…som ändå kändes som om det gick riktigt fort. Inga direkta köer på vägarna (däremot jättelånga köer åt andra hållet  runt 5-tiden på eftermiddagen när alla skulle hem från jobbet). Vi körde 81:an hela vägen upp till New York och det visade sig vara smart. På så sätt slapp vi köra via Washington D.C, lite längre väg men med tanke på att det flöt på så bra och inte var så mycket trafik så gick det säkerligen snabbare.

Halv tio på kvällen körde vi in i NYC, och strax före en korsning fick GPS’en ett spel och bara stod och snurrade. Jag fick chansa på vilket håll jag skulle åt, och naturligtvis tog jag fel. Helt plötsligt var vi på 8th Avenue innan vi visste ordet av och det var ju inte riktigt meningen! 🙂

Men det gick att krångla sig ut därifrån också, och nu har vi fått vara med om att köra bil mitt inne på Manhattan, bland annat förbi jättevaruhuset Macy’s (det som ligger på Mnhattan är världens största varuhus för övrigt)! En upplevelse det också! Först blev jag jättestressad, men sen märkte jag att det inte var så svårt att köra där trots miljoner människor och bilar. Det är helt enkelt så himla rörigt, med taxibilar och varutransporter som stannar precis när som helst och var som helst så alla är helt enkelt vana vid konstiga filbyten och plötsliga tvärstopp. Alltså kunde man ta det ganska lugnt och helt enkelt bara byta fil när det behövdes, bilarna bakom stannade om man bara var tuff nog att köra på utan att tveka.

Men väldigt skönt var det när vi äntligen kom fram till hotellet och kunde checka in. De har världens minsta parkeringsplats för hotellgästerna och hade bilen varit en enda centimeter längre hade jag helt enkelt inte kommit in, men nu gick det med nöd och näppe. Sen somnade vi rätt gott kan jag säga!

Nu har vi ätit frukost och ska strax ge oss iväg till Times Square! Ska bli så roligt, älskar New York! 🙂

Igår var det alltså dags att åka hem till Summerfield igen! Planet gick redan 6:20 på morgonen, så det blev till att gå upp mer eller mindre mitt i natten för att hinna till flygplatsen i tid. Inte riktigt min melodi, jag har jättesvårt att sova om jag vet att jag ska upp vansinnigt tidigt så det blev inte speciellt mycket sömn men det gjorde inte så mycket, nu var jag ju på väg hem och kunde koppla av och sova när jag väl var hemma igen!

Denna resan var ganska märklig, smått surrealistisk faktiskt. Det började redan i fredags när jag skulle checka in online. Jag har aldrig någonsin varit med om att det har funkat att göra det när man ska resa hem, på utresan brukar det gå hur bra som helst men på hemresan brukar det alltid komma upp ett felmeddelande och så får man i alla fall checka in på flygplatsen. Denna gången gick det igenom hur enkelt som helst, tog inte en minut ens en gång så var det klart. Till och med boardingpassen stämde och gick att skriva ut utan problem!

På flygplatsen gick jag till självbetjäningen för att få ut tagsen till väskorna, de kom visserligen inte men däremot spottade den snällt ut en ny uppsättning boardingpass. Vidare till bagageinlämningen där en snäll men något vimsig tjej tog emot väskan och checkade in den. Jag gav henne boardingkortet instucket i passet, hon tog ut och scannade boardingkortet och tittade sen på mig och bad om att få se passet också. ”Eh, du håller i det!” påpekade jag varpå hon skämdes en del… 😀

Sen ombord på planet till München, det var rejält dimmigt men planet lyfte utan problem och det var en mjuk och fin flygning till Tyskland. Där hade jag tre timmar till nästa plan vilket var jättebra eftersom jag var vrålhungrig. Jag hittade ett ställe som gjorde en fantastiskt god omelett och kunde även få internetaccess i 30 minuter så att jag kunde uppdatera Facebook. Mycket viktigt! 🙂

Vidare till incheckningen till Charlotte-planet. Man brukar ju få fylla i en blankett när man sitter på USA-planet där man anger VISA- eller ESTA-numret och lite andra uppgifter. Nu har man ändrat det så att det går att göra online innan resan istället. När jag kom fram till incheckningen ville killen där först ha mina adressuppgifter i USA (som man också anger i samband med VISA-numret) och jag tänkte att nu har inte registreringen som jag gjorde själv sparats som den skulle. Men sekunden senare kom det upp på hans skärm och jag behövde bara visa mitt pass.

