social security number – utvandrarna.

Jaha ja. Igår upptäckte jag att jag hade fått ett utslag på ryggen, en stor röd ring. Ungefär där jag tagit en av de hittills nio fästingar som jag fått sen vi flyttade hit. Så ja, det var bara att åka till läkaren igen. Man kan inte säga annat än att jag offrar mig för mina bloggläsare, tänk vad mycket ni får veta angående amerikansk sjukvård tack vare mig… 🙄

Jag åkte till ett nytt ställe idag, Eagle heter det, där vi tänkt att vi ska lista oss fast det inte blivit av ännu. Eftersom det är söndag idag kunde jag inte åka till den klinik som huserar familjeläkare utan det fick bli till en after hours-klinik istället. Hade tänkt att passa på att lista oss när jag ändå var där men det gick inte utan jag får åka till familjestället under ”kontorstid” istället. Nåväl, de kunde ta hand om mig ändå, så jag fick börja med att fylla i den vanliga lappen med personuppgifter. Det som de vill veta är telefonnummer, mailadress och social security number samt motsvarande uppgifter för ens partner. Fylld av onda aningar lämnade jag även över mitt försäkringskort med uppgifter om vilket försäkringsbolag vi har. Det är ju nu det brukar börja krångla på allvar eftersom de aldrig brukar ha hört talas om vårt försäkringsbolag. Men denna gången gick det hur bra som helst, hon visste precis vilket bolag det var. Kors i taket! Det enda hon var osäker på var vilket belopp jag skulle betala själv för besöket, jag sa att det förmodligen skulle vara 20 dollar så det enades vi om.

Sedan kom en mycket trött, alternativt smått apatisk, sköterska och hämtade mig. Jag visste inte riktigt om jag skulle stötta henne för säkerhets skull så att hon inte skulle säcka ihop på väg till undersökningsrummet men hon fixade det utan hjälp. Lite underligt att man som patient känner sig betydligt friskare än den som ska ta hand om en… 😕 Väl där inne piggnade hon till och plockade fram termometern för att kolla om jag hade feber. Under tiden frågade hon ut mig om var jag kommer ifrån och jag försökte svara så gott jag kunde med termometern i munnen. Hon var väldigt fascinerad av att jag kom från Sverige och höll på att ramla omkull när jag sa att det fortfarande är snö kvar i vissa delar. Sen fick jag ytterligare ett formulär att fylla i, denna gången med vilka symptom jag hade.

Slutligen kom det en läkare, hon var betydligt piggare än sköterskan och det kändes ju betryggande. 🙂 Hon tittade länge och väl på mitt märke på ryggen och gick sen iväg en stund och hade överläggning med någon annan läkare. Till slut enades de om att det nog inte var någon större fara. De fästingsjukdomar som finns här i NC är Rocky mountain spotted fever och Lyme disease (det som Java hade fått om ni minns). Rocky mountain-varianten var inte så vanlig bland människor och, som namnet antyder, så ger den hög feber så det var troligtvis inte det jag hade. Lyme disease däremot ger den där runda röda ringen (som man ju får hemma när man får borrelia, och Lyme disease är en variant av borrelia) som jag fått så det troliga är att det är det jag har. Däremot tyckte hon inte att jag borde ha blivit smittad alls, eftersom man inte kan bli det om inte fästingen sitter fast i mer än 72 timmar. Jag har hört något liknande (fast 24 timmar) men faktum kvarstår ju att jag fått det här märket på ryggen i alla fall. Dessutom har jag varit tröttare än vanligt den senaste veckan, jag har visserligen kroniskt trötthetssyndrom sen ett par år tillbaka så det är ju normaltillståndet att jag är trött men den senaste veckan har varit riktigt jobbig. Jag fick ett recept på antibiotika för säkerhets skull, det verkade inte som hon trodde att det var absolut nödvändigt men hon tyckte att det var lika bra att mota Olle i grind så att säga (block Olle in the gate? ), och slå ut eventuella baciller innan det fått fäste. Så det blev en engångskur, en enda tablett, och så skulle jag ha koll på märket på ryggen. Blir det skrovligt, eller om jag fick hög feber, så skulle jag komma tillbaka och få en längre kur. Jag kände mig inte helt nöjd faktiskt, med tanke på det väldigt borrelia-lika märket jag fått så kändes det som att det var lika bra att slå till på en tio dagars-kur direkt. Men hon borde väl veta bäst antar jag… Med min vanliga tur lär jag väl ligga med feber senast torsdag, så då blir det väl ett nytt besök då!

