I Plymouth kom vi äntligen iväg på valsafari. Och med facit i hand var vi tacksamma att det blev när det blev, för vi hade minst sagt tur när det väl blev av. Man vet ju aldrig – även om de som kör safaribåtarna känner till valarna väldigt bra och vet var de brukar hålla till så kan det ändå bli så, om man har riktig otur, att man inte ser någon val alls eller bara någon enstaka på långt håll. Så blev det inte för oss!

Vi åkte med ett företag som heter Captain John Whale Watching, kan verkligen rekommendera dem. Allt flöt på väldigt smidigt och guiden var riktigt duktig tyckte vi. I kön medan vi väntade på att gå ombord blev vi påminda om att vi befann oss i Amish-land:

Det här avslöjar väl min okunnighet om Amish rejält antar jag, men jag blev lite glad att se att det var ok för dem att följa med på något så värdsligt och ”onyttigt” som en valsafari. Det var ett helt gäng med både kvinnor och män, allihop runt 20-årsåldern utan någon äldre med som ”chaperon”. Antingen är det jag som tror att Amish-folket är striktare än vad de är, eller också tillhörde de en församling som inte är riktigt så sträng som andra kan vara.

Nära där vår båt la till så låg även Mayflower för ankar. Vi hade tänkt att gå och kika på den också, men $40 per person avskräckte lite. Var det verkligen värt över 700:- att gå ombord på ett skepp som inte ens är den äkta Mayflower utan en kopia av den ursprungliga? Smarta som de var så hade de byggt ett plank runtom så att man inte kunde se skeppet ordentligt om man inte betalade inträde:

Men, när vi väl kom ombord på valbåten och la ut så passerade vi riktigt nära, så vi fick en ordentlig titt på skeppet från utsidan i alla fall. Det fick faktiskt räcka för denna gången! 🙂 Såhär ser hon ut:

Det tar runt 1,5 timme att ta sig ut till där valarna är. Det var en varm dag när vi åkte iväg och alldeles lugnt på sjön så bara själva båtturen var värt biljettpriset tyckte vi. Underbart att komma ut på havet och bara sitta där i lugn och ro och njuta av utsikten.

Och så, efter drygt 1,5 timme, så såg vi den. Vår första val!

Och det visade sig att det inte bara var en val utan två, mamma Tornado med sin kalv som ännu inte blivit döpt:

Och sen blev det bara fler och fler, sammanlagt såg vi runt 20 valar. Helt fantastiskt, det är inte ofta man får se så många och på så nära håll. Det var till och med så att vi fick stanna ute längre än vi egentligen skulle eftersom så många valar simmade runt vår båt att kaptenen inte ville riskera att köra på någon, utan vi fick lugnt stanna kvar och vänta på att de skulle dra vidare. Och det gjorde vi så gärna, det var otroligt häftigt att få bevittna skådespelet!

Slutligen så filmade jag en liten stund, och precis i rätt tid visade det sig. Valarna var riktigt nära vår båt, men den lilla båten som man ser på bilden ovan hade stannat till för att titta på valarna de också och de fick verkligen se dem på riktigt, riktigt nära håll! 🙂 Tyvärr kan man inte lägga in youtube-filmer direkt i inläggen här, men klicka på länken så ser ni filmen: Whale watching

En helt fantastisk dag blev det, jag får fortfarande gåshud på armarna när jag tittar på bilderna och filmen!

 

 

 

 

Efter Maine och East Boothbay vände vi alltså söderut igen och åkte ner till Massachusetts igen och den gamla historiska pilgrimsstaden Plymouth, även kallad America’s Hometown. Grundad av de första engelska pilgrimerna som kom hit 1620 med Mayflower. Häftigt!

En mysig stad, som dock inte välkomnade oss så bra till att börja med… Vi kom dit på kvällen, och efter att vi installerat oss på hotellet åkte Björn iväg till närmsta super market för att inhandla lite nattamat. De höll på med ett vägbygge i stan så han fick köra en liten omväg, men kom till slut fram till affären och parkerade på den ganska så öde parkeringen. Dock var vägbygget bara en liten bit därifrån, övervakat av flera polisbilar som hjälpte till att spärra av vägen bara nåt hundratal meter från där Björn parkerat.

