The race is on!

Imorgon, äntligen, drar det igång på allvar. President(kandidats)valet alltså, förstås! Vårt andra presidentval sen vi flyttade till USA, nu känns det plötsligt som om vi bott här hur länge som helst! 🙂

Denna gången känns det nog ännu mer spännande än förra gången, kanske för att vi varit på plats hela sommaren och hösten och verkligen varit med sen allra första början (förra gången flyttade vi ju hit i januari så vi gick miste om starten av kampanjerna), men också förstås på grund av kandidaterna. Ingen, vare sig i USA eller Sverige, har väl missat Trumps härjningar.Från början skrattade jag bara åt honom och hade väldigt svårt att ta honom på ens det minsta allvar, men tyvärr har han ju haft otroliga framgångar hittills. Hur en kandidat kan få tillåtas att dominera debatten så fullständigt är för mig en gåta, och dessutom utan att någon gång ställas rejält mot väggen och krävas på ett svar på hur han rent praktiskt ska genomföra allt han vill genomföra.

Demokraterna har ju tyvärr helt hamnat i skuggan, det pratas ju knappt om dem överhuvudtaget trots att favoriten där har chans att bli historisk som den första kvinnliga presidenten någonsin. Ska bli riktigt spännande att se hur det går, från att ha varit helt självklar som demokraternas kandidat är det ju inte lika bergsäkert att hon blir vald längre. Bernie Sanders har verkligen seglat upp som en seriös motståndare, nånting som väl ingen trodde på i början. Möjligtvis med undantag för Max, han sa jättetidigt att Bernie var någon att ta på allvar och han fick verkligen rätt. Jag känner mig jättekluven. Från början var jag helt inne på Hillary, klart man vill att det äntligen blir en kvinnlig president! Men efter hennes CNN-intervju i höstas har jag bara blivit mer och mer tveksam. Hon känns inte pålitlig tyvärr, hon verkar ha väldigt svårt att stå för vad hon gjort och erkänna eventuella fel. Jag bryr mig inte så mycket om hennes e-mail och tror inte att hon gjort något som inte många andra gjort före henne, men att hon inte kan står för att det inte var så bra gjort är bekymmersamt.

Det roliga med Bernie Sanders är att han är väldigt mycket mer populär bland de yngre (<45 år) väljarna än vad Hillary är. Han är ju ingen ungdom precis och borde upplevas som mossig men istället är det precis tvärt om. Feel the Bern, som supportrarna säger! 🙂 Jag börjar luta mer och mer åt honom faktiskt, även om jag är rädd att han kan ha svårare att vinna själva presidentvalet sen eftersom jag är rädd att han upplevs som alldeles för långt åt vänster av många amerikaner. Men han är riktigt bra och världen skulle nog se betydligt bättre ut om han skulle få ta över Vita Huset nästa år.

På den republikanska sidan hoppas jag på Trump som presidentkandidat. Jag är helt övertygad, faktiskt, om att han inte skulle bli vald till president, så blir han republikanernas representant har vi istället en demokrat som president i fyra år till. Kanske riskfyllt att hoppas på en sån sak men jag har mycket, mycket svårt att tro att han skulle kunna få en majoritet av rösterna i ett presidentval.

Imorgon drar det alltså igång, med Iowas caucuses. Min helt personliga och tämligen icke-professionella gissning är att Hillary vinner för Demokraterna och Trump för Republikanerna. Ska bli väldigt intressant att se vad som händer med Trump framöver om det blir så. Min nästa gissning är i så fall att det blir väldigt mycket antingen-eller. Antingen känner övriga delstater att han därmed verkligen är en seriös kandidat och dras med i den märkliga våg som han ridit på hittills och så stiger opinionssiffrorna ännu mer. Eller också får de skrämselhicka och tänker att herregud, det var roligt ett tag men nu får vi bli lite seriösa och så störtdyker opinionssiffrorna istället. Vi får se, helt enkelt. Spännande blir det i vilket fall!

Jonas ryter till (eller i alla fall höjer rösten lite)

Fram till runt jul ungefär så hade vi en otroligt mild vinter. I två veckor hade vi temperaturer på 20-25 plusgrader och det var helt ljuvligt. Istället för att förfrysa fingrarna medan man försöker slänga upp julbelysningen så snabbt det bara går så stod jag i t-shirt och njöt i solen medan jag i lugn och ro monterade renar och lindade ljusslingor runt trädet. Underbart! Och eftersom det höll i sig så länge så började vi så smått hoppas på att vintern kanske inte skulle bli så farlig i år, kanske att vi skulle klara oss från snö och bara få några få minusgrader några dagar?

Icke då. Efter nyår smällde det till och blev kallt, och förra fredagen kom stormen Jonas och kastade sig över USAs östkust med full kraft. Ni har säkert läst om det även i svenska tidningar – det är den värsta snöstorm som drabbat USA på 94 år.

I flera delstater, North Carolina bland annat, rådde undantagstillstånd. Nu imponerar just detta inte så mycket längre, efter fyra år här har vi lärt oss att det inte krävs sådär vansinnigt mycket för att undantagstillstånd ska utlysas. Men denna gången låg det faktiskt lite bakom. Ok, i Sverige skulle det väder som åtminstone rådde här i Summerfield/Greensboro knappast fått någon att höja på ögonbrynen, men saker och ting är ju lite annorlunda här. Det började snöa tidigt på fredag morgon, runt 3-4 på natten nångång. Sen höll det på hela fredagen, och på lördag förmiddag när jag var ute med hundarna var snötäcket 8-10 centimeter tjockt.

IMG_8947

IMG_8950

IMG_8963

Fortfarande inte så imponerande med svenska mått mätt men här innebär såna snömängder att hela samhället har stannat av. Som jag skrivit om förut – här existerar inte vinterdäck, det finns några plogbilar men inte särskilt många och salt finns inte så gott om heller så det är bara de största vägarna som blir plogade och ett ytterst fåtal som eventuellt får lite salt. För övrigt får snön ligga där den faller och sen får man helt enkelt vänta på att det ska börja töa. Tess sammanfattade det hela väldigt bra: ”i Sverige är det mysigt med snö för där fortsätter världen att fungera även om det har snöat, men här stannar hela världen av och man blir helt isolerad!”.

På fredagen var det ändå studiedag i skolan så då spelade det inte så stor roll, men sen var skolan stängd även i måndags och tisdags. På måndagen var jag helt med på att det skulle vara stängt för då var det fortfarande snöigt och isigt på vägarna, men det töade rätt bra på dagarna så på tisdagen var vägarna helt ok att köra på. Men bättre safe than sorry resonerar man här, för några år sedan var det en kille som körde av vägen på väg till skolan på morgonen och både han och hans passagerare dog. Efter det blev man ännu mer rädd att öppna skolorna för tidigt så nu ska det verkligen vara helt isfritt innan man vågar sig på att låta elever och skolbussar ge sig ut på vägarna. På onsdagen var det äntligen såpass bra att man beslöt att skolorna skulle öppna igen, men för säkerhets skull med två timmars senare skolstart så att det helt säkert inte skulle finnas någon isfläck kvar någonstans.

Själv satt jag ändå hemma och jobbade med att få färdigt en sista eftersläpande doktorandkurs, så mig gjorde det väl egentligen inte så mycket att det inte gick att ta sig nånstans. Däremot var det trist att bara kunna gå hemma i den lilla skog vi har här med hundarna, det är roligare att kunna åka iväg med dem och gå på olika ställen istället för samma sträcka varje dag. Dessutom var det svårt att gå i skogen, det kom nämligen inte bara snö utan en hel del isregn också. Dessutom töade det på dagarna och sen frös det på på nätterna så att snön blev sådär jobbig med skare som varken bär eller brister utan nånting mitt emellan. Morris trippade på ovanpå snön men jag och Java hade det desto jobbigare när vi försökte ta oss fram.