På planet visade jag mitt sittplatsnummer för stewarten som stod och hälsade välkommen och talade om för alla vilken sida av planet de skulle sitta på. ”Aha, 24C, det är en jättebra plats. Det är vid vingen men du kommer att ha en strålande utsikt ändå när vi landar planet!” sa han glatt. Det visste jag ju redan eftersom jag seatat mig själv just för att få sitta vid vingen. Det ska ju vara det säkraste stället att sitta på om man kraschar, men jag sa inget till honom utan tackade istället och sa att jag är flygrädd så jag vill helst slippa så nånting alls, så fin utsikt är bortkastat på mig när jag flyger. ”Är du flygrädd? Men då har vi en jättefin plats här framme i cockpit där du kan sitta istället!” sa han lika glatt som förut. En halv sekund trodde jag att han skulle erbjuda mig en plats i business class (en flygrädd bekant fick det erbjudandet en gång och jag hoppas varje gång att det ska hända mig också 🙂 ) men när han sa cockpit förstod jag ju att han skämtade och spelade med. ”Tja, ok varför inte!”. Då vände hon sig om som stod framför mig och stirrade på oss med klotrunda ögon och såg ut som om hon undrade om hon verkligen hört rätt. ”Jag kan ju hjälpa piloten att flyga planet när jag ändå sitter där” föreslog jag. ”Piloten? Nej, nej, vi har ingen pilot idag så du kan flyga själv!” sa stewarten som också sett den chockade tjejen. Då förstod hon att vi bara skämtade och gick vidare. Jag vet inte om hon blev chockad över att en passagerare skulle få sitta i cockpit eller om hon blev väldigt avundsjuk för att inte hon fått samma erbjudande, men det såg riktigt roligt ut att se hennes chockade min! 🙂

Nåväl, jag kom till min plats i alla fall och starten gick hur mjukt och fint som helst även denna gång. Det är framför allt starterna jag tycker är läskiga, resten av resan brukar kännas ok. Denna gången var det nästan ingen turbulens alls över Atlanten, och det enda som var jobbigt var den vanliga träsmaken man får av att sitta hopknycklad i en trång flygstol i 9 timmar. Landningen gick jättebra den med. Ut ur planet och fram till immigrations, och jösses vilken skillnad det är på immigrations i Charlotte jämfört med New York! Här är de trevliga och det borde de ju kunna vara även i New York istället för att se ut som om de helst av allt vill dra fram sin pistol och skjuta en ifall man råkar ta ett snedsteg åt fel håll när man går fram till luckan. Killen som kollade mitt pass frågade lite om hur länge jag skulle stanna i landet och jag förklarade att vi är expats och att min man jobbar på Volvo Trucks. Det gillade han, Volvo gör fina lastbilar tyckte han! Så jag var tvungen att tipsa honom om den superhäftiga Youtube-filmen på Van Damme som nyss släppts, se den om ni inte redan gjort det!

Han blev jättenyfiken och lovade att googla fram den så fort han fick en chans. Jag säger det igen, det är betydligt trevligare i Charlotte än i New York!

Vid bagagebandet blev jag lite nervös. Det tog ett tag innan väskorna kom, och sedan kom måååånga resväskor men min lös med sin frånvaro. Attans tänkte jag. Nu har väl virriga damen på Landvetter checkat in väskan till nåt helt annat ställe och jag som hade allt godis i den väskan, inte så kul att komma hem utan det! Men till slut, när det bara var jag och en till som tappert stod kvar och väntade så kom min väska. Puh!