Det hindrade inte en man från att komma fram till honom och fråga om han hade lite pengar att avvara. Björn säger som det faktiskt var, att han inte hade några kontanter på sig. Då gick mannen emot honom och kom så nära att Björn till slut stod tryckt upp mot bilen, och frågade om han verkligen inte hade nånting. Klart hotfullt och väldigt otrevligt! Björn kom på att vi hade lite växelpengar i facket mellan sätena så han öppnade dörren och tog ut dem och gav honom. Det nöjde han sig med som tur var, och gick därifrån. Kunde slutat riktigt illa, men han kom undan med blotta förskräckelsen. Men att man vågar göra nåt sånt när det står flera polisbilar bara en liten bit därifrån med blinkande blåljus och allt!

Annars är Plymouth som sagt riktigt trevligt. Vi åt bland annat en jättegod middag på en liten mysig restaurang och shoppade lite souvenirer men gick mest runt och insöp atmosfären. Framförallt är det ju en hamnstad förstås, och jag passade på att fotografera en hel del när vi gick runt i hamnen. Så vassegoa, så här ser det ut i Plymouths hamn!

För några veckor sen satt jag och pratade med några vänner, och vi konstaterade allihop att vi är urusla på att få tummen ur och ringa såna där nödvändiga samtal som man borde ringa men som ändå inte är hyperakuta. Som att beställa klipptid när det är dags till exempel, istället för att dra ut på det i all oändlighet och till slut ringa när det är så illa att man knappt vågar visa sig för folk i sina slitna hårtestar.

Idag låg jag och Max vid poolen och latade oss i 35 graders värme (tack gode gud att vi letade hus tills vi hittade ett som ligger i ett område med pool!). Plötsligt ringde telefonen, jag tyckte att jag kände igen numret man jag var inte säker men jag svarade i alla fall och höll tummarna för att det inte skulle vara ett reklamsamtal eller nåt liknande. Det var det inte:

– Hi Jessica, this is Brian (=min frisör). Jag satt och kollade i kalendern här och såg att du inte varit och klippt dig sen 12 april. Jag gissar att du skulle behöva en klipptid snart?

Snacka om service! Jag skulle ha ringt för ett par veckor sen men som vanligt dragit ut på det, och så ringer han mig istället! Ok, jag fattar att han förmodligen har väldigt lite att göra nu i semestertider och att han är lite desperat efter kunder, men för mig var det perfekt. Nu är tid bokad tills på måndag, hur smidigt som helst! Nu väntar jag bara på att tandläkaren ska ringa och be mig komma dit också, och hundarnas groomer (de är alldeles för långhåriga stackarna), och läkaren och gymmet och mataffären och……..

Denna veckan startade nånting som kallas senior project i Max skola. Det varierar lite på olika skolor och i olika counties hur det går till, men på Max skola har de en jättebra variant. Det är ungefär som prao i Sverige, vilket innebär att varje elev ska ut på en arbetsplats och prova på hur det är att arbeta inom det yrket. Man får välja i princip vad som helst, enda regeln är att man inte ska vara på sina föräldrars eller andra nära släktingars arbetsplats. Under projektets gång ska man blogga varje dag, och när det är slut ska man hålla en liten föreläsning och presentera vad man gjort för de andra eleverna.

Man kan förstås om man vill försöka göra sitt projekt inom ett yrke som man har tänkt sig att bli, men lärarna uppmuntrar eleverna att tänka lite out of the box och gärna välja något som kanske är en liten hemlig dröm. Något som man tycker verkar spännande men som man vet att man förmodligen inte kommer att uppfylla, men nu har man chansen att pröva på den i alla fall.

För Max del vacklade han framför allt mellan två olika saker. Han är ju inställd på att bli ingenjör, så det tänkte han inte välja utan istället gå på nånting helt annat som han drömmer om. Det ena var att praktisera hos en politiker, eftersom han är väldigt politiskt intresserad. Drömmen hade ju varit att jobba med antingen Hillarys eller Bernie Sanders kampanjstab, men det är ju inte helt lätt att få en sån plats!

