De senaste veckorna har varit minst sagt hektiska här, och värre lär det bli ett tag till framöver. Jag skäms när jag kollar på det senaste inlägget jag skrev, då var det full vinter här och nu är det (svensk) sommar (denna veckan ska det bli 20-25 grader varje dag), det ser ut som om jag inte bloggat på ett halvår eller så! Riktigt så illa är det väl inte, men särskilt flitig med bloggeriet har jag verkligen inte varit. Du har helt rätt Jenny! 🙂

Det var väl i januari nån gång som jag och min handledare la upp en tidsplan för hur jag skulle kunna bli klar med avhandlingen så att jag skulle kunna disputera i juni. Ett tufft schema blev det, och jag jobbar som en galning för att lyckas. Ett rejält bakslag blev det dock förra veckan. Jag hade handledning, som jag i och för sig har varje vecka, men denna gången gick vi igenom en del av mina resultat lite mer noggrant. Vi kom fram till att de analyser som jag gjort, och som jag i och för sig visste var inte så mycket på djupet som de skulle kunna vara, håller inte. Jag måste gå in mer på djupet för att det ska bli något vettigt av det, risken är att avhandlingen inte blir godkänd annars.

Först blev jag helt knäckt, min handledare började prata om att jag kanske måste skjuta upp disputationen tills efter sommaren och jag bara kände att nej, inte en chans! Min stora morot just nu är att efter allt slit få ha en lång skön sommar utan att göra ett enda handtag mer än att släpa mig till poolen en gång om dagen, jag VILL INTE sitta och jobba hela sommaren! Sen gick vi igenom det jag har skrivit en gång till, och vad det är jag behöver ändra och göra nytt. Jag får stryka runt 30 sidor tror jag, jag har inte hunnit gå igenom och ta bort allting än men det slutar nog nånstans där. Jag som kämpat mig upp till 127 sidor (siktar på nånstans runt 150) och börjat känna det som att jag nog låg hyfsat bra till…  Dessutom behöver jag ju framförallt göra de nya analyserna vilket tar ett antal timmar bara det.

Jag vet inte om någon är så insatt/intresserad av detaljer, men jag har en korpus med inspelade dialoger mellan förare och passagerare i bil, och det är den korpusen som ligger till grund för min avhandling. När man jobbar med en korpus så går man först igenom hela materialet och transkriberar det, dvs. man skriver ner exakt vad var och en säger och anger på en tidslinje när varje yttrande börjar och slutar. Sedan går man igenom och annoterar alla yttranden med det man är intresserad av, i mitt fall kollar jag bland annat på vad man pratar om, hur man växlar mellan olika ämnen och jag kan även se förarens kognitiva belastning. Detta har jag sedan analyserat på alla möjliga olika sätt, men det jag behöver göra nu är att göra vissa av annoteringarna ännu mer noggranna än vad jag hittills gjort. Direkt efter handledningen satte jag mig ner och gjorde alla extra annoteringar, det tog ett antal timmar men jag lyckades fixa alltihop på en dag. Nu återstår analyser och att skriva om texten. Jag vet fortfarande inte om jag kommer att hinna eller om jag måste skjuta på disputationen, men jag tänker jobba tills jag stupar de närmsta 5 veckorna (deadline är i början av maj om jag ska bli klar i juni) och hoppas på det bästa!

Således blev det ingen ledig långfredag för min del, men Björn och barnen var lediga i alla fall. Påsklovet är veckan som kommer här i North Carolina, de kommer att vara lediga måndag – torsdag men på fredag är det en make-up day på grund av de snow days som var i vintras. Vet inte hur många som verkligen kommer att komma till skolan då, men Tess och hennes bästa kompis ska dit i alla fall. De tycker att det är lite mysigt på make-up days, det är ju inte så många elever där då så det brukar vara rätt slappt de dagarna.

Påskafton och påskdagen, dvs idag, har jag faktiskt tagit ledigt. Jag har inte tagit ledigt en hel helg sen vi gjorde upp den här tidsplanen, men jag kände att jag är så stressad nu att jag inte kommer att fixa detta om jag inte låter hjärnan vila åtminstone en helg. Risken är ju att man skjuter sig själv i foten och inte kan få något vettigt gjort för att man är helt slutkörd helt enkelt.

Så igår hade vi vårt påskfirande. Här i USA är det påskdagen som är den stora helgdagen där man träffar släkten och äter påskmat. Vi invandrare håller dock på traditionerna och firar på påskafton som vi gjorde i vårt hemland! 😉 I år anpassade vi oss dock lite grann efter traditionerna här och gjorde inte våra vanliga ägghalvor med majonnäs och räkor på, utan vi provade på att göra deviled eggs istället. Har faktiskt inte ätit det förut, men det är riktigt gott! Man hårdkokar äggen, delar dem i halvor och gröper sen ur gulan. Blandar den med majonnäs, vinäger, hackad lök, tabasco och dijonsenap, och sen klickar man i röran i äggen och kryddar med lite paprikakrydda.