IMG_8953

Men nu verkar det vara över för denna gången. Idag är det 18 underbara plusgrader och förhoppningsvis kommer nästan all snön försvinna, imorgon ska det bli lika varmt. Det blir säkert en omgång snö till i februari, det brukar det bli, men snart ska det förhoppningsvis bli vår! Jag är verkligen ingen vintermänniska, jag vill ha värme nuuu!

 

Jul och nyår 2015

Vår fjärde jul i Summerfield! Känns konstigt, och samtidigt känns jul i Sverige så otroligt avlägset, mycket märklig känsla. Så snabbt man vänjer sig vid nya förhållanden, och så snabbt de gamla känns som nånting som hänt för så länge sen…

Vi hade en mysig jul i alla fall. Tre saker failade visserligen – julskinkan, den gravade laxen och prinskorvarna. Vi fick inte tag i en julskinka som ens var i närheten av vad fyra personer rimligtvis kan tänka sig att hinna äta upp innan den blir dålig (speciellt med tanke på att jag och Tess inte föräter oss på skinka direkt), så Björn köpte nån färdigkokt och färdigskivad sak som absolut inte var oätlig på något sätt men som julskinka betraktat lämnade den väl lite övrigt att önska. Smak, för att nämna ett exempel… Laxen hade jag saltat och sockrat och även spetsat till med fänkålsfrön och timjan (pröva nån gång om ni inte gjort det innan, så gott!) i god tid (trodde jag), men den var inte i närheten av färdig när vi lätt dreglande skulle sätta kniven i den på julafton. Bara att packa in den och lägga tillbaka den i kylen igen. Vi hade ingen plastfilm hemma så jag virade in den i folie istället, kan det verkligen spela nån roll? Två veckor senare var den fortfarande inte klar så till slut slängde vi den, man kan ju inte låta en rå fisk ligga hur länge som helst. Suck. Och prinskorven skulle jag naturligtvis ha beställt av Madelene (som har startat webbutiken Tastefully Swedish, ett mecka för oss utlandssvenskar i Greensboro, och övriga USA med för den delen!) i god tid innan de tog slut men det blev liksom aldrig av så där får jag skylla mig själv helt enkelt.

Nåväl, köttbullar i mängd fanns det i alla fall, ägghalvor med majonnäs och ”svenska” (IKEA-) räkor likaså, samt omelett med svampstuvning, vanliga korvar skurna i ändarna som prinskorvar, sill, kokt potatis och hemgjord senap (saknar min svärfars goda hemgjorda senap men jag gör mitt bästa att gå i hans fotspår!). Så vi hade så vi klarade oss.

Vi hittade till och med Kalle Anka på nätet, inspelad samma morgon (eller ja, eftermiddag då i Sverige men morgon för oss!). Dock blev vi lite ställda efter en stund. Disney har ju klippt bort vissa scener som gjort sitt, den svarta dockan i tomtefabriken till exempel, men det vi såg nu var rejält censurerat. Musse, Kalle och Långben på husvagnssemester till exempel, där fanns inte något av scenen när de åker nerför berget med. Halva Lady och Lufsen var borta, inget ”mamma mia, jag ska giva dig på moppo!!!” (brorsans absoluta favorit). Robin Hood likaså, tjuren Ferdinand slogs aldrig med matadoren utan åkte bara till Madrid och sen omedelbart hem igen, Mowgli fick ingen smäll av Baloo så att han tuppade av. Osv, osv. Först undrade vi vad i helsike som hänt, har det blivit total moralpanik i Sverige så att inget våld överhuvudtaget får sändas? Har Sverige blivit ett USA i kubik??? (även om USA ju inte brukar backa för våld direkt, så länge det inte är sex med.) Men det visade sig att den som lagt upp programmet helt enkelt hade klippt ner det rejält av utrymmesskäl. Suck.

Så tja, maten failade delvis och Kalle failade rätt rejält, men vi hade det jättemysigt i alla fall. Julklapparna var lyckade:

IMG_8943den nyinköpta fejkjulgranen (ja, jag har tröttnat på barr en gång för alla) precis så där läskigt symmetrisk och perfekt som man kan önska

IMG_8931
och Tess och jag var underbart välmatchade i våra snygga pyjamas (känner ni igen dem kan det bero på att Parneviks hade på sig likadana i sitt julprogram, de handlar tydligen också på Target 🙂 ):

IMG_5173
Efter julklappsutdelningen satt vi hela familjen och tittade på film ihop hela kvällen. Tess var inte så intresserad av den visserligen, men hon låg istället i soffan och läste sin julklappsbok. Vi andra fick äntligen se Casino Royal (Bond, alltså) och det var så himla mysigt att ha hela familjen samlad hela dagen. I dessa tider när ungarna för det mesta häckar uppe i var sitt rum så var det den bästa julklappen vi kunde få att alla umgicks en hel dag och bara mös!

Nyårsafton var lika lugn den, för oss föräldrar i alla fall. Tess hade det desto mer hektiskt, först träffade hon en kompis på dagen och de åkte bland annat och åt texmexlunch, och sen på eftermiddag åkte hon hem till en annan kompis och firade själva nyåret där och sov över sen. Max hade också en hektisk nyår, han och fyra kompisar hade bestämt sig för att ha en Sagan om Ringen-maraton hemma hos oss. Extended version, dessutom, vilket innebar att varje film var på runt 4 timmar… Dock kroknade de efter två filmer och sparade den sista till ett senare tillfälle, istället hann de med lite kortspel och massa mat och chips och lite annat smått och gott så de hade att göra i drygt 12 timmar i alla fall! 🙂

Jag och Björn åt god mat och tittade sen på film för att kunna hålla oss vakna fram till 12-slaget. Champagnen skippade vi… Tiderna förändras, helt klart! 🙂 Men vi var jättenöjda med vårt lugna firande, så mycket har hänt de senaste två åren att vi helst bara vill ta det lugnt och komma ifatt oss själva nu. På det stora hela taget hade vi en jättemysig jul- och nyårshelg!

Doktor, till slut!

Nu är det över två veckor sedan dagen D (som i Disputation) så nu är det väl hög tid att berätta om hur det var antar jag… 🙂

Björn och jag åkte till Sverige på kvällen lördagen innan disputationen (som var torsdagen den 15 oktober). Efter en lång resa (inklusive nästan 7 timmars väntetid i München), kom vi fram till Göteborg på söndag eftermiddag. Det första vi gjorde efter att ha checkat in på hotellet var att gå och äta svensk pizza, förstås! Mums!

På måndagen sen jobbade Björn, och jag hade bokat möte med min handledare och C, som har en postdoc på vår institution och som är väldigt duktig på statistik. Hon har hjälpt mig otroligt mycket, utan henne hade jag nog fått skippa att ha med signifikansberäkningar i min avhandling helt och hållet så jag är henne evigt tacksam! Vi gick igenom de tester jag har med i avhandlingen så att jag skulle ha ordentlig koll på varför vi valt respektive test och hur de funkar så att jag skulle kunna förklara det ordentligt om det skulle komma frågor på det under disputationen. Statistiken var ärligt talat det enda som riktigt oroade mig, jag vet inte vad det är men min hjärna är helt enkelt inte skapt för matte så jag har otroligt svårt att verkligen kunna sätta mig in i såna här saker.

Efter det mötet hade jag och min handledare ett eget möte där vi diskuterade andra frågor som möjligtvis skulle kunna komma upp. Både han och jag hade försökt lista vad vi trodde skulle komma med, så vi gick igenom tänkbara svar och förklaringar för att preppa mig så mycket som möjligt.

