Julen närmar sig, och därmed ökar möjligheten (och pressen) att liksom Karl-Bertil göra en välgärning för fattiga och avsigkomna stackare för varje dag som går. En sak jag verkligen gillar med det här landet är hur otroligt enkelt det är att idka välgörenhet!

Nu får man ju inte glömma att det ju finns en anledning till det också. Eftersom samhället till stor del är uppbyggt enligt principen att var och en ska klara sig själv är skattesänkningar högprioriterade och de som inte kan ta hand om sig själva av olika anledningar är till stor del utlämnade till andra människors välvilja. Skyddsnätet är mycket tunt, jag insåg nog aldrig innan jag flyttade hit hur skör välfärden kan vara här.

Men, och jag har skrivit om detta tidigare, detta har lett till att människor här är mycket medvetna om att välgörenhet är en nödvändighet om samhället ska fungera överhuvudtaget. Därför gör man allt man kan för att underlätta för människor att skänka, antingen det nu är pengar eller saker. Med jämna mellanrum ringer t.ex olika välgörenhetsorganisationer och frågar om man har kläder, leksaker eller annat att skänka. Har man det gör man upp om en dag när organisationen kan komma och hämta grejerna, och på avtalad dag ställer man bara ut kassarna på farstukvisten så kommer de och hämtar allt. Vill man får man även ett kvitto på det man skänkt som man sedan kan använda när man deklarerar, eftersom välgörenhet är avdragsgillt. Hur bekvämt som helst!

På skolorna finns nu listor uppsatta med önskelistor från fattiga barn, det är bara att kolla på listan vad man har lust/råd att skänka, och sen skicka med sitt barn det till skolan så ser personalen till att det distribueras vidare. Fast där blev jag rätt chockad när Tess kom hem och berättade vad hon sett på listorna. 9-10-åringar hade fått önska sig vad de ville ha, och önskemålen var laptops, iPads, smartphones och annat i samma stil. Jösses, det var inte riktigt vad jag hade tänkt och knappast något som nån kommer att skänka! Samtidigt tycker jag så synd om barnen som skrivit detta, klart att de har rätt att önska sig samma saker som många av deras skolkamrater får varje år i julklapp och födelsedagspresenter. Det visar väl om något på vilken kontrast det ändå är i detta ett av världens rikaste länder…

I mataffärerna kan man köpa en matkasse och skänka till fattiga familjer:

Kassarna är alltså färdigpackade och klara, bara att ta med sig till kassan och betala och sedan ställa ner i en stor låda som står vid utgången. Kan det bli enklare?! Så smart, kassarna kostar inte många dollar och med tanke på hur lätt det är att köpa den borde det vara svårt för de flesta att bara gå förbi. Hade man själv behövt plocka ihop en kasse med sånt man tror kan vara bra att ha hade det nog varit betydligt enklare att avstå.

Vi köpte, förstås, en av kassarna och detta var vad den innehöll:

Mandariner, jordnötssmör, macaroni & cheese (mer eller mindre en amerikansk nationalrätt som alltså består av makaroner och smält ost), nudelsoppa med kyckling, salta kex och burkar med tonfisk. Kanske inte riktigt de varor som jag hade tänkt på att packa ner om jag skulle ha gjort det själv, men som Tess så riktigt påpekade så var ju alltihop sånt som de flesta äter här så det är säkert mycket uppskattat av den som får kassen.

Utanför de flesta affärer står Frälsningsarmén och plingar med sina klockor och ”håller grytan kokande”.

Min mamma har alltid gett pengar till dem eftersom hennes föräldrar alltid gjort det och pratat om hur mycket bra saker de gör för pengarna, så jag känner att jag vill föra den traditionen vidare. Alltså brukar jag lägga ner en dollar i grytan, och dessutom är det verkligen julstämning att se dem stå där intill den röda grytan och svinga sin klocka!