Det var varmt och härligt på dagen, så vi passade på att rensa i rabatterna och klippa gräset också. Vilket gjorde att tant imorse knappt kunde ta sig ur sängen på grund av träningsvärken, och stapplade runt som en robot. Jorå, ibland känner man sig verkligen mer ungdomlig än annars! 🙂 Eftersom det var bra väder även idag, runt 18-20 grader, så bestämde vi oss för att åka till Hanging Rock med hundarna. Med vi menar jag Björn och jag, ungarna tyckte det var en sällsynt dålig idé att slösa bort en dag på fotvandring på ett ställe vi redan varit på flera gånger förut!

Vi packade in oss i bilen i alla fall och åkte iväg. Tänkte köpa oss var sin macka på Subway på vägen, och hade med oss kaffe och te i termos. Björn var förutseende nog att gå in på hemsidan på den Subway vi skulle passera för att kolla så att den var öppen eftersom det är påsk, och där stod det att den skulle öppna kl 10 så det var lugnt. Men tja, när vi kom fram var det givetvis stängt! Varför uppdatera hemsidan med rätt information liksom, det är tydligen inte det hemsidor är till för… Nåja, vi hittade en annan Subway som låg nästan längs den väg vi skulle och den var öppen som tur var.

Väl framme vid Hanging Rock kände jag att jag inte ville gå upp till toppen som vi alltid brukar göra, utan jag ville testa att gå till ett vattenfallet som finns där istället. Björn har varit där förut men inte jag. Så vi gick dit, vilket innebär att man går nerför berget först, och klättrar upp på hemvägen. Inte så bra när man har en stor och stark Java som jag dumt nog aldrig brytt mig om att lära att gå fint i koppel (måste verkligen ta tag i det…). Björn fick ta henne eftersom det var rejält brant och jag helt enkelt inte orkade hålla henne eftersom hon ju var ivrig att utforska det här nya spännande stället och drog i kopplet för kung och fosterland. Till och med Björn hade problem på vissa ställen, det var både brant och trångt. Själva vattenfallet var inte så imponerande, jag trodde det skulle vara ett stort ett men det var rätt futtigt:

Vi fortsatte en bit till och hittade en liten bro att sitta och fika på, och där kunde vi även släppa hundarna lite. Jättemysigt!

Morris visade att han tillhör en grythundsras, det fanns mycket att böka runt i…

Java däremot är ju en vattenhund, hon är sällan torr mer än några timmar i taget men åtminstone hyfsat ren!

På sina ställen är det rena djungeln här, bland annat mycket rododendronträd.

På det stora hela taget har det varit en lyckad och vilsam helg, och både Björn och jag känner att vi laddat batterierna. Det känns ju jobbigt att vi inte kan hitta på något alls med barnen när de har påsklov, men i år får det helt enkelt bli så. De är ju stora nog att roa sig själva, men en liten resa hade ju varit rolig att göra eller åtminstone nånting kul här på hemmaplan. Men vi får försöka ta igen det i sommar istället, förhoppningsvis är ju åtminstone jag ledig då!

Efter att ha gått upp jättetidigt imorse (definitionen på jättetidigt är i detta fallet 06.00), ätit frukost, fixat lunchlåda till Tess, gått ut med hundarna, slagit knut på mig själv för att komma på kreativa sätt att få i Java alla fyra mediciner (6,5 tabletter) utan att hon vare sig spottade ut dem, kräktes eller vägrade äta de smaskigheter jag erbjöd för att hon vet att medicinen är gömd inuti, övningskört med Max till skolan, kört till veterinären med Java och suttit i väntrummet och jobbat medan de bytte gipset, så var jag trött. Så där trött så att jag kände att får jag inte en kopp kaffe nu på stört så kommer jag att börja gråta. Innan jag fick åka hem skulle jag dock hämta upp Max på skolan. Han har sin ”hell week” den här veckan, vilket innebär att han har sluttentor i samtliga ämnen. Han har sina tentor på förmiddagarna, så därför hämtar jag upp honom när han är klar vid 10.30 så att han ska slippa sitta kvar i skolan och vänta på skolbussen som går först kl 15.00.

Innan jag hämtade honom körde jag därför till närmsta Starbuck’s för att få i mig lite koffein. Det är återhållsamhet som gäller i ekonomin efter Javas bravader så det var med stor tvekan jag körde dit överhuvudtaget, men nöden har ingen lag. En dubbel tall cappuccino måste det bli om jag skulle överleva dagen!