Tisdagen och onsdagen ägnade jag sen åt att läsa igenom avhandlingen riktigt noga och anteckna så mycket som möjligt för att komma ihåg hur jag tänkt när jag gjort olika undersökningar och resonerat runt resultaten. På onsdag kväll skulle vi egentligen ha ätit middag med amerikanska vänner som är expats i Göteborg (omvänt mot oss, alltså! 🙂 ), men det blev inställt pga. sjukdom och jag var nästan lite lättad över det. Jag hade jättegärna velat träffa dem men just kvällen innan ens disputation är man lite distraherad, så att säga… 🙂

Så på torsdagen var det alltså dags. Jag sov förvånansvärt bra på natten och var inte så farligt nervös. Björn, som är en riktig skatt, hade kvällen innan lovat att han skulle gå ner och hämta upp frukost på rummet så att jag skulle få lite sovmorgon. När han kom upp och väckte mig var klockan tjugo i 10, och min disputation skulle starta 13.15! Riktigt så lång sovmorgon hade jag ju inte tänkt mig förstås…

Men vi kom iväg strax innan 11 i alla fall, och gick först och hämtade lådan med mina avhandlingar så att de skulle finnas på plats ifall någon i publiken ville ha ett ex. Sen skulle vi även förbereda med champagneglas i lokalen där vi alla skulle vara i väntan på betygsnämnden, efter att själva disputationen var över. Förhoppningsvis skulle vi ju ha anledning att skåla så vi hade varit ute dan innan och handlat champagne, men skulle det gått riktigt illa hade jag förmodligen behövt de där champagneflaskorna själv att dränka mina sorger i så de skulle komma väl till pass i vilket fall…

Men då visade det sig att ingen visste var glasen fanns, och klockan tickade på mer och mer. Till slut fick vi hyra glas i lunchrestaurangen, jag var inte särskilt glad över strulet kan jag säga för att leta efter glas var inte riktigt vad jag tänkt mig att jag skulle behöva göra ända tills en halvtimme innan min disputation. Förr har man fått hjälp med sånt så att doktoranden inte behöver tänka på såna detaljer alls, men numera får man själv rodda med förfriskningarna. Nåja, det ordnade sig ju till slut.

Timman innan det skulle börja var jag rejält nervös måste jag säga, och förbannade den dan jag sa ”ja tack” när jag fick antagningsbeskedet till forskarutbildningen. Varför utsätter man sig för sånt här?! Som jag redan skrivit innan så oroade jag mig mest över att jag numera är så ovan vid att både hålla i och medverka vid seminarier, jag har ju bara suttit hemma på min kammare de senaste tre och ett halvt åren och pratat med hundarna. Ingen perfekt förberedelse för en disputation, precis! Men visst kändes det lite högtidligt att se sitt namn på ljustavlan som berättar om dagens händelser på Humanisten:

12200783_10205113853786875_303075299_n

Sen började släkt, vänner och kollegor droppa in, och då kändes det lite bättre. Sen kom ju även min opponent, professor Andrew Kun från universitetet i New Hampshire. Jag hade mött honom på en konferens 2011, och både han och jag har suttit med i review-kommittén för den konferensen alltsedan dess, så jag kände honom ju lite grann åtminstone. Väldigt trevlig, så jag hoppades innerligt att han, i rollen som opponent, inte skulle krossa mig fullständigt! I betygsnämnden satt Ylva Hård af Segerstad, docent på institutionen för tillämpad IT på GU och Chalmers, Mattias Heldner, professor på KTH, och Trent Victor, adjungerad professor på Chalmers. Jag var jättenöjd med min betygsnämnd, det kändes som en bra sammansättning av kunskapsområden!

När klockan väl slog 13.15 och det hela drog igång var jag förvånansvärt lugn. Jag kände mig hyfsat väl förberedd, visst känns det alltid som att man kunde gjort mer men jag hade ändå försökt så mycket som möjligt. En månads skrivande till hade väl inte suttit ivägen så att jag hade kunnat finslipa avhandlingen, men frågan är om man nånsin hade känt att man var helt klar i alla fall.

Jag har inga jättebra bilder från själva disputationen men här är ett par stycken i alla fall, när vi förbereder oss för att dra igång:

IMG_8598 IMG_8600

Jag vet inte om alla känner till hur en disputation går till, så jag beskriver det lite snabbt här. Det börjar med att doktoranden får en möjlighet att redogöra för eventuella felaktigheter som man upptäckt i avhandlingen. Jag hade ingenting, visst fanns det smågrejer som stavfel och på ett ställe en halv mening som jag glömt att radera, men jag hade inte upptäckt något allvarligare faktafel. Hos oss är det sedan så att opponenten presenterar avhandlingen, presentationen ska ta 20-30 minuter ungefär. Det här är lite olika på olika ställen, ibland är det doktoranden själv som presenterar sitt eget arbete. Jag är nöjd med att opponenten får göra det, det är ju en kvalitetssäkring om opponenten presenterar avhandlingen korrekt eftersom det visar att avhandlingen är skriven såpass bra att någon annan kan presentera den.

Presentationen gick väldigt fort tyckte jag, jag kollade aldrig på klockan men det kan inte ha tagit mycket mer än 20 minuter. Efter det är det dags för opponenten att ställa sina frågor. Det kan variera väldigt mycket hur länge denna frågestund håller på, men runt en timma är nog ganska vanligt. När opponenten är nöjd är det betygsnämndens tur att ställa frågor, och när de är klara får publiken ställa frågor om de vill. Hela disputationen, inklusive allt, brukar ta nånstans mellan två och tre timmar. För mig tog det drygt 2 timmar, strax innan halv fyra var det över.

Och hur var det då? Över förväntan, faktiskt! Jag hade förväntat mig tuffare frågor, men det kanske var för att jag hade målat upp värsta tänkbara scenario så när jag väl satt där så var det inte så illa som jag målat upp det. Absolut var det så att jag ibland inte hade en susning om vad jag skulle svara när jag hörde frågan ställas, men på något sätt lyckas man ju haspla ur sig nånting i alla fall. När jag tänker tillbaka på det så känner jag att jag hade kunnat gå in betydligt mer på djupet på vissa saker och varit lite tuffare själv, men när man väl sitter där och ska komma upp med ett svar direkt så är det inte så lätt. Överlag är jag ändå nöjd, faktiskt!

Efter utfrågningen tågade vi allihop ner till gamla Hovrätten, där min institution huserar och där vi skulle vänta på domen från betygsnämnden (så kanske det var passande att det var just på gamla Hovrätten vi väntade!). Där väntade kaffe och min svärmors ljuvliga furstekaka, som hon varit snäll nog att baka. Dessutom överraskade min syster med att ha bakat macarons! Det blev en riktigt trevlig fikastund faktiskt, och jag kände att all spänning började släppa mer och mer. Förstår inte nu hur jag kunde vara så lugn innan jag visste om jag blivit godkänd eller ej, men det var jag faktiskt.

Men sen öppnades dörren och betygsnämnden kom in i salen, och då blev jag ju jättenervös igen förstås. Alla ställde upp sig, betygsnämnden på rad och jag ensam framför dem och sen alla andra runt omkring. Jag tittade på min handledare, som varit med under betygsnämndens sammanträde men utan rösträtt förstås, och han såg glad och nöjd ut tyckte jag. Det lugnade mig något, för han borde ju rimligtvis inte gå omkring och le om det var så att jag blivit underkänd! Och sen kom domen:

Jag blev alltså godkänd! Lycka! Poppandet som hörs är alltså Björn som skjuter iväg korken på en champagneflaska (och får en rejäl skvätt över skjortan dessutom vilket syns på fotot nedan 🙂 ).

Efter det fick jag en massa fina presenter både från arbetskamrater, släkt och vänner.