Den andra drömmen är att bli advokat. Han är ju medveten om vilken lång väg det är att gå för att nå dit, och vilken enorm arbetsinsats som krävs, men det är helt klart en dröm han har och detta var ju ett perfekt tillfälle att få se hur det går till här i USA.

Nu är det så att Björn har lärt känna en kille, Brandon, vars fru är dotter till en advokat (jag vet, där fick ni tänka efter lite för att få ihop det 🙂 ). Denna advokat heter Mr Henry Frye Jr, och är i sin tur son till en mycket beryktad advokat. Pappan, Mr Frye Sr, var faktiskt den allra första svarta advokaten som blev vald till överdomare i North Carolinas supreme court! Man riktigt känner historiens vingslag när man hör det!

För att få en liten känsla för vad Mr Frye Sr gick igenom, och märk väl att detta alltså inte är längesen (närmare bestämt precis 60 år sen, 1956), så är detta historien om hur det gick till när han ville rösta för första gången:

Mr Frye Sr var då 24 år gammal och skulle gifta sig. Samma dag som vigseln skulle äga rum hade han några timmar över på förmiddagen, eftersom vigseln skulle äga rum på eftermiddagen. Och vad ska man då slå ihjäl tiden med om inte att passa på att registrera sig för att rösta? 🙂 I USA är det nämligen så att man inte automatiskt får hemskickat ett röstkort så som det är i Sverige, utan här måste man i god tid innan valet registrera sig för att få tillåtelse att rösta.

Sagt och gjort, Mr Frye åkte till lokalen där man registrerar sig. Nu var detta alltså 1956, och var man svart så var det inte bara att kliva in och få det som man har rätt till. För att uttrycka det milt. På den tiden gällde fortfarande det som kallas Jim Crow laws, dvs. olika lagar man hittat på för att jävlas så mycket som möjligt med svarta människor. Lagar för att uppmuntra och upprätthålla segregation, helt enkelt. En av dem sa att den som ska registrera sig måste klara av ett test för att visa att de är läs- och skrivkunniga. De som registrerar väljare hade då kommit på att när en svart väljare kom och skulle registrera sig så kunde de tänja en del på vad det där testet ska innehålla.

När Mr Frye kom dit fick han ett batteri med frågor som ingen vit väljare någonsin skulle ha behövt svara på. Istället för att bevisa att han kunde läsa och skriva så fick han massa frågor om konstitutionen, och om tidigare presidenter. Bland annat skulle han svara på vem som varit USAs 13:e president, vilket ju inte är något som alla kan helt utantill förstås. Han vägrade att gå med på att svara på alla dessa frågor, och fick därför inte registrera sig. När han kom till sin egen vigsel var han upprörd, förstås, och stod där framme vid altaret och såg sin blivande fru skrida fram. När hon kommit fram till honom och de alltså stod där framför prästen och var redo att sätta igång med ceremonin, så utbrister han ”Kan du fatta, de vägrade att registrera mig!!!”. Hon kände honom ju väl så hon bara tittade på honom och svarade lugnt ”Tror du vi kan diskutera detta lite senare?”. Underbar historia! Vill någon läsa lite mer om Mr Frye Sr så kan man läsa denna artikeln.

Nåväl, han lyckades registrera sig till slut, och slutade alltså som överdomare i NCs supreme court. Fantastiskt. Och för att komma tillbaka till början på den här historien, så kände vi att det skulle vara rena drömmen om Max skulle kunna få göra sitt senior project hos Mr Frye Jr, som egentligen är pensionerad men som ändå fortfarande jobbar om än inte lika mycket som förr. Björn pratade med Brandon, som pratade med sin fru, som pratade med sin pappa, som glatt gick med på att ta sig an Max!

