Skolresa till Washington: Arlington, Museum of National History, Holocaust Memorial och Capitol Hill

Dag 2 började med att vi skulle ta oss till Arlington-kyrkogården. Detta hade framförallt jag sett fram emot, man har ju sett de där tusentals gravstenarna så många gånger i filmer och på bilder, det kändes spännande att få se dem på riktigt. Vis av erfarenheten av trafiken föregående dag startade vi i god tid – enligt gps’en skulle det ta 17 minuter att köra dit så vi såg till att ha nästan en timme på oss vilket borde räcka om vi bara höll tungan rätt i mun och inte körde fel. Och det gjorde vi inte heller, men inte fasiken räckte det ändå. Det tog väl 1,5 timme ungefär att snigla sig fram, så vi lyckades komma för sent igen. 😕 Som tur är har Max en väldigt snäll lärare, Mr B, som han stannade kvar och väntade på oss så att vi kunde komma ikapp de andra.

Första anhalten var JFK’s grav. Han ligger begravd på en särskild liten plats, tillsammans med en av deras döttrar som var dödfödd och lille Patrick som dog bara två dagar gammal. Även Jackie är begravd på samma ställe, vilket jag inte visste faktiskt. Tydligen blev hon förlåten att hon gift om sig – och med en rik grek dessutom! – och fick en sådan hedersam begravningsplats! Vid deras gravstenar brinner den eviga lågan, ett önskemål från Jackie. Jag önskar att min mamma skulle kunna komma hit och se det!

Hans berömda citat finns inristad i stenmuren som löper runt om:

Sedan var det dags att titta på de ”vanliga” gravstenarna. I den äldre delen av kyrkogården ser det mer ut som det brukar på en kyrkogård, alla möjliga olika gravstenar huller om buller:

Detta ändrades senare, så att alla stenar skulle se exakt likadana ut. Tanken med det är att här är alla lika, det ska inte vara någon skillnad på en general och en vanlig menig. Det enda som skiljer är att man kan ha en symbol inristad för att visa vilken religion den döde tillhört. Det kan t.ex vara det kristna korset, den judiska davidsstjärnan eller den muslimska månskäran. Det var otroligt mäktigt att gå runt där och se alla tusentals gravar:

Här finns också den okände soldatens grav, och vid den graven har man en ceremoni när någon begravs. Det är begravningar i princip varje dag, så även när vi var där. Måste kännas otroligt jobbigt för familjen att vara med på ceremonin och så står det mängder av turister bakom ryggen och tar kort, vilket ju jag också gjorde mig skyldig till… 😳

Vid den okände soldatens grav vaktar soldater varje dag, året runt, en i taget. De står i en liten vaktkur, och med jämna mellanrum går de ut, tar 21 steg framåt, vänder sig om och står stilla i 21 sekunder, gör den där rörelsen där man tar ner geväret från ena axeln och lägger över det på den andra (vad det nu heter), och tar sen 21 steg tillbaka igen. Varje dag. Dygnet runt. Året om. De som gör detta är speciella soldater som är med i ett eget litet sällskap, som en ordern ungefär. När de går med får de svära en ed att de aldrig mer ska dricka alkohol eller svära. De är otroligt hängivna, Mr B berättade att när det var orkan i Washington (2009?) hade deras chef sagt till dem att de skulle ta ledigt under tiden som orkanen varade, men de tackade så mycket för erbjudandet men vägrade att lämna sin post… De går på exakt samma ställe varje gång så det har till och med blivit spår i stenen efter deras steg:

Efter Arlington var det dags för Museum of National History. Direkt vi kom in i entrén kände jag och Max igen oss, det var ju här som filmen En natt på muséet spelades in!

Det här är ett riktigt häftigt museum som starkt rekommenderas om ni kommer till Washington. Finns massor att titta på! Efter muséet var det dags att äta lunch. Jag och Max missuppfattade och trodde att vi skulle träffas kl 12.30 för att äta lunch gemensamt, men det visade sig att var och en skulle äta när de ville och att vi skulle vidare till nästa sak på listan, Holocaust Memorial (till minne av Förintelsen), kl 12.30. Det fick vi reda på en kvart innan, så det blev således lite panik. Var få tag på mat så snabbt som möjligt? Vi frågade en annan av Max lärare, och insåg snabbt att man inte frågar en utpräglad Södern-människa om man har bråttom. Läraren i fråga är jättesnäll på alla sätt och vis, men hon har inte bråttom direkt. ”Weeeell, I think you want to go to the restaurant doooownstaaaairs. They have greeeeeat sandwiches, you know the kind of double saaaaandwich with fillings in betweeeeen. You can choose haaaam and cheeeeeese and tuuuuurkey and…” ”Ok, thanks!” avbröt vi till slut och sprang innan hon hann dra efter andan och ta sats på nytt. Jisses. Vi hann slänga i oss en pizza-slice var i alla fall innan vi satte fart mot Holocaust Memorial. Innan dess var vi tvungna att ta svängen förbi bilen och mata parkeringsmätaren, det gick bara att lägga på för två timmar i taget så det var ett himla passande.