IMG_8620 IMG_8618 IMG_8623

En present visste jag om att jag skulle få, och den är speciell för alla oss doktorander som gått på forskarskolan GSLT. Varje nybliven doktor därifrån får nämligen en numrerad mugg, och den där muggen har varit lite som en hägring genom alla år av doktorandstudier. Man har tänkt på hur det kommer att kännas när man äntligen får den, och även undrat över vilket nummer man kommer att få förstås. Här får jag den äntligen, av min fantastiske bihandledare, tillika överhuvud för GSLT, Robin Cooper:

IMG_8610

När jag öppnat paketet och äntligen fick se mitt eget namn på den, och fick reda på vilken doktor i ordningen jag var, kände jag mig lite extra speciell:

12204758_10205113853706873_1730210175_n

Nummer 50, minsann! Så datumet jag disputerade på var 151015, och jag blev nummer 50 i ordningen. Jag vet inget om numerologi men det känns väldigt harmoniskt alltihop åtminstone 🙂

Min handledare höll ett jättefint tal som gjorde mig riktigt rörd. Kändes verkligen som att det var slutet på en epok, på något sätt. Han var min handledare även när jag gjorde mitt exjobb, så han har fått dras med mig i många år nu!

IMG_8626
Och sen skålades det, förstås!

IMG_8628

Nu kunde jag äntligen slappna av på allvar, jag var godkänd, jag hade klarat disputationen, jag var doktor! Så underbart! Det här fotot är så mysigt tycker jag, mina svärföräldrar var nog minst lika glada som jag! I bakgrunden även min faster och farbror och kusin, som kommit för att fira med mig och var lika glada de:

IMG_8634

Kvällen avslutades med middag på restaurang, mycket trevligt! Vi hade bokat bord till allihop på restaurangen på det hotell vi bodde på, där de stängde av en avdelning så att vi kunde sitta för oss själva. Jättebra ordnat och god mat, vi var helnöjda. Nu anslöt även vänner som jobbat på dan och därför inte kunde vara med på själva disputationen, jättekul att de ville vara med och fira på kvällen!

Så ja, nu är det över. Och det gick bra! Nu är det bara att vänta ett år på promoveringen också, så den får jag återkomma om! 🙂

På segway genom San Fransisco!

Dag två i San Fransisco var det dags för det vi sett fram emot mest – vi skulle på en rundtur med segway! Turen utgick från Fisherman’s Wharf, så vid 8 på morgonen tog vi en cable car ner till hamnen. Jag, som alltid packar ner kläder för alla fyra årstider om vi så bara ska göra en dagstur, har uppenbarligen blivit bortskämd med att det alltid är varmt i North Carolina på sommaren. Följaktligen hade vi bara packat sommarkläder och inte så mycket som en regnjacka ens en gång, utan vi tog för givet att vädret skulle vara bra. Men denna morgon var det knappt 15 grader varmt och blåste nere vid hamnen så vi kände att det nog skulle bli bra kallt att åka runt på en segway. Som tur var hittade vi en souveniraffär som öppnat tidigt så vi hoppade in där och hittade varsin rejäl fleecejacka. Nu var vi bättre rustade!

Efter en snabb kopp kaffe var det dags att gå till segway-stället. Vi var en grupp på bara 8 personer vilket kändes jättebra, då skulle vår guide ha tid med var och en och det skulle inte bli trångt att ta sig fram i trafiken. Detta stället var lite dyrare än de flesta andra, men hade fått väldigt bra recensioner så vi kände att det var värt att betala lite extra för att få bra kvalitet.

Efter en genomgång av hur en segway funkar fick vi träna lite inne i lokalen innan vi gav oss ut.

IMG_7433

start

Lite vingligt kändes det först och svårt att få kläm på hur man tvärbromsar (om det skulle behövas) inne i den lilla lokalen men det kändes som om man hyfsat snabbt skulle få in känslan. Så efter bara ett par minuters ”övningskörning” per skalle så gav vi oss ut på San Fransiscos gator! Först längs med kajen och ner mot strandremsan där Björn och jag varit dan innan, där finns en pir man kan åka ut på där man har fin utsikt både in över stan och ut mot Alcatraz. Där parkerade vi våra segways och tog lite kort, och vi passade även på att köra fram och tillbaka på den nästan tomma piren så att vi fick träna oss lite.

IMG_7438

Med Alcatraz i bakgrunden…

IMG_7443

…och San Fransisco

IMG_7444

Alltså, det är hur kul som helst att köra en segway! Hade de bara varit lite billigare (de kostar från 6000 dollar) och om vi hade haft användning för dem hemma i Lennox Woods så hade vi köpt varsin direkt vi kom hem! 🙂 När man väl får in känslan och fattar hur de funkar så är de inte svåra att köra alls. Allt hänger på fotarbetet, lägger man tyngden på tårna så ökar man farten, och lägger man tyngden på hälarna bromsar man eller backar. Sen räcker det att bara luta sig lite åt ena hållet för att svänga.  När den kommer upp i maxhastighet (våra var inställda på 10 mph, ungefär 15 km/h) så slår den automatiskt ifrån och saktar ner farten.

När vi startade och fräste iväg på första raksträckan fick Björn plötsligt problem, hans segway uppförde sig jättekonstigt. Det visade sig att den råkat bli inställd på 9,5 mph i maxhastighet istället för 10, så den slog ifrån lite tidigare än våra andra. Vår guide Cameron fixade det lätt men det var lite läskigt när Björn höll på att tappa balansen och ramla av ner den helt plötsligt bromsade…

Rundturen gick ut till Fort Mason, och sen in genom stan. Bland annat förbi ett hus som såg helt ok ut men inget jättemärkvärdigt, Cameron berättade att det nyligen hade sålts till det facila priset av 14 miljoner. Dollares alltså… Där dog drömmarna om att någon gång bo i San Fransisco med utsikt över havet! 🙂

Efter ett tag åkte vi upp till en kulle som heter Telegraph Hill där det finns ett högt torn, och där stannade vi och tog lite kort.

uppför

IMG_7454

Sen ner igen och runt i kvarteren North Beach (som även kallas Little Italy) och Russian Hill. Ner från Russian Hill går en jättebrant backe som heter Lombard Street, och som är såpass brant att gatan går som en serpentin hela vägen ner. Ner där skulle alltså vi… Jag var kallsvettig av nervositet ska jag säga, jag gillar inte höga höjder alls och absolut inte att störta nerför i 100 km/h eller så som det kändes som att jag skulle göra… Men det gick jättebra, jag fick bra kläm på hur man skulle bromsa sig ner och hade inga problem alls. Såhär fint såg det ut när vi tog oss ner allihop!

lombard_ner lombard

Och såhär glada var vi när vi överlevt nedfärden, vi hade alltså tagit oss ner ända uppifrån toppen av den här backen:

lombard_nere_glada

De flesta av oss gick det bra för, men för en stackare blev det lite krisigt när hon nästan var nere. Helt plötsligt fick hon antagligen tyngdpunkten fel och fixade inte att få det rätt igen, så hennes segway gick bara snabbare och snabbare i den branta backen. Hon var strax bakom Björn just då, och plötsligt hörde han ett ”coming throoooough” bakom sig och sen körde tjejen om honom i full fart, han hann nätt och jämnt svänga undan. Våran guide var dock snabb och lyckades ställa sig ivägen för henne och fånga upp både henne och segwayen. Läskigt, men det gick bra i alla fall.

Sen åkte vi vidare och skulle efter ett tag nerför en lika brant backe men som gick rakt ner istället för i serpentin. Där fick den stackarn en blackout igen och tappade bort hur man bromsar. Denna gången fick hon upp en sån fart att Cameron inte fick stopp på henne ordentligt utan hon stöp i backen. Då blev jag riktigt nervös kan jag säga, det såg inte roligt ut alls. Men hon var imponerande tuff, blev inte det minsta rädd utan mer förbaskad på sig själv att hon inte fick till det där med bromsningen och hoppade sedan på segwayen igen och fortsatte turen.

Nästa utmaning var när vi skulle upp för en superbrant backe, den lutade cirka 45 grader och var jättelång. Dags att bli kallsvettig igen! Innan vi tog itu med den visade Cameron hur vi skulle göra, när det är så brant uppför så måste man se till att anpassa farten ganska exakt. Går det för sakta stannar segwayen helt enkelt, men kör man så fort att man kommer upp i maxhastighet så slår den ju ifrån och då åker man bakåt eftersom det är så brant. Alltså gäller det att hålla sig så nära maxhastighet som möjligt utan att riktigt nå den, och eftersom det inte finns någon hastighetsmätare så är det inte helt enkelt.

