Jaha ja. Igår upptäckte jag att jag hade fått ett utslag på ryggen, en stor röd ring. Ungefär där jag tagit en av de hittills nio fästingar som jag fått sen vi flyttade hit. Så ja, det var bara att åka till läkaren igen. Man kan inte säga annat än att jag offrar mig för mina bloggläsare, tänk vad mycket ni får veta angående amerikansk sjukvård tack vare mig… 🙄

Jag åkte till ett nytt ställe idag, Eagle heter det, där vi tänkt att vi ska lista oss fast det inte blivit av ännu. Eftersom det är söndag idag kunde jag inte åka till den klinik som huserar familjeläkare utan det fick bli till en after hours-klinik istället. Hade tänkt att passa på att lista oss när jag ändå var där men det gick inte utan jag får åka till familjestället under ”kontorstid” istället. Nåväl, de kunde ta hand om mig ändå, så jag fick börja med att fylla i den vanliga lappen med personuppgifter. Det som de vill veta är telefonnummer, mailadress och social security number samt motsvarande uppgifter för ens partner. Fylld av onda aningar lämnade jag även över mitt försäkringskort med uppgifter om vilket försäkringsbolag vi har. Det är ju nu det brukar börja krångla på allvar eftersom de aldrig brukar ha hört talas om vårt försäkringsbolag. Men denna gången gick det hur bra som helst, hon visste precis vilket bolag det var. Kors i taket! Det enda hon var osäker på var vilket belopp jag skulle betala själv för besöket, jag sa att det förmodligen skulle vara 20 dollar så det enades vi om.

Sedan kom en mycket trött, alternativt smått apatisk, sköterska och hämtade mig. Jag visste inte riktigt om jag skulle stötta henne för säkerhets skull så att hon inte skulle säcka ihop på väg till undersökningsrummet men hon fixade det utan hjälp. Lite underligt att man som patient känner sig betydligt friskare än den som ska ta hand om en… 😕 Väl där inne piggnade hon till och plockade fram termometern för att kolla om jag hade feber. Under tiden frågade hon ut mig om var jag kommer ifrån och jag försökte svara så gott jag kunde med termometern i munnen. Hon var väldigt fascinerad av att jag kom från Sverige och höll på att ramla omkull när jag sa att det fortfarande är snö kvar i vissa delar. Sen fick jag ytterligare ett formulär att fylla i, denna gången med vilka symptom jag hade.

Slutligen kom det en läkare, hon var betydligt piggare än sköterskan och det kändes ju betryggande. 🙂 Hon tittade länge och väl på mitt märke på ryggen och gick sen iväg en stund och hade överläggning med någon annan läkare. Till slut enades de om att det nog inte var någon större fara. De fästingsjukdomar som finns här i NC är Rocky mountain spotted fever och Lyme disease (det som Java hade fått om ni minns). Rocky mountain-varianten var inte så vanlig bland människor och, som namnet antyder, så ger den hög feber så det var troligtvis inte det jag hade. Lyme disease däremot ger den där runda röda ringen (som man ju får hemma när man får borrelia, och Lyme disease är en variant av borrelia) som jag fått så det troliga är att det är det jag har. Däremot tyckte hon inte att jag borde ha blivit smittad alls, eftersom man inte kan bli det om inte fästingen sitter fast i mer än 72 timmar. Jag har hört något liknande (fast 24 timmar) men faktum kvarstår ju att jag fått det här märket på ryggen i alla fall. Dessutom har jag varit tröttare än vanligt den senaste veckan, jag har visserligen kroniskt trötthetssyndrom sen ett par år tillbaka så det är ju normaltillståndet att jag är trött men den senaste veckan har varit riktigt jobbig. Jag fick ett recept på antibiotika för säkerhets skull, det verkade inte som hon trodde att det var absolut nödvändigt men hon tyckte att det var lika bra att mota Olle i grind så att säga (block Olle in the gate? ), och slå ut eventuella baciller innan det fått fäste. Så det blev en engångskur, en enda tablett, och så skulle jag ha koll på märket på ryggen. Blir det skrovligt, eller om jag fick hög feber, så skulle jag komma tillbaka och få en längre kur. Jag kände mig inte helt nöjd faktiskt, med tanke på det väldigt borrelia-lika märket jag fått så kändes det som att det var lika bra att slå till på en tio dagars-kur direkt. Men hon borde väl veta bäst antar jag… Med min vanliga tur lär jag väl ligga med feber senast torsdag, så då blir det väl ett nytt besök då!

På vägen hem åkte jag till Walgreens för att hämta upp medicinen. 12 dollar, som hittat! Han som expedierade var den mest robotlika människa jag träffat på i hela mitt liv. Han pratade med exakt samma tonfall hela tiden och sa bara det han blivit tillsagd att säga. Dessutom skulle han ha 15-20 minuter på sig att plocka fram medicinen, som bestod av två tabletter (alltså inte ens något flytande som han själv skulle blanda till). Dock klarade han det på 12 minuter blankt 🙂 Nu är det bara att vänta och se om det hjälper eller ej!