Tjoho, Max har tagit studenten! Så otroligt stolta vi är över denna kille, som har tagit sig igenom så många svårigheter, så mycket strapatser och en flytt till ett annat land med så gott som alltid ett leende på läpparna och en ironisk kommentar till vad som än sker. Makalös är han, helt enkelt!

Att ta studenten här är ganska så annorlunda mot i Sverige, känns det som. Sen varierar det ju mellan olika skolor förstås, och Tess graduation kommer att se annorlunda ut mot hur det var på Max skola.

För Max var det ett firande i dagarna tre, och ett tag kände jag att det var tveksamt om jag överhuvudtaget skulle överleva alla förberedelser. Dels beroende på att jag fick influensan i tisdags (och först inte fattade att det var det jag hade utan gick iväg och tränade med ont i halsen vilket inte gjorde saken bättre precis), dels beroende på Max själv faktiskt, om än ofrivilligt från hans sida:

Firandet började i tisdags, då alla seniors var inbjudna till en luncheon på ett hotell i stan tillsammans med bland annat rektorn för upper school och direktören för skolan. Fint skulle det ju va’, det var ju ändå en luncheon och ingen vanlig simpel lunch, så kavaj och slips var ett krav. Det var nu cirkusen började. Max är i ett avseende en person som inte direkt smälter in i mängden: han är nämligen 2 meter lång och har storlek 47 i skor. Ni kan ju kanske föreställa er hur lätt det är att hitta kläder till honom! Vi har haft rätt mycket om oss denna våren, som vanligt i och för sig, så det var inte förrän för knappt två veckor sen som vi började leta kläder på allvar, dumt nog. Nu var det dessutom så att han behövde kavaj, byxor och skor inte bara till luncheonen, utan dessutom var det en ceremoni som kallas convocation (återkommer till det) i torsdags och sen själva avslutningsceremonin på fredagen. Alla tre tillfällena krävde kavaj och finbyxor. På avslutningen gick det dessutom ut specifika order om att killarna måste ha mörkblå kavaj och vita byxor och tjejerna vita klänningar för att vara enhetligt klädda, eftersom man inte har caps and gowns på denna skolan.

Tre olika kavajer med tillhörande byxor och skor alltså?! Glöm det, han fick ha samma på lunchen och convocation, nån måtta fick det vara (och vi var inte ensamma om att tänka så visade det sig, de flesta återanvände samma kavaj flera gånger). Men två uppsättningar var illa nog, och paniken började infinna sig när vi förra helgen åkte till ett köpcenter och hittade exakt noll par byxor och noll par skor i hans storlek. Dock skulle en jobbarkompis till Björn, tillika 1.97 m lång, komma hit från Sverige några dagar innan examensveckan och var så himla snäll att han släpade med sig två kavajer som Max kunde få prova och låna om de passade. Däremot måste vi hitta skor, byxor och en mörkblå kavaj.

Google to the rescue, Björn tillbringade ett par timmar framför datorn och hittade efter mycket om och men både skor, ett par vita chinos och ett par sandfärgade. Dessutom hittade vi en riktigt snygg Michael Kors-kavaj till rimligt pris. Halleluja! Först anlände kavajen, där ärmarna var för korta. Sen, på torsdagen i förra veckan, anlände skor och byxor, skorna var alldeles för stora och byxorna alldeles för små… Stön! Det visade sig att jag mindes helt fel vad gällde byxstorleken, medan skorna var i samma storlek som de vanliga skor han har men likafullt var de minst ett nummer för stora. Ny panik, ny desperat googling. Det fanns ännu längre byxor att få tag i, men de måste beställas online eftersom de inte fanns i någon butik inom hanterbart avstånd från oss. Skor likadant, de måste också beställas online. Däremot visade sig ett besök på Costco, av alla ställen, bli en lyckoträff för där fanns en mörkblå kavaj, ett restlager från Ralph Lauren, som passade perfekt.

