millimeter

Mera gnäll

av utvandrare

Igår var det dags för omgipsning igen, och jag var rätt nervös faktiskt för hur det skulle bli denna gången. När vi hade fått av gipset och hon mätte hur böjt fingret var visade det sig att det inte rätat ut sig en enda millimeter, det var fortfarande 45 grader böjt i ”vila” och när hon tryckte lite på det blev det 40 grader men då gjorde det lika ont som förra gången igen. 😦 Det var då själva sjutton också, det gick ju så bra i början men nu är det alldeles stopp. Förmodligen är det ledkapseln som gör ont, trodde hon, det händer tydligen ibland att det blir så. På med nytt gips med fingret i 40 grader, det var inte mysigt alls att försöka räta ut fingret de där 5 ynka graderna medan gipset torkade men det gick till slut. Det blev att ta fler värktabletter när jag kom hem! Fick även med mig en skena,  skulle det vara så att fingret skulle fortsätta att värka lika mycket som förra gången så skulle jag ta av gipset själv och tejpa fast skenan istället.

Nästa besök blir på tisdag, under tiden skulle hon maila ortopeden och rådgöra med honom hur vi ska göra. Operation eller inte, det är frågan. Jag har ju gått och tänkt att det är lika bra att operera för att skynda på det hela så att fingret blir bra igen, men nu berättade hon att fingret måste i vilket fall rätas ut så mycket som det bara går innan operationen. Jag trodde att man rätade ut det under operationen, men tydligen inte och då känns det ju bättre om man kan slippa operera. Just nu känner jag inte av fingret alls i alla fall, och det är väldigt skönt.

Gipsad!

av utvandrare

Dags för tredje delen i den rafflande följetongen Mitt Finger. Nu har jag äntligen kommit iväg till en sjukgymnast. Två gånger har de lämnat återbud på det stället jag skulle till först, eftersom den enda handspecialisten de hade 😕 hade fått ”family problems”. Till slut letade de reda på en annan jag kunde komma på, och som samarbetade med vårt försäkringsbolag, så då äntligen kunde jag få en ny tid. Jag blev väldigt imponerad redan när jag anmälde mig i receptionen. Som vanligt hade jag med mig hela bibban med alla upptänkliga papper och var laddad för att ta en ny diskussion om vårt försäkringsbolag och vad de betalar/inte betalar. Men döm om min förvåning när det visade sig att hon ringt och kollat med dem redan innan jag kom dit, så hon visste redan allt hon behövde veta så det var bara att fylla i alla formulär direkt utan att behöva kämpa för det! Yey! 😀 Lite kuriosa: både här och hos ortopeden fanns det en rad i formuläret där man skulle fylla i namnet på sin advokat. Undras om jag fått ännu bättre behandling om jag fyllt i något random namn där? 🙂

Fingret blev mer och mer krokigt och stelt för varje dag, och till slut önskade jag nästan att sjukgymnasten skulle säga att det inte gick att fixa med sjukgymnastik utan rekommendera operation istället. Så blev det dock inte, åtminstone inte än. Hon tittade på det och beskrev sedan exakt vad som hänt. Tydligen har den senan som går längs med fingret på ovansidan delat på sig, så att den ligger på varsin sida om skelettet istället. Nu ska vi försöka räta ut fingret så att senan kan växa ihop igen. Och det ska göras genom att fingret gipsas två gånger i veckan, varje gång ska hon räta ut det några millimeter till.

Eftersom det är ganska rejält svullet fick jag börja med att hålla handen i ömsom kallt, ömsom varmt vatten i tjugo minuter, två minuter i varje balja. Det gjorde att svullnaden gick ned med hela 5 millimeter så det var riktigt effektivt! Sedan masserade hon det lite, innan det var dags att gipsa. Aj! Det är riktigt rejält ömt så det kändes rätt bra kan jag säga. Smärtan i kombination med att det är riktigt rejält stelt gjorde att hon nästan inte kunde räta ut det nånting alls, den här första gipsningen fick bli mer för att få fingret att inte böja sig ännu mer. Nästa gång har hon hotat med att ta i betydligt mer, så jag får väl förbereda mig på att proppa i mig Tylenol extra som Annika tipsade mig om! 🙂

Såhär vacker är min högerhand just nu och kommer att vara ett bra tag till:

Tydligen står vårt försäkringsbolag för tio behandlingar hos en sjukgymnast. Sjukgymnasten kunde däremot säga redan nu att det skulle ta betydligt längre än så, så frågan var om man kunde få försäkringsbolaget att tänja lite på antalet behandlingar eller om jag skulle behöva svälta för att kunna betala räkningen. En ny koll med receptionisten visade att hon tänkt även på detta. Försäkringsbolaget ville ha intyg från behandlande läkare om att fler behandlingar behövs, i så fall kunde de förmodligen betala även för dessa. Vad underbart det är när man får hjälp med sånt här utan att själv behöva ringa x antal telefonsamtal för att få reda på hur det förhåller sig! Hand & Rehab Specialist i Greensboro, ni är bäst! 🙂

Nu återstår att se om fingret rätat ut sig tillräckligt efter 2-3 sträckningar. Har det inte det är det förmodligen ingen idé att fortsätta, utan då blir det antagligen operation.