Så, summan av kardemumman var att denna resan gick helt och hållet utan komplikationer som förseningar, inställda/ombokade flyg, kvarglömda grejer, turbulens, dubbelbokningar eller annat smått och gott som annars alltid händer när vi är ute och reser. Kändes märkligt och ovant, smått surrealistiskt som sagt! Men väldigt skönt, jag gör gärna om det! 🙂

Sen återstod bara att hämta bilen och anträda färden mot Summerfield. Jag var ju egentligen väldigt trött efter att ha gått upp så tidigt på morgonen och rest så länge, men nu längtade jag hem så mycket att jag inte ens kände det. Gasen i botten bara och sen var jag äntligen hemma hos helvilda hundar och väntande familj! Sååå skönt att vara hemma hos familjen igen, vad jag saknat dem! ❤

Då var det äntligen dags för sista delen av denna reseberättelse, från Las vegas i Nevada och hem till Summerfield i North Carolina. Vi flög från Las Vegas via Houston, Texas och landade i Charlotte, och tog bilen därifrån den sista biten hem.

Så här såg sista etappen ut:

Las Vegas, alltså. Jag kan inte direkt säga att det varit en dröm att komma dit, men absolut kändes det jättekul att få se denna stad som man hört så otroligt mycket om och sett i filmer och tv-serier hur många gånger som helst. Dessutom hade Max, återigen, spelat ett datorspel som utspelar sig i Las Vegas så han var väldigt spänd på att se hur mycket han skulle känna igen. 🙂 Men några spelare (om pengar alltså!) är vi inte någon av oss så egentligen är det ju bortkastat med en resa till spelparadiset Vegas för oss, men turista kan man ju göra!

Nästan mest spänd var jag faktiskt på vårt boende, vi skulle bo i en pyramid! 🙂 Närmare bestämt hotell Luxor, och det såg lika häftigt ut som jag hoppats när vi närmade oss:

Fast det där var faktiskt lite fusk. När vi kom fram var det kväll, och mörkt, och såg snarare ut såhär:

 

Ljusstrålen som pekar rakt upp kan tydligen ses från rymden!

Vi hade inga större problem att hitta hotellet tack vare gps’en (guds gåva till mänskligheten om ni frågar mig), men att hitta var man körde in för att parkera var värre. Till slut fick Björn släppa av mig och barnen så att vi kunde gå in och checka in, medan han fortsatte att leta efter ingången till parkeringen. Man kunde i och för sig köra upp vid huvudentrén, kliva ur där och låta någon parkera bilen åt en, men vi visste inte riktigt hur mycket det skulle kosta i så fall så vi vågade inte göra det. Det ordnade sig till slut, medan vi fortfarande stod i kö (!) till incheckningen (det var låååång kö trots jättemycket personal) kom Björn gåendes. Egentligen skulle vi bo i själva pyramiden, men vi blev uppgraderade till två större rum som ligger i tornet. Visserligen ville jag ju verkligen bo i själva pyramiden men å andra sidan var de här rummen som sagt större och låg där det var tystare och lugnare så det var ok! Lobbyn var ganska så magnifik:

 

Liksom ingången till hotellet:

Även hissen levde upp till Egypten-temat:

 

Och inuti alla hotell finns ju, förstås, kasinon:

Och faktum är att vi spelade, en gång. Vi satsade en hel dollar, och vann! 🙂

 

Och, lika självklart som kasinon, finns det ju även bröllopskapell inne i hotellet! 🙂

 

En av de roligaste sakerna att göra i Vegas är att bara gå runt och kolla på alla hotell. Eller åka bil, om man kan, för här märks det verkligen att vi är ute i öknen. När vi var där var det runt 105°F, vilket är runt 40°C. Rätt svettigt!

Hotellet bredvid vårt är ett sagoslott med kung Arthur och Merlin-tema, Excalibur heter det:

 

Strax intill ligger New York, New York, med massor av byggnader från the Big Apple:

David Copperfield hade en show:

Ett måste är ju att åka upp och ner längs the Strip ett par gånger. Det är här alla maffiga hotell, restauranger och annat ligger:

 

Man förstår att det är varmt när man ser det här, lite överallt så har man gjort så  att det sprutar ut vattenånga längs med räckena så att man ska få lite svalka:

 

I slutet av the Strip kommer man till downtown Las Vegas:

 

