Nu har både jag och Björn stiftat lite närmare bekantskap med trafikpolisen! 🙂 Dock kan jag redan nu lugna känsliga läsare med att det gick bra i båda fallen.

Först ut var Björn. För några veckor sen skulle vi köpa nya soffor till vardagsrummet på IKEA. Dessutom skulle Tess få en ny säng + nattduksbord + skrivbord. Vi hade redan varit på IKEA i Charlotte och rekat så vi visste vad vi ville ha, och en fredagsnatt när Björn inte kunde sova satt han och surfade på youtube-filmer på hur man får in en Ektorp 3-sitssoffa och en Malm säng i en v70. Jag vet, det är svårt att avgöra vilket som är sjukast – att det faktiskt finns folk som filmat hur de gjort för att få plats med allt och lagt ut på nätet eller att Björn överhuvudtaget kom på tanken att söka på det… 🙄 Nåväl, han hittade filmerna och studerade hur han skulle göra, så på lördag morgon åkte han iväg. Nu går det inte att få in två soffor (som vi skulle ha) + säng + allt annat hur man än försöker, och enveten som Björn är så åkte han alltså två gånger t.o.r för att få med sig allt = 70 mil allt som allt…

På vägen hem den sista gången var klockan närmare tio på kvällen och han började känna att han verkligen ville hem, snabbt. Så när det låg en långsam bil framför honom tryckte han på gasen och körde om, vilket genast straffade sig. En polisbil låg och lurade i ett dike och satte genast efter honom. De klockade honom på 54 m.p.h på en 35-väg (35 m.p.h är runt 55 km/tim och 54 m.p.h är runt 85 km/tim). Inte så bra! Dessutom lyssnade han på Springsteen på bilstereon, och när han blev stoppad spelades typiskt nog State Trooper… Detta skrattade bara polisen åt, så lite humor hade han! 🙂 Däremot skrattade han inte åt fortkörningen. Som tur är hade Björn läst Annikas kommentar här på bloggen för ett tag sen, där hon skrev att bästa strategin när man pratar med myndighetspersoner här är att lägga sig helt platt och erkänna att man gjort totalt fel och att man aldrig, aldrig ska göra om det igen. Så den taktiken körde han! Sedan frågade polisen efter körkortet. Björn hade då gjort sin uppkörning och hunnit få sitt temporära körkort, men tänkte att det nog skulle vara en fördel att visa sitt svenska körkort istället. Därför sa han inget om det temporära utan drog en vals att han var i USA i två månader för att jobba och visade sitt svenska körkort. ”Ok, I’ll check this up on the computer” sa polisen och gick iväg till bilen. Det hade inte Björn räknat med! Tusen tankar gick genom huvudet om hur han skulle förklara att han ”glömt” att han hade ett amerikanskt körkort, innan polisen kom tillbaka och lämnade körkortet och sa att det såg ok ut. Lättnad!  Sedan sa polisen att han skulle se genom fingrarna denna gången, men att Björn skulle vara väldigt glad för det för nästa gång skulle han minsann åka dit om han nånsin körde för fort igen. Puh!

Förra veckan var det min tur. När jag och Max var på väg ner mot downtown den där dan när han hade påsklov som jag berättade om tidigare, så såg vi plötsligt längre fram att det stod inte mindre än sex polisbilar på vägen med blinkande ljus. Tre på var sida om vägen, plus flera vanliga bilar som stod still mitt på vägen. Hjälp tänkte vi, nu har det hänt en stor olycka. Men det visade sig att det var en vanlig poliskontroll, mitt på en 70-väg! Känns som om det var som gjort för att skapa seriekrockar, men tydligen är det så man gör här. I Sverige brukar de ju vinka in bilarna in på något rastställe eller liknande, men här stannar man mitt på vägen. Märkligt.

När vi kom fram blev vi stoppade av en polis i 25-årsåldern som utstrålade att han hade Ett Mycket Viktigt Uppdrag. Inte ett leende, inte en kommentar som inte var absolut nödvändig. Jag kom omedelbart att tänka på vakterna på vogonskeppet i Liftarens guide till galaxen – ni som läst den vet vad jag menar! – och hade stora problem att hålla mig för skratt. Följande dialog utspelar sig:

Polisen (bistert): Kan jag få se körkortet, tack.
Jag (glatt): Absolut, varsågod! Jag har bara det här temporära körkortet än så länge, vi har precis flyttat hit från Sverige så jag har inte hunnit få det riktiga än.
Polisen (bistert): Hmpf. (jag trodde att det bara var i böcker som folk faktiskt sa hmpf, men det visade sig att de finns i verkligheten)
Jag (klämkäckt): Vi trodde att det hänt en olycka när vi såg alla polisbilar och blinkande ljus!
Polisen (bistert): Nej, ingen olycka.
Jag (klämkäckt): Det var ju skönt.
Polisen (bistert): Hmpf.
Polisen (bistert): Är det här en hyrbil? För du får bara köra hyrbilar står det på körkortet.
Jag (lätt stammande): J..ja, absolut, det här är en hyrbil. Vi har inte fått vår egna än (vilket var helt sant men vid det här laget började jag känna mig som en efterlyst massmördare eller nåt, klart misstänkt i alla fall och med minst ett dödsstraff vilande över mig så jag började bli lite nervös).
Polisen (bistert): Ok. Du kan köra nu.
Jag (tacksamt): Tack… tack!

Precis när han lämnade över körkortet igen var det en bil bakom som plötsligt vände och körde iväg, vilket naturligtvis  gjorde hans dag. Allt han ville var att få iväg oss så att han kunde peka och visa vart hans poliskompis skulle åka nånstans för att följa efter den Misstänkta Brottslingen, så han struntade ju naturligtvis fullständigt i både mig, mitt körkort, min bil och det faktum att jag precis flyttat hit från Sverige (vilket brukar vara något som triggar alla amerikaner att ställa tusen frågor om hur jag trivs och hur det är i Sverige och om jag gillar att det är så varmt här eller om jag saknar den förmodade kylan i Sverige). Så jag kunde antagligen svarat vad som helst utan att han ens reagerat, men denna gången var ju faktiskt allt i sin ordning! 🙂

Annars berättade en i SWEA om hur hon en gång blivit stoppad för fortkörning. Hon hade kört för fort när hon körde förbi en skola, och det är ungefär det värsta man kan göra här (förutom att köra om en skolbuss som har stoppskylten utfälld). Varken tårar eller böner hjälpte, utan hon fick en lapp med ett datum för när hon skulle inställa sig i trafikdomstolen. Här får man inte böteslappen direkt nämligen, utan beloppet ska fastställas av en domstol. Dagen efter hade hon 9 (!) brev i brevlådan från olika advokater som var villiga att företräda henne i domstolen… Efter samråd med Volvo valde hon en av dem som Volvo kände till sedan tidigare. För att göra en lång historia kort fick hon ett förslag från domstolen om att ta en online-kurs i trafikvett. Det skulle ta 4 timmar men tog i själva verket 6 timmar (bl.a beroende på att hon fick slå en del i lexikon för att förstå alla termer). Kursen kostade 28 dollar. Sedan fick hon betala domstolskostnaderna (hon slapp åka dit själv åtminstone, det räckte att advokaten var där) vilket var runt 120 dollar + advokatkostnaderna vilket var runt 130 dollar (jag är osäker på siffrorna men det var nåt i den stilen). Nästan 2000 kronor allt som allt! Och då hade hon tur som slapp undan böter eftersom hon tog online-kursen. Efter att ha hört det har jag blivit extremt noga med att hålla mig till hastighetsbegränsningarna, även om det är svårt ibland…