Visumen vi fick när vi flyttade hit 2012 gällde i tre år, så den 15 januari i år gick de ut. Det har varit en otrolig massa krångel hit och dit hela hösten med hur vi ska göra för att förnya dem. Måste man åka till Sverige för att göra det, eller kunde vi möjligtvis åka till Kanada eller Mexico över jul och förnya dem på ambassaden där? Efter väldigt mycket om och men och olika bud från alla inblandade kom vi fram till att man måste åka till den ambassad som utfärdade det första visumet, i vårt fall Sverige och Stockholm.

Vi visste inte i somras om Björn skulle få förlängt kontrakt eller om vi skulle behöva flytta tillbaka till Sverige i januari, och när vi väl fick besked om förlängt kontrakt hade skolorna redan börjat och då ville vi inte behöva ta ledigt för att åka till Sverige och fixa visumen. Efter ytterligare en massa dividerande hit och dit fick vi till slut besked om att Björn måste åka till ambassaden i januari och förnya sitt L1-visum, resten av familjen kunde åka dit senare under året om vi ville. Skönt! För ett par veckor sen fick vi så pappren som visade att vi fått visumen förlängda 2 år till, till 2017.

Förra veckan åkte Björn till Sverige på jobbresa och passade då på att åka till ambassaden för att fixa sitt visum. Väl där tittade de på alla papper han hade med sig och undrade varför han kommit dit, allt var ju redan klart så han hade inte ens behövt komma till ambassaden. Här hade vi haft hur mycket krångel som helst med alla papper och Björn hade suttit i timmar och fyllt i alla uppgifter som ska fyllas i (ange samtliga skolor du gått i i hela ditt liv, förklara vad det är som gör dig så unik så att du måste jobba i USA istället för att företaget anställer en amerikan, m.m, m.m) och så hade han inte ens behövt komma till ambassaden… Suck! Nåja, det var ju skönt att allt gick smärtfritt i alla fall. Däremot måste jag och barnen komma dit senare i år, jag hade i så fall snarare trott att det var viktigast att Björn med sitt L1-visum var tvungen att åka dit och att jag och barnen med våra L2-visum inte hade behövt det men det var alltså tvärt om.

En sak som ställde till det med att visumen gick ut i år var att när vi fick våra körkort och barnens permits (körkortstillstånd) så gick även de ut 15 januari 2012. Alltså var vi nu tvungna att åka till DMV och förnya dem. Björn åkte dit redan innan han for till Sverige, och jag och barnen åkte dit i lördags för att fixa våra. När lördagen kom fick Tess feber och kunde inte åka med, så jag och Max stack iväg själva efter lunch, mätta och beväpnade med böcker eftersom man aldrig vet hur många timmar man får sitta och vänta. När vi körde in på parkeringen var det misstänkt tomt, inte en enda bil faktiskt. Någon (det är så tråkigt att nämna namn och peka ut folk tycker jag, så jag föredrar att vara anonym) hade tagit reda på att det var öppet på lördagar men kanske inte kollat så noga exakt vilka tider det var öppet. Nu visade det sig att vi kom dit 1,5 timma efter att det stängt…

Nytt försök igår. Tess hade studiedag så vid 3 åkte vi iväg och hämtade Max på skolan, och denna gången hade jag noga kollat upp att det skulle vara öppet fram till 4.30! På DMV var allt som det brukar vara. Vi kom in till ett fullpackat väntrum, som vanligt, folk satt på golvet och lite överallt och väntade. Tanten i receptionen var jättesur, som vanligt. Jag misstänker starkt att de som jobbar i receptionen där måste gå en anti-charmkurs innan de släpps in, surare människor får man leta efter. Jag lämnade fram våra visum, körkort/permits och pass i en enda stor bunt, och fick en skarp tillsägelse att jag skulle dela upp dem i tre högar innan hon ens tänkte bevärdiga sig med att titta på dem…

Nån halvtimme efter att vi satt oss i väntrummet blev en ung kille uppropad (en kompis till Max, för övrigt!). Han reste sig från golvet där han suttit och höjde teatraliskt armarna mot skyn och utbrast i ett lyckligt och ironiskt ”Hallelujah!”. Hela väntrummet började gapskratta men kvinnan som satt bredvid mig drog samtidigt efter andan och viskade till mig att han nog bör vara försiktig, ”här har de verkligen ingen humor!”.

Till slut kom även vi fram. Jag och Max fick göra om syntestet och vägmärkestestet, som tur var hade jag ögnat igenom vägmärkena medan vi satt och väntade. De flesta är ju ganska självbeskrivande, men de har alltid fyra stycken med som man bara får se konturerna på och alltså måste känna igen ändå. Jag fick stoppmärket, järnvägskorsning (den kommer alltid med), skola och ”no passing zone”. Den sista hade jag nog aldrig klarat om jag inte precis hade kollat på alla märken, det märket ser ut som en vimpel ungefär och är inte jättevanligt:

Det står ju No passing zone på det men jag fick alltså bara se konturerna av det och då blir det ju lite knepigare. Jag fick alla rätt i alla fall, som tur var, och det fick även Max. Tess hamnade hos rare Mr Honeycutt som var den som gav mig mitt körkort för tre år sen, han visade sig vara lika rar nu med för Tess slapp göra testet! Eftersom Max och Tess inte är myndiga och skulle ha sina permits så var jag tvungen att skriva på pappren för dem. När jag kom till Mr Honeycutt talade jag om för honom att det var han som gav mig mitt körkort. ”Yes I know, I remember you!” sa han glatt. Jag måste ha gjort stort intryck, det är ju ändå tre år sen! Jag berättade att jag bloggat om hur trevlig han var och det tyckte han var väldigt kul 🙂

Efter allt pappersarbete var det dags att ta fotografier, och sen fick vi varsin papperslapp med våra tillfälliga körkort och permits. 1,5 timma blankt, ganska bra för att vara DMV! Om nån vecka får vi våra riktiga kort hem i brevlådan, och sen kan vi köra i två år till innan vi behöver göra om alltihop igen.