olikheter

Snökaos!

av utvandrare

Allvarligt talat, vi trodde att vi flyttat några hundra mil för att slippa det här… Men nu har det tydligen gått upp för vädergudarna vart familjen Villing huserar (eller också är det Jenny som är effektivare än jag kunde ana 😈 ) för nu är det fullt snökaos här. När jag skrev förra inlägget var klockan runt 4, vid halv 6-tiden gick jag ut och lekte med hundarna på gräsmattan. Då snöade det fortfarande men det hade avtagit rejält, och det låg ett tunt lager på marken. Kvart i 8 kom jag och Björn på att vi ville åka iväg och titta på grillar 🙄 , så vi stack iväg med bilen. Det visade sig att det hade tagit i ganska rejält med snöandet igen, och nu mer eller mindre vräkte det ner. Vinterdäck existerar ju inte här, så vi insåg ganska omgående att det inte var någon bra idé alls att vara ute på vägarna:

Vi strök alltså idén att kolla på grillar, men däremot var det tämligen tomt i tanken så vi var tvungna att tanka för att kunna ta oss hem. Mot närmsta bensinstation, med andra ord. Det fanns en ganska nära, skönt eftersom det inte var många droppar kvar i tanken nu. Det såg ganska mörkt ut när vi körde in där, men det var ju automatiska pumpar så det borde ju inte vara något problem trodde vi. Tji fick vi. På dörren hängde en skylt att de stängt tidigare pga vädret, och pumparna funkade inte! Ok att det snöade, men att stänga en bensinstation bara för det? Märkligt. Nu började det bli kris, enligt mätaren skulle bensinen räcka i 15 miles till. Enligt gps’en var det drygt 3 miles till nästa bensinstation, bara att hoppas att den var öppen… Jag vet inte hur den där mätaren räknade, men antalet miles kvar till tom tank minskade betydligt snabbare än antalet miles vi körde. På vägen körde vi förbi 5 (!) bilar som låg i diket. När vi äntligen kom fram till bensinstationen (som var öppen, tack och lov) såg mätaren ut såhär, notera antalet miles till tom tank:

Snacka om att leva på marginalerna! Vi tankade och lyckades ta oss hem utan missöden i alla fall, men det var inte kul att köra på oplogade vägar med sommardäck. Vi fick verkligen en känsla av déjà vu från färden med taxin när Björn och Tess skulle till flygplatsen… 🙂

På vägen hem ringde en glädjestrålande Tess. En automatisk telefontjänst hade precis ringt hem och meddelat att skolorna i Guilford County (som vi tillhör) stänger imorgon pga. snön! Max skola hade stängt i vilket fall som helst eftersom det är President’s day imorgon, men Tess skola skulle egentligen vara igång som vanligt vilket hon ju inte var så glad över. Men nu blir även hon ledig! Vi hade skojat om det tidigare på kvällen eftersom vi hört sen tidigare att skolorna är rätt snabba med att stänga även om det inte kommit några mängder med snö, men vi trodde aldrig att det skulle räcka med de 3-4 centimeter som lagt sig hittills. Undrar hur de hade reagerat om de hade sett snödjupet vi hade hemma i Sverige förra året, utan att en enda skola stängde för den sakens skull… 🙂

Brödbak

av utvandrare

Nu har den äntligen kommit, min hett efterlängtade och högt älskade mixer från KitchenAid! 🙂 Jag bara älskar färgen:

Min förra matberedare var en av de första sakerna jag köpte när jag flyttade hemifrån 1989, så jag tyckte att den gjort sitt nu. Visserligen funkar den hur bra som helst fortfarande och kommer att leva ett behagligt pensionärsliv hos ett av Björns syskonbarn, men jag kände att jag behövde gå vidare. Fråga mig inte varför, jag är inte den som bakar särskilt ofta direkt, men just en sån här har jag önskat mig jättelänge. Så nu gäller det ju att visa att den kommer till användning också, så att Björn slipper dra sitt favoritcitat från Emil i Lönnebergas pappa: ”du är minsann inte rädd för utgifter du”…

Så igår bakade jag bröd, enligt recept som följde med från KitchenAid. Det är nog faktiskt något jag kommer att göra väldigt frekvent hädanefter, brödet här är verkligen inte särskilt gott. Oftast är det vanligt vitt som bara innehåller luft och som inte mättar det minsta. Eller också typ bagels, som jag aldrig riktigt förstått mig på. En stenhård betongklump som knappt smakar nånting. 🙄 Jag hittade ett recept som verkade bra, det var visserligen vetemjöl men åtminstone fullkorn. Brown sugar skulle det vara i också, men inte särskilt mycket. Efter en hel del letande hittade jag fullkornsmjölet allra längst ner i hyllan i affären:

Resultatet blev en succé, måste jag säga. Tyvärr glömde jag ta kort på brödet (det är redan slut…) men limporna såg mer eller mindre perfekta ut och smakade hur gott som helst. Nu håller jag på att baka igen, men denna gången på ett lite annat sätt…

När vi var på IKEA hittade jag brödmix där, på riktigt grovt mjöl så det var jag tvungen att köpa. Mjölet ligger i en tetrapack:

Man häller i varmt vatten, skakar nån minut, och sen häller man ner degen i en form och så får den jäsa en stund.

Sedan in i ugnen en timme och så är det klart. Känns det amerikanskt eller känns det amerikanskt? 😀 Jag behövde inte ens tvätta händerna efteråt, absolut minimalt med både kladd och arbetsinsats. Hoppas det blir gott också bara, jag får återkomma med rapport för det står fortfarande i ugnen.