På vägen hem åkte jag till Walgreens för att hämta upp medicinen. 12 dollar, som hittat! Han som expedierade var den mest robotlika människa jag träffat på i hela mitt liv. Han pratade med exakt samma tonfall hela tiden och sa bara det han blivit tillsagd att säga. Dessutom skulle han ha 15-20 minuter på sig att plocka fram medicinen, som bestod av två tabletter (alltså inte ens något flytande som han själv skulle blanda till). Dock klarade han det på 12 minuter blankt 🙂 Nu är det bara att vänta och se om det hjälper eller ej!

Insåg just att jag alldeles glömt att berätta om vår uppkörning! 🙂 Den uppmärksamma läsaren har redan noterat Jennys kommentar för ett tag sen och vet hur det gick, men det kan ju kanske vara kul att veta inte bara hur det gick, utan även hur det gick till. 🙂

När man flyttar till USA måste man ta ett amerikanskt körkort, även om man redan har ett svenskt. Det är till och med så att om man flyttar inom olika delstater så kan man behöva ta nytt körkort i den nya delstaten, det räcker inte alltid att man har ett körkort i en annan delstat… I två månader kan man köra omkring med sitt svenska körkort och komma undan med det, men sen måste man ha ett amerikanskt.

Först och främst: för att överhuvudtaget komma innanför dörrarna på DMV (Division of Motor Vehicles) som är de som utför teoriprov + uppkörning och utfärdar körkort, så måste man ha med sig lite papper. Det underlättar livet betydligt om man har sitt social security number (SSN). Man kan ta körkort ändå, men det blir krångligare så jag skulle absolut rekommendera att vänta tills man fått sitt SSN. Vidare behöver man ha med sig något slags papper som visar att man har en fast adress i delstaten, jag tog helt sonika med mig kontoutdraget från banken och det funkade bra. Slutligen ett papper som visar att man har rätt att vistas i landet, t.ex I-94-formuläret som man fyller i när man flyger in i landet om man har ett visum. Och, mycket viktigt, 8 dollar i cash för att betala avgiften! Jag vet en som gick igenom alla steg, teori, uppkörning, rubbet, och sen fick gå hem och komma tillbaka en annan dag och göra om alltihop eftersom han inte hade kontanter med sig… Man har dessutom med sig sin egen bil och kör upp med, vad jag vet finns inga bilar där som man kan låna men det är möjligt att det går om man hör sig för.

Teoriboken finns att ladda ner från nätet, se DMV’s hemsida (finns länk i länklistan här till höger). Både jag och Björn har haft körkort i 20 år, men var båda lite skakis inför teoriprovet. Dels är det ju vissa saker som är annorlunda här, och dels är det väl så för de flesta att man inte direkt har teoridelen glasklart för sig ens i Sverige efter såpass många år! Man har koll på det viktigaste, men alla smågrejer… Så nu var det bara att börja plugga. Här har de t.ex ett system med points (poäng) som man samlar på sig om man gör någon trafikförseelse. T.ex får man 4 points för aggressiv körning och 3 points för vårdslös körning (låter som en mycket subjektiv bedömning om vad som är vad…) och 1 point för nedskräpning om fordonet på något sätt varit behjälpligt vid nedskräpningen… 🙂 Får man 7 points inom 3 år (har jag för mig att det var, hjälp! har redan börjat glömma…) skickas man till uppfostringsanstalt, förlåt bilskola, och får betala 50 dollar och gå en kurs och sedan stryks 3 av pointsen.