Vid Starbuck’s var det lång kö till drive through, och när jag äntligen kom fram till luckan för att få mitt kaffe sträckte kassörskan fram mitt kvitto och sa att det var gratis. ”Va?!” sa jag. ”The lady in the car in front of you paid for your coffee” sa hon då. ”Va?!” sa jag, igen. ”Men, hur… alltså… varför?!” ”Hon sa bara att jag skulle önska dig en riktigt god jul!”

Alltså, vad säger man?! Vilken fantastiskt trevlig överraskning, och vilken osjälvisk sak att göra! Jag önskar bara att jag hade kunnat tacka henne men hon hade ju kört därifrån för länge sen förstås, så jag kommer aldrig ens att få veta vem det var. Jag ska absolut göra något liknande för någon annan, vad glad, och paff!, man blir över en så helt oväntad god gärning. Änglar, visst finns dom!

Igår ringde telefonen vid 1-tiden med det efterlängtade beskedet att Java fått på ett nytt bandage + gips, och att hon kunde få åka hem. Äntligen!

Efter lite strapatser på vägen till veterinären (berättar mer om det senare) fick vi äntligen träffa henne igen. Hon blev så glad att hon höll på att krypa ur skinnet när hon fick se oss, tur att hon fått gips utanpå bandaget annars hade hon nog förstört sin tass fullständigt så som hon for runt! 🙂

Tassen ser förhållandevis bra ut. Det har börjat läka så smått, men nu ska hon ha ett wet to dry-bandage på foten + gips åtminstone fram till helgen, så får vi se hur det ser ut sen. Problemet med ett sådant bandage är att det måste bytas hos veterinären varje dag, så det blir dagliga turer dit nu den här veckan. Men huvudsaken är att hon blir bra igen, även om det blir meckigt. Vi har redan varit där idag och bytt det för första gången, och det gick åtminstone väldigt snabbt att byta. Högst en kvart, så var både gips och bandage ersatt! Jag hade med mig datorn och hade tänkt sitta och jobba lite men hann bara nätt och jämt komma igång innan det var klart 🙂

När vi kom hem igår var det inte helt lätt att hålla ordning på lilla tösen. Det var ingen tvekan om att hon var glad åt att vara hemma igen! Hon studsade mer eller mindre jämfota upp och ner trots att jag försökte hålla henne nere med kopplet, och när Morris kom och mötte var lyckan total. Även Morris blev faktiskt jätteglad! Han har annars njutit i fulla drag åt att vara ensamhund så jag blev faktiskt lite orolig att han skulle tycka det var jobbigt när Java kom tillbaks, men han fick rena tokrycket och sprang runt, runt och gjorde ideliga lekinviter mot Java. Till slut fick vi ge dem ett par hundkex var så att de skulle lugna ner sig. Efter ett par timmar somnade båda väldigt förnöjt framför öppna spisen…

Nu står Java på antibiotika, antiinflammatoriskt (Rimadyl) samt smärtstillande (Tramadol). Dessutom sa veterinären idag att de fått svar på den odling som gjorts, och då upptäckte de bakterier som den antibiotika hon fått hittills inte tar. Så det blev ytterligare en kur med en annan antibiotika, som är lite speciell. En möjlig biverkan är att den kan påverka benmärgen och orsaka blodbrist. Det är inte så vanligt att hundar får den biverkningen, men människor som tar den här medicinen råkar ganska ofta ut för det. Därför måste vi vara jätteförsiktiga när vi ger henne den, vi måste ha handskar på oss när vi tar i medicinen och sen tvätta händerna noga efteråt. Jag frågade om jag kanske behövde en ”rymddräkt” i stil med såna som man har när man behandlar ebolapatienter men det skulle inte behövas tydligen… 🙂

Förhoppningsvis ska hon bli helt återställd i alla fall. Det har varit en pärs, inte minst innan vi visste vad som skulle behövas göras och hur mycket pengar det skulle gå på. Självklart vill man ju göra allt som står i ens makt, men det finns ju gränser för hur mycket man har råd med också. Hittills är vi upp i nästan 5900 dollar, och än är det inte slut… Den riktigt dyra behandlingen (VAC-bandage + sjukhusvistelse) ska ju vara över i alla fall, men nu är det 43 dollar att hosta upp varje gång vi ska byta bandaget och sen vet man ju aldrig om det blir några komplikationer. Det blir till att leva på vatten och bröd ett tag framöver, men det är det värt!

De närmsta 4 veckorna är det strikta koppelpromenader på 5-10 minuter som gäller. Inga trappor och inga skutt och vilda lekar. Däremot slipper hon burvila åtminstone, det är ok för henne att gå runt i huset så länge som vi spärrar av trappan. Nu återstår bara att få Java att förstå vad ”lugna koppelpromenader” betyder…

Det blir mycket Java nu, men det kan inte hjälpas! Måste bara få visa en av de senaste bilderna som veterinären har skickat. Här snackar vi bandage, det ser ut som det skadade benet är ungefär dubbelt så långt som de andra! Jag förstår inte hur hon kan gå överhuvudtaget med det jättebandaget men det funkar tydligen. Jag tycker hon ser aningens piggare ut här också, hon gillade nog att få komma ut ur buren!

