Villing-effekten, en kraft att räkna med

I fredags lyckades de äntligen fixa problemen med visumsystemet på ambassaden i Stockholm, det var en av de sista ambassaderna i världen som fick upp systemet. Max visum utfärdades samma dag, och vi närde en liten förhoppning om att det kanske skulle skickas direkt så att det skulle vara möjligt att hämta ut det på posten (dvs. ICA) i Landvetter redan på lördagen. I så fall skulle Max kunna åka hem på söndagen och vi skulle hinna umgås i 1,5 dag innan jag och Björn skulle iväg på vår semester och Tess skulle iväg på sin. Men så blev det inte, tyvärr.

Alltså stod nästa hopp till att få tag i passet så tidigt som möjligt på måndag morgon, så att Max åtminstone kunde åka mitt på dagen och vara hemma sent på måndag kväll/natt. Problemet var att vi inte riktigt visste vart avin om att passet hade kommit skulle skickas. Antingen dit vi angivit, och de som bor där är på semester hela familjen förutom tonårssonen (tillika Max kompis) som lovade att sätta upp en lapp på dörren med telefonnummer som brevbäraren kunde ringa om det var så att ingen var hemma och kunde ta emot avin. Eller också kunde det hända att ambassaden rör ihop det och skickar passet till en annan familj (innehållande Tess kompis), dit mitt och Tess pass ska skickas när vi kommer till Sverige i augusti. Det såg lite skumt ut när vi gick in och kollade så vi var inte helt säkra. Delar av denna familj var också iväg på semester, men någon fanns i alla fall hemma som kunde ta emot avin om det skulle komma dit. Ett tredje alternativ var den adress dit Björns pass skickades när han förnyade sitt visum för några månader sen, även den adressen låg fortfarande kvar i systemet… Allt som gjort för missförstånd och förväxlingar! 

På måndag morgon hämtades Max upp av Björns snälla svåger, och de två åkte till familj #1 och satte sig i bilen utanför och bevakade brevlådan. Det var ändå dit det var troligast att passet skulle skickas, så vi satsade våra kort på det helt enkelt. Björn i sin tur klev upp 1.30 på natten, alltså halv åtta svensk tid, och var redo att boka flygbiljett till Max i samma stund som passet kom. 8.45 kom den stackars brevbäraren och blev omedelbart “överfallen” av Max och R och avplockad avin. Tjoho, så passet kom faktiskt! Ett tag var vi rädda att det inte skulle komma förrän på tisdagen men äntligen hade vi lite flyt.

Nu satte Björn igång och försökte boka flygbiljett, medan Max och R åkte till ICA och hämtade ut passet. Men boka flygbiljett samma dag som man ska åka visade sig inte vara så lätt. Det är strängeligen förbjudet att boka biljett med så kort varsel, pga terrorister förmodar jag, så där blev det tvärstopp. Till slut lyckades Björn få reda på att om man bokar via ett amerikanskt flygbolag var det ok, så då fick han boka genom United Airlines istället för Lufthansa. Mitt uppe i alltihop spärrades dessutom hans kort! Amerikanska banker är väldigt försiktiga när det görs köp för större summor och/eller om köpen sker utomlands, och spärrar kortet direkt om det verkar misstänkt. Så precis när han satt och var superstressad över att hinna boka biljetten innan alla platser var slut så var han alltså tvungen att ringa banken och häva spärren. Och genom hela detta drama låg jag och sov, pinsamt nog…

Till slut var spärren hävd och han kunde boka en biljett till ett plan som gick vid tvåtiden på eftermiddagen. Då skulle han flyga via Frankfurt och Chicago och slutligen landa i Raleigh, 1,5 timmas bilväg från oss. Enda problemet var att han bara hade 1 timma och 42 minuter på sig i Chicago innan flighten till Raleigh, och det är väldigt kort om tid eftersom man måste igenom immigrations och dessutom hämta ut och checka in bagaget på nytt. Men det var bara att hålla tummarna att det skulle gå bra.

Första flighten till Frankfurt gick jättebra. Långflygningen till Chicago gick också bra, förutom att Max återigen kände sig illamående när det närmade sig landning. Jag hade sagt åt honom att köpa sig nånting att tugga på så att han inte skulle bli så skakis som på förra flygningen, så han hade med sig en chokladkaka. Det var ingen jättehit tyvärr, nästa gång får vi testa med något annat! Men ingen läkare tillkallades den här gången åtminstone, och inget sjukhusbesök blev det heller! Det går framåt! 🙂

Så var han framme i Chicago, och nu gällde det att stressa som sjutton för att hinna med nästa flight. Tyvärr hamnade han bakom en skolklass från Litauen när han kom fram till immigrations, så det tog drygt 45 minuter att ta sig genom där. Sen hämta ut väskan, checka in den på nytt, och sen hoppa på tåget till en annan terminal. När han klev av där hade vi telefonkontakt med honom, och vi satt och följde på nätet hur tiden till avgång räknades ner samtidigt som han sprang allt han orkade till gaten. Det var värre än den värsta thriller! 5 minuter kvar. 3 minuter kvar. Gate closed. Max kom fram på sin höjd en minut efter att gaten stängdes, då hade personalen redan gått därifrån. Planet stod fortfarande kvar, men medan jag pratade med Max såg han hur de stängde flygplansdörren och planet rullade iväg.