Finger ur led, del 2

av utvandrare

Mitt finger är inte bra. Alls. Fortfarande efter 4 veckor är det svullet, och rött vid den leden där det hoppade ur led. Det har också dragit ihop sig så att jag inte kan räta ut den leden, och yttersta leden kan jag inte böja om jag inte tar tag i den och böjer den. Försöker jag räta ut den krokiga leden gör det fruktansvärt ont och är helt stopp dessutom, den rätas inte ut en millimeter.

In i det längsta försökte jag övertala mig själv att det nog var normalt och att det skulle bli bättre om jag tog tag i fingret och försökte böja och sträcka det för att mjuka upp lederna. Det enda som hände var att det gjorde mer och mer ont och dessutom svullnade upp ännu mer, så i onsdags fick jag bita i det sura äpplet och åka till akuten. Hade vi varit i Sverige hade jag gått för länge sen, men här är sjukvården såpass dyr att man tänker sig för både en och två gånger innan man uppsöker läkare…

Blev lite full i skratt när jag kom fram till sjukhuset och parkerade bilen. Det vimlar av kanadagäss här, och tydligen drar de sig inte ens för att ta en tupplur mitt på sjukhusparkeringen: 🙂

När jag kom in på akuten frågade damen i receptionen hur det var med mig. Jag drog hela historien om hur fingret dragits ur led, att  en flisa lossnat vid leden, att det gått 3,5 vecka sedan det hände och att det fortfarande var svullet och gjorde ont, m.m, m.m. Hon gav mig en lätt uttråkad blick och frågade vad jag hade för försäkring. Att jag aldrig lär mig! Jag borde fatta snart att inte ens sjukvårdspersonal är mer än måttligt intresserade av hur man egentligen mår, i alla fall inte innan försäkringsfrågan är löst… 🙄 Korta koncisa svar, ingen längre utläggning, tack!

Jag gav henne namnet på försäkringsbolaget och hon rynkade pannan och sa att hon aldrig hört talas om det. Jag försäkrade henne att det både existerade och att just detta sjukhus dessutom samarbetade med dem, men det hjälpte inte. Jag hade även ett telefonnummer hon kunde ringa för att dubbelkolla, men det ville hon absolut inte göra. Istället satte hon upp mig som ”oförsäkrad” och sa att jag själv fick lösa det med försäkringsbolaget sen. Suck! Jag blev åtminstone insläppt, och blev inkallad till undersökningsrummet innan jag än hunnit sätta mig i en stol i väntrummet.

Först fick jag träffa en sköterska som skrev in mina uppgifter och frågade om sjukdomshistoria och tidigare operationer. Attans, vad var det nu struma, gallstensoperation och utomkvedshavandeskap hette på engelska? Till slut lyckades jag göra mig förstådd i alla fall, och blev vidareslussad till röntgen. Sedan till ett undersökningsrum där jag fick vänta på läkaren, och blev lite nervös när jag kom in i rummet. Innan jag åkte till sjukhuset googlade jag på det för att se om det verkade vettigt. De flesta som reviewat var jättenöjda med personalen, men en skrev som rubrik ”Bring a tent!” (ta med ett tält). Tydligen hade han fått vänta jättelänge innan han fick hjälp, och när jag kom in i undersökningsrummet såg jag detta:

Nog för att det brukar finnas tidningar i väntrummet, och eventuellt en tv också, men i undersökningsrummet? Hur länge skulle jag vänta på den där läkaren egentligen? Blev inte precis lugnare av att sköterskan la flera minuter på att förklara hur tv’n funkade… Men redan efter 20 minuter eller så dök läkaren upp (jag hade varit förutseende och tagit med mig en bok så jag skippade tv’n). Han hade kollat på röntgenplåtarna och konstaterade att en sena var skadad på ovansidan av fingret, det var därför det drog ihop sig eftersom inget hindrade senan på insidan att dra ihop sig mer och mer. Förmodligen behöver det opereras. 😦 Jag fick ett papper där han skrivit upp vad han kommit fram till (otroligt bra, så borde det vara i Sverige också eftersom man alltid glömmer ungefär hälften av vad läkaren sagt) och namn och nummer till en bra ortoped. På väg tillbaka till receptionen ringde jag Björn som i ilfart kom dit med våra försäkringspapper i högsta hugg, och med hjälp av dem kunde vi slutligen övertala damen om att jag faktiskt var försäkrad och vi slapp betala hela notan direkt.

