Vandrande korvar, korsriddare, Olaf, clowner och en häxa. Med andra ord: Halloween!

av utvandrare18 november, 201518 november, 2015

Nu när det börjar närma sig Thanksgiving är det väl dags att jag får tummen ur och berättar om årets Halloween… Jag har hamnat i någon slags handlingsförlamning efter min disputation, det är som att jag inte kan ta tag i något alls. Inte så konstigt kanske med tanke på hur otroligt stressigt det var innan jag var klar, och med allt strul i somras med lungsäcksinflammation, inställda resor, diskbråck och diverse annat, men likafullt frustrerande att inte ha drivet att ta tag i saker!

Nåväl, för två veckor sen var det ju Halloween, och sin vana trogen var Björn bortrest. Av de fyra Halloween vi upplevt här i USA tror jag Björn har varit med en enda gång. I år var han i Tokyo, och fick vara med om Halloweenfirandet där vilket i och för sig var en upplevelse. Runt 50.000 personer (Björns uppskattning) befann sig på ett och samma ställe (Shibuya) och det blev sånt kaos att polis fick sättas in för att skingra alla människor. De hade inte väntat sig att Halloween skulle vara riktigt så poppis, nästa år får de nog se till att sprida ut firandet lite… Björn och hans kollega var väldigt glada att de är en bra bit längre än medeljapanen så att de kunde bana sig väg fram genom folkhavet:

Här i Lennox Woods var det inte riktigt så många, som tur är! Tess och hennes kompisar skulle för första gången inte klä ut sig och gå ”trick or treat”, utan istället skulle de vara hemma hos M som ganska nyligen flyttat till ett nytt hus i ett område med massor av barnfamiljer. Där skötte de godisutdelandet med den äran och hade väldigt kul:

Hemma hos oss var det då alltså bara jag och Max kvar. Jag var glad att åtminstone han var hemma eftersom hundarna blir väldigt uppspelta, åtminstone i början, av allt ringande på dörrklockan så det är bra om en kan hålla dem medan den andra delar ut godis! Som tur är så är det gott om hundar i vårt område så inga barn brukar vara rädda utan de stannar istället gärna en extra minut eller två och klappar hundarna, väldigt gulligt!

Men i år var vi faktiskt inte ensamma så länge. Vid halv sjutiden kom goda vänner, M och F, hem till oss, svenskar som flyttade hit till Greensboro i våras och som nu fick uppleva sin första amerikanska Halloween. Dessutom var Fs mamma och syster med familj på besök så de var ju med också förstås. Jätteroligt tyckte jag och Max, kul att vi fick sällskap! Dessutom ville de ju naturligtvis gå runt och göra trick or treat med barnen, och då fick jag äntligen, för första gången sen vi flyttade hit, en anledning att gå med jag också. Max vägrade tyvärr vilket jag tyckte var synd men vid 18 års ålder antar jag att han får välja själv… 🙂

Jag slängde i alla fall snabbt på mig en svart klänning och tryckte ner en häxhatt på huvudet och hakade på. Jag måste säga att Halloween är en av mina favorithögtider här i USA. Här är det verkligen en familjefest på ett helt annat sätt än vad (jag tror) det är i Sverige. Det underlättar naturligtvis att vi bor där det fortfarande är relativt varmt i oktober, första året vi bodde här var det runt 20 grader på kvällen. Riktigt så bra var det inte i år, men det var nog runt 15 i alla fall när vi gav oss ut vid 7-tiden. Massor av folk på gatorna, gärna hela familjer där inte bara barnen utan även de vuxna var utklädda. Dessutom var det jättemånga som satt vid sina garageuppfarter och eldade i sina fire pits medan de delade ut godis. Hur mysigt som helst med alla eldar och alla glada människor! Tess har berättat att en del till och med brukar ta ut en projektor och visa skräckfilmer mot garagedörren, men det såg vi inte i år tyvärr.

Störst succé gjorde nog M och F ändå, som var utklädda till varmkorvar! Nästan alla kommenterade dem och flera gav barnen lite extra godis för att de tyckte de såg så roliga ut. Vi andra låg i lä även om jag tyckte att ”Elsa” och ”Olaf” (från filmen Frozen) var otroligt söta, och att mormor clown var hur häftig som helst! Här är vi allihop, även Max som var utklädd till korsriddare:

Tess tyckte det var lite synd att hon missade oss, Olaf är hennes absoluta favorit så hon hade gärna velat sett honom. Jag var tvungen att ta en extra bild bara på honom så att hon skulle kunna se hur han såg ut:

En riktigt mysig Halloween blev det! Tack M, F och familjen för att ni kom hem till oss!

Happy 4th!

av utvandrare5 juli, 2014

4th of July idag, USAs nationaldag! Med resten av familjen i Sverige (fast nu äntligen på väg hem!) avstod jag från att gå på poolpartyt här i Lennox Woods i år. Visst hade jag väl kunnat gå ändå men det kändes inte kul att gå ensam. Istället åkte jag ner till stan och tittade på paraden tillsammans med goda vänner.

Första sommaren vi bodde här var vi och tittade på den, och deltog bland annat i ett försök i att slå världsrekord i ”flest personer att göra high five samtidigt”. Lite besvikna var vi på själva paraden då eftersom det inte var alls så spektakulärt som vi hade trott att det skulle vara. I år var jag förberedd och tur var väl det för nu var den ännu mindre än förra gången! Men det är ju kul att se ändå, helt klart. Vi hade tur med vädret i år, för två år sen var det runt 40 grader varmt och ganska olidligt, förra året började det regna framåt eftermiddagen men i år var det blygsamma 23 grader när paraden började och sen inte mer än 27 grader som varmast när vi var nere i stan. Perfekt!