Det är här de flesta bröllopskapell ligger upptäckte vi. Ofta med fullservice, man kan fixa både bröllopskläder, makeup och brudbukett på plats. Rabatt om man är inom armén! 🙂

Vi råkade komma körande när ett brudpar precis kom ut! Kul, men lite tråkigt att de inte hade något tema, hade varit lite mer spännande att se en Elvis-präst eller nåt i den stilen! 🙂

 

Tillbaka upp längs the Strip åkte vi förbi Skattkammarön, Treasure Island:

 

När vi gick runt och letade efter en restaurang stötte vi på Super Mario. Tänk att gå runt i såna dräkter i 40 graders värme, såg runt livsfarligt ut! Hoppas de har bra betalt…

Dessa glada gossar ville väldigt gärna ha med Tess på fotografiet, men hon vägrade. Tyvärr var inte Max med just då, han och Björn gick i förväg, annars hade han nog gärna varit med!

Gott om tiggare finns det ju, här som överallt. Jobbigt att se, men denna killen hade åtminstone glimten i ögat!

 

 

Efter rundvandringen på stan passade vi på att bada i hotellets pool, helt underbart i värmen…

Efter två nätter i Las Vegas var det dags att åka hem. Ända in i det sista gick det att spela bort pengar, så här ser det ut där man lämnar in sin hyrbil ute vid flygplatsen:

En del av reklamen inne på flygplatsen kändes lite mindre genomtänkt faktiskt…

 

Så var det dags att åka hem då, efter en helt fantastisk resa. Mycket bilåkande blev det men jag tror vi allihop var nöjda med resan, även barnen! Vissa platser vill vi absolut åka tillbaka till. Till exempel måste vi komma tillbaka till Yellowstone och bo där nån vecka så att vi hinner se mer av naturen och djurlivet. Och Grand Canyon måste vi se igen, vi har pratat om att åka dit och gå ner till botten och åka gummiflotte på floden. Problemet är ju hur jag ska klara av att klättra hela vägen ner, men det får väl ordna sig på något sätt! 🙂

Det är mycket nu med att försöka vara produktiv på jobbet efter semestern i kombination med massor av saker som måste fixas i och med barnens skolstart! Tyvärr gör det att bloggandet kommer på undantag, ska försöka komma ikapp nu i helgen och först och främst avsluta den här reseberättelsen. Så nu fortsätter vi – dags för nästa etapp: dag 2 i Grand Canyon och sen vidare färd mot Las Vegas!

Så här såg dagens etapp ut:

Vi åkte alltså till South Rim.

 

 

Vid ett ställe kan man klättra ner i canyonen, vilket vi förstås ville göra. Inte ända ner, men nästan halvvägs i alla fall. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men det här är ändå USA där man ständigt riskerar att bli stämd för både det ena och det andra så jag hade nog målat upp en inre bild av något slags räcke eller åtminstone en hyfsat bred stig. Det var det inte, varken det ena eller det andra. En ynkans smal stig och så avgrunden rakt ner vid sidan. Dessutom hade jag tagit beslutet att inte packa ner mina vandringskängor – ”vi ska ju ändå bara åka bil nästan hela tiden” – för att få ner vikten på packningen så jag och barnen hade bara tygskor med oss och Björn hade vanliga lågskor.

Det var inte trevligt att gå på den där jättesmala stigen i superhala tygskor kan jag säga. Efter ett tag fick jag fullkomlig panik. Jag har höjdskräck och nu slog den till med full kraft, det var sådär så jag blev helt handlingsförlamad och inte kunde röra mig. Samtidigt ville jag ju inte föra över min höjdskräck på barnen så jag försökte behärska mig så gott det gick och vände om själv och gick tillbaka upp igen medan de andra fortsatte neråt. Det retar mig fortfarande att jag inte kunde fortsätta men det var verkligen helt omöjligt.

Efter ett tag kom de andra tillbaka upp, de hade inte fortsatt så långt efter att jag vände visade det sig. På ett ställe där stigen om möjligt blev ännu smalare hade de stannat till och hört ett konstigt brummande ljud. Det visade sig vara ett jordgetingbo som var precis på stigen! Det var inte riktigt läge att vare sig hoppa över det eller försöka få plats med foten bredvid och riskera att reta upp getingarna så de vände och gick upp igen.

