I fredags var det dags för hemfärd efter en intensiv Sverige-vecka. Jösses vad hektiskt det blir när allt ska klämmas in på bara några få dagar! Det har varit en bra vecka i alla fall, både jobbmässigt och socialt, så jag är nöjd även om jag är väldigt, väldigt trött. Om inte annat så är jag inte van vid att umgås så mycket med folk och att prata så mycket, eftersom jag mest går omkring här hemma med hundarna hela dagarna! 🙂

Men hemresan blev ganska jobbig faktiskt, men kanske allra mest för Björn… Det började med att jag inte kunde checka in online kvällen innan avresa. Inget konstigt alls i och för sig, för det är sällan det funkar av någon anledning. Utresan brukar gå hur bra som helst att fixa online, men hemresan brukar alltid strula av någon anledning så man får göra det på flygplatsen. Åtminstone är det så för mig!

Men denna gången så var det inte bara det att den inte kunde registrera incheckningen, utan dessutom så syntes bara de två första flygningarna, Landvetter-Frankfurt och Frankfurt-Philadelphia. Den sista flygningen, Philadelphia-Greensboro var inte med. Med min vanliga tur så var jag fullt inställd på att jag inte skulle komma längre än till Philadelphia och att jag skulle få övernatta där innan jag kom vidare. Har i och för sig aldrig varit i Philadelphia så det hade väl varit kul att se stan lite men inte just nu…

Men det löste sig hur enkelt som helst visade det sig, när jag hämtat ut mitt bagage i Philadelphia och checkade in det på nytt så fick jag ett boardingkort där av en mycket trevlig kille. Mindre trevliga var de i immigrations. Det är rätt fascinerande vilken skillnad det är om man kommer till immigrations i sydstaterna jämfört med längre norrut! I sydstaterna skrattar de och skämtar och hälsar en välkommen, men längre norrut får man stå i givakt för att inte få en ilsken tillsägelse. Lite tillspetsat kanske, men man märker en tydlig skillnad tycker jag. Denna gången fick jag en lång föreläsning om att mitt visum snart går ut (i januari). Jag sa att jag visste om det och att jag skulle förnya det, och då fick jag veta att jag inte skulle stå där och säga att jag visste, jag skulle starta processen, omedelbart, för sånt kan ta tid! Jag  vet inte om han tyckte att jag borde ringa ambassaden direkt när jag stod där eller vad han var ute efter…

Nåja, jag kom igenom i alla fall, fick mitt boardingkort och satte mig och fikade på Starbuck’s ett par timmar. När det började närma sig boarding gick jag till gaten, men då visade det sig att planet skulle bli försenat eftersom de inte hade någon pilot. Suck! Men precis när jag sms’at Björn om läget så ropade de ut att vi skulle gå ombord i alla fall. Nytt sms till Björn, och han svarade tillbaka att ”undrar vilken städare det är som fått dra på sig pilotuniformen och låtsas att hen är pilot”. Inte riktigt rätt sak att säga till flygrädda mig kanske!

Även sista flygresan gick bra i alla fall, oavsett vem som lekte pilot, och vi landade i Greensboro. Sen hände inget mer. Vi körde bort från landningsbanan men kom aldrig fram till någon gate. Till slut meddelade piloten att han inte riktigt visste vad som hänt men att det tydligen var kaos på flygplatsen och att vi måste vänta på att få en gate. 1 timma och 20 minuter satt vi där och väntade innan vi äntligen kunde köra fram till gaten, och sen fick vi vänta ytterligare 20 minuter på att personal skulle komma och köra fram ”trappan” så att vi kunde gå av planet. Otroligt tröttsamt att sitta där och vänta när man rest så länge och bara har kvar att få lov att gå ur planet!

Men värre var det för Björn, han var på flygplatsen och skulle hämta mig och fick ingen som helst information om vad som hänt. Det enda han såg var att de hela tiden flyttade fram ankomsttiden för mitt plan, minut för minut mer eller mindre. Det såg precis ut som det gör på filmer när ett plan störtat, innan de går ut och berättar, så han var ju jätteorolig till slut. Efter lång tid fick han äntligen information om att nånting hänt i Charlotte som gjort att de fick dirigera om plan därifrån till Greensboro, och eftersom man inte var beredd på det i Greensboro så fanns inte tillräckligt med personal för att ta hand om alla plan. Den informationen fick aldrig vi som satt i planet dock. Nåja, till slut kom vi av i alla fall och kunde åka hem. Så underbart att vara hemma igen!