Vidare får man lära sig hur man kör om en cyklist, hur många promille alkohol man som förare högst får ha i blodet och att om man mördar någon (även om inte bilen råkar vara inblandad) så dras kortet i 1 år. Medverkar man vid en olovlig biltävling på allmän väg dras kortet däremot i 3 år. Står man i valet och kvalet vad man ska göra är det alltså bättre att skjuta någon än att tävla mot kompisen i ett billopp, åtminstone ur körkortssynpunkt! 🙂

Sen är det det här med uppkörningen då, jag var lite nervös för den faktiskt. Lite bakgrund: jag tog visserligen mitt första körkort i Lysekil vid 18 års ålder, men flyttade till Göteborg när jag var 20. Således har jag levt större delen av mitt bilförarliv i Göteborg och blivit fostrad i Göteborgsandan när det gäller hur man bär sig åt i trafiken. En grundregel: bilen har fyra hjul för att de ska rulla, vet du inte vart du ska eller tvekar av någon annan anledning har du inte bakom ratten att göra utan då finns alldeles utmärkta spårvagnar att åka med istället. Detta passar mig alldeles för bra. Jag är tämligen snabb i tanke och handling och har ytterst lite tålamod att vänta på att någon ska fundera på hur man vrider ratten åt rätt håll och hur man hittar gaspedalen. Vem har tid med det, liksom? Men nu är vi i Greensboro. Jag har kört bil i en himla massa städer runt om i världen, vi har t.ex bilat ner till Italien två gånger så jag har prövat på både autobahn, Paristrafiken (och lyckades ta mig ur rondellen runt Triumfbågen efter bara två varv 😉 ), Amsterdam, Milano, Krakow, Prag m.m, m.m och är van vid olika trafikförhållanden. I höstas när jag var i Los Angeles på konferens hyrde vi bil även där vilket gick bra det med. Men som sagt, nu är vi i Greensboro. Greensboro och Göteborg skiljer sig rejält på en viktig punkt: tempot. Herrejösses vad långsamt det går, jag håller sakta men säkert på att bli galen. Man byter inte fil om det inte är åtminstone 50 meters avstånd till den som är bakom i den nya filen, man svänger inte ut från en korsning om det inte är så långt till närmsta bil att en tvååring i en trampbil utan problem hade hunnit över. Herrejösses säger jag bara, igen. Jag är inte gjord för ett sådant körsätt! Jag anser mig vara en rätt duktig bilförare, jag är måhända snabb men jag tar inga risker och jag planerar min körning. Men jämfört med hur de kör här så känns det som om jag är en säker kandidat till de där 3 pointsen för vårdslös körning…

Sen är det lite småsaker som skiljer sig mot hur vi gör i Sverige. Stoppskyltarna vid vägkorsningar står ofta såpass långt från korsningen att man inte riktigt ser om det kommer någon, men det är helt ok eftersom man inte behöver stanna precis vid skylten utan det går bra att köra fram ända till korsningen. När man kör på en väg med mer än en fil i varje körriktning behöver man inte gå ut i ytterfilen för att köra om, det går lika bra att köra om på insidan. Är det rött ljus och man ska svänga höger är det ok att göra det (och därmed köra mot rött) om det inte kommer någon i den filen (denna regel gäller inte i alla delstater så man måste kolla upp vad som gäller i den delstat man befinner sig i). En förvirrande sak är när man kör på större vägar som har flera filer. I Sverige är man ju van vid att när det kommer en avfart så dyker det upp en ny fil till höger som är själva avfartsfilen. Här är det filen längst till höger som förvandlas till avfartsfil, så ska man inte svänga av där måste man snabbt som sjutton byta fil. Man lär sig rätt snart att alltid ligga i mittenfilen tills det är dags att svänga av, men i början blir man hela tiden överraskad över att man helt plötsligt är på väg att lämna motorvägen!

Nåväl, tillbaka till körkortsprovet. Björn tog sitt körkort en vecka innan mig, och vi hade två helt olika upplevelser av hur det går till. Har ni sett det där Seinfelt-avsnittet när Jerry och Elaine flyger, och Jerry råkar få åka första klass medan Elaine åker ekonomiklass? Ungefär så var det, fast jag åkte första klass och Björn ekonomiklass… 🙂 Björns ”körkortsutfärdare” (vad heter det egentligen?), Mr Williams, var oerhört sträng. Kort snaggat hår, 60-årsåldern, längtade förmodligen till pension, nitisk. Min hette Mr Honeycutt och var världens raraste, också i 60-årsåldern men med inställningen att det här kommer att gå hur bra som helst, jag har varit med förr! Vi småpratade om ditten och datten, jag berättade om hur det var i Sverige och han berättade om sin fru och var de bott förut och det var allmänt trivsamt. Vid uppkörningen körde vi ut från parkeringen, han förklarade att han inte skulle försöka lura mig på något sätt utan jag kunde lita på att om han sa att jag skulle svänga så var det ok att göra det, sen svängde vi höger fyra gånger och hade därmed kört ett varv runt kvarteret och var tillbaks på samma ställe igen och sen var det klart! Nästan lite komiskt.