Min första reaktion var ett ljudligt “helvetes fan!!!”. Max däremot var ju stressad efter sin språngmarsch naturligtvis och synen av planet som rullar iväg utan honom, men han hämtade sig makalöst fort. Han sa bara till mig att “nu är det som det är och det är ingen idé att bryta ihop. Nu har vi ett problem och det måste lösas. Vad gör jag nu?” Helt otroligt tycker jag att han är så lugn och sansad efter hela den här mardrömsresan!

Så nu fick han leta reda på en servicedesk och boka om sin biljett. Naturligtvis fanns inga mer flighter den kvällen, så han fick en plats 7.30 på tisdag morgon istället. Hotell däremot fick han inte, vilket jag tycker är skitdåligt rent ut sagt. Planet gick i princip på sekunden i rätt tid, hade de väntat en minut till hade han hunnit med men antagligen var det överbokat så de var väl glada att kunna ge hans plats till någon annan istället. Det minsta de kunde göra var väl att erbjuda honom en sängplats, men icke. Så vi bokade in honom på flygplatshotellet så han skulle få några timmars riktig sömn åtminstone. Det blev dyr timpenning på det där hotellet med tanke på hur få timmar han var där men det kändes som det minsta bekymret just då.

Så imorse klev han upp vid halv sex, käkade frukost och gick sen iväg till gaten. Nu var han där i riktigt god tid så den här gången gick allt bra, han kom med planet och är nu äntligen, äntligen hemma, tro det eller ej! Däremot hann ju inte vi hämta upp honom eller ens träffa honom, eftersom mitt och Björns plan till San Fransisco gick 10.20 på morgonen. Jag är jättejätteledsen för detta, det känns verkligen jättejobbigt att inte ens få se honom innan vi sticker iväg men våra flygbiljetter var billiga och icke ombokningsbara så det var inte mycket att göra åt. Vi lyckades fixa skjuts till honom från Raleigh och hem i alla fall, och väl hemma har vi vänner och grannar som pysslar om honom.  Men trist är det ändå!

Så nu är vi splittrade hela familjen. Max är äntligen hemma i Summerfield, jag och Björn är i San Fransisco (jag tror inte jag har berättat om våra resplaner än men det får bli i nästa inlägg) och Tess och hennes bästa kompis på egen äventyrssemester till Kalifornien! Har inte hunnit med att berätta om Tess planer heller, men hon och M ska åka till M’s släktingar i Kalifornien i 10 dagar. Los Angeles, Hollywood, Disney World och San Fransisco står på schemat, det blir nog en riktig drömsemester om allt går som det ska (vilket vi verkligen får hoppas!). Känns jättekonstigt att splitta upp familjen såhär för första gången nånsin, men lite busigt och märkligt vuxet också!

Men det här var i alla fall sista avsnittet i berättelsen om Max minst sagt äventyrliga resa. Detta lär vi aldrig glömma och han har en hel del historier att berätta när skolan börjar igen, den saken är säker! Jag är bara glad att han äntligen är hemma och kan pusta ut. Nu när allt gått bra till slut känns det som att det varit en nyttig erfarenhet ändå, han har ju lärt sig massor om att klara sig på egen hand och självförtroendet har växt rejält. Mammahjärtat hade mått bra av lite mindre äventyr förstås, men det blir inte alltid som man tänkt sig!

9 reaktioner på ”Villing-effekten, en kraft att räkna med

  1. Nu har vi fått veta och är lyckliga att vårt barnbarn Max är hemma i egen säng Det värmer våra hjärtan. Kramar från farmor och farfar!,,,,,,.

    1. Ja det är jätteskönt att han äntligen kommit hem nu, även om han hade det väldigt bra hos er och äntligen fick äta blodpudding igen!

  2. Helt otroligt alltihop! Chicago O’Hare har jag faktiskt varit på så jag vet hur stor den flygpatsen är och att det krävs tåg mellan terminalerna, så det förstår jag att man måste ha tid på sig. Jag satt fast där en gång när ett flyg blev inställt, man fick ingenstans att sova då heller, men fick åtminstone gratis mat och dryck eftersom det var flyget som ställts in.

    1. Vi flög via O’Hare nu när vi flög till San Fransisco, jag hade aldrig varit på den flygplatsen förut men den är verkligen stor ja. Bra att du fick mat och dryck åtminstone, men en sängplats hade ju inte varit fel…

  3. Jösses … Stackars Max. Jag hade nog fått tuppjuck om jag missat planet med en ynka hårsmån. Och/eller börjat gråta hysteriskt. Så himla bra gjort av honom. Alla strapatser som han råkat ut för – helt ensam … 🙂
    Ha nu en fantastisk resa! Ni får kramas ikapp när ni kommer hem. 🙂

    1. Ja jag hade ju brutit ihop en liten stund i alla fall, men han var totalt fokuserad på att bara lösa nästa bekymmer, och nästa, och nästa… Efter det här klarar han allt!

  4. Max har verkligen varit en hjälte genom allt detta strul, han har hållit ihop allt superbra. Nu får han pusta ut och låta bli att åka någon mer stans på ett tag! *bestämmer* ❤

    1. Vi ville ju helst att han skulle åka med oss på semestern, men han totalvägrade redan innan han åkt till Sverige. ”Inte en till bilsemester!”. Det är väl bara att inse att ens barn börjar bli stora och inte vill vara med mamma och pappa jämt… 🙂

Lämna ett svar till jennysnuzie Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s