Efter en hel del jagande på telefon så lyckades Max få prata med honom, och det bestämdes att han skulle få praktisera där. Och idag var det äntligen dags! Jag var ju jättenyfiken på att få träffa Mr Frye jag också, så jag hängde med Max på morgonen så att jag åtminstone skulle få säga hej till honom. Här är Max utanför de pampiga dörrarna till kontoret:

Väl inne togs vi emot med öppna armar av Mr Frye. Han visade sig vara hur mysig som helst, och jag blev kvar i över en timme innan jag kände att jag inte kunde med att stanna längre (även om jag gärna hade stannat hela dan). Han berättade massor om sitt jobb, rättssystemet i USA, gamla rättsfall och mycket mer. Vi hann också med en genomgång av Sveriges rättssystem och vårt politiska system! 🙂

När jag gått fick Max följa med till court, och vara med om sitt livs första rättegång! Redan den allra första dagen! Det var ett fall av domestic violence, en kille som misshandlat och försökt strypa sin flickvän… Han fick också träffa flera av Mr Frye’s advokatkollegor och även några domare. Han lunchade ihop med Mr Frye och några advokater till, och fick till och med underhålla dem med att berätta lite grann om Holland under kolonialtiden efter att en av dem hade frågat om det. 🙂

En händelserik dag, och Max är mer än nöjd. Det här känns riktigt bra! Imorgon är det dock dags för hans andra AP exam, så nästa gång han får komma dit igen blir på torsdag. Jag tycker det är jättedåligt planerat av skolan faktiskt, att de stoppar in AP exams under tiden som senior projects pågår. Men, men, det är inte mycket att göra åt utan bara att bita ihop och fixa båda sakerna på en gång. Men åh vad skönt det känns att det har börjat så bra med hans praktik!

Häromdagen fick jag och Björn uppleva lite av det där man annars mest ser på TV om hur det är i USA. Hittills har livet här varit tämligen lugnt, man hör väl en och annan polissiren ibland men enda gången jag sett dem ingripa mot nån har varit när vederbörande har kört för fort.

Men i torsdags var jag på väg för att träna, och i bilen på väg till träningslokalen satt jag och lyssnade på NPR (National Public Radio, en reklamfri pratkanal ungefär som P1 i Sverige) där de rapporterade om polisen i Albuquerque, New Mexico, som ska få en utbildning i hur man lugnar ner hotfulla situationer istället för att bara dra fram puffran och skjuta ihjäl folk. Låter ju riktigt bra och nånting som hela landets poliskår skulle behöva, särskilt med tanke på alla tragiska dödsskjutningar av framför allt svarta människor som skett de senaste åren.

Väl framme vid lokalen parkerar jag bredvid Björn, som redan kommit dit, och det första jag hör när jag kliver ur bilen är polissirener, och många dessutom. Sen hör jag hur någon ryter, med riktigt hotfull röst, ”Get out of the car!!!”. Tittar upp och ser en bil stå parkerad alldeles utanför en Taco Bell kanske 50 meter ifrån där vi står, och runt bilen står 4-5 poliser. Två eller tre av dem står med dragna vapen som pekar in mot personen som sitter i framsätet. Samtidigt är fler polisbilar på väg, och det bara väller fram poliser. Jag räknade till sammanlagt 12 stycken och då hade inte alla polisbilar kommit fram än.

Björn, som är den minst nyfikna människa jag nånsin träffat, ville gå därifrån direkt men jag var ju tvungen att se vad som hände! Till slut slet de ut killen som satt bakom ratten och slängde ner honom på marken och satte på handfängsel. Dessutom såg det ut som om de drog ut ytterligare en person som suttit i baksätet. Riktigt dramatiskt! När vi stod där och tittade kom det en ung kille körande en pick up (tänk er en äkta redneck), och gled upp bredvid oss. Han berättade att han varit inne på Taco Bell när allt började och att killen de slitit ut ur bilen hade försökt kidnappa en liten flicka.

Vi som kände att det verkade överdrivet med så väldigt många poliser och dragna vapen och allt kände nu att det var en himla tur att de hade kommit såpass snabbt och hunnit få tag på killen. Fy så otäckt! Här är en bild från när värsta dramat var över, dålig kvalitet men det var inte riktigt läge att gå fram ännu närmare… Men så här nära var vi alltså när vi hade parkerat våra egna bilar och skulle in och träna i lugn och ro, taket man ser skymta fram bakom staketet är taket till Taco Bell:

Sen gick vi in och tränade, och när vi kom ut igen en timme senare var nästan alla poliser fortfarande kvar (det var då jag tog ovanstående kort). Vi åkte hem och googlade på vad som egentligen hänt. Vi trodde ju att den lokala TV-stationen skulle sända ett inslag om det med tanke på vilken jätteuppståndelse det varit men där nämndes det inte alls, men vi hittade en artikel om det på nätet. Och det visade sig att det inte alls varit så som pick up-killen sagt. Istället hade två bilar krockat utanför restaurangen, inget allvarligt utan det var knappt några skador på bilarna tydligen, men förarna hade börjat bråka med varann. Killen vi såg dras ut ur bilen hade dragit fram en pistol och skjutit efter den andra föraren (!), men träffade inte och ingen blev skadad som tur var.

Känns förstås väldigt skönt att det inte var ett kidnappningsförsök, men fy så otäckt att det varit skottlossning! Vägen det hände på heter Battleground Ave och där åker jag säkert 5 dagar i veckan, tänk om man kommit körande precis då när killen sköt! Helt klart en tankeställare i alla fall, här ska man definitivt inte tuta på någon eller börja tjafsa med folk om det händer något för var och varannan människa har ju vapen och man vet aldrig när man träffar på fel människa… Det riktigt tragiska i sammanhanget var att föraren, tillika kilen som sköt, hade med sig sitt lilla barn i bilen (förmodligen var det därför missförståndet med kidnappningsförsöket uppstod). Barnet blev alltså först vittne till att hans pappa drar fram en pistol och försöker skjuta en annan människa, och sen fick han vara med om att polisen står med dragna vapen och hotar med att skjuta in i bilen som han sitter i. Orkar inte ens tänka på hur han måste ha mått just då… När, när undrar jag, ska USA inse att det helt enkelt inte funkar att alla människor springer runt med skjutvapen?! Det hade bara fattats att någon annan av de som befann sig i närheten hade dragit fram sitt eget vapen och bestämt sig för att spela hjälte och sen hade katastrofen varit ett faktum…

Idag var skolorna stängda igen, eftersom det snöade på natten och världen återigen var vit när vi vaknade på morgonen. Suck! Men imorgon ska det bli 11 grader varmt och regn hela förmiddagen så det försvinner åtminstone illa kvickt. Till helgen ska det bli 18 plusgrader och vi hoppas, hoppas, hoppas att det är våren som är i antågande. Peppar, peppar!

Idag på eftermiddagen varnade de för isregn och när det började rassla ner nånting från himlen vid tvåtiden så ringde jag Björn till jobbet och bad honom pallra sig hem illa kvickt. Det låter otroligt speciellt när det är isregn, inte alls som hagel som ju bara piskar ner och gör ont utan isregn är mycket lugnare och det låter som ett stilla trillande och rasslande.

Dock inte speciellt kul att köra omkring i, så trots att det inne i Greensboro där Björn jobbar var regn snarare än is som föll ner så gjorde han som jag sa. Inte utan knot dock för det var inte halt på vägarna mer än den sista biten när han var framme i Summerfield, och sen började det regna vanligt regn och vägarna var rena och fina igen även här. Jag kände mig lite skyldig som hade jagat hem honom men bättre safe than sorry liksom…

Men nu ikväll kom det en ny omgång isregn när det blev kallare igen och när jag gick ut med hundarna för en stund sen var världen alldeles magisk. Det var som om allting kapslats in i silver, här i Summerfield har det aldrig lagt sig på träden förut så länge som vi bott här. Otroligt vackert, såhär såg allting ut:

Jag har aldrig sett nåt liknande och var tvungen att jaga ut både Björn och Tess så att de också skulle få se (försökte inte ens få ut Max, jag vet precis hur intresserad han (inte!) skulle vara…). Nu när vi fick se det såhär så förstod vi ännu bättre att man inte låter skolbarnen köra eller åka skolbuss till skolan när det är sånt här väder, tänk er att glida fram på vägar som ser ut såhär och där alla, inklusive man själv, har sommardäck…

Men ack så vackert var det.