Nu var bara frågan om byxor och skor skulle hinna komma i tid. Björn beställde expressutdelning, men de kom i alla fall inte vare sig på fredagen eller lördagen och i måndags var det Memorial Day, som är en helgdag här i USA, och då var det ingen postutdelning alls. Panik igen! Tisdagen kom, och på morgonen skulle alla seniors vara med på skolavslutningen för de som går i första klass, varje förstagluttare har en senior som ”buddy” och det är tradition att man tågar in i aulan tillsammans med sin buddy. Hur gulligt som helst!

Jag hade bestämt för mig att vi fått ett mail där det stod att seniors skulle ha på sig luncheon-kläderna redan på morgonen så att de kunde gå direkt från avslutningen till lunchen. Alltså tvingade jag på Max vit skjorta, slips och kavaj, men i brist på chinos och finskor fick han ta sina ljusa jeans och vardagsskor. Själv var han ytterst tveksam till om han verkligen skulle vara så uppklädd, som han mindes det brukade inte seniors vara det. Jag hävdade bestämt motsatsen. Han körde iväg, och när han parkerade bilen fick han se sina klasskamrater gå mot aulan i shorts och t-shirts… Stackarn, han slängde visserligen av sig kavaj och slips i bilen, men han var ändå tämligen overdressed i sin vita skjorta. Senare hittade jag mailet, och det var dan efter de skulle vara uppklädda redan på morgonen och inte denna dagen… Oops!

Nåväl, efter avslutningen hann han komma hem ett par timmar i alla fall innan det var dags att åka till luncheonen. Fortfarande hade inga paket anlänt, så det fick bli jeans och vardagsskor till kavajen. Det gick bra ändå, han blev insläppt och åt en god lunch med de andra och fick lyssna på tal och sen blev de formellt upptagna i alumni-föreningen. Då fick de även varsin alumni-keps. Jag måste säga att det såg lite kul ut när jag kom och hämtade upp honom (jag hade passat på att åka med och shoppa lite medan han åt lunch), alla kom ut i fina kavajer och klänningar och med varsin keps neddragen över öronen!

Onsdagen var en ledig dag för Max, och då hann faktiskt byxorna och skorna komma. Och de passade! Tack gode gud säger jag bara! Så på torsdag eftermiddag åkte han iväg i lånad kavaj, snygga chinos och snygga skor. Först skulle de öva inför avslutningsceremonin, och sedan klockan halv fem på eftermiddagen var det dags för convocation.

En convocation är en ceremoni där det delas ut awards, de som fått riktigt fina stipendium till college uppmärksammas och dessutom hade vi föräldrar skickat in foton på våra barn som visades i ett bildspel. Alla lärare hade på sig sina caps and gowns från sin collegeavslutning, och det hölls tal av både rektor, skoldirektör och ett par studenter. Väldigt fint alltihop!

 

 

Sen på fredagen var det dags för avslutningsceremonin. Det började klockan 9 på morgonen och var föredömligt kort måste jag säga. 1,5 timma varade det, och då hann de med de sedvanliga talen av rektorn, direktören, en inbjuden före detta student som höll ett jättebra tal (hon var en av de första svarta studenterna på skolan) och tal av klassens valedictorian (också ett jättebra och både roligt och rörande tal).

 

Jag blev imponerad av rektorns tal, som handlade om feminism och hur viktigt det är. Inte så självklart att höra här, men det visar hur bra den här skolan är! Dessutom delades diplomet för avklarad high school-examen ut till varje elev, bara det tog ju en liten stund eftersom de ändå var 80 stycken som skulle få diplomet, bli fotograferad med direktören och skaka hand med rektorn och den inbjudna talaren.

På det stora hela taget var det en jättefin ceremoni, vi hade tårar i ögonen både jag och Björn. Efteråt var det mingel med tilltugg, och vi fick en chans att tacka Max advisor och dean som båda hjälpt oss mycket och som betytt extra mycket för Max.