Bilder från paraden:

Onkel Sam #1

Det behövs inte så mycket utrustning för att gå med i paraden, en flagga räcker gott!

Är det en dag om året då patriotismen verkligen flödar (fast med svenska mått mött gör den det hela tiden här i och för sig) så är det idag. Här är en vagn med parollen”w support our troops” och en ensam flaggviftande veteran:

Det är val till kongressen och senaten i år…

…och även val av sheriff, och 4th of July-paraden är en självklar del av valrörelsen…

Cowboys här på östkusten kändes lite märkligt, men ok då!

Brandkåren:

Onkel Sam #2

Onkel Sam #3

Småpresidenter:

En man som är väldigt förtjust i ballonger:

En kul överraskning, FRC är en del av Max ”robotklubb”, det är det teamet som har äldre medlemmar. De visade upp sin robot som kan kasta basketbollar, fick tyvärr ingen bild på själva roboten dock:

Beard and Mustache Club 🙂

Skönhetsprinsessor…

Efter paraden gick vi runt på stan en sväng, och lyssnade bland annat på alla band som spelade. Allt från bluegrass till dixie! Jag filmade bluegrass-bandet men tyvärr blev det väldigt hackigt av någon anledning. Svängigt var det i alla fall!

Happy 4th of July från oss i Greensboro!

Amerikanska frihetskriget revisited

av utvandrare16 mars, 2014

I Greensboro stod ett av de viktigaste slagen i Sydstaterna under amerikanska frihetskriget, det krig som till slut ledde fram till att USA bildades och självständighetsförklaringen undertecknades.

15 mars 1781 drabbade unionens armé, ledd av Nathanael Greene (som Greensboro är uppkallat efter) samman med den brittiska armén ledd av britternas Charles Cornwallis i ett slag kallat Battle of Guilford Court House. Greene är ansedd som något av ett militäriskt geni och lyckades till slut befria sydstaterna från britterna, trots att han faktiskt förlorade varje slag. I det här slaget som man spelade upp igår var Greenes armé mycket mindre än Cornwallis armé. Cornwallis vann till slut, men till mycket stora förluster medan Greene inte alls förlorade så många soldater. För Cornwallis blev det något av en Pyrrhusseger (ni vet, ”en sådan seger till och vi är förlorade”), och senare fick alltså den brittiska armén se sig besegrade, mycket tack vara Nathanael Greene. Hans taktik gick till stor del ut på att splittra upp fiendens armé och att lyckas smita undan och på så sätt trötta ut fienden genom att tvinga dem till förflyttningar över stora landområden.

På årsdagen brukar man spela upp slaget vid Guilford Court House i det som kallas Battlepark här i Greensboro. En jättefin park för övrigt, det är här som hundrastgården Bark Park ligger som jag berättat om tidigare. Känns egendomligt att ett sådant hemskt slag har utspelats här där det nu är så fridfullt! För att inte tala om att man givetvis kan köpa pizza och glass och mumsa på samtidigt som man tittar på hur det gick till när soldaterna gjorde sitt bästa för att ta död på varann…

Vi har missat det här två år i rad, första året visste vi helt enkelt inte om det och förra året var det så dåligt väder att vi faktiskt skippade det, men i år hade arrangörerna tur med vädret. Det har ju som sagt varit väldigt upp och ner de senaste veckorna här, men igår var det strålande solsken och runt 25 grader varmt. Härligt! Tess berättade för sin kompis att vi skulle dit och det slutade med att både hon, hennes pappa och ena syster också följde med. Kul!

Familjen har bott först i Kalifornien, där mamma A kommer ifrån, och sen i Ohio. Pappa P tyckte det var kul att bo här i Greensboro eftersom det finns mer historia här, Kalifornien är ju en yngre delstat och har inte så mycket historia (inte för att Amerika har det överhuvudtaget med europeiska mått mätt… 🙂 ) och inte Ohio heller så han var jätteglad att vi tipsat om detta eventet.

Vi stötte på den första truppen redan när vi var på väg upp mot slagfältet:

Det blev verkligen en speciell känsla direkt när man hörde flöjterna och trumslagandet! Vi fick lära oss att unionens soldater hade blå rockar på sig, medan musikanterna hade röda:

Att musikanterna hade röda rockar visade sig vara ödesdigert när man mötte den brittiska armén, det begicks många fatala misstag när det gällde vilka man egentligen siktade på…

Genom hela uppspelningen av slaget fanns en berättare som ledde oss igenom hela historien. Väldigt intressant, han var jätteduktig och högtalarsystemet funkade dessutom föredömligt så det var lätt att hänga med.

Tyvärr hade jag lite svårt att koncentrera mig på att lyssna eftersom jag smög omkring och försökte hitta bra kameravinklingar hela tiden genom folkmassan!

Här kommer lite spridda bilder från slaget:

Kanonerna var tunga och många män fick hjälpas åt med att dra dem på plats:

Om jag hörde rätt användes ryttarna mest för att rida mellan sina egna och fiendens trupper med meddelanden, samt som spejare för att ta reda på fiendens nästa drag. De deltog inte så mycket i själva striden.

Uppställning:

Ladda kanonen…

…håll för öronen…

…fire!

Vi kan intyga att det ryker väldigt mycket om både musköter och kanoner! Tydligen var det det som framförallt avslöjade var fienden var någonstans om det var så att man försökte gömma sig i en skog. De färgglada rockarna syntes inte så mycket som man kunde tro, utan det var röken som skvallrade om var man var någonstans.