Häromdagen var jag och klippte mig. Jag har gått till samma ställe ända sen vi flyttade hit, blev rekommenderad av en vän och jag är nöjd så det har inte funnits någon anledning att testa något annat ställe heller. Det jag har blivit varnad för är en kedja som heter Great Clips, de är visserligen billiga men det är av en anledning om man säger så. Jag vet folk som har rest sig ur stolen och bara gått därifrån innan de var färdigklippta och störtat iväg till någon annan frisör istället för att försöka rädda vad som räddas kunde. Så gå inte dit om ni har vägarna förbi här, jag vet inte om det är en kedja som finns över hela USA eller bara här i NC men undvik dem i vilket fall!

Dit jag går är det betydligt bättre. Brian, som klipper mig, är visserligen lite jobbigt amerikansk på det där sättet att han är ganska så insmickrande, men jag kan ta det. Bättre är att han känner mig väl vid det här laget, såpass väl att han nu till exempel möter mig redan i dörren och räcker över en mugg te (svart, inget tjafsande med koffeinfritt te här inte!) det första han gör. Det var han som lärde mig dricka Keemun, ett gudomligt gott kinesiskt te!

Nu hör det till saken att de flesta (?) amerikanska kvinnor har väldigt snarlika frisyrer. Det ska vara långt eller möjligen halvlångt och antingen ingen lugg alls eller också nån form av snedlugg. Möjligtvis uppklippt lite i topparna men inget alltför drastiskt. Jättesnyggt på dem som det passar på (jag har alldeles för avlångt ansikte så jag ser ut som en häst om jag försöker mig på en sån frisyr) men kanske inte vansinnigt spännande för frisören. Alltså blev Brian eld och lågor första gången jag kom dit och tyckte det var hur kul som helst att få klippa och styla en kort frisyr för en gångs skull. Och klipper gör han jättebra, jag är för det mesta väldigt nöjd när jag väl kommit hem och har tvättat och fönat håret som jag vill ha det.

Men det är just det, det krävs att jag kommer hem och stylar om det för att jag ska kunna se ordentligt hur han har klippt egentligen. När det är dags att föna och styla håret blir han riktigt i sitt esse nämligen, och går fullständigt bananas. Det jobbas ordentligt med fönen i en hand, borsten i den andra och hårsprayen i en tredje (?). Första gången jag gick därifrån såg jag exakt ut som Justin Bieber gjorde i början av sin karriär:

I alla fall om man tänker sig hur han skulle sett ut om han var kvinna och 40+. Nej, jag har inga bilder tyvärr (himla synd alltså) men använd er fantasi!

Nu senast ville jag ha det riktigt kort och då kan det hända att han vill kompensera lite och försöka få det som var kvar att se så mycket ut som möjligt. Jag har förklarat att jag inte vill att håret ska vara för högt, eftersom jag som sagt har ett avlångt ansikte som det är redan och inte behöver förstärka det ytterligare. Men denna gången var jag inte riktigt på min vakt och hann inte hejda honom i tid. Så när jag gick ut därifrån såg jag istället ut som de där penntrollen som alla hade på 80-talet:

Jag tror inte det var ett enda hårstrå på hela huvudet som inte stod rakt upp. Jesus. Det värsta var att jag var tvungen att handla på vägen hem och hade lite bråttom, så jag hann inte be honom att göra om alltihop och jag hann inte heller hem emellan för att fixa till det själv. Bara att ta ett djupt andetag, gå in i mataffären och sträcka på ryggen ett par extra centimeter med pondusen hos någon som vet exakt hur hon ser ut och är jättenöjd med det. Tyvärr är mitt hår väldigt mjukt, så det är svårt att verkligen få det att stå rakt upp nån längre tid utan att det ramlar ner igen (något som ju faktiskt var just ”tyvärr” på nyss nämnda 80-tal, även om det är svårt att begripa nu…). Alltså ramlade det ner och plattades till på mitten av huvudet men av någon anledning stod det fortfarande uppåt på sidorna, som en omvänd mohikanfrisyr kan man man säga. Typ nåt sånt här, fast utan flätor och med kort hår då, om ni kan föreställa er det:

Jesus säger jag bara, en gång till. En av de anställda som höll på att plocka i hyllorna tittade upp när jag gick förbi och jag tyckte att han liksom studsade till innan han fick fram sitt sedvanliga ”hi how are you”, men jag kan ha inbillat mig…

Joråsåatte, jag är jättenöjd med min frisörs kunskaper när det gäller klippning. Styling däremot får jag nog ta ett snack med honom om.