Vi kommer verkligen att sakna denna skolan, det har varit en helt fantastisk tid och en makalös skola att ha fått förmånen att tillhöra. Once a Bengal, always a Bengal, Max!

Sen hem och vila lite, och hemma väntade en liten överraskning för Max. En mamma i området där vi bor hade fixat en banderoll med en grattishälsning till alla graduates, och vi familjer hade gjort i ordning en skylt med namn och bild på våra studenter. En jättefin idé, jag gillar verkligen vårt neighborhood!

På eftermiddagen kom goda vänner hit och firade Max. Vid såna här tillfällen saknar man ju familj och släkt hemma i Sverige extra mycket, vi hade så gärna velat att alla hade kunnat vara med här hos oss. Men då känns det extra bra att ha sina vänner här som fungerar som vår extended family! Nu fick vi även äntligen äta specialbeställd tårta i skolans färger grönt och gult, som Björn planerat i flera år att han skulle beställa. Riktigt god var den och dessutom hade vi lyckats få dem att skriva på svenska på den. Och stava rätt!

Hemma i Sverige firades det också. Avslutningsceremonin live streamades nämligen på youtube, så hemma i Borås satt farmor och farfar och faster och farbror och åt studentmat och tittade på Max och skålade för honom. Så himla fint gjort, tack Berit, Roland och farmor och farfar! ❤

På kvällen var det dags för det sista firandet – graduation party för Max ihop med klasskompisarna. Nu är vi ju i USA och då låter man inte ungdomarna dra runt på stan och festa inne på nåt disco eller en pub eller så, utan lokal var bokad och föräldrarna uppmanades att signa upp sig för att vara ”chaperones” (dvs. ”förkläden”) en timma var under kvällen. Av ren nyfikenhet skrev jag upp mig och Björn på det näst sista passet, kl 22-23. Vi var rätt möra vid det laget efter en väldigt intensiv vecka (dessutom hade jag frikostigt delat med mig av influensan till Björn så vi mådde ganska tjyvens båda två) så vi ångrade oss nästan, men med facit i hand var det kul att vi gjorde det.

Som sagt, det är rätt annorlunda här i USA… Man har ju hört talas om att alla blir helt vilda när de börjar college och för första gången är borta hemifrån utan föräldrarnas vakande ögon, och nu förstod vi varför. Det var nästan lika många föräldrar som ungdomar på festen, så även de som inte skrivit upp sig för att vara chaperones var där i alla fall. De flesta satt ute i foajén och drack ett glas vin (verkligen bra förebilder för ungdomarna eftersom festen var strikt drog- och alkoholfri för dem), och de som för tillfället var chaperones stod inne i själva festlokalen och övervakade ungdomarna. När jag och Björn klev in där trodde vi först att vi hamnat på en skoldans för sjätteklassare. De flesta tjejer dansade med varandra två och två, killarna dansade i grupp med varann, och om det var killar och tjejer som dansade ihop så var det i så fall i grupp med tre eller fyra stycken. Absolut inga ”tryckare” eller lugna danser och ingen kroppskontakt. Precis när vi kom var det några i klassen, som har ett band ihop, som uppträdde med ett par låtar och då steg stämningen rejält, men annars var det tämligen stillsamt. Mest satt de i grupper och pratade med varann. Max hade jättekul i alla fall och det var ju huvudsaken, men vi var klart fascinerade, Björn och jag!

Alla fick med sig en souvenirmugg hem med namnet på alla 80 som gått i samma klass (eller samma årskurs snarare, klasser finns ju inte här på samma sätt som i Sverige). Roligt minne!

Så nu är en mycket intensiv avslutningsvecka över, och Max har tagit studenten! Känns verkligen ”bittersweet” måste jag säga. En epok är över, och nu är det dags för Max att starta en ny era av sitt liv. Now on to bigger and better things, som en vän skrev på Facebook. Det är en spännande collegetid som nu ligger framför honom!