 

Utsikten var rätt fantastisk ändå, även om vi inte kom så långt ner:

 

Det fanns även andra än vi turister här,  som inte brydde sig om vare sig utsikt eller höjdskräck:

Ser ni fågeln? 🙂

 

Efter att ha lämnat canyonen åkte vi till National Geographics center, där de har en utställning om Grand Canyon och även en biovisning om Grand Canyons historia. Mycket sevärd, se den om ni kommer dit! Där fanns även såna där tredimensionella målningar som man sett bilder av på bland annat facebook, där man knappt ser att det är en målning på gatan utan det ser ut som om det är t.ex ett vattenfall mitt på en trottoar. Här var det ju Grand Canyon som var avbildat förstås, och det var markerat med ett kryss i marken var man skulle stå och ta kort för att det skulle se verkligt ut. Jag vet inte om vi fick till det helt och hållet men på ett ungefär blir det såhär i alla fall:

Sen var det dags att ta farväl av Grand Canyon och åka vidare.

 

En liten bit åkte vi även på den berömda Route 66, och stannade för att äta lunch på ett klassiskt amerikanskt diner.

Ungefär halvvägs mot Las Vegas passerade vi Hooverdammen. Otroligt mäktigt, så imponerande att man kunnat bygga denna enorma damm mitt ute i ingenstans och för så länge sen!

 

Så, till slut, var vi framme vid vårt sista resmål – Las Vegas! Mer om det i nästa inlägg, som jag hoppas kommer snart… 😳

Efter New Mexico kom dagen då vi skulle komma att nå vårt egentliga mål med den här resan – Grand Canyon! Med ett stopp på vägen dock, Four Corners Monument där fyra delstater möts. Reserutten för denna dag:

Lite av landskapet, och husen, längs vägen:

Jag undrar så hur det är att bo så här. Vad arbetar man med, vad gör man på sin fritid, hur lever man sitt liv? Jag tänker tillbaka på presidentkampanjen som var förra hösten, vilka frågor var det som var viktigast för dem som bor här och hur mycket kände man sig egentligen delaktig i det som faktiskt diskuterades? Det är så lätt att glömma hur annorlunda världen måste te sig för nån som inte bor och lever på ett sätt som man själv ser som ett slags norm och istället se saker och ting enbart från sitt eget perspektiv. Det är en av sakerna jag älskar med att resa – att få se och uppleva saker och ting från andra perspektiv bland!

För mig kan det till exempel kännas så självklart att man åtminstone bor i nån typ av stad, stor eller liten, men ändå med grannar runt omkring, affärer inom några minuters bilavstånd, restauranger, teatrar, bio, you name it. Gemenskap. I dessa trakter som vi åkte igenom kan det vara mil till närmaste granne, och kanske uppemot en timmas resväg till närmasta mataffär. Så roligt det hade varit att stanna till vid ett av husen, knacka på, bli bjuden på en kopp kaffe och lära känna dem lite grann och få veta hur de lever sitt liv och hur de ser på världen. Men det gjorde vi ju inte förstås för så gör man ju bara inte, men väldigt roligt hade det varit..

Vi märkte dock att vår hyrbil drog till sig blickarna från folk ibland. Med sina New York-skyltar så kändes den onekligen lite malplacerad och långt hemifrån! 🙂

När vi tankade vid en bensinstation i Thermopolis, Wyoming, så kom faktiskt en tjej som jobbade där utspringandes vilt viftande med armarna och skrikandes ”Are you from New York?!”. Det visade sig att hon var från Ithaca (som ligger i delstaten New York) och hade flyttat till Themopolis några år tidigare. Detta var första gången hon sett en bil med New York-skyltar sen dess och hon var jätteglad över att träffa på folk ”hemifrån”. Stackarn, inte nog med att vi fick förklara att det var en hyrbil och att vi bor i North Carolina, dessutom var vi tvungna att berätta att vi inte ens var från USA överhuvudtaget utan tämligen nyinflyttade svenskar… 🙂