Omgruppering:

Musketörerna:

Vi funderade på vad det egentligen var för någon flagga de hade, Preston gissade på att det var regementets egna:

Taktiksnack?

Efter slaget väntade kvinnorna oroligt på nyheter:

Ryttarna övervakar slaget:

Det är jobbigt att kriga i värmen!

Som sagt, det är jobbigt att kriga så det är skönt när slaget är över och man kan dra av sig kängorna och pusta ut!

Att ta från de rika och ge åt de fattiga

av utvandrare11 december, 2013

Julen närmar sig, och därmed ökar möjligheten (och pressen) att liksom Karl-Bertil göra en välgärning för fattiga och avsigkomna stackare för varje dag som går. En sak jag verkligen gillar med det här landet är hur otroligt enkelt det är att idka välgörenhet!

Nu får man ju inte glömma att det ju finns en anledning till det också. Eftersom samhället till stor del är uppbyggt enligt principen att var och en ska klara sig själv är skattesänkningar högprioriterade och de som inte kan ta hand om sig själva av olika anledningar är till stor del utlämnade till andra människors välvilja. Skyddsnätet är mycket tunt, jag insåg nog aldrig innan jag flyttade hit hur skör välfärden kan vara här.

Men, och jag har skrivit om detta tidigare, detta har lett till att människor här är mycket medvetna om att välgörenhet är en nödvändighet om samhället ska fungera överhuvudtaget. Därför gör man allt man kan för att underlätta för människor att skänka, antingen det nu är pengar eller saker. Med jämna mellanrum ringer t.ex olika välgörenhetsorganisationer och frågar om man har kläder, leksaker eller annat att skänka. Har man det gör man upp om en dag när organisationen kan komma och hämta grejerna, och på avtalad dag ställer man bara ut kassarna på farstukvisten så kommer de och hämtar allt. Vill man får man även ett kvitto på det man skänkt som man sedan kan använda när man deklarerar, eftersom välgörenhet är avdragsgillt. Hur bekvämt som helst!

På skolorna finns nu listor uppsatta med önskelistor från fattiga barn, det är bara att kolla på listan vad man har lust/råd att skänka, och sen skicka med sitt barn det till skolan så ser personalen till att det distribueras vidare. Fast där blev jag rätt chockad när Tess kom hem och berättade vad hon sett på listorna. 9-10-åringar hade fått önska sig vad de ville ha, och önskemålen var laptops, iPads, smartphones och annat i samma stil. Jösses, det var inte riktigt vad jag hade tänkt och knappast något som nån kommer att skänka! Samtidigt tycker jag så synd om barnen som skrivit detta, klart att de har rätt att önska sig samma saker som många av deras skolkamrater får varje år i julklapp och födelsedagspresenter. Det visar väl om något på vilken kontrast det ändå är i detta ett av världens rikaste länder…

I mataffärerna kan man köpa en matkasse och skänka till fattiga familjer:

Kassarna är alltså färdigpackade och klara, bara att ta med sig till kassan och betala och sedan ställa ner i en stor låda som står vid utgången. Kan det bli enklare?! Så smart, kassarna kostar inte många dollar och med tanke på hur lätt det är att köpa den borde det vara svårt för de flesta att bara gå förbi. Hade man själv behövt plocka ihop en kasse med sånt man tror kan vara bra att ha hade det nog varit betydligt enklare att avstå.

Vi köpte, förstås, en av kassarna och detta var vad den innehöll:

Mandariner, jordnötssmör, macaroni & cheese (mer eller mindre en amerikansk nationalrätt som alltså består av makaroner och smält ost), nudelsoppa med kyckling, salta kex och burkar med tonfisk. Kanske inte riktigt de varor som jag hade tänkt på att packa ner om jag skulle ha gjort det själv, men som Tess så riktigt påpekade så var ju alltihop sånt som de flesta äter här så det är säkert mycket uppskattat av den som får kassen.

Utanför de flesta affärer står Frälsningsarmén och plingar med sina klockor och ”håller grytan kokande”.

Min mamma har alltid gett pengar till dem eftersom hennes föräldrar alltid gjort det och pratat om hur mycket bra saker de gör för pengarna, så jag känner att jag vill föra den traditionen vidare. Alltså brukar jag lägga ner en dollar i grytan, och dessutom är det verkligen julstämning att se dem stå där intill den röda grytan och svinga sin klocka!

Thanksgiving med fördröjning

av utvandrare2 december, 2013

I torsdags var det Thanksgiving här i USA. Barnen var lediga från skolan redan från onsdag så detta är deras höstlov med fem lediga dagar i sträck.Välbehövligt, även om det ju som vanligt är så att de har läxor som ska göras över lovet. Jag tycker att det är bra att de har läxor så att de får in en bra studieteknik (pratade med en kompis när jag var i Sverige som berättade att hennes barn knappt har några läxor alls nu för tiden, det är ju inte heller bra och det kan bli jobbigt om man ska plugga på högskola/universitet sen) men på lov och helger tycker jag faktiskt att de kan få ha lite ledigt.

Vi hade tappert försökt bjuda hem folk hem till oss på Thanksgiving. Det är ju den största helgen här i USA då släkt och vänner samlas och äter gott ihop utan några andra krav på aktiviteter så som presentinköp eller dekorationer som ska göras. En mysig och vilsam helg, helt enkelt! Dock gick det inte så bra att få hit någon, två av familjerna hade bokat resor och två skulle få besök av sina amerikanska släktingar. Suck! Ett tag var vi inne på att åka iväg vi också, eventuellt passa på att åka till Disneyworld i Florida (en jobbarkompis till Björn brukar alltid åka dit på Thanksgiving då det inte är för varmt för att orka gå omkring, och dessutom inte så hiskeligt mycket folk) men sen blev det ju oväder och allmänt kaos på vägarna så vi struntade i det.

