Mera gnäll

Igår var det dags för omgipsning igen, och jag var rätt nervös faktiskt för hur det skulle bli denna gången. När vi hade fått av gipset och hon mätte hur böjt fingret var visade det sig att det inte rätat ut sig en enda millimeter, det var fortfarande 45 grader böjt i ”vila” och när hon tryckte lite på det blev det 40 grader men då gjorde det lika ont som förra gången igen. 😦 Det var då själva sjutton också, det gick ju så bra i början men nu är det alldeles stopp. Förmodligen är det ledkapseln som gör ont, trodde hon, det händer tydligen ibland att det blir så. På med nytt gips med fingret i 40 grader, det var inte mysigt alls att försöka räta ut fingret de där 5 ynka graderna medan gipset torkade men det gick till slut. Det blev att ta fler värktabletter när jag kom hem! Fick även med mig en skena,  skulle det vara så att fingret skulle fortsätta att värka lika mycket som förra gången så skulle jag ta av gipset själv och tejpa fast skenan istället.

Nästa besök blir på tisdag, under tiden skulle hon maila ortopeden och rådgöra med honom hur vi ska göra. Operation eller inte, det är frågan. Jag har ju gått och tänkt att det är lika bra att operera för att skynda på det hela så att fingret blir bra igen, men nu berättade hon att fingret måste i vilket fall rätas ut så mycket som det bara går innan operationen. Jag trodde att man rätade ut det under operationen, men tydligen inte och då känns det ju bättre om man kan slippa operera. Just nu känner jag inte av fingret alls i alla fall, och det är väldigt skönt.

Uppföljning

Nu har det varit tyst här några dagar igen, beklagar det men det finns en anledning som jag inte riktigt vill gå in på. Ska se om jag kan lyckas uppdatera lite mer idag i alla fall.

Alldeles nyss ringde de ifrån FastMed, kliniken jag var på i lördags när fingret hoppade ur led. De undrade hur jag mådde och så där, och det var ju gulligt tyckte jag. Här bryr man sig om sina patienter! Så jag förklarade att mitt finger var tämligen gult och blått just nu (representerar verkligen vem jag är och var jag kommer ifrån, så att säga) men att det inte gör ont alls längre om jag inte av misstag råkar böja på det eller komma när det. När hon sedan svarade förstod jag att hon inte brydde sig ett skit om hur jag mådde egentligen, det stod i hennes arbetsbeskrivning att hon skulle ringa och då gjorde hon det, helt enkelt. ”Ok-jag-är-glad-att-du-mår-bättre-hoppas-du-väljer-FastMed-nästa-gång-också-hejdå” kom det i en enda lång harang och jag kände mig näst intill lite dum för att jag överhuvudtaget svarat något annat än ”I’m fine, thank you”. I Sverige när de ringer uppföljningssamtal så brukar det ju ändå vara en sköterska eller läkare som ringer och faktiskt verkligen undrar hur man mår, men så icke här. Man lär sig! 🙂

Münchentrubbel

Farsen fortsätter, börjar bli rena följetongen det här… När Björn, Tess och hundarna skulle checka in på planet till Charlotte imorse var helt plötsligt inte Javas bur med på bokningen längre. Den var det både i förrgår och igår kl 14 när Landvetterpersonalen kollade sista gången, men nu hade den fallit bort. Så då blev det helt plötsligt panik igen, Björn hade tydligen pratat med 7-8 personer som allihop sprang runt och frågade alla andra och ingen visste nånting. Till slut hade de kommit fram till att den nog skulle få plats, så de frågade hur mycket den vägde. 52 kilo inklusive både hund och bur svarade Björn, då visade det sig att det fanns en viktgräns på 50 kg. Som tur var så var det ingen rigid människa som han pratade med då, utan de kom raskt fram till att den vägde exakt 50 kg. Puh!

Så nu är alla ombord på planet, äntligen. Hundarna hade tydligen gått in i burarna alldeles frivilligt utan att verka rädda alls, så det var skönt att höra. Nästa orosmoment är immigrations i USA. Har vi otur igen så tycker de att hundarna ska sitta i karantän eftersom de varit i Tyskland över natten. Björn är ju duktig på att snacka så förhoppningsvis löser han det, men jag kommer att vara riktigt nervös ikväll innan han ringer och meddelar hur det gått. 120 dagar i karantän är inte riktigt vad vi vill ha nu, varken för de stackars hundarnas skull eller för plånboken (karantän är vansinnigt dyrt). Håll tummarna igen, är ni snälla!

Java kommer med!

Det har löst sig! Efter en mer eller mindre sömnlös natt och väldigt orolig dag så har vi lyckats få en ny bokning så att även Java-tösen får följa med. Lättnad! Lite meckigt blir det, men huvudsaken är att vi kommer iväg. Björn, Tess och hundarna kommer att åka på lördag, de flyger först till Frankfurt och sedan till München där de får sova över en natt på ett hotell som ligger vid flygplatsen och som tar emot hundar. Sedan flyger de till Charlotte på söndag, och möts upp där av en taxichaufför som vi redan bokat sen tidigare. Jag och Max kommer att flyga med katterna på måndag morgon. Vi kommer att flyga enligt den ursprungliga planen; Landvetter-München-Charlotte. I Charlotte kommer Björn att möta oss och köra hem oss till Greensboro medan Tess är kvar i huset med hundarna. Lite meckigt och lite synd att inte kunna anträda amerikansk mark samtidigt hela familjen, men just nu är jag bara så oändligt tacksam att vi kommer iväg överhuvudtaget att det inte gör nånting alls!