Efter några mil var vi framme vid det som kallas Four Corners Monument. Det är den punkt där fyra delstater möts: New Mexico, Arizona, Utah och Colorado. Så nu hade vi alltså chansen att besöka fyra delstater exakt samtidigt! 🙂

Hit åker man för att det är en kul grej, det finns absolut ingenting alls för övrigt att göra här. Byggnaderna ni ser bakom oss är som marknadsstånd där det sitter indianer och säljer souvenirer: smycken, tavlor, mattor, träsniderier, muggar (ja, givetvis köpte jag en mugg!), allt man kan tänka sig i den vägen. Förutom det: ingenting. Byggnaderna bildar en cirkel, i mitten är punkten där delstaterna möts så när man kommer in får man ställa sig i en lång kö och vänta på sin tur att få stå på delstatsplattorna och låta sig fotograferas. That’s it. Men som sagt, kul att ha varit där! Runtom, ödemark:

Ok vi fuskar lite här, det lutar lite neråt där Björn står… Men faktum är att Max faktiskt växt om Björn nu, så Björn börjar bli lite nervös för att han snart kommer att vara den kortaste i familjen! 🙂

Efter att alla foton var tagna och muggen inköpt satte vi oss i bilen och åkte vidare.

När vi såg det här berget på avstånd trodde vi först att man huggit ut statyer ur berget:

Men det var naturliga formationer såg vi när vi kom närmare:

Här vet jag däremot inte vad som hänt:

 

Kändes som nånting som skulle kunna vara skapat av aliens, men vad vet jag. 🙂

Nu måste jag skryta lite, men jag är otroligt nöjd med den här bilden. Ser ni djupet i den?! 🙂

Nu börjar det närma sig! Vi svängde åt vänster, mot South Rim.

Framme! Efter många, många mil var vii till slut inne i Grand Canyons nationalpark, fantastiskt! Första anhalt blev Indian Watchtower at Desert View:

Vi gick upp till första avsatsen, den man ser till höger om tornet, och där var det: Grand Canyon:

Jag får en klump i halsen bara jag tänker på det, faktiskt. Jag tror ingenting, om vi pratar naturupplevelser och utesluter barnafödande osv., har påverkat mig så mycket som anblicken av Grand Canyon. Hur mycket man än sett bilder därifrån så går det inte att föreställa sig hur det är att faktiskt se det i verkligheten, att befinna sig där och känna Canyon. Första tanken som slår en är hur otroligt tyst det är, hur stilla det är. Ändå var det egentligen varken tyst eller stilla eftersom vi befann oss där alla andra turister befann sig, så det var fullt av folk omkring oss och liv och rörelse. Men det var som att det inte märktes, alla ljud och alla rörelser sögs upp av dessa fantastiska berg.

Det var som att alla som var där greps av samma känsla, för ingen ropade eller skrek, knappt ens pratade i vanlig samtalston. De flesta dämpade rösten om man behövde säga något, oftast stod  man bara stilla och tittade. Det gick knappt att se sig mätt på landskapet, så otroligt fantastiskt vackert och så fullständigt olikt allt man nånsin sett förut! Det liksom bara var där, så självklart och så värdigt. Det var som om bergen, dalen, canyonen ville säga att who cares vad ni små människor hittar på och vilka konflikter ni skapar, här är evigheten och oavsett vad ni hittar på för galenskaper så kommer detta att bestå. För första gången tror jag att jag kan ana vad austronauterna känner när de tittar ner på Jorden från rymden. En underbar känsla av obetydlighet, och vördnad inför naturen.

Till slut var vi tvungna att slita oss därifrån, ett oväder närmade sig och vi kunde se regnet krypa närmare och närmare:

Vi åkte till hotellet och checkade in, och åt sedan middag på en ”cowboyrestaurang”. Jag åt en cowgirl steak och Björn en cowboy steak, förstås. Max och Tess beställde in kycklingvingar, men de visade sig vara slut. Då beställde Max (eventuellt efter vissa påtryckningar från mor sin…) in en lite mer exotisk rätt – skallerorm! Och med risk för att vara tråkig måste jag erkänna att ja, det smakade som kyckling ungefär. Allting exotiskt, från krokodil till… tja skallerorm, ska ju smaka som kyckling. Och ja – jag har även ätit krokodil och jo, det var åt kycklinghållet det med 😉

Efter detta åkte vi till hotellet och slocknade rätt snabbt efter en händelserik dag!