Dan efter ringde jag ortopeden vid halv nio-tiden på morgonen. Det var en utmaning! Första frågan var givetvis vilket försäkringsbolag jag hade. Jag nämnde namnet, och – surprise! – hon hade aldrig hört talas om det. Jag var tvungen att ringa vår försäkrings”koordinator” och be om hjälp. De rådde mig att säga att de samarbetar med Aetna, som är ett slags nätverk för försäkringsbolag i USA. Jag ringde tillbaka till ortopeden och sa detta, och efter stor tveksamhet fick jag slutligen boka tid hos läkaren. Dessutom ville de att jag skulle ringa akuten jag var på dan innan och be dem faxa min journal. Jag ringde dit, och de sa att ortopedklinikenn måste faxa en särskild blankett för att begära ut journalen. Nytt telefonsamtal till ortopeden, som sa att de inte alls behöver faxa en begäran eftersom jag var en ny patient och då skulle akuten faxa journalen utan detta papper. Ytterligare samtal till akuten som mycket motvilligt gjorde som jag sa. Puh! Jag fick en tid till ortopeden kl 10 (”men se gärna till att vara här en kvart innan så du hinner fylla i alla papper!”) och fick lite lätt panik. 25 minuters resväg + att hundarna skulle behöva en timmes promenad + dusch, föning av håret och sminkning, alltihop på 1 timme och 15 minuter blankt = omöjligt. Det är fantastiskt att kunna ringa en läkare och få en tid samma dag istället för om 3-4 veckor, men det finns gränser för vad jag klarar. Hundarna fick en kvarts promenad istället och jag sprang in i duschen och tvättade håret i farten.

Endast 4 minuter försenad steg jag in på ortopedkliniken. Jösses, det var fullpackat med folk! I receptionen var det däremot ingen kö alls. Jag steg fram och presenterade mig och sa att jag hade en tid kl 10. ”Vilken försäkring har du?” kom det blixtsnabbt. När jag sa namnet på bolaget hade hon inte hört talas om det förut. Känns det bekant? Nu hade jag fått lite mer skinn på näsan i alla fall, så jag sa att de samarbetade med Aetna, att denna ortopedkliniken hade avtal med dem och att allt var i sin ordning. Jag gav henne också telenumret till koordinatorn om hon ville ringa och kolla. Det ville hon inte 🙄 utan ville skriva in mig som oförsäkrad. Jag vägrade, och efter mycket om och men ringde hon en kollega som tack och lov hört talas om bolaget. Jag fick till slut ett papper med frågor som jag skulle svara på, och satte mig att vänta. Tjugo över tio ropade de ut att Dr Ortman, min ortoped, fortfarande höll på att operera men nog skulle vara klar vid 11. Stön! Hade jag vetat detta kunde hundarna fått en längre promenad innan jag stack. Morr!

Dock kom jag in redan 20 minuter senare, och fick återigen svara på frågor om tidigare sjukdomar och operationer. Man kan ju tycka att jag vid det här laget skulle komma ihåg vad både struma, gallsten och utomkvedshavandeskap heter på engelska, men icke. Men det löste sig även denna gång 🙂 Sedan kom ortopeden, urtypen för en amerikansk läkare: lång, solbränd, löjligt pigg och välmående och med ett bländvitt leende. Men trevlig! Han klämde på fingret och försökte räta ut det, under tiden som jag fick blodsmak i munnen av smärta, nästan svimmade och kved ”that really, really hurts!”. Han såg mycket bekymrad ut men tyckte att vi skulle försöka med sjukgymnastik i första hand, för att slippa operation. Om jag förstod det rätt ska de försöka med nån slags skena som ska räta ut fingret. Jag fick en tid för detta om en vecka, och har således 7 nätter på mig att ligga sömnlös och oroa mig för hur jag ska överleva att de ska tvinga in fingret i en skena och räta ut det med tvång. Blir alldeles svettig bara jag tänker på hur ont det kommer att göra. Men om jag slipper operation är det väl förhoppningsvis värt det? Fortsättning följer…

Dagen avslutades väldigt trevligt i alla fall. Björns jobbarkompis med fru, som båda två har hjälpt oss otroligt mycket med all möjlig administration, kom och åt middag hos oss. Det var andra gången jag träffade dem och vi hade jättekul. De är väldigt mysiga båda två, har rest en hel del och även bott två år i Sverige och fem år i Holland. Det märks att de sett lite mer av världen än genomsnittsamerikanen, och är inte alls så där påklistrat trevliga som många kan vara här. Kul! 🙂