Mr Williams sa tre meningar till Björn under hela uppkörningen, varav en var när Björn, efter att ha fått grönt ljus vid en korsning, slängde en snabb blick åt vänster innan han körde ut. Då skrek Mr Williams ilsket att ”jag vet inte hur ni gör i Sverige, men i USA betyder grönt ljus att man kör, direkt!”. Mysig kille.

Såhär är tågordningen när man tar körkortet:

Träffa den som ska utfärda kortet och ge alla papper till honom/henne, det tar en stund med allt pappersarbete. Sedan blir man testad på vägmärken, det var kanske 30 märken som man skulle förklara vad de betydde. Jag blev lite ställd ett par gånger eftersom jag hade svårt att komma på vad sjutton man säger på engelska, men rare Mr Honeycutt tyckte att jag förklarade så bra med teckenspråk så det var helt ok! 🙂
Klarar man detta får man göra teoriprov. Det gör man på en dator, man ska ha minst 20 rätt på 25 frågor för att klara sig (så fort man kommer upp i 20 rätt så stoppas provet så man behöver inte svara på alla frågor). Man får tre svarsalternativ till varje fråga, de flesta var jätteenkla men en del var lite knepigare (t.ex frågan jag fick om vad DMV ska göra om de ser någon langa sprit till en minderårig?). Man kan hoppa över en fråga om man vill och gå tillbaka till den senare om man behöver. Både Björn och jag kom upp i våra 20 poäng efter 22 frågor.
Sen är det dags för uppkörning, med sin egen bil. Då börjar man med att först göra en check så att alla lampor funkar, blinkers, stoppljus m.m. Sen kör man en runda, oftast brukar det ingå att man får backa nånstans och även göra en trepunktsvändning (jag behövde dock inte göra något av detta, Björn fick göra båda).
Klarar man även detta får man sitt körkort. Då är det dags att gå in igen och betala sina 8 dollar, ta kort (så glöm inte att fixa frissan på morgonen!) och – viktigast av allt – välja bakgrund till sitt körkort. Man kan välja mellan ett flygplan (denna bild finns även på alla registreringsskyltar i North Carolina eftersom bröderna Wright (som ni väl vet var de som uppfann flygplanet!) kom härifrån), en karta över USA, någon obeliskaktig figur som jag inte kommer ihåg vad det var och en fjärde bild som jag inte heller kommer ihåg. Minnet är inte vad det borde vara… Jag valde flygplanet i alla fall, eftersom jag tycker det var både finast och roligast med tanke på historien bakom, och det visade sig att Björn valde samma motiv!
Sedan får man ett temporärt körkort som man kan använda tills man får hem sitt riktiga i brevlådan. Det ”lustiga” är att man måste ha med sig försäkringspappren till sin bil för att få sitt körkort så att de kan se försäkringsnumret. Vi har än så länge bara hyrbil eftersom vår egna fortfarande inte kommit, och det tråkiga med det är att man då får en markering på körkortet som säger att man endast får köra hyrbilar! Märkligt. Det är dock bara att komma dit och visa försäkringspappren när de väl kommit så tar de bort markeringen, men det blir ju en extra administrationsrunda att gå igenom. Björn hade tur, nitiske Mr Williams glömde att lägga till markeringen, men Mr Honeycutt gjorde inga sådana misstag så jag måste dit och fixa det när bilen kommit.

Oj, det här blev ett långt inlägg. Grattis till er som orkade läsa igenom allt! Ett tillägg – här får man ju ta körkort redan vid 16 års ålder, vilket innebär att man kan göra teoriprovet när man är 15 år. Alltså kan Max göra sin teori om ett par månader och sen kan vi börja övningsköra! Hjälp! 🙂