Femte dagen kom vi på att om vi bara avvek lite grann från rutten vi gjort upp från början så skulle vi kunna klämma in ytterligare en delstat (bara för att kunna säga att vi varit där också!) så vi satsade på att köra in i New Mexico och sova där på natten. Rutten blev såhär:

Glömde ju nämna i föregående inlägg att vi, när vi kommit ner från Klippiga Bergen, stiftade bekantskap med något som sedan skulle följa oss en stor del av färden: Coloradofloden! Vi träffade på den nästan där den startar, när den fortfarande är tämligen liten och beskedlig:

Den där dalen med floden som ringlar fram, grönskan och de höga bergen kändes väldigt mycket som min bild av hur det ska se ut i Colorado.

Innan vi åkte hade vi köpt några Lonely Planet-böcker för att få lite tips. När vi satt och bläddrade i Colorado-boken upptäckte vi nånting som hette Great Sand Dunes och som låg längs vår resrutt, det var bara en liten avstickare på nån kilometer. Great Sand Dunes är som en öken, fast en väldigt liten en, som verkar bara ha råkat hamna mitt ute i det vanliga landskapet. Det måste vi ju se förstås!

Att köra bil genom delstaterna här är väldigt lätt, kör man på de större vägarna så är det en spikrak vägsträcka som bara fortsätter och fortsätter i all oändlighet:

Lättkörda ja, men ur trafiksäkerhetssynpunkt känns det väldigt tveksamt. Att bara sitta och köra rakt fram mil efter mil med en automatväxlad bil (här finns ju knappt några manuellt växlade alls), och kanske farthållare dessutom, verkar ju som gjort för att få förare att somna bakom ratten. Märkligt att man inte tänkte på det när man gjorde vägarna, även om landskapet tillåter att man drar vägarna spikrakt så borde sunt förnuft säga att man ska lägga in en sväng lite då och då för att hålla förarens koncentration uppe.

Nåväl, jag och Björn hade inga problem att hålla oss vakna i alla fall, vi var alldeles för fascinerade av landskapet och byggnaderna vi åkte förbi. Hur mycket barnen såg ska jag låta vara osagt, Max plöjde igenom ett antal böcker längs färden och Tess hann igenom ett par säsonger av Glee, men de tittade upp lite då och då i alla fall. Gott så! 🙂

Det roliga med bilsemester är ju, tycker jag, att man får se så mycket och får en liten inblick i hur det är att leva i andra delar av världen.

Här känner man sig nog ganska liten gissar jag:

Det här fick vi tyvärr aldrig till nån bra bild på, men såna här ekipage vimlar det av ute på vägarna:

Det är alltså folk som är ute på husbilssemester, och för att slippa köra runt med husbilen (när man ställt upp den på en camping till exempel) så har man även med sig en vanlig bil på släp. Då kan man köra kortare ärenden med den, och låta husbilen stå kvar. Och då ska ni veta att husbilen på bilden är väldigt liten, de flesta vi såg var enorma historier med flera rum i och som säkert inte är så smidiga att köra!

Till slut kom vi fram till Great Sand Dunes i alla fall. Även det en nationalpark, där man får betala 3 dollar per vuxen för att komma in. Tess som är 14 är fortfarande barn, så henne fick vi ta med alldeles gratis och slapp således undan med 9 dollar.

Bara några steg till nu…

Och här har vi den – öknen! Så otroligt häftigt att bara stå där helt plötsligt! Som tur var så var det inte så jättevarmt, runt 25 grader, vilket bara gjorde det mer surrealistiskt att stå mitt i en öken. Särskilt med tanke på att vi varit på en alpinsk tundra dan innan! 🙂

Det hade kanske passat bättre in i temat om det legat skelettdelar och kranium i sanden, gärna bredvid en liten vattendamm med en handtextad skylt med ordet POISONED! och en dödskalle på, men vi var glada att det bara var några förtorkade pinnar istället:

Även om det inte var så varmt så var det ändå jättejobbigt att gå upptäckte vi rätt snart. Sanden var väldigt lös, så det kändes som att det var två steg framåt och ett steg tillbaka hela tiden.

