Minns ni filmen från 80-talet om de små söta mogwais som förvandlades till hemska gremlins om man matade dem efter midnatt?Jag kan nu avslöja att det inte alls var fiction, om nu någon trodde det. Gremlinsarna finns i verkligheten, här i North Carolina, men de kallas inte mogwais här utan – squirrels. Och det som triggar dem att bli till gremlins är inte mat, utan hundar. 👿  Där sitter de i vart och vartannat träd när man är ute på en bedrägligt lugn promenad i kvarteret med sina rara små vovvar. Jag har nog förresten aldrig i mitt liv sett så många ekorror på ett och samma ställe, det fullkomligt kryllar av dem. Man ser hur det rör sig i träden och man tittar upp och småler lite eftersom de ser så otroligt söta ut:

Ekorren däremot ler inte, den bidar sin tid. Den måste ju vara helt säker på att hundarna är kopplade och att matte har ett stadigt tag i kopplet innan den gör sitt drag. När man är bara några meter ifrån kilar den snabbt som sjutton ner från stammen, hämtar en kotte eller nåt från marken (smart att fixa ett alibi) och låtsas sen att den antingen fått svår beslutsångest eller också drabbats av alzheimers och inte längre minns vilket träd den hör hemma i. Alltså kilas det fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan ett par tre olika alternativ. Vid det här laget är båda hundarna som tokiga, dreglar, gnäller (Java), skäller (Morris) och drar i kopplena för allt vad de har och själv vill man inget hellre än att släppa dem och lära den lille terroristen en och annan läxa. Men med tanke på att den befinner sig i en trädgård tillhörande någon man inte känner i ett land där man har märkligt svårt för lösspringande hundar som jagar söta små djur så gör man inte det. Istället tar man spjärn och släpar med sig hundarna (med skadat finger dessutom (pga en ekorre förstås, det minns ni väl) så den handen får man hålla undan samtidigt som man försöker ser till att inte samtliga fingrar på vänsterhanden ryker istället) och försöker dessutom så gott det går att se till så att inte de dinglande bajspåsarna snor in sig i kopplen. Jag bara väntar på den dag en välfylld påse trasslar in sig och spricker så att innehållet sprids över hela mig, men ännu har det tack och lov inte hänt. Jag försöker inbilla mig att alltihop ser lite graciöst ut på något sätt, med utsträckt högerhand och allt, men ärligt talat är till och med jag tveksam.

Det är ju inte så att det knatar omkring hundägare dagarna i ända i området. Det bor visserligen väldigt många hundar här, men antalet hundar korrelerar inte så bra med antalet promenader som görs, i alla fall inte med svenska mått mätt. Så man kan tycka att ekorrarna skulle ha gott om tid att springa ner och hämta det som hämtas ska när det är tomt på gatan, istället för att sitta och vänta tills vi kommer tillräckligt nära. Skyddsjakt, någon?