Helvetesmaskin

av utvandrare

Igår dammsög jag för första gången, och det var en upplevelse! Hemma har vi haft centraldammsugare, vilket är helt suveränt. Bara en slang att stoppa in i väggen och väldigt tyst eftersom själva dammsugaren står ute i garaget. I det här huset är det inte riktigt så. Det är verkligen fascinerande hur långt de ligger efter oss med vissa saker i det här landet. Vi har ju hyrmöbler än så länge, och denna smidiga sak är det meningen att vi ska dammsuga med:

Jag vet inte om det framgår riktigt på bilden hur otroligt klumpig den är. Man känner sig tillbakaflyttad till 50-talet, visst hade vi såna här dammsugare i Sverige då? Helst ska man vara två stycken som manövrerar den; en som baxar den fram och tillbaka och en som drar den i sidled, ensam är det ett svettigt jobb att klara det. Dessutom låter den värre än nåt annat jag hört, man får skrika allt man orkar för att göra sig hörd så länge den är på. Hundarna var helt fascinerade, de följde mig hack i häl hela tiden, fast på behörigt avstånd ifall den skulle få för sig att gå till anfall. Jag hoppas vid gud att det finns smidigare maskiner att köpa, annars får jag väl se det som att jag åtminstone slipper köpa gymkort eftersom jag kommer att få grymma överarmar av att släpa runt på den… 🙂

Igår installerades även vårt bredband, så nu har vi både internet, hemtelefon och tv-kanaler! Två stycken killar kom och jobbade hårt i över en timme, det vete sjutton vad de gjorde riktigt men det inkluderade borrande av hål i vardagsrumsgolvet och krypande under huset. Såg riktigt jobbigt ut tyckte jag som under tiden försökte se ut som om jag inte alls var någon Desperate Housewife  utan en hårt arbetande doktorand där jag satt vid köksbordet och läste en bok (faktum är att det faktiskt var en kursbok, Austin’s How to do things with words för den som är intresserad, borde läst den för en vecka sen egentligen men jag har halkat efter…) Vet inte vad de som äger huset säger om hålet i golvet, men förhoppningsvis är det ok…

Idag kom även flygfrakten, och därmed en tv som vi köpte av en familj som flyttade hem till Sverige från Greensboro i höstas. Ikväll ska vi plugga in den och se om den funkar, den har ju åkt över Atlanten två gånger vid det här laget så helt säker kan man inte vara! 🙂 I övrigt var flygfrakten en besvikelse. Vi var rätt stressade och allmänt vimsiga när allting packades, så det var inte riktigt de grejer vi verkligen behövde som blev nerpackade i flygfraktslådorna. Alla bestick kom med i alla fall, vilket är jätteskönt så att vi slipper att diska precis varenda gång vi ätit. För övrigt var det bara ett par bunkar, en visp, vitlökspress och ett par slevar som kom med av köksutrustningen. Inga tallrikar, inga muggar eller glas, inte heller mina älskade Globalknivar. Skit. Däremot det mesta av våra kläder och alla våra fotoalbum (som vi blivit rekommenderade att skicka med flygfrakt eftersom det händer att de ”tappar” en container ner i havet och då vill man ju inte bli av med såna saker). Dessutom fanns där Tess samtliga pennor, ett gammalt gosedjur som jag hade när jag var liten (Nicholas, en apa) och några tidningar. Verkligen nödvändiga saker att få hit fort! 🙂 Vi får hoppas att resten av grejerna kommer snart, men senaste nytt är att en av besättningsmännen på det fartyg som just vår container är på blivit sjuk. Räddningspatrull skickades ut så nu är han tydligen på sjukhus, men det försenade frakten med en vecka. Vi är inte förvånade alls, skulle snarare vara konstigt om det inte hade hänt något…

Att tala med brytning

av utvandrare

När vi var på vår pre-visit var det en sak fick oss att fundera en hel del. Fyra eller fem personer, helt oberoende av varandra, reagerade på vår svenska accent och tyckte att den var helt underbar. Bl.a vår mäklare, en kvinna som stod framför oss i rulltrappan på Macy’s (!) och en lärare på Max skola. Alla rådde oss att absolut inte jobba bort den utan se till att ha den kvar eftersom den lät så häftig och gjorde oss unika. Vi blev väldigt förvånade, faktiskt. Här hade vi pratat med Max och Tess om vilken tur de har som får bo i ett engelskspråkigt land när de är så unga att de förmodligen kommer att kunna prata helt utan brytning inom något år eller två, och så får vi höra att de istället ska göra vad de kan för att behålla sin accent!

Kan inte låta bli att jämföra hur vi ser på saken här i Sverige. Om jag nu får dra alla över en kam och generalisera rejält så ser vi ju oftast ner på någon som pratar med brytning om personen ifråga bott mer än ett år eller så i Sverige. Har de bott här i många år och fortfarande bryter rejält tycker vi mer eller mindre att de är mindre intelligenta, lata och vägrar att ”anpassa sig” till sitt nya land. Tänk om vi kunde se det som de amerikaner vi pratade med – de tyckte att det var fantastiskt att vi överhuvudtaget hade så stort ordförråd, att grammatiken och uttalet kanske inte var 100% rätt alla gånger märkte de knappt. Om de alls reagerade så var det med att vara imponerade – vi visade ju att vi kunde mer än ett språk vilket ju de flesta infödda amerikaner inte kan. Nu är ju USA – och har varit i alla tider – en smältdegel av olika kulturer, språk och nationaliteter och har naturligtvis färgats av det. Det är inget ovanligt att stöta på ”invandrare” och de flesta känner väl någon som kommer från ett annat land. Istället för att skrämmas av det är det något naturligt. Jag förstår ju att det säkert skiljer sig åt i olika delar av landet, men vår erfarenhet i Greensboro har varit väldigt positiv. Det är bara att hoppas att vi i Sverige kan få lite mer av det tankesättet också!