Inne på Holocaust Memorial fick man inte ta kort, så jag har inga bilder därifrån. Det var fint gjort, jobbigt att se och läsa allt naturligtvis men de hade gjort det på ett snyggt sätt. Man kunde följa historien från det att Hitler tog makten och fram till krigsslutet. De hemskaste bilderna och filmerna var dolda bakom skärmar som man fick böja sig över för att se vilket var jättebra, så kunde man välja om man ville se det eller ej.

Nästa anhalt denna händelserika dag var Capitol Hill. En snabb vända till bilen för en ny matning, och sen vidare. En annan av Max lärare, Ms Z, gick med oss för att visa vägen. En fördel med Washington är att de flesta museum ligger väldigt nära varandra så man kan faktiskt gå till det mesta, och de ligger centralt så man kan även gå till Capitol Hill och Washington-monumentet. Ms Z varnade oss innan att ”I’m short, but I’m fast. I walk like an European!” Hon når mig inte ens till axlarna så jag tänkte att det blir nog inga problem, men jösses, hon överdrev inte. Varken jag eller Max har nog någonsin gått så fort i hela vårt liv! 🙂 På nolltid var vi framme vid Capitol Hill:

Jättekul att få gå in och se denna berömda byggnad. Bland annat fick vi se originalmålningen av undertecknandet av självständighetsförklaringen!

I taket kan man se en målning av George Washington omgiven av kvinnor som representerar de då 13 staterna. De som vänder sig om är de stater som inte ville vara med i unionen:

Efter denna rundtur var vi helt slut. Meningen var att alla, efter middagen, skulle på en Night Tour och titta på monumenten över Andra världskriget, Korea- och Vietnamkrigen samt Lincoln Memorial. Men jag och Max kände att det fick räcka för idag, vi har ju tänkt åka hit hela familjen eftersom Björn och Tess aldrig vrit här så då kan vi ta det då istället. Så vi åkte till en restaurang och åt middag, Max åt en T-bone steak för första gången i sitt liv:

Efter detta ramlade vi i säng och somnade i princip omedelbart!

Hela familjen äntligen på plats!

Nu sitter jag och Björn på Starbucks med varsin dator och knarkar internet. Det är inte klokt vad beroende man blivit av att ständigt kunna koppla upp sig när man vill, nu har vi varken internet eller tv i huset och det känns! Först var det skönt, men sen kommer abstinensen krypande… Det är iofs fortfarande skönt att inte hänga framför tv’n hela kvällarna, men jag vill gärna kunna kolla tidningen online varje dag, hänga på forum, facebooka, blogga, läsa bloggar m.m, m.m…

Men en sak i sänder! I torsdags morse ringde klockan 04.00 för mig och Max hemma i snöiga och iskalla Landvetter. Jag hade knappt sovit nånting, jag var inte så väldigt nervös men jag har alltid svårt för att sova när jag ska upp jättetidigt. En snabb frukost och sen ner med det sista i resväskorna. Varannan minut sprang jag till fönstret och kollade om taxin hade kommit, jag var – på förekommen anledning – rätt nojig att den inte skulle komma i tid eller att nåt skulle krångla med den. 🙂 Prick kl 5.00 kom den i alla fall, och vi tvingade in katterna i burarna. De var inte alls med på noterna, särskilt inte Gandalf, de har ju märkt att allt varit upp och ner de senaste dagarna och anade säkert att det var något djävulskap på gång. Ingen frukost fick de heller så de var inte på sitt bästa humör.

Taxiresan gick bra, tro’t eller ej, och vi kom in på Landvetter en dryg timma innan planet skulle gå. Man kan inte checka in online när man har djur med sig, så det fick vi ta hjälp med av flygplatspersonalen. Vi kunde få våra boardingkort för den första flygningen till München, men de lyckades inte få fram boardingkorten för nästa flyg, till Charlotte. Förmodligen också beroende på att vi hade katterna med oss, de vill göra en extra koll på varje flygplats så att burarna är med ordentligt och på rätt plan, och det är ju bra. Däremot tog det en himla tid att checka in så kom i god tid om ni reser med djur nångång! Dessutom, eftersom vi skulle flyga på morgonen (vilket ju är den mest hektiska tiden) och det är mitt i vintern och mängder med skidåkare på väg ner genom  Europa med sina skidor, så var det lång kö även vid icheckningen av udda bagage (där man lämnar de burar som ska åka med i lastutrymmet istället för inne i kabinen). Till slut hade vi lämnat bagage plus burar i alla fall, och 20 minuter innan planet skulle lyfta gick vi ombord.