Och tur var det, för sen ringde en amerikansk vän och undrade om vi ville komma hem till dem på middag. Jättekul, vi har aldrig umgåtts med dem privat (hon är ”coach” på Max robotics-klubb) men de har pratat om att de skulle vilja att vi kom hem till dem på middag nån gång. Med amerikaner är det ju inte så lätt att veta alla gånger om det bara är något de slänger ur sig eller om de faktiskt menar det, så det var ju kul att de faktiskt gjorde slag i saken! 🙂 Dock är ju Thanksgiving en sån dag då man enligt traditionen gärna bjuder hem någon man inte känner så väl, förutom släkt och vänner då förstås, så de kanske tyckte att det var ett bra tillfälle att passa på! 🙂

Jag lovade att ta med någon svensk dessert, och vi funderade hit och dit på vad vi skulle hitta på. Äggost tänkte vi först, det är ju en så typisk svensk grej som de garanterad inte ätit förut, men sen blev vi tveksamma. Det är ju ändå lite speciell smak och konsistens, de kanske inte alls skulle tycka om det? Till slut beslöt vi oss för smulpaj med hemlagad vaniljsås istället. Äppelpaj är ju en klassisk amerikansk grej förstås men smulpaj kanske de inte testat förut, och med blåbär och vaniljsås känns det rätt svenskt. Dessutom gjorde jag det när några ur ”svenskgänget” var här på frukost för ett par veckor sen så jag visste att pajen och vaniljsåsen var goda.

Så i torsdags vaknade Björn och kände sig lite halvdan på morgonen, men tänkte att en långpromenad med hundarna skulle nog pigga upp. Det var jättefint väder och strålande solsken. Lite för strålande visade det sig, för han fick migrän i det starka solskenet… Typiskt! Av alla dagar så måste det komma just denna dag naturligtvis. Han tog tabletter och gick och la sig men det blev inte bättre så vi fick ringa återbud till middagen. Dessutom är ju Thanksgiving den dag då precis allting är stängt i USA (vilket vi fick erfara förra året) vilket gjorde det minst sagt lite svårt att få tag på något ätbart. Vi hade ju inte planerat att laga mat den här dagen och hade inte så mycket hemma, men varenda affär och hämtmats-restaurang var stängd så det blev att plocka ihop de rester vi hade och gnaga i oss. Inte så happy Thanksgiving för oss i år! Tess var den enda som fick äta kalkon, hon var hembjuden till en kompis på deras Thanksgiving-lunch och kom hem ett antal timmar senare och var proppmätt och nöjd. Jag var mycket avundsjuk!

Dock ordnade det upp sig ändå till slut. De som vi skulle hem till ringde idag och undrade om vi inte kunde komma hem till dem ikväll istället och hjälpa dem att äta upp alla kalkonrester. Det gjorde vi mer än gärna förstås! Så det blev till att slänga ihop den där smulpajen i alla fall och bege sig dit ett par dagar efter alla andra. 🙂 Vi har haft en jätterolig och mysig kväll, ätit massor med kalkon och min smulpaj gjorde succé och gick åt till sista… tja, smulan. 🙂

Årets Halloween

av utvandrare5 november, 2013

Så var Halloween över för denna gången. Jag önskar verkligen att vi hade något liknande i Sverige som Halloween är här. Jag vet ju att många i Sverige inte gillar Halloween av olika anledningar, men kanske att man kan komma på något eget istället. Hösten är så lång och grå och dyster så man behöver verkligen nånting som lyser upp och gör tillvaron lite roligare i några dar, ännu mer i Sverige än här i Sydstaterna!

Halloween är verkligen en folkfest på ett sätt som man inte förstår innan man varit i USA och upplevt det på plats. Säga vad man vill om amerikaner men de vet verkligen hur man sätter färg på den grå vardagen och tar varje chans att fira, underbart tycker jag! 🙂 Många börjar dekorera sina trädgårdar redan en månad innan, jag höll mig i år och köpte inte pumporna förrän två veckor innan ungefär och vi skar ut en jack o’lantern (pumpahuvudet) en vecka innan själva Halloween-dagen.

Ett par dagar innan Halloween ringde det på dörren en kväll. När vi öppnade fanns ingen där, men på trappan stod en påse:

I påsen fanns godis, och ytterligare en lapp där det stod ”you’ve been booed!” (ungefär ”du har blivit buad!”). Vi hade inte sett det här fenomenet förut, men det är en tradition här. Tanken är att om man får en sån här påse ska man hänga upp lappen med Boo! på vid dörren så att alla ser att man fått den. Sen ska man lämna likadana påsar till två hus till i området, och så kan man se hur snabbt det spridit sig fram till själva Halloween-dagen. Och det gick snabbt kan jag säga, nästan varenda hus hade en lapp hängandes på dörren till slut! 🙂 Vi strulade dock till det och hann inte kopiera lapparna innan det var för sent så vi bröt kedjan… 😳 Skärpning nästa år!

Jag min klant glömde ju att fotografera här i området, och dan efter Halloween är alla dekorationer som bortblåsta så jag missade chansen. Har för mig att det var samma visa förra året, får försöka skärpa mig nästa år för många har dekorerat hur mycket som helst och det är verkligen något att visa upp!