Cruz klar segrare för republikanerna, Trump tvåa och Rubio en stark trea i gårdagens val i Iowa. Något oväntat för de flesta tror jag, definitivt för mig som trodde att Trump skulle lyckas betydligt bättre än så. Rubio var lycklig som ett barn på julafton och Cruz lät som om han redan vunnit hela presidentvalet och mest funderade på vilken färg han skulle välja på gardinerna i Ovala Rummet. Jag får kräkkänslor bara jag ser karln, maken till hal och obehaglig person får man leta efter…

Men egentligen var den stora skrällen det som hände på demokraternas caucuses. Hillary har ju utropats som segrare men med så liten marginal så det är tveksamt om det ens är någon skillnad mellan henne och Sanders. Riktigt roligt att det gick så bra för Bernie, det trodde jag aldrig!

Annars  var det rätt fascinerande att se hur ett caucus går till, jag hade inte så bra koll på det innan. De som tänker rösta samlas alltså i olika lokaler runt om i delstaten, det kan vara en gymnastiksal, en kyrka eller till och med hemma hos en privatperson. När det är dags för röstning så går man och ställer sig på den sida i lokalen som representerar den man vill rösta på, till exempel höger sida för Hillary och vänster för Bernie. Helt öppet alltså, det är ingen anonym omröstning utan man måste rent fysiskt ställa sig på ett visst ställe för att visa hur man röstar. Känns ju sådär demokratiskt, om alla ens grannar eller vänner eller ens stränga chef står på en sida, hur stor är sannolikheten då att man har modet att ställa sig på motsatt sida även om det är det man egentligen vill?

Vi tittade på CNN’s valvaka, och där gick de runt i de olika lokalerna och filmade hur det gick till och man kunde då se hur de som röstade stod och med alla medel försökte locka över folk till sin sida, till och med försökte de övertala personer som bestämt sig och redan gått och ställt sig i sin hörna. Det var ett himla liv, och mitt i alltihop gick reportern omkring och utropade lyckligt ”It’s so wonderful to see democracy in action!”. På fullt allvar alltså.

Näst i tur är New Hampshire, ska bli mycket spännande att se hur det går där för både demokraterna och republikanerna!

Idag är det Groundhog Day, vilket alltså betyder att vi äntligen får reda på om vintern snart är över eller om vinterjackorna ska hänga framme ett tag till. Punxsutawney Phil (allvarligt, någon borde döpa om den där stan till nånting mer lättstavat!) lockades fram ur sitt bo och spänningen var stor – skulle han se sin egen skugga eller ej?

För den som eventuellt glömt så är det alltså så att om Phil ser sin egen skugga så kommer vintern att fortsätta åtminstone 6 veckor till, ser han inte sin egen skugga kommer vi väldigt snart att få höra fåglarna kvittra och se tussilagon slå ut. Och ser man på – Phil ignorerade sin skugga totalt i år enligt de herrar som avgör detta:

Nu hör det till saken att stackars Phil är ganska usel på att förutsäga vårens ankomst. Eller också är det ovan nämnda herrar som är ganska usla på att tolka vad Phil ser och inte ser, för faktum är att förutsägelsen oftast är fel. Jag hörde på radion idag att Phil hittills spått fel 67% av gångerna och det låter ju inte så bra just i år när han spår en tidig vår.

Men i samma radioprogram berättade de att Phil har en mindre känd kusin i New York, Staten Island Chuck:

Sitt något lömska utseende till trots är kusin Chuck en fena på det här med förutsägelser, han har prickat rätt hela 82% av gångerna han fått komma till tals (och om det är lika många gånger som Phil har jag ingen aning om…). Alltså borde vi lyssna mer på Chuck hädanefter och ta Phil med en stor nypa salt. Och nu kommer det fina i kråksången – i år är Phil och Chuck helt överens, ingen av dem såg sin skugga! Så det är bara att rota fram shortsen ur sommargarderoben och ställa en kanna is-thé på kylning i kylskåpet. Våren är på gång!