Jag var nummer tre på tur, med Björn strax bakom. Jag kom väl upp en 20-30 meter eller så kanske, när jag råkade trycka på för mycket och fick för hög fart så att den helt plötsligt slog ifrån och började backa utan att jag kunde göra något alls för att stoppa den. Snacka om panik, när jag visste hur det bara stupade rätt ner bakom mig! Dessutom var ju Björn alldeles bakom, så han fick ju försöka styra undan men var tvungen att hoppa av sin segway och springa ner med den i ett stadigt tag för att inte tappa den.

Men Cameron kom upp till mig snabbt som sjutton när han hörde mitt förskräckta ”nooooo!”, och jag lyckades få till tyngdpunkten till tårna igen så att jag började åka framåt/uppåt. Puh! Men jag var livrädd hela vägen upp kan jag säga, backen var ju så himla lång så det kändes som om den aldrig skulle ta slut och bara tanken på hur brant det var bakom en gjorde en alldeles knäsvag.

Till slut kom vi upp allihop i alla fall, men säg den glädje som varar för evigt. För nu skulle vi ju ner igen! Det var bara en kulle där toppen bara var några meter bred innan nerförsbacken på andra sidan, inte lika lång som uppförsbacken som tur var utan uppdelad på två backar, men nästan lika brant. Men det var inte mycket att be för utan bara att ytterst försiktigt börja nedfärden. Jag måste ha stått snett på segwayen nu för jag fick lägga all tyngd på högerfoten om segwayen inte skulle börja wobbla fram och tillbaka, men jag lyckades ta mig ner helskinnad i alla fall.

Värre gick det för den stackars tjejen som råkat illa ut tidigare. Hon hann knappt börja nedfärden innan det var dags igen, hon var precis bakom mig och plötsligt hörde jag henne skrika ”out of control, again!” och sen kom hon farandes bredvid mig. Denna gången hade varken hon eller Cameron en chans att få stopp på ekipaget utan hon halvt ramlade och halvt hoppade av och försökte samtidigt hålla fast segwayen. Det gick ju inte förstås utan den brakade in i en bil som stod parkerad där.

Nu var det ju tur att vi alla hade bokat rundturen med den här lite dyrare firman. De stod för alla eventuella skador som kunde uppstå, så det var ju inte tal om att hon skulle betala några skador på bilen utan Cameron fyllde i en skadeanmälan direkt och tog hand om allting. Så var det inte på vissa av de andra firmorna vi tittat på, utan där stod man själv för eventuella olyckor.

När vi väl kom ner för den backen åkte vi till ett utsiktsställe där vi kunde ta kort på Bay Bridge:

IMG_7457

Jättefin utsikt, men med allt som hänt så var jag helt skakis, knäna skakade helt okontrollerat på mig. Vi var fortfarande högt upp över stan och jag visste ju att vi skulle nerför ett antal backar till innan vi nådde havsnivå. Nu hade det ju gått jättebra för mig varje gång, men det hjälpte liksom inte. Men återigen blev vi jätteimponerade av tjejen som nu alltså ramlat av tre gånger. Fortfarande inte det minsta rädd, och fortfarande inte den minsta tvekan om huruvida hon skulle bryta eller ej. Hade det varit jag hade jag satt mig ner och vägrat att åka en meter till, men inte hon inte!

Men resten av vägen gick jättebra. Cameron körde framför henne i resten av nedförsbackarna och höll emot så att hon bromsade hela tiden, och jag fick köra bredvid så att jag kunde ropa på hjälp om jag behövde. Men nu var backarna visserligen fortfarande rejält branta men inte riktigt så illa som de tidigare, så nu var det en baggis att ta sig ner. Resten av turen var jättekul! Det låter nog som om större delen av turen varit rena skräckupplevelsen men det var det faktiskt inte. Det var just de tre superbranta nedförsbackarna och uppförsbacken som var läskiga, men annars var det bara så kul. Cameron var helt suverän som guide dessutom, skämtade och fick oss att slappna av och var otroligt lugn hela tiden.

gränd_coola

Så även om det var lite dramatiskt ibland så var vi helt saliga när vi kom tillbaka. Så otroligt häftigt att ha gjort detta! Kan verkligen rekommendera den här turen, men det är nog bra om man är beredd på att det är lite backigt… 🙂

San Fransisco, dag 1

På tisdag eftermiddag landade vi i San Fransisco, och på onsdagen var vi ute och turistade hela dagen. Vilken stad! Jag är kär! Så himla mysigt, lite New York-känlsa med tanke på storleken men med betydligt trevligare befolkning, men annars känns det ganska så sydeuropeiskt här. Gulliga hus blandat med skyskrapeliknande höghus, mysiga caféer och restauranger överallt, och så de så typiska ”cable cars”, spårvagnar som man ju bara måste testa att åka med.

Vi började dagen med att gå ner till Union Square (vi bodde på ett hotell väldigt nära där) och köpte varsitt tredagarspass till bussar och spårvagnar. Då kom vi även till ändstationen för spårvagnarna, där spåret alltså tar slut och de får vända hela vagnen så att den kan åka tillbaka åt andra hållet igen. Jag filmade hur det går till att vända vagnen:

Sen tog vi vagnen hela vägen till andra slutstationen, vid The Marina, som vi fått tips om av en kompis som bott i San Fransisco i 13 år, lyckosten! Att åka uppför, och nedför framförallt, de berömda backarna i San Fransisco var en upplevelse!

IMG_7315Första gången var det jättefullt på vagnen så vi stod inne i mitten nånstans, men senare kunde vi både testa att stå på fotstöden vid sidan av vagnen. Det gällde att dra in magen när man passerade jättenära en annan vagn, och att hålla i sig i nedförsbackarna, men kul var det!

Sen gick vi runt i några timmar nere vid the Marina, Fort Mason (som ligger vid hamnen och fungerade som en materialdepå för krigsmateriel under andra världskriget och koreakriget) och Fisherman’s Wharf. Vi gick av vid slutstationen för cable car’en och rakt ner mot vattnet och hamnade nånstans mittemellan the Marina och Fisherman’s Wharf.

IMG_7335

IMG_7337

IMG_7352

IMG_7350

Stora skyltar talade om att hundar inte får bada vid strandremsan, men vad sjutton… Java hade också älskat det! 🙂

IMG_7338

Människor däremot får simma där, men de vi såg hade våtdräkter på sig för vattnet blir ju sällan varmare än 16-17 grader sådär.

IMG_7353

På avstånd kunde man se Golden Gate Bridge, vår första glimt av bron. Häftigt!

IMG_7346

Och åt andra hållet ligger Alcatraz! Jag blev förvånad över hur nära det ligger fastlandet ändå, jag trodde det skulle vara lite längre avstånd faktiskt. När man står där så ser det ju inte ut som om det skulle vara så omöjligt att rymma genom att hoppa i vattnet och helt enkelt simma in till land, men strömmarna i kombination med det kalla vattnet gjorde ändå att det ju ansågs som omöjligt att rymma ifrån. Dan efter åkte vi ut till Alcatraz så jag berättar mer i senare inlägg om hur det var. Men såhär ser det ut från fastlandet i alla fall:

IMG_7354

Vidare bort mot Fort Mason och The Marina:

IMG_7362

IMG_7370

IMG_7371

IMG_7377

Här ligger även en stor park. Lite Slottsskogskänsla (för er som känner till Slottsskogen i Göteborg) i och med att parken ligger med stadskärnan så nära, men Slottsskogen är större och vackrare! 🙂 Vacker vy in mot stan i alla fall!