Två ynkans kort tog jag i alla fall, på vår pumpa (som hann sjunka ihop lite i det varma vädret och såg lite ledsen ut snarare än skrämmande… Vi skar nog ut den lite för tidigt):

och här är vårt spöke som ”välkomnade” alla barn som kom och gjorde trick or treat:

På själva Halloween började det i vårt område med en korvfest vid klubbhuset vid 5-tiden på eftermiddagen. Massor med folk dök upp, det är bara de med små barn som brukar komma dit men eftersom vi bor precis bredvid så var vi med på ett litet hörn i alla fall. Festen är slut klockan 19, och då brakar det loss. Dörrklockan ringer precis oavbrutet, och det är hur kul som helst att se alla fantasifulla utstyrslar. De yngsta har ju sina föräldrar med, vissa utklädda, vissa inte, vissa pappor i flock och med varsin ölburk i handen, aldrig nånsin fulla och otrevliga utan trivsamt småpratande medan barnen går fram och ringer på klockan. Tittar man ut på gatan är det tjockt med folk som går fram och tillbaka mellan husen. Vissa fixar i ordning en fire pit och tänder en eld vid garageuppfarten och sitter där och tar emot alla barn. Jag säger det igen, man måste uppleva det nån gång för att förstå vilken folkfest det är här! Sen hjälper ju klimatet till förstås, det är betydligt mysigare att sitta ute och grilla mashmallows på kvällen när det är ljummet i luften istället för snålblåst och regn…

Lite besviken var jag ändå i år, det var inte alls lika många som gick runt och gjorde trick or treat som det var förra året. Det ringde oavbrutet på dörrklockan en halvtimme ungefär, sen blev det betydligt lugnare och efter en timme var det nästan slut. På radionyheterna har de faktiskt rapporterat om att Halloween-saker inte har sålt alls lika bra i år som det brukar, så det kanske var en dipp i år helt enkelt. Vi hade köpt 2 kg godis ungefär, och i början var jag rädd att det inte skulle räcka men det blev nog nästan ett halvkilo över.

Tess och hennes kompis (Max står över trick or treat av åldersskäl… 🙂 ) testade en ny variant i år. Förra året gick de runt här i området tillsammans med ett gång klasskompisar, men i år åkte de till en annan kompis och gjorde nånting som kallas trunk or treat. Jag tror det är mest kyrkor som ordnar det. Det innebär att man samlas nånstans, i detta fallet just en kyrka, och så har alla vuxna med sig Halloween-godis som de ställer i bagageutrymmet i bilen med bakluckan öppen och så går barnen runt och gör ”trunk or treat” (trunk betyder ju baklucka) och får godis. Detta började redan vid 18-tiden, och efter att ha varit där en stund åkte de med kompisen hem till henne och så gjorde de trick or treat där. Någon hade en pickup som de körde runt ungarna i på flaket, och det verkar ha varit mycket lyckat! Hon kom hem med nästan två kilo godis så vi gick +/- 0 på godisfronten i år med! 🙂

Skolresa: Födelsedag, Air and Space Museum och hemfärd

av utvandrare26 maj, 201226 maj, 2012

Fredag morgon blev Max väckt av skönsång *host* från sin ömma moder eftersom han fyllde 15 år! Hipp hipp hurra! 🙂 En första liten present blev det också – han håller på att spara ihop pengar för att kunna köpa delar till och bygga en egen speldator, och nu fick han en verktygslåda med de verktyg han behöver för att kunna bygga den.

Sedan var det dags att bege sig iväg till Air and Space Museum, ett museum som ägnas åt allt man kan tänka sig som kan flyga, allt från den allra första flygmaskinen till Mars-farkoster. Ett jättekul museum, hit ska man absolut gå om man kommer till Washington! Tyvärr hade jag börjat få ont i halsen dan innan och hade nu feber och kände mig inget vidare, så jag kunde inte riktigt göra muséet rättvisa. Men Max hade desto roligare, bland annat hittade han en simulator där man kunde pröva på att landa ett flygplan på ett hangarfartyg!

Vi såg även Spirit of St Louis, flygplanet som Charles Lingbergh flög när han gjorde den första ensamflygningen över Atlanten:

USA’s och Sovjets rymdstationer som dockade med varandra:

Det häftigaste var nog ändå att se bröderna Wrights flygplan, originalet (så när som på tyget):

Tomahawk-robot:

och en prototyp av månlandaren:

Det fanns specialutställningar om flyg i krig, framförallt andra världskriget, och om rymden vilket var väldigt intressant.

När vi var klara med detta museum var det dags att börja hemfärden. Max och jag ville gärna se Vita Huset också, åtminstone utifrån, men det visade sig att det inte gick att köra bil såpass nära så att man kunde se det. Och kön med folk som ville gå in där på rundtur var så lång att vi inte ens kunde skymta huset från där kön började… Det får bli nästa gång istället! Däremot ”råkade” vi köra förbi Pentagon på vägen ut ur Washington, så det fick vi se åminstone! Kul!

Hemfärden blev lång och ganska jobbig eftersom jag inte mådde så bra. Vi stannade en gång på vägen så att jag fick sova en halvtimme eftersom jag höll på att somna vid ratten. 😐 Framåt 7-tiden på kvällen var vi äntligen hemma i alla fall, och då väntade tacos och födelsedagstårta! 🙂

Sammanfattningsvis var det en hellyckad skolresa, Max var jättenöjd och jag är väldigt glad att jag fick chansen att följa med!

Skolresa: Supreme Court, National Cathedral och baseball

av utvandrare22 maj, 2012

Tredje dagen. Vi började bli ganska möra nu, gårdagen var ganska tuff och vi gick hur långt som helst så vi var trötta i benen och fötterna vi det här laget. Denna dag skulle vi dock åka buss lite mer och inte gå omkring lika mycket. Första anhalt: Supreme Court (Högsta Domstolen).

