Finger ur led, del 2

Mitt finger är inte bra. Alls. Fortfarande efter 4 veckor är det svullet, och rött vid den leden där det hoppade ur led. Det har också dragit ihop sig så att jag inte kan räta ut den leden, och yttersta leden kan jag inte böja om jag inte tar tag i den och böjer den. Försöker jag räta ut den krokiga leden gör det fruktansvärt ont och är helt stopp dessutom, den rätas inte ut en millimeter.

In i det längsta försökte jag övertala mig själv att det nog var normalt och att det skulle bli bättre om jag tog tag i fingret och försökte böja och sträcka det för att mjuka upp lederna. Det enda som hände var att det gjorde mer och mer ont och dessutom svullnade upp ännu mer, så i onsdags fick jag bita i det sura äpplet och åka till akuten. Hade vi varit i Sverige hade jag gått för länge sen, men här är sjukvården såpass dyr att man tänker sig för både en och två gånger innan man uppsöker läkare…

Blev lite full i skratt när jag kom fram till sjukhuset och parkerade bilen. Det vimlar av kanadagäss här, och tydligen drar de sig inte ens för att ta en tupplur mitt på sjukhusparkeringen: 🙂

När jag kom in på akuten frågade damen i receptionen hur det var med mig. Jag drog hela historien om hur fingret dragits ur led, att  en flisa lossnat vid leden, att det gått 3,5 vecka sedan det hände och att det fortfarande var svullet och gjorde ont, m.m, m.m. Hon gav mig en lätt uttråkad blick och frågade vad jag hade för försäkring. Att jag aldrig lär mig! Jag borde fatta snart att inte ens sjukvårdspersonal är mer än måttligt intresserade av hur man egentligen mår, i alla fall inte innan försäkringsfrågan är löst… 🙄 Korta koncisa svar, ingen längre utläggning, tack!

Jag gav henne namnet på försäkringsbolaget och hon rynkade pannan och sa att hon aldrig hört talas om det. Jag försäkrade henne att det både existerade och att just detta sjukhus dessutom samarbetade med dem, men det hjälpte inte. Jag hade även ett telefonnummer hon kunde ringa för att dubbelkolla, men det ville hon absolut inte göra. Istället satte hon upp mig som ”oförsäkrad” och sa att jag själv fick lösa det med försäkringsbolaget sen. Suck! Jag blev åtminstone insläppt, och blev inkallad till undersökningsrummet innan jag än hunnit sätta mig i en stol i väntrummet.

Först fick jag träffa en sköterska som skrev in mina uppgifter och frågade om sjukdomshistoria och tidigare operationer. Attans, vad var det nu struma, gallstensoperation och utomkvedshavandeskap hette på engelska? Till slut lyckades jag göra mig förstådd i alla fall, och blev vidareslussad till röntgen. Sedan till ett undersökningsrum där jag fick vänta på läkaren, och blev lite nervös när jag kom in i rummet. Innan jag åkte till sjukhuset googlade jag på det för att se om det verkade vettigt. De flesta som reviewat var jättenöjda med personalen, men en skrev som rubrik ”Bring a tent!” (ta med ett tält). Tydligen hade han fått vänta jättelänge innan han fick hjälp, och när jag kom in i undersökningsrummet såg jag detta:

Nog för att det brukar finnas tidningar i väntrummet, och eventuellt en tv också, men i undersökningsrummet? Hur länge skulle jag vänta på den där läkaren egentligen? Blev inte precis lugnare av att sköterskan la flera minuter på att förklara hur tv’n funkade… Men redan efter 20 minuter eller så dök läkaren upp (jag hade varit förutseende och tagit med mig en bok så jag skippade tv’n). Han hade kollat på röntgenplåtarna och konstaterade att en sena var skadad på ovansidan av fingret, det var därför det drog ihop sig eftersom inget hindrade senan på insidan att dra ihop sig mer och mer. Förmodligen behöver det opereras. 😦 Jag fick ett papper där han skrivit upp vad han kommit fram till (otroligt bra, så borde det vara i Sverige också eftersom man alltid glömmer ungefär hälften av vad läkaren sagt) och namn och nummer till en bra ortoped. På väg tillbaka till receptionen ringde jag Björn som i ilfart kom dit med våra försäkringspapper i högsta hugg, och med hjälp av dem kunde vi slutligen övertala damen om att jag faktiskt var försäkrad och vi slapp betala hela notan direkt.

Dan efter ringde jag ortopeden vid halv nio-tiden på morgonen. Det var en utmaning! Första frågan var givetvis vilket försäkringsbolag jag hade. Jag nämnde namnet, och – surprise! – hon hade aldrig hört talas om det. Jag var tvungen att ringa vår försäkrings”koordinator” och be om hjälp. De rådde mig att säga att de samarbetar med Aetna, som är ett slags nätverk för försäkringsbolag i USA. Jag ringde tillbaka till ortopeden och sa detta, och efter stor tveksamhet fick jag slutligen boka tid hos läkaren. Dessutom ville de att jag skulle ringa akuten jag var på dan innan och be dem faxa min journal. Jag ringde dit, och de sa att ortopedklinikenn måste faxa en särskild blankett för att begära ut journalen. Nytt telefonsamtal till ortopeden, som sa att de inte alls behöver faxa en begäran eftersom jag var en ny patient och då skulle akuten faxa journalen utan detta papper. Ytterligare samtal till akuten som mycket motvilligt gjorde som jag sa. Puh! Jag fick en tid till ortopeden kl 10 (”men se gärna till att vara här en kvart innan så du hinner fylla i alla papper!”) och fick lite lätt panik. 25 minuters resväg + att hundarna skulle behöva en timmes promenad + dusch, föning av håret och sminkning, alltihop på 1 timme och 15 minuter blankt = omöjligt. Det är fantastiskt att kunna ringa en läkare och få en tid samma dag istället för om 3-4 veckor, men det finns gränser för vad jag klarar. Hundarna fick en kvarts promenad istället och jag sprang in i duschen och tvättade håret i farten.

