Nu sitter jag och Björn på Starbucks med varsin dator och knarkar internet. Det är inte klokt vad beroende man blivit av att ständigt kunna koppla upp sig när man vill, nu har vi varken internet eller tv i huset och det känns! Först var det skönt, men sen kommer abstinensen krypande… Det är iofs fortfarande skönt att inte hänga framför tv’n hela kvällarna, men jag vill gärna kunna kolla tidningen online varje dag, hänga på forum, facebooka, blogga, läsa bloggar m.m, m.m…

Men en sak i sänder! I torsdags morse ringde klockan 04.00 för mig och Max hemma i snöiga och iskalla Landvetter. Jag hade knappt sovit nånting, jag var inte så väldigt nervös men jag har alltid svårt för att sova när jag ska upp jättetidigt. En snabb frukost och sen ner med det sista i resväskorna. Varannan minut sprang jag till fönstret och kollade om taxin hade kommit, jag var – på förekommen anledning – rätt nojig att den inte skulle komma i tid eller att nåt skulle krångla med den. 🙂 Prick kl 5.00 kom den i alla fall, och vi tvingade in katterna i burarna. De var inte alls med på noterna, särskilt inte Gandalf, de har ju märkt att allt varit upp och ner de senaste dagarna och anade säkert att det var något djävulskap på gång. Ingen frukost fick de heller så de var inte på sitt bästa humör.

Taxiresan gick bra, tro’t eller ej, och vi kom in på Landvetter en dryg timma innan planet skulle gå. Man kan inte checka in online när man har djur med sig, så det fick vi ta hjälp med av flygplatspersonalen. Vi kunde få våra boardingkort för den första flygningen till München, men de lyckades inte få fram boardingkorten för nästa flyg, till Charlotte. Förmodligen också beroende på att vi hade katterna med oss, de vill göra en extra koll på varje flygplats så att burarna är med ordentligt och på rätt plan, och det är ju bra. Däremot tog det en himla tid att checka in så kom i god tid om ni reser med djur nångång! Dessutom, eftersom vi skulle flyga på morgonen (vilket ju är den mest hektiska tiden) och det är mitt i vintern och mängder med skidåkare på väg ner genom  Europa med sina skidor, så var det lång kö även vid icheckningen av udda bagage (där man lämnar de burar som ska åka med i lastutrymmet istället för inne i kabinen). Till slut hade vi lämnat bagage plus burar i alla fall, och 20 minuter innan planet skulle lyfta gick vi ombord.

I München var det en rigorös säkerhetskontroll. Jag vet inte om de fått något hot av något slag, men de kollade samtliga passagerare med metalldetektor och senare på planet meddelade flygvärdinnan i högtalarna att passagerarna inte fick samlas i grupper och stå och prata ombord på planet. Lite orolig blev man ju men med tanke på allt strul vi haft de senaste dagarna så orkade jag faktiskt inte bry mig särskilt mycket. I säkerhetskontrollen väckte Javas Qula lite kalabalik. Den ser ut ungefär såhär, man lägger godis eller mat i den och när hunden puttar på den så ramlar det ut lite i sänder:

Antagligen trodde de att det var en bomb eller något, för jag var tvungen att öppna väskan den låg i och ta upp den och så körde de den ett par gånger ensam genom röntgenapparaten innan de var nöjda. 🙂 Tyvärr insåg vi när vi väl satt på planet att i all uppståndelse glömde vi kvar min iPad i säkerhetskontrollen. 😦 Max var dock jätteduktig och gick iväg och pratade med flygvärdinnan och hon la ner hela sin själ i att få tag på personalen i säkerhetskontrollen. Vi var sena ombord även denna gången på grund av all extra kontroll av katterna så hon var tvungen att ringa efter att vi väl lyft. Efter nån timme kom hon i alla fall och meddelade att de hittat paddan och att de hade tagit hand om den. Skönt! Nu blir det väl säkert en hel del trassel innan vi får den skickad till oss från Tyskland men det är i alla fall ingen som stulit den.

Efter nästan 10 timmar landade vi i Charlotte. Nu gällde det, skulle vi komma igenom trots felstavat namn i visumen, trots att vi inte hade L1-visum, trots katterna och deras europeiska chip? Inga problem, Björn var ju inte med! 😉 I immigrations frågade han vad vi skulle göra i USA, jag sa att vi skulle bo här och han kollade passen och konstaterade att vi hade L2-visum. Jag stod beredd med hela bibban med papper som skulle bevisa att jag var gift med Björn som hade L1-visumet, att Max var vår son, att Björn var anställd på Volvo, advokatens brev att allt var ok, ambassadens brev att allt var ok, kort sagt allt utom våra skonummer och favoritfärger hade jag på papper. Han tittade inte på det ens, utan jobbade på med stämpeln i våra pass en stund och sedan önskade han oss välkomna till USA. Snacka om snopet! Men jätteskönt förstås, men jag var verkligen beredd på att kämpa lite och kände mig nästan lite lurad. 🙂

Nästa anhalt var bagagebandet. Bredvid själva bandet stod våra katter i sina burar, alldeles ensamma. Jag trodde att någon vakt skulle vara där och kolla att det verkligen var våra katter, men icke. Nisse var ganska cool, han lät mig klia honom lite genom gallret och tittade sig omkring. Gandalf var mer stressad, delvis beroende på knarkhunden som stod alldeles bredvid hans bur och nosade på alla resväskor… Vi fick tag i varsin vagn som vi lassade på väskor och burar på och begav oss bort till tullen. Väl där var jag återigen laddad till tusen med alla mina papper, och återigen gick allt löjligt lätt. Han kollade noga i passen på stämpeln med rabiessprutan och på veterinärintygen, och sen var allt klart. Ingen kontroll av chipmärkningen eller nånting. Så på mindre än en timme hade vi kommit igenom immigrations, hämtat bagaget och kommit genom tullen. Hur smidigt som helst! Ska aldrig mer resa ihop med Björn tror jag, han har en förmåga att dra till sig trubbel! 😉

När vi kom ut från flygplatsen slog värmen emot oss, 20 grader varmt och soligt. Jag kan vänja mig vid det här! Max och katterna var rätt nöjda de också, äntligen fast mark under fötterna!

 

Björn stod och väntade på oss, underbart att äntligen ses igen! Tess däremot var hemma i huset med hundarna. Nu väntade en två timmar lång bilresa hem till Greensboro, eller rättare sagt Summerfield som det heter där vi bor. Vilken känsla det var att äntligen vara framme, hela familjen samlad! Tess var rätt trött och uttråkad efter att ha varit ensam hemma med hundarna i nästan 7 timmar, jätteduktig hade hon varit. Hundarna var helt överlyckliga när jag kom förstås, Java skakade i hela kroppen och Morris bara tjöt. Nu ska vi ta det så lugnt det bara går i några dagar så att allihop kommer in i någon sorts vardagslunk efter alla strapatser!