Förr i tiden låg Supreme Court inne i Capitol Hill. Vi gick förbi där på rundturen igår, och såg skrivborden där sekreterarna satt och skrev. Ofta drog det ut på tiden, så det sägs att man brukade sätta fram klockan 5 minuter för att de skulle stressa på lite. Max frågade guiden om de inte vande sig vid det och drog över tiden i alla fall, men tydligen funkade taktiken ganska bra 🙂

Man bestämde sig dock för att Supreme Court var såpass viktigt att det förtjänade en egen byggnad, och 1932 startade bygget av det som fortfarande huserar landets högsta domstol:

Supreme Court ligger alldeles bakom Capitol Hill, så är man och tittar på CH kan man lika gärna ta en titt här också, det är en vacker byggnad och intressant att ha sett det. En kul detalj: ovanför själva domstolsrummet brukar de anställda spela basket, men de har blivit tillsagda att de inte längre får göra det när förhandlingar pågår. Det låter väl inte så trevligt för de som sitter i allvarliga domstolsförhandlingar att höra bollen som dribblas och jubel när man får poäng… 🙂

Efter Supreme Court åkte vi buss till National Cathedral. Det var riktigt kul att se. Vi har ju tittat på en del riktigt gamla kyrkor och katedraler i Europa, men denna katedral stod färdigbyggd på 1990-talet så den är ju inte så värst gammal (well, vi är ju i USA – allt över 50 år är antikt! 🙂 ). Arkitekturen ser ut att vara flera hundra år gammal, valvbågar á la Notre Dame och allt det där, men man har även tagit med moderna detaljer. Bland annat är ett av fönstren dekorerat med fallskärmar som symboliserar Andra Världskriget, och i det här finns en månsten med som Michael Collins (den stackars tredje besättningsmannen på Apollo 11 som aldrig fick kliva ner på månen) skänkt till katedralen:

Urusel bild, jag vet. Vi har en ny kamera som jag inte lärt mig än så tyvärr fick jag inte till några bra bilder alls i katedralen. Här är i alla fall en till bild, från ett mindre kapell inne i katedralen där Martin Luther King Jr höll sin sista predikan innan han for till Memphis där han blev skjuten:

Eftersom det är stengolv och inte så bekvämt när man ska knäböja finns det små kuddar man kan vila knäna mot. Celebriteterna har naturligtvis egna:

Efter rundturen var det dags att åka tillbaka in mot centrum igen. På bussen höll varje elev ett litet föredrag om saker som vi ska titta på under skolresan. Max pratade om Archives, där man förvarar bl.a självständighetsförklaringen, konstitutionen och en kopia av Magna Charta. Tyvärr ströks detta i sista stund från programmet, väldigt synd eftersom det hade varit jätteintressant att titta på det. Men Max höll ett jättebra föredrag som jag blev väldigt imponerad över:

Nästa anhalt var American Art Museum, men jag var tvungen att hämta bilen direkt om jag skulle hinna göra det innan det var dags att åka vidare till arenan där vi skulle få se en baseballmatch på kvällen. Max var inte jättesugen på att traska omkring och titta på tavlor så han valde att följa med mig och hämta bilen. 😉 Varmt var det, temperaturen låg på runt 25-30 grader varje dag, så vi hade god lust att hoppa i fontänen när vi gick förbi Capitol Hill på vägen:

Till slut kam vi fram till bilen och lyckades krångla oss tillbaka till de andra i eftermiddagsrusningen, och sen satte vi kurs mot Washington Nationals hemmaarena för vårt livs första baseballmatch. Det var en upplevelse! Fantastiskt att sitta där på arenan med 25000 andra som vrålade och skrek:

Washington Nationals största fan var nog Max, som hade hur kul som helst. 🙂 Och naturligtvis var vi tvungna att köpa ett ”finger, det hör ju till!

Allt var precis som på film, inklusive mannen som går runt och säljer läsk och godis:

Måste ta med dessa två bilder också, bara för att jag tycker att jag fick till dem så bra 😉

Trots att hemmalaget förlorade var nog det här en av de roligaste sakerna vi gjorde den här resan! Men lite fascinerande är det ändå – vi var ganska förvånade Max och jag över hur ofta de faktiskt missar bollen när de ska slå till den med slagträt. Mr B berättade då att en riktigt, riktigt duktig spelare träffar runt 30% av sina slag, ligger man på 30-35% så har man garanterat en plats i Hall of Fame när karriären är över. Tänk er att ha ett sådant jobb – lyckas man med 30% av sina arbetsuppgifter är man en stjärna! 🙂

Skolresa till Washington: Arlington, Museum of National History, Holocaust Memorial och Capitol Hill

av utvandrare21 maj, 201221 maj, 2012

Dag 2 började med att vi skulle ta oss till Arlington-kyrkogården. Detta hade framförallt jag sett fram emot, man har ju sett de där tusentals gravstenarna så många gånger i filmer och på bilder, det kändes spännande att få se dem på riktigt. Vis av erfarenheten av trafiken föregående dag startade vi i god tid – enligt gps’en skulle det ta 17 minuter att köra dit så vi såg till att ha nästan en timme på oss vilket borde räcka om vi bara höll tungan rätt i mun och inte körde fel. Och det gjorde vi inte heller, men inte fasiken räckte det ändå. Det tog väl 1,5 timme ungefär att snigla sig fram, så vi lyckades komma för sent igen. 😕 Som tur är har Max en väldigt snäll lärare, Mr B, som han stannade kvar och väntade på oss så att vi kunde komma ikapp de andra.