IMG_7374

IMG_7375

IMG_7376

Sen gick vi in mot stan och letade reda på en buss bort till Fisherman’s Wharf. När vi kom in bland hyreshusen där kändes det lite som Majorna i Göteborg faktiskt, lika mysiga hus i olika färger. Fast med Golden Gate-bron bakom oss istället för Älvsborgsbron då förstås, men i alla fall! 🙂

IMG_7385

IMG_7394

Sen kom vi då till Fisherman’s Wharf och de riktiga turistkvarteren. Det är kul att ha varit där och sett det, men herregud så mycket folk och så otroligt turistigt det är!

IMG_7396

Som Smögenbryggorna i kubik! 🙂

IMG_7397

IMG_7398

IMG_7399

Är man här måste man gå till Pier 39 och titta på sjölejonen. De har lagt ut en massa bryggor i vattnet och dit kommer sjölejon och hoppar upp och lägger sig. Ibland kan det tydligen vara smockfullt av dem, men när vi kom dit fanns det ingen alls, sen kom en enda ensam stackare som hoppade upp och la sig och stirrade ner i vattnet:

IMG_7401

IMG_7406

Fina båtar fanns att titta på också förstås:

IMG_7403

På kvällen gick vi till Chinatown och tittade. Det var ungefär som Chinatown i New York, men här kändes det inte lika mycket som den turistfälla som Chinatown i New York blivit. Här fick man mer en känsla av att folk bodde och levde sitt vardagsliv och det kändes mer ”äkta” tyckte vi.  Det var bara när man gick på Grant Avenue som det var lite mer hypat för turister. Tyvärr upptäckte jag nu att jag knappt tog några kort alls där, det enda jag har är just från Grant Ave.

IMG_7423

Det är alltid kul att kolla på maträtter från andra länder. Bulle fylld med fläskkött eller korv, någon?

IMG_7425

Här har vi den berömda portalen vid ingången till Grant Ave:

IMG_7431

En lång dag och vi var rätt trötta i benen på kvällen, men jättekul att hinna se så mycket av stan. Vi är helt förälskade båda två i denna helmysiga stad. Känns så otroligt annorlunda mot North Carolina på så många sätt, både vad gäller byggnader och befolkning. Båda delarna har sin tjusning, NC har ju sina fantastiska människor som är så otroligt snälla och vänliga mot allt och alla och som får en att trivas från första stund men som är övervägande konservativa, medan San Fransisco känns mer europeiskt i synen på livet och med liberalare befolkning.

Sen har de ett helt annat miljötänk här, framtvingat av Kaliforniens hårda miljölagar. Man slösar inte på vare sig vatten eller andra resurser i onödan, och återvinning och återanvändning verkar vara minst lika vanligt som i Sverige. När vi var och handlade på Walgreen’s såg vi den här lappen vid kassan:

IMG_7551

Det är alltså lag på att affärerna inte får ge ut plastkassar till sina kunder, och vill man ha en annan påse till sina varor får man betala 10 cent för den. Att jämföra med hur det är att handla i NC där man får sina varor nedpackade en och en eller möjligtvis två och två i prasslande plastpåsar som man sen inte kan återanvända till nåt vettigt eftersom de är så små och tunna. Det är bara att hoppas att Kaliforniens miljölagar kommer att sprida sig till resten av USA och det snart, men jag tror tyvärr att det sitter långt inne.

Dessa moderniteter…

På visumfronten intet nytt, enligt hemsidan jobbar de 24/7 för att lösa problemen och har nu lyckats få igång visumhanteringen på 39 ambassader runt om i världen. Dock står inget om vilka ambassader det är, och går man in på amerikanska ambassadens i Stockholm hemsida så finns inte ens info om att något hänt. Bara att vänta och fortsätta hålla tummarna, således!

Under tiden som vi väntar på Max tänkte jag att vi kunde muntra upp oss med en historia om hur det kan gå till när man går på gym. Kanske går det inte till så här för alla gymbesökare, men för vissa är det inte helt okomplicerat…

Jag hade alltså införskaffat ett gymkort, och skulle på mitt andra spinningpass. Första gången jag var där blev jag visad runt och upplyst om att det fanns skåp i omklädningsrummet där man kunde låsa in sina grejer, men hänglås till skåpet fick man fixa själv. Alltså anlände jag nu utrustad med ett nytt fint kombinationshänglås. När tant var ung, nån gång under förra milleniet, så hade vi hänglås med nyckel men nu var det alltså kombinationslås som gällde. Himla fiffigt, så slapp man tappa bort nyckeln också! Dock lurigt på ett annat sätt, men vi återkommer till det.

Jag körde mitt spinningpass, vacklade tillbaka till omklädningsrummet och låste in mina kläder och övriga grejer i skåpet och gick och duschade. Kom tillbaka och skulle låsa upp igen, och insåg omedelbart att jag gjort bort mig rejält. Tant börjar bli gammal som sagt, och har knappt ledsyn utan sina glasögon. Som låg i tryckt förvar inne i skåpet, medan jag stod utanför och kunde skymta var hänglåset hängde nånstans men inte mycket mer än så. Vad jag definitivt inte kunde se var i alla fall de löjligt små siffrorna till kombinationslåset…

Jahaja, vad gör man nu? Inte en människa mer än jag i omklädningsrummet, naturligtvis. Skulle jag alltså behöva gå ut i foajén och fram till receptionen, endast iförd en handduk som bara nätt och jämnt täckte det som i anständighetens namn behövde täckas? I Sverige hade det känts väldigt kymigt att göra en sån sak. Här i moralpanikens USA var det en omöjlig tanke. Jag riktigt såg framför mig hur folk skulle kasta sig på mobilen och ringa 911, medan förskräckta mammor skulle hålla för ögonen på sina chockade småbarn. Kanske skulle lokala tv-kanalen komma dit och filma medan jag fördes bort av polisen, desperat snyftande ”I just want my glasses!”

Nej. Nix. Inte en chans. Hellre fick jag sitta kvar till städpersonalen anlände vid stängningsdags ett antal timmar senare! Men precis då hördes ljudet av räddande ängel-vingar som prasslade, och en medelålders dam uppenbarade sig på väg ut till simbassängen. ”Excuse me, could you help me please” ropade jag smått desperat, och hon stannade och tittade misstänksamt på mig. Jag lyckades förklara hur klantig jag varit och efter mycket roade blickar och glada skratt så hade hon låst upp låset och jag kunde äntligen komma åt både glasögon och kläder. Tack gode gud!

Här kunde ju historien slutat, men icke då. På väg ut igen stannade hon plötsligt, och vände sig tveksamt om mot mig igen. ”Du, var bor du nånstans förresten?” frågade hon. Jag blev lite förvånad men svarade att jag bor i Summerfield, Lennox Woods närmare bestämt. Då visade det sig att min räddande ängel bor i samma område som vi, bara ett par hundra meter från vårt hus! ”Jag tyckte väl jag kände igen dig, jag brukar se dig ute med hundarna och vid poolen!” Alltså, hur många amerikaner känner jag egentligen i Greensboro efter den relativt korta tid vi bott här? Knappt ett 50-tal förmodligen, inte mer i alla fall, av de runt 300.000 som bor här. I alla fall som jag vet namnet på och hälsar på när vi möts. Och nödvändigtvis måste det alltså vara en av dem som hittar mig, dyblöt och huttrandes endast iklädd en handduk, utelåst från mitt eget skåp för att jag inte kunde se de förbaskade siffrorna på hänglåset… Stön!

Sjukvården kan verkligen vara fantastisk här

I tisdags eftermiddag började jag få ont i bröstet, det kom ganska snabbt och blev värre och värre. Svårt att andas ordentligt, tog jag ett lite djupare andetag högg det till som sjutton i hjärttrakten så jag satt bara och flämtade till slut. Försökte lägga mig ner men då blev det tio gånger värre, fick jättejätteont i vänster sida av bröstkorgen och kunde nästan inte få luft alls. Med flera hjärtsjukdomar i familjen kändes det ju sådär att få ont just på vänstersidan, och dessutom gjorde det ont i vänster axel även om det inte strålade ner i hela armen som man ju hört att det ska göra vid en hjärtattack. Jag tänkte ändå att det säkert skulle gå över efter ett tag, och jag och Björn googlade på symptom. Ingen bra idé, det stämde in alldeles för bra på både hjärtattack och blodpropp för att det skulle kännas bekvämt.

