till att åka till Salzburg i slutet på november, förmodligen blir det väldigt snart efter att vi varit på pre-visit i USA men det får gå. Denna workshopen har en inrikting som är exakt vad jag håller på med i min avhandling så det ska bli jätteintressant.

På eftermiddagen blev det däremot betydligt tuffare. Våran Bengan skulle avlivas. Han blev imponerande 18 år gammal och pigg och glad in i det sista. Däremot hade han börjat bli allt stelare på sista tiden, rörde sig mindre och mindre och hade mer och mer ont i sina leder. Det var dags att säga hejdå, men fy så jobbigt det var. Goa Bengan som var min och Björns första gemensamma projekt, jag hade sen innan katten Kamala (döpt efter kurtisanen i Herman Hess Siddharta) men Bengan skaffade vi tillsammans. Minns så väl hur han la sig att sova i kattlådan första kvällen i vår lägenhet (han var född på en bondgård och hade aldrig sett en kattlåda i hela sitt 3 månader gamla liv så sanden såg väl mysig ut att lägga sig i!).

Han var en riktig personlighet, inte den smartaste katten i världen men lugn och trygg och kunde konsten att koppla av. Dessutom hjälpte han både Max och Tess att lära sig gå! Glömmer aldrig synen av först Max och två år senare Tess ta sina första steg med ett stadigt tag i kattsvansen och Bengan som trippade så försiktigt utan att ens protestera!

R.I.P Bengan. Vi saknar dig mycket!

Att ta in hundar och katter i USA

av utvandrare

Vi ska ju som sagt ha med oss våra hundar och katter till USA. Enda undantaget är gammelkatten Bengan, han har hunnit bli 18 år nu och skulle nog inte klara flygresan och alla strapatser så bra. Dessutom har han börjat få mer och mer ont i kroppen så vi har beslutat att han ska få somna in. Känns jättehemskt men vi vet att det är det bästa för honom.

Övriga hundar och katter ska däremot med. Det är inte helt lätt att få reda på vad som egentligen gäller vid införsel av husdjur. För att skoja till det lite extra har ju olika stater olika regler, så man kan inte bara gå in på amerikanska ambassadens hemsida och kolla där utan man måste ta reda på vad som gäller för just den delstaten man ska till. Efter en del letande hittade jag den här sidan, och denna.

Här finns en hel del info om att ta in hundar och katter till USA överhuvudtaget, och dessutom reglerna för varje delstat. Kommer man från ett rabiesfritt land som Sverige så räcker det i princip med att ha ett veterinärintyg på att djuret är friskt. För säkerhets skull bör man rabiesvaccinera senast 30 dagar innan resan. Eftersom vi ska tillbaka till Sverige igen med allihop om några år så kände vi att det är lika bra att vaccinera allihop här i Sverige och skaffa svenska pass till dem, det kommer att underlätta när vi ska in i Sverige igen.

Sen är det flygresan då. Olika flygbolag kan ha olika regler, så man får kolla med det bolag man ska åka med helt enkelt. Det som brukar gälla är att om djuret är litet, vikt c:a 8-10 kg, så kan man få ha det hos sig i kabinen (fast i bur förstås). Större djur får åka i lastutrymmet. Detta är nog det som jag oroar mig för mest av allt vad gäller flytten just nu! Skulle helst vilja droga allihop så att de stensover hela resan igenom, men det kan man tyvärr inte göra (risken är att de dör, sövda djur ska övervakas hela tiden). Problemet är ju att vi dessutom kommer att ha minst en mellanlandning = flera starter och landningar för de stackarna. Ska kolla lite om det finns något lugnande man kan ge dem, finns ju DAP-halsband t.ex. Det hade känts lite bättre om man kunde fått vara hos dem men tyvärr är det inget alternativ. Vi ska åtminstone försöka ordna det så att vi kan åka bil sista biten när vi väl landat i USA (om det nu blir i New York eller var det blir). Då slipper vi en extra flygresa med ett litet och bullrigt plan.

Flygburar måste införskaffas. Vi har en bur till Morris, som vi förutseende nog köpte för länge sen och såg till att det var en bur som var godkänd för flygresor. Återstår katterna och Java. Man kan ha två djur i varje bur, om djuren är ungefär lika stora, så vi tänkte att katterna skulle få åka tillsammans i en bur. Java måste däremot få en egen. Hon är ju ingen liten tös direkt, så vi måste ha största storleken, 122×86 cm… Skulle köpt en chihuahua istället! 🙂 Igår var Björn iväg till ”vår” djuraffär och pratade med dem om bur. De ska kolla runt och se till så att vi får ett bra pris på en Petmate-bur (likadan som den till Morris). Även katterna ska få en sådan. Jordbruksverket har info om mått och annat. Buren ska ha ”hel” botten (inte galler eller liknande) och vara vattentät. Det ska finnas vattenskål och den ska ha ventilationhål, samt dekaler som talar om att det är ett levande djur i buren. Kolla med flygbolaget exakt vad som gäller om ni ska flyga med hundar och/eller katter!