Första anhalten var JFK’s grav. Han ligger begravd på en särskild liten plats, tillsammans med en av deras döttrar som var dödfödd och lille Patrick som dog bara två dagar gammal. Även Jackie är begravd på samma ställe, vilket jag inte visste faktiskt. Tydligen blev hon förlåten att hon gift om sig – och med en rik grek dessutom! – och fick en sådan hedersam begravningsplats! Vid deras gravstenar brinner den eviga lågan, ett önskemål från Jackie. Jag önskar att min mamma skulle kunna komma hit och se det!

Hans berömda citat finns inristad i stenmuren som löper runt om:

Sedan var det dags att titta på de ”vanliga” gravstenarna. I den äldre delen av kyrkogården ser det mer ut som det brukar på en kyrkogård, alla möjliga olika gravstenar huller om buller:

Detta ändrades senare, så att alla stenar skulle se exakt likadana ut. Tanken med det är att här är alla lika, det ska inte vara någon skillnad på en general och en vanlig menig. Det enda som skiljer är att man kan ha en symbol inristad för att visa vilken religion den döde tillhört. Det kan t.ex vara det kristna korset, den judiska davidsstjärnan eller den muslimska månskäran. Det var otroligt mäktigt att gå runt där och se alla tusentals gravar:

Här finns också den okände soldatens grav, och vid den graven har man en ceremoni när någon begravs. Det är begravningar i princip varje dag, så även när vi var där. Måste kännas otroligt jobbigt för familjen att vara med på ceremonin och så står det mängder av turister bakom ryggen och tar kort, vilket ju jag också gjorde mig skyldig till… 😳

Vid den okände soldatens grav vaktar soldater varje dag, året runt, en i taget. De står i en liten vaktkur, och med jämna mellanrum går de ut, tar 21 steg framåt, vänder sig om och står stilla i 21 sekunder, gör den där rörelsen där man tar ner geväret från ena axeln och lägger över det på den andra (vad det nu heter), och tar sen 21 steg tillbaka igen. Varje dag. Dygnet runt. Året om. De som gör detta är speciella soldater som är med i ett eget litet sällskap, som en ordern ungefär. När de går med får de svära en ed att de aldrig mer ska dricka alkohol eller svära. De är otroligt hängivna, Mr B berättade att när det var orkan i Washington (2009?) hade deras chef sagt till dem att de skulle ta ledigt under tiden som orkanen varade, men de tackade så mycket för erbjudandet men vägrade att lämna sin post… De går på exakt samma ställe varje gång så det har till och med blivit spår i stenen efter deras steg:

Efter Arlington var det dags för Museum of National History. Direkt vi kom in i entrén kände jag och Max igen oss, det var ju här som filmen En natt på muséet spelades in!

Det här är ett riktigt häftigt museum som starkt rekommenderas om ni kommer till Washington. Finns massor att titta på! Efter muséet var det dags att äta lunch. Jag och Max missuppfattade och trodde att vi skulle träffas kl 12.30 för att äta lunch gemensamt, men det visade sig att var och en skulle äta när de ville och att vi skulle vidare till nästa sak på listan, Holocaust Memorial (till minne av Förintelsen), kl 12.30. Det fick vi reda på en kvart innan, så det blev således lite panik. Var få tag på mat så snabbt som möjligt? Vi frågade en annan av Max lärare, och insåg snabbt att man inte frågar en utpräglad Södern-människa om man har bråttom. Läraren i fråga är jättesnäll på alla sätt och vis, men hon har inte bråttom direkt. ”Weeeell, I think you want to go to the restaurant doooownstaaaairs. They have greeeeeat sandwiches, you know the kind of double saaaaandwich with fillings in betweeeeen. You can choose haaaam and cheeeeeese and tuuuuurkey and…” ”Ok, thanks!” avbröt vi till slut och sprang innan hon hann dra efter andan och ta sats på nytt. Jisses. Vi hann slänga i oss en pizza-slice var i alla fall innan vi satte fart mot Holocaust Memorial. Innan dess var vi tvungna att ta svängen förbi bilen och mata parkeringsmätaren, det gick bara att lägga på för två timmar i taget så det var ett himla passande.

Inne på Holocaust Memorial fick man inte ta kort, så jag har inga bilder därifrån. Det var fint gjort, jobbigt att se och läsa allt naturligtvis men de hade gjort det på ett snyggt sätt. Man kunde följa historien från det att Hitler tog makten och fram till krigsslutet. De hemskaste bilderna och filmerna var dolda bakom skärmar som man fick böja sig över för att se vilket var jättebra, så kunde man välja om man ville se det eller ej.

Nästa anhalt denna händelserika dag var Capitol Hill. En snabb vända till bilen för en ny matning, och sen vidare. En annan av Max lärare, Ms Z, gick med oss för att visa vägen. En fördel med Washington är att de flesta museum ligger väldigt nära varandra så man kan faktiskt gå till det mesta, och de ligger centralt så man kan även gå till Capitol Hill och Washington-monumentet. Ms Z varnade oss innan att ”I’m short, but I’m fast. I walk like an European!” Hon når mig inte ens till axlarna så jag tänkte att det blir nog inga problem, men jösses, hon överdrev inte. Varken jag eller Max har nog någonsin gått så fort i hela vårt liv! 🙂 På nolltid var vi framme vid Capitol Hill:

Jättekul att få gå in och se denna berömda byggnad. Bland annat fick vi se originalmålningen av undertecknandet av självständighetsförklaringen!