Men jag är ju stressad över avhandlingen, och ska dessutom åka till Sverige i nästa vecka för att bland annat förlänga visum, gravsätta min mammas urna och ha slutseminarium och det stressar ju lite extra med både allt som ska göras och resan (jag med min flygrädsla) och allt. Hoppades därför på att det var någon form av stressymptom, typ panikångestattack, men ”nackdelen” var att jag inte hade vare sig panik eller ångest utan kände mig tämligen lugn förutom att det ju inte var så trevligt att inte kunna andas ordentligt förstås.

Men vid 22-tiden på kvällen insåg till och med jag att det inte funkade längre, jag kunde inte ta ett enda ordentligt andetag så jag fick knappt i mig något syre, det kändes ungefär som att andas genom ett sugrör. Och lägga sig ner och försöka somna ifrån eländet var inte att tänka på, satt jag inte spikrak i ryggen eller gick omkring så gjorde det fruktansvärt ont i bröstet. Alltså fick vi packa in oss i bilen och åka till akuten.

Väl framme såg vi genom fönstret att väntrummet var ganska fullsatt. Skit också, det skulle bli en lång väntan! Men när vi kom in satt det en sköterska uppflugen på en pall och utrustad med en laptop i någon slags provisorisk reception i entrén, och hon tog mina uppgifter omedelbart. Och en sak kan jag säga, ska man komma in på akuten sent på kvällen när det är mycket folk där och ändå slippa sitta och vänta, så ska man komma in med bröstsmärtor! Hon ringde upp en sköterska direkt och innan vi ens var färdiga med registreringen så stod en sköterska bredvid mig, det var aldrig tal om att sätta sig i väntrummet ens en minut. Sköterskan var en kille som såg ut att vara i Tess ålder, han kan omöjligt ha gått ut high school ens! Jag tittade misstänksamt på honom men var ju tvungen att hänga med och förlita mig på att någon hade koll på vad han gjorde. Väl inne i undersökningsrummet fanns även en äldre sköterska där vilket lugnade mig lite. 🙂 De tog EKG, kollade syresättningen i blodet med en sån där grej som man sätter på fingertoppen och tog även blodtryck. Allt såg bra ut men blodtrycket var väldigt lågt, undertrycket var 36 har jag för mig och jag brukar ligga på 60-65.

Sen följde en hel rad med undersökningar. Efter att jag berättat om min familjs historik med både hjärtsjukdomar och blodproppar så blev de extra oroliga och bestämde sig för både lungröntgen, blodprover för att kolla syresättningen i blodet lite extra och slutligen kontraströntgen.  Nu har jag aldrig gjort något liknande i Sverige men det känns som att såna här grejer går väldigt snabbt här. Lungröntgen gjorde de direkt, och svaren kom efter kanske 20 minuter. Blodproven likaså. Kontraströntgen en stund senare, svaret på den hade vi efter 30 minuter. Varje gång kom läkaren in och satte sig och gick igenom resultaten ordentligt. Det kändes som om de hade hur mycket personal som helst som bara stod stand-by och väntade på att få ta hand om en, inte riktigt den känslan man får på akuten i Sverige! Dessutom var alla vi kom i kontakt med supertrevliga. Det kändes som att de verkligen brydde sig, och var väldigt rara. Dessutom hände något som aldrig hänt förut: den sköterska vi hade mest kontakt med pratade vi med om att vi kom från Sverige och hade bott här i tre år, och då tittade hon på oss och frågade om vi hade haft engelska som förstaspråk när vi bodde i Sverige eftersom vi pratade engelska så bra! Jag trodde nästan hon drev med oss eftersom jag är väldigt medveten om att både jag och Björn har en svensk accent, men hon var allvarlig. Framförallt var det väl ordförrådet hon syftade på, men väldigt kul att höra i vilket fall!

Efter att lungröntgen var gjord och den inte visade på någon blodpropp i lungan frågade läkaren om jag ville ha något smärtstillande. Jag blev nervös och tänkte att om det är något fel så kanske man inte ska ta starka smärtstillande tabletter, men läkaren borde väl å andra sidan veta bäst? Så jag sa lite försiktigt att det skulle vara skönt att få något så att jag kan andas åtminstone, och några minuter senare kom en sköterska in och sprutade in nånting i droppet som jag fått redan tidigare. Jäklar, 10 sekunder svävade jag uppe i taket på små rosa fluffiga moln, här snackar vi rejäla saker! Det hade visserligen inte någon som helst effekt på smärtan i bröstet, men smärtan blev helt plötsligt betydligt trevligare att handskas med. Efter nån halvtimma fick jag en dos till eftersom den första dosen inte hjälpte mot smärtan, och efter ytterligare en knapp timme kallade de in det grova artilleriet och gav mig morfin. Jag blev bara snurrigare och snurrigare och kände mig hög som ett hus, men hade precis lika ont i alla fall. Suck!

Kontraströntgen var lite spännande, har aldrig gjort det förut. De sprutade in vätskan i droppet och som alltså sen sprider sig i kroppen och visar på röntgen om det är något stopp nånstans eller om något ser konstigt ut. Själva röntgenmaskinen var som ett stort O som jag rullades in i, jag var glad att det inte var som en sån där klaustrofobisk tub som man åker in i vid magnetröntgen utan bara som en tunnare cirkel istället. Det var klart på ett par minuter, mycket smidigt! Killen som skötte kontraströntgen frågade också var jag kom ifrån, han och tjejen som gjorde den vanliga röntgen hade tydligen slagit vad om vad det var jag hade för accent. Så uppenbarligen hörde de att engelska inte var mitt modersmål i alla fall! 🙂 Han blev jättenöjd när jag sa Sverige, dels för att det var det han hade gissat på så han vann vadet, och dels för att han inte pratat med en svensk förut så det var lite spännande tyckte han.

Kontraströntgen visade inte heller på någon blodpropp, men däremot hade jag en vätskeansamling i vänstra lungan plus att membranet som täcker lungan var svullet eller något i den stilen. Minns inte exakt vad han sa, jag var ju rätt hög som sagt… Det konstaterades att jag hade ”pleurisy with effusion”, lungsäcksinflammation med vätskeansamling, vilket inte är farligt alls som tur är men däremot kan vara tämligen smärtsamt. Jotack, jag kände det! Däremot finns ingen medicin mot detta, utan det ska läka ut av sig självt. Det man kan göra är att ge smärtstillande, och sen är det bara att vänta och se. Jag kände att jag fått nog av smärtstillande just då, så efter att ha fått ligga kvar för observation ett tag efter kontraströntgen för att se att jag inte mådde dåligt av den så fick vi åka hem med ett recept på starka smärtstillande tabletter.

Vidare till ett nattöppet CVS, vid det laget var klockan 2.30 på natten och det kändes lite sådär att komma in vid den tidpunkten, vinglig och tämligen stenad, för att hämta ut morfintabletter… Men jag behövde dem ju på morgonen så det var bara att göra!

Vid 3-tiden var vi hemma, och jag ville inget hellre än att lägga mig och sova, sova, sova. Det var det dock inte tal om, jag försökte palla upp med kuddar men trots alla droger gjorde det så fruktansvärt ont i bröstet så fort jag lutade mig bakåt det minsta lilla och jag fick knappt någon luft alls så det var bara att glömma. Jag fick tillbringa resten av natten i en fåtölj istället, och slumrade till ett par gånger men fick nog inte mer än sammanlagt en halvtimmes sömn. Stackars Björn som gått upp klockan 4 morgonen innan för att kunna vara med på ett möte (stora nackdelen med att jobba globalt!) fick jag beordra att lägga sig och sova, han var orolig och fick för sig att han skulle hålla sig vaken ihop med mig men det fick han inte.