I München var det en rigorös säkerhetskontroll. Jag vet inte om de fått något hot av något slag, men de kollade samtliga passagerare med metalldetektor och senare på planet meddelade flygvärdinnan i högtalarna att passagerarna inte fick samlas i grupper och stå och prata ombord på planet. Lite orolig blev man ju men med tanke på allt strul vi haft de senaste dagarna så orkade jag faktiskt inte bry mig särskilt mycket. I säkerhetskontrollen väckte Javas Qula lite kalabalik. Den ser ut ungefär såhär, man lägger godis eller mat i den och när hunden puttar på den så ramlar det ut lite i sänder:

333117.jpg

Antagligen trodde de att det var en bomb eller något, för jag var tvungen att öppna väskan den låg i och ta upp den och så körde de den ett par gånger ensam genom röntgenapparaten innan de var nöjda. 🙂 Tyvärr insåg vi när vi väl satt på planet att i all uppståndelse glömde vi kvar min iPad i säkerhetskontrollen. 😦 Max var dock jätteduktig och gick iväg och pratade med flygvärdinnan och hon la ner hela sin själ i att få tag på personalen i säkerhetskontrollen. Vi var sena ombord även denna gången på grund av all extra kontroll av katterna så hon var tvungen att ringa efter att vi väl lyft. Efter nån timme kom hon i alla fall och meddelade att de hittat paddan och att de hade tagit hand om den. Skönt! Nu blir det väl säkert en hel del trassel innan vi får den skickad till oss från Tyskland men det är i alla fall ingen som stulit den.

Efter nästan 10 timmar landade vi i Charlotte. Nu gällde det, skulle vi komma igenom trots felstavat namn i visumen, trots att vi inte hade L1-visum, trots katterna och deras europeiska chip? Inga problem, Björn var ju inte med! 😉 I immigrations frågade han vad vi skulle göra i USA, jag sa att vi skulle bo här och han kollade passen och konstaterade att vi hade L2-visum. Jag stod beredd med hela bibban med papper som skulle bevisa att jag var gift med Björn som hade L1-visumet, att Max var vår son, att Björn var anställd på Volvo, advokatens brev att allt var ok, ambassadens brev att allt var ok, kort sagt allt utom våra skonummer och favoritfärger hade jag på papper. Han tittade inte på det ens, utan jobbade på med stämpeln i våra pass en stund och sedan önskade han oss välkomna till USA. Snacka om snopet! Men jätteskönt förstås, men jag var verkligen beredd på att kämpa lite och kände mig nästan lite lurad. 🙂

Nästa anhalt var bagagebandet. Bredvid själva bandet stod våra katter i sina burar, alldeles ensamma. Jag trodde att någon vakt skulle vara där och kolla att det verkligen var våra katter, men icke. Nisse var ganska cool, han lät mig klia honom lite genom gallret och tittade sig omkring. Gandalf var mer stressad, delvis beroende på knarkhunden som stod alldeles bredvid hans bur och nosade på alla resväskor… Vi fick tag i varsin vagn som vi lassade på väskor och burar på och begav oss bort till tullen. Väl där var jag återigen laddad till tusen med alla mina papper, och återigen gick allt löjligt lätt. Han kollade noga i passen på stämpeln med rabiessprutan och på veterinärintygen, och sen var allt klart. Ingen kontroll av chipmärkningen eller nånting. Så på mindre än en timme hade vi kommit igenom immigrations, hämtat bagaget och kommit genom tullen. Hur smidigt som helst! Ska aldrig mer resa ihop med Björn tror jag, han har en förmåga att dra till sig trubbel! 😉

När vi kom ut från flygplatsen slog värmen emot oss, 20 grader varmt och soligt. Jag kan vänja mig vid det här! Max och katterna var rätt nöjda de också, äntligen fast mark under fötterna!

 

Björn stod och väntade på oss, underbart att äntligen ses igen! Tess däremot var hemma i huset med hundarna. Nu väntade en två timmar lång bilresa hem till Greensboro, eller rättare sagt Summerfield som det heter där vi bor. Vilken känsla det var att äntligen vara framme, hela familjen samlad! Tess var rätt trött och uttråkad efter att ha varit ensam hemma med hundarna i nästan 7 timmar, jätteduktig hade hon varit. Hundarna var helt överlyckliga när jag kom förstås, Java skakade i hela kroppen och Morris bara tjöt. Nu ska vi ta det så lugnt det bara går i några dagar så att allihop kommer in i någon sorts vardagslunk efter alla strapatser!