I taket kan man se en målning av George Washington omgiven av kvinnor som representerar de då 13 staterna. De som vänder sig om är de stater som inte ville vara med i unionen:

Efter denna rundtur var vi helt slut. Meningen var att alla, efter middagen, skulle på en Night Tour och titta på monumenten över Andra världskriget, Korea- och Vietnamkrigen samt Lincoln Memorial. Men jag och Max kände att det fick räcka för idag, vi har ju tänkt åka hit hela familjen eftersom Björn och Tess aldrig vrit här så då kan vi ta det då istället. Så vi åkte till en restaurang och åt middag, Max åt en T-bone steak för första gången i sitt liv:

Efter detta ramlade vi i säng och somnade i princip omedelbart!

Max skolresa till Washington: Monticello, FDR och MLK

av utvandrare20 maj, 2012

Nu kommer äntligen en uppdatering! Max och alla 8th graders i hans skola har varit i Washington tisdag-fredag i denna veckan, och jag hade tur och fick följa med också. Meningen var att jag skulle blogga varje dag när vi var där men naturligtvis glömde jag sladden för att ladda över bilder till datorn så det fick vänta tills vi kom hem. Men nu är det dags, det har varit händelserika dagar så jag tror jag delar upp det i ett inlägg per dag i alla fall.

Första dagen startade vi 7 på morgonen, och satte kurs mot Monticello vilket är det hus där Thomas Jefferson (USA’s tredje president) bodde. Det ligger i Charlottesville i Virginia, och är väldigt vackert. Ta gärna en tur dit ni som har möjlighet! Jag visste inte så mycket om Jefferson innan, mer än att han författade huvuddelen av den amerikanska självständighetsförklaringen, men han var en fascinerande man. Lite av ett universalgeni, intresserad av både arkitektur, lantbruk, språk (han talade 6 olika språk har jag för mig, imponerande på den tiden!) och att uppfinna saker. Nu håller man på med att försöka återställa trädgårdarna vid Monticello på samma vis som de var när han levde:

Trots att han var emot slaveriet hade han själv runt 200 slavar. Tydligen hade han uppfattningen att slaveri var såpass fel att det kommer att upphöra förr eller senare i alla fall, så det var ingen idé att lägga energi på att försöka avskaffa det direkt. En något underlig inställning, kan man tycka! Såhär såg det ut där slavarna bodde på Monticello:

Jefferson grundade även University of Virginia, och man kan se en skymt av taket på det från trädgården. Det sägs att varje dag när han kom hem ställde han sig och tittade på det, det var en av de saker han var mest stolt över att han åstadkommit. Kikar man in i hålet mellan träden här kan man se något litet vitt, det är universitetet 🙂

Själva huset (tyvärr fick man inte fotografera inomhus) och vackra blommor (vallmo?) i rabatten utanför:

En av hans uppfinningar var en iskällare, där man kunde förvara is över hela sommaren. På så sätt kunde man använda den som ett kylskåp, smart! Tyvärr hann jag aldrig gå och titta på den, men Max gjorde det. Tydligen trodde folk numera att det var en slags önskebrunn, för det låg mängder av mynt där. Plus en plånbok och tre kreditkort! Jefferson kom också på att de skulle ha en liten damm där de släppte i fisk som de varit och fiskat ute vid kusten. På så sätt hade de alltid färsk fisk:

När vi ätit lunch var det dags att åka vidare mot Washington. Jag måste säga att det kändes rätt häftigt att som svensk kunna ta bilen dit, nu känns det verkligen att vi bor här och inte behöver flyga i flera timmar för att kunna göra en sån resa 🙂 Vi bodde på ett hotell som ligger i en del av Washington som heter Takoma Park. Med hjälp av gps’en var det inga problem att hitta dit, men jösses vilken trafik det var! Vi checkade in och packade upp lite snabbt och begav oss sen iväg till Union station där vi skulle möta de andra och äta middag. Enligt gps’en skulle det ta 21 minuter att köra dit, det tog 2,5 timmar… Mest beroende på att vi körde fel, i och för sig. Det gick inte att programmera in den exakta adressen (gps’en tyckte inte att det fanns något 40 Massachusetts Ave, bara 5100 och högre…) och när vi väl hittat rätt gara körde vi åt fel håll på den. Som tur var hade de andra problem de också, så vi kom bara 10 minuter efter dem. Efter maten åkte vi vidare till Franklin D Roosevelt-monumentet. Det hade varit väldigt varmt hela dagen, men under tiden som vi åt middag hade det börjat regna och nu öste det ner. Men det gjorde det bara lite mer stämningsfullt att gå runt där. Lite bilder i mörkret och regnet:

Innan FDR dog hade man frågat honom hur han ville att hans monument skulle se ut. Han ville helst inte ha något alls, men om det absolut skulle byggas ett så ville han att det skulle bli något litet, i samma storlek som hans skrivbord. Det fick han, men sen byggdes även detta jättemonument på runt 4 acres! Han hade förmodligen inte gillat det alls… Men det är riktigt fint, inte pråligt alls utan riktigt snyggt gjort i sten och med massor av fontäner och vattenfall.

Sista anhalten denna kväll var Martin Luther King Jr-monumentet, som ligger alldeles bredvid FDR. Också mycket snyggt gjort, med massor av hans citat uthuggna i sten runtomkring en staty av honom:

Citatet på den sista bilden (I believe that unarmed truth and unconditional love will have the final word in reality, this is why right, temporarily defeated, is stronger than evil triumphant) är alltså från när han var i Norge 1964. Kändes mycket passande med tanke på den rättegång som just nu pågår i Norge.

Efter detta var det dags att åka till hotellet och sova efter en lång och intensiv dag!

utvandrarna.

En blogg om mig och min familj och våra äventyr som expats i USA och Indien

kultur