Morgonen efter skulle vi träffas några stycken och äta frukost ihop, jag hade verkligen sett fram emot det men det var jag bara att ge återbud förstås. Ett och ett halvt dygn senare har smärtan minskat något, men inte så mycket som jag hoppats. Jag flämtar fortfarande så fort jag är uppe och går eller pratar, och känner att jag inte alls får i mig tillräckligt med syre. Hade handledning idag och lät nog som om jag sprungit ett marathon innan när jag försökte prata! Denna veckan skulle jag dessutom jobba som en slav för att hinna bli så klar som möjligt inför slutseminariet, och nu kan jag inte göra något alls. Timingen var inte optimal, om man säger så. Känner mig lite ynklig faktiskt! 😦

Två milstolpar har passerats!

Herregud, vad jag missköter den här bloggen… Jag är förvånad (och tacksam!) att jag har några läsare kvar överhuvudtaget. Har lovat så många gånger att jag ska skärpa till mig utan att göra det, det börjar bli ungefär som nyårslöften som man aldrig håller, så jag tänker inte lova något alls nu!

På den 1,5 månad som passerat sen senaste inlägget har vi i alla fall passerat två milstolpar i familjen Villing. Tess har fyllt 16 och Max har fyllt 18!

16-årsdagen är ju inget speciellt alls i Sverige, men här i USA är det en viktig milstolpe. Plötsligt är man nästan vuxen och får lov att göra en hel massa saker:

  • man får ta körkort, om än med vissa restriktioner. Det är ett ”riktigt” körkort men man får bara ha högst en passagerare (antar att tanken är att man inte ska ha bilen full med jämnåriga som dricker öl, alternativt röker på), och man får bara köra mellan 5 på morgonen och 9 på kvällen.
  • man får ta ett ”riktigt” jobb, som alltså inte bara är att sitta barnvakt eller gå ut med grannens hund utan ett ”adult job”. Om man har arbetstillstånd, vill säga, vilket våra barn tyvärr inte har än. Båda vill jättegärna jobba extra men än så länge är de ”aliens” och får hålla sig till barnpassningen och hundarna.
  • man får även sluta skolan vid 16 års ålder, om man skulle vilja det. Jag tror att man även måste ha avslutat andra året i high school, här kan det ju skilja sig åt lite grann hur gammal man är när man gjort det så vad jag vet måste båda villkoren vara uppfyllda
  • nu får man även bli blodgivare. Detta hade Tess speciellt sett fram emot. De var ett helt gäng som bestämt sig för att gå till nästa ”blood drive” (vilket är som blodbussen i Sverige) när den kom till skolan vilket var tre dagar efter att Tess fyllt år. När dagen äntligen kom ringde Tess från sin mobil vid 9.30 på morgonen. Jag satt och hade precis ringt upp min handledare på Skype eftersom vi skulle ha handledning, men var tvungen att svara för att kolla om det hänt något. I luren frågade en stressad Tess vad ön på Bahamas hette som vi var på i somras. Jag fattade ingenting och blev lite irriterad över att hon ringer och stör mitt i mitt möte med en sån fråga, det kunde vi väl ta senare! Men hon behövde absolut veta det direkt, och när hon kom hem sen fick jag reda på varför. Man var nämligen tvungen att uppge exakt var man varit någonstans om man varit utomlands det senaste året innan man fick lämna blod. Sen visade det sig tyvärr att om man är född utomlands får man aldrig lämna blod i USA, så Tess fick inte göra det i vilket fall. Jättetråkigt eftersom hon så gärna ville göra det, och en ganska obegriplig regel tycker jag.

Finns säkert fler saker, men detta är ett axplock. Viktig milstolpe, med andra ord! Många amerikanska tjejer har också ett ”sweet 16”-party för att fira, vilket kan vara allt från en enkel fest med några kompisar till värsta lyxpartyt med inbjudna superkändisar som underhåller. Allt utifrån plånbok och preferenser!

Vi hade väl gärna bjudit in Taylor Swift eller allra helst det som finns kvar av Beatles för att fira Tess, men tyvärr fick gränsen dras nånstans. 🙂 Istället fick hon nöja sig med ett fång ballonger, skönsång från familjen på morgonen, och smarrig frukost med chokladdoppade jordgubbar:

IMG_4668

IMG_4662

IMG_4659

Ballongerna står det 1 och 6 på, och tjejen som blåste upp dem och satte ihop dem frågade mig om det var meningen att det skulle stå 16 eller 61. Lite rart på något sätt att hon inte förutsatte att det skulle vara 16 utan tog med i beräkningen att jag kanske köpte dem till en 61-åring! 🙂 Sen är det även en silvrig ballong och en lila, vilket representerar Tess skolfärger. Go Nighthawks!

Tess ville inte ha födelsedagsfest, utan hon firade lite mer stillsamt med tre kompisar. De gick på restaurang och åt middag på kvällen, och hade sen sleep-over hemma hos oss. Innan de gick till restaurangen gjorde vi upp med Tess kompis M att hon skulle tala om för servitrisen att Tess fyllde år så att de kunde sjunga för henne. Så alla i servisen överraskade Tess lagom till efterrätten:

 

En knapp månad senare var det Max tur att fylla år. 18 år är grabben nu! Ingen grabb längre, med andra ord, utan vuxen och myndig. Kan inte beskriva hur märkligt det känns att ha ett barn som numera är vuxen och lagligen kan göra vad han vill! Även Max blev naturligtvis firad med frukost på sängen, ballonger, skönsång av familjen och senare tårta och presenter. Det börjar bli många ljus att blåsa ut nu!

IMG_0723

IMG_4699

IMG_4706

Max har fått en gul och en grön ballong, vilket är hans skolfärger. Go Bengals! 🙂

Prinsesstårta är Max absoluta favorittårta, så självklart skulle han ju ha en på sin födelsedag. Tess gillar inte tårta alls så hon ville hellre ha chokladdoppade jordgubbar. Jordgubbarna var ju enkelt fixade, men familjen Framförhållning kom på dagen innan Max födelsedag, en söndag närmare bestämt, att tårta måste införskaffas.

Nu är ju inte prinsesstårta särskilt vanligt förekommande i USA, den förekommer inte alls faktiskt. Så vad göra? Ett alternativ var att slänga sig i bilen och åka till IKEA, som har frysta prinsessbakelser. Dock tar det 2 timmar enkel väg att åka dit, så det lockade inte jättemycket. Snabbt sms till en vän som jobbar på ett svenskt bageri här i Greensboro, hade de möjligtvis prinsesstårtor? Jag fick numret till ägaren och ringde. Självklart hade de ju inga prinsesstårtor på lager direkt, och tyvärr skulle hon inte heller hinna baka en tills vi behövde den. Däremot hade hon grön och rosa marsipan, om jag ville svänga ihop en tårta själv? Ja för sjutton, hur svårt kan det vara? 🙂 Alltså blev det till att slänga sig i bilen och ta en något kortare tur till bageriet för att hämta upp marsipanen, och sedan till affären för att inhandla ingredienser till tårtbottnar och fyllning. Sen googla beskrivning på hur sjutton man gör en marsipanros! Om jag får säga det själv blev resultatet över förväntan. Mitt livs första marsipanros!

Så nu är båda våra barn firade och födelsedagarna är över för denna gången. Så stolt över våra fina, goa barn!

Idag kom det post från Sverige

Ibland är det kul att tömma postlådan, när det ligger ett paket där, eller kanske brev eller vykort från släktingar och vänner. Oftast är det bara tråkigt, när hela postskörden bara består av räkningar och reklam. Och ibland hajar man till och det är riktigt, riktigt jobbigt. Som idag:

IMG_4620

Att få ett sådant där brev där det står ”dödsbo” på är jobbigt. Att få alla tre på en gång blir alldeles överväldigande.

Och sen är det bara att gå in och sätta sig och jobba igen. På något märkligt sätt går livet vidare, ändå.