Igår var Björn, Max och jag på College Fair på Greensboro Coliseum. Jag har aldrig varit på Gymnasiedagarna i Göteborg eftersom vi ju flyttade innan det var dags för sånt, men jag kan tänka mig att det var ungefär som det. En massa college och universitet kom dit för att promota sig, och man kunde prata med anställda och studenter från respektive ställe. Nu har vi ju i och för sig ingen aning om hur länge vi blir kvar här, men Max skulle gärna gå på college och så länge som vi inte vet var vi kommer att bo är det lika bra att förbereda sig på båda alternativen.

Tyvärr var det så himla mycket folk att det var svårt att få ut så mycket vettigt av det. Ljudnivån var öronbedövande och man fick koncentrera sig på att försöka tränga sig fram och åtminstone rycka åt sig en broschyr från det ställe man var intresserad av.

Fast det märktes ju stor skillnad på de olika collegen och universiteten vad gäller hur populära de var. De riktigt populära, som NC State University och UNC, hade låååånga köer och väntetider på säkert 20-30 minuter om man ville få en chans att prata med dem, medan andra, mindre populära, hade helt tomt vid sina bord.

Vi pratade med ett par av dem som var där i alla fall, och fick lite matnyttig info. Vi hade gärna pratat med dem från NC State men det var bara att glömma, vi tog med oss broschyrer så får vi sitta hemma i lugn och ro och ta reda på mer och sen åka dit och hälsa på. Här åker man på ”turné” runt till de college och universitet man är intresserad av och får en rundtur på varje ställe, så blir vi kvar ett tag till är det nog det vi får ägna nästa sommar åt!

Björn hade anmält sig som frivillig (det var åtminstone så som jag valde att uppfatta det) till att hämta tjejerna klockan 06.00 i lördags morse, efter natten på skolan. Så halv 7 stupade Tess i säng. Och vaknade två timmar senare utan att kunna somna om, så det blev inte mycket sömn där…

Jag tog det väldigt lugnt hela dagen och försökte bli frisk, och framåt eftermiddagen började jag känna mig rätt ok igen. Vi var bjudna på middag hemma hos några grannar på kvällen och jag kände att jag nog skulle våga mig dit. Blev jag dålig igen var det ju inte särskilt långt att gå hem igen om det skulle behövas!

Kvällen blev intensiv för alla i familjen Villing. Tess var bjuden på ett sweet 16-kalas i klubbhuset här i området, det var två kompisar som hade fest ihop. Sweet 16 kallas det här när man fyller 16, det är en stor grej till skillnad mot i Sverige där ju 16-årsdagen inte är något speciellt alls. Här är 16 bland annat gränsen för när man kan ta körkort så det är en av anledningarna till att det är så stort.

De som hade festen ville inte ha några presenter utan istället skulle man ha med sig konserver som de sedan skulle skänka till behövande. Man fick en lista med önskvärda konserver, och det som Tess valde att ta med sig var peanut butter och mac&cheese. Very American! 🙂

Max hade en kompis hemma hos sig, de hade bokat in en maratonfilmkväll och skulle äta tacos och kolla på animes i sisådär 6 timmar i sträck. Animes är japanska tecknade eller datoranimerade filmer, som manga ungefär (tror jag, jag är inte så hemma på det men det ser ut som manga i alla fall!).

Så vi var tämligen spridda för vinden i vårt hood på kvällen! 🙂 Björn och jag hade jätteroligt på middagen, vi är några som har startat en ”klubb” här i området som vi kallar för Lennox Woods Supper Club. Jag ska skriva mer om den i ett separat inlägg, men det går ut på att vi bjuder varandra på middag en gång i månaden. Denna gången var det väldigt lyckat, och god italiensk mat. Här är vi med vår närmsta granne MJ (som egentligen heter något ganska långt och krångligt så hon brukar inte ens försöka lära någon säga det utan alla kallar henne MJ helt enkelt 🙂 ).

Redan strax efter klockan 21 ringde telefonen, det var Tess. Hon och fyra kompisar som också varit med på lock-in’en kvällen innan var jättetrötta så de hade lämnat festen och gått hem till oss istället. Nu ringde de i panik eftersom de inte lyckades få igång Netflix på TV’n… Till slut gick det i alla fall så de satt och slötittade på någon film, men när vi kom hem vid 12-snåret hade alla, inklusive Max kompis, åkt hem. Men det var en lyckad kväll för oss allihop, var och en på sitt håll! 🙂