Endast 4 minuter försenad steg jag in på ortopedkliniken. Jösses, det var fullpackat med folk! I receptionen var det däremot ingen kö alls. Jag steg fram och presenterade mig och sa att jag hade en tid kl 10. ”Vilken försäkring har du?” kom det blixtsnabbt. När jag sa namnet på bolaget hade hon inte hört talas om det förut. Känns det bekant? Nu hade jag fått lite mer skinn på näsan i alla fall, så jag sa att de samarbetade med Aetna, att denna ortopedkliniken hade avtal med dem och att allt var i sin ordning. Jag gav henne också telenumret till koordinatorn om hon ville ringa och kolla. Det ville hon inte 🙄 utan ville skriva in mig som oförsäkrad. Jag vägrade, och efter mycket om och men ringde hon en kollega som tack och lov hört talas om bolaget. Jag fick till slut ett papper med frågor som jag skulle svara på, och satte mig att vänta. Tjugo över tio ropade de ut att Dr Ortman, min ortoped, fortfarande höll på att operera men nog skulle vara klar vid 11. Stön! Hade jag vetat detta kunde hundarna fått en längre promenad innan jag stack. Morr!

Dock kom jag in redan 20 minuter senare, och fick återigen svara på frågor om tidigare sjukdomar och operationer. Man kan ju tycka att jag vid det här laget skulle komma ihåg vad både struma, gallsten och utomkvedshavandeskap heter på engelska, men icke. Men det löste sig även denna gång 🙂 Sedan kom ortopeden, urtypen för en amerikansk läkare: lång, solbränd, löjligt pigg och välmående och med ett bländvitt leende. Men trevlig! Han klämde på fingret och försökte räta ut det, under tiden som jag fick blodsmak i munnen av smärta, nästan svimmade och kved ”that really, really hurts!”. Han såg mycket bekymrad ut men tyckte att vi skulle försöka med sjukgymnastik i första hand, för att slippa operation. Om jag förstod det rätt ska de försöka med nån slags skena som ska räta ut fingret. Jag fick en tid för detta om en vecka, och har således 7 nätter på mig att ligga sömnlös och oroa mig för hur jag ska överleva att de ska tvinga in fingret i en skena och räta ut det med tvång. Blir alldeles svettig bara jag tänker på hur ont det kommer att göra. Men om jag slipper operation är det väl förhoppningsvis värt det? Fortsättning följer…

Dagen avslutades väldigt trevligt i alla fall. Björns jobbarkompis med fru, som båda två har hjälpt oss otroligt mycket med all möjlig administration, kom och åt middag hos oss. Det var andra gången jag träffade dem och vi hade jättekul. De är väldigt mysiga båda två, har rest en hel del och även bott två år i Sverige och fem år i Holland. Det märks att de sett lite mer av världen än genomsnittsamerikanen, och är inte alls så där påklistrat trevliga som många kan vara här. Kul! 🙂

8 reaktioner på ”Finger ur led, del 2

  1. Ugh! Det låter som man måste vara väldigt frisk för att orka vara sjuk i det systemet :(. Konstigt att inte Björns arbetsplats (jag antar att du är försäkrad genom honom?) använder sig av något av de vanliga bolagen. Och så hoppas jag att självrisken inte är alltför våldsam (själv har jag fyra olika alternativ eller så för att försäkra mig men jag vågar helt enkelt inte ha något mindre än den dyraste varianten pga. den höga självrisken som jag absolut inte vill betala).

    Hoppas verkligen att du slipper operation OCH att det inte gör alltför ont när dom pysslar med fingret nästa gång – det blir att köpa tylenol extra-strength och sen käka som karameller tycker jag det låter som…

    Krya på fingret och hoppas du trasslar dig igenom sjukhusdjungeln!

    1. Tack! Jo, det är genom Björn jag är försäkrad. De lokalanställda har ett av de vanligaste bolagen, Blue Cross, men expats har ett annat som uppenbarligen är väldigt okänt. Och självrisken är svindyr, 200 dollar, så man åker inte gärna in i onödan. Vad bra ni har det som kan välja på några stycken, jag förstår att du tar den dyrare varianten!

      Finns tylenol i en extra strength-variant? Mums! Den ska jag se till att skaffa, jag har den vanliga mesvarianten här hemma men behöver nog tyngre grejer på torsdag. 🙂

      1. Aha – så dumt (dvs.att ni inte också kan ha BlueCross!).

        Haha, sorry, men 200 i självrisk är INTE dyrt i min erfarenhet – våra försäkringar har ofta 500 i självrisk…som inte går att komma ifrån. De mindre bra försäkringsalternativen vi har på universitetet går på ca. 1000 eller 1500…

      2. 1500 i självrisk låter ju inte klokt! Men sen är det ju en massa andra villkor också som avgör, det är verkligen en djungel med försäkringarna har vi märkt…

  2. Tråkigt med sjukförsäkringen hoppas det löser sej och att det hjälper med sjukgymnastik .Vi blev skrämda av den stora svarta ormen ,et är nog fler än du som behöver gummistövlar. farmor

  3. Ty3 is the shit, säger min fd pojkvän i Kanada. Men de är receptbelagda, åtminstone där. Du må ju kunna få något utskrivet av läkarna tycker man. Hoppas verkligen att det går bra. Kram på dig.

  4. krya på fingret! tycker du var duktig som stod på dig och inte lät den andra sjuksköterskan skriva in dig som oförsäkrad. heja! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s