Flera  hade med sig tefat och åkte nerför backarna. Roligast var ett gäng killar i 20-årsåldern som kom springandes och med ett dödsföraktande skrik slängde sig på magen på varsitt tefat för att susa nerför backen. Det var bara det att det susade väldigt lite, istället gick det med snigelfart framåt – om det inte stod helt still. De blev lite snopna!

Även om vi inte hade tefat med oss så måste vi ju prova backarna förstås, så vi sprang nerför (lätt) och uppför (otroligt jobbigt) några gånger. Jag orkade tre gånger, Tess sex gånger och Max hela sju gånger upp och ner. Björn fegisen testade bara en gång 🙂 Jösses vad jobbigt, men kuuul!

Men det klart, det blev en del sand i skorna…

Kontrasten mellan öknen och Klippiga Bergen i bakgrunden var häftig att se, så märkligt att det kunnat bli en ökenplätt här ”bara sådär”. Tydligen började det med att sand och jord  blåste in från Rio Grandes strandremsor när floden svämmat över och sedan dragit sig tillbaka igen.

Det ser så mjukt och skönt ut att man bara vill dyka rakt ner i det!

Vi fick en broschyr när vi körde in i nationalparken, och i den stod det att det finns en liten sjö precis bredvid ökenområdet som man kan bada i. Det lät väldigt frestande efter att ha vadat omkring i sanden ett par timmar, och eftersom vi faktiskt även hade med oss badkläder började vi leta efter den. Vi letade och letade och kunde inte förstå var sjutton den var någonstans, ända tills vi insåg att vi stod mitt uppe i den:

Just det ja, ett par rader längre ner stod det visst att den var säsongsberoende, och helt klart var juli ingen bra säsong för att bada!

Till slut slet vi oss därifrån och åkte vidare ner mot New Mexico. På vägen stannade vi vid en rastplats, och stötte ihop med Piff:

Och ja, det var Piff och inte Puff! Tess som har ordning på sig informerade oss om att Piff har svart nos och är den smarte av dem, medan Puff har röd nos och är lite mer klent begåvad på det intellektuella planet. Så nu vet ni det också! 🙂 Söt var han i alla fall och näst intill tam, satt snällt kvar alldeles stilla en bra stund medan jag fotograferade.

Fjärde dagen hade vi kommit in i Colorado och fortsatte neråt mot Arizona. På köpet hade vi chansen att åka över Klippiga Bergen, vilket var en trevlig bonus på denna resa! Så här såg färdvägen ut:

Vi startade alltså i Fort Collins, där vi sovit en natt. Fort Collins ligger nära Denver, och innan vi kom dit hade vi planer på att sticka in till Denver på kvällen och se oss omkring och eventuellt passa på att shoppa lite. Men med tanke på att vi körde bil minst 5 timmar om dagen så var vi inte så sugna på att köra ytterligare några mil så vi hoppade över det, Denver får vi se en annan gång!

Fort Collins ligger väldigt fint vid foten av Klippiga Bergen:

Kommer ni dit nån gång och om ni gillar thaimat så kan vi tipsa om en thairestaurang med väldigt god mat! 🙂

Vi valde att köra väg 34 via Fall River entrance, eftersom vi läst att det kan vara ganska mycket trafik om man kör via stora infarten.

Otroligt vackert var det, och bitvis väldigt läskigt. Ibland stupade det rakt ner bara decimeter från vägen, som inte hade någon vägren överhuvudtaget.

Det visade sig vara väldigt populärt att cykla upp, problemet var bara att få plats på de smala vägarna när man fick möte också. Vi var väldigt glada att det inte regnade åtminstone (väderrapporten kvällen innan hade hotat med regn och åska) så sikten var bra och vägarna var torra och fina.

Uppe på toppen var vi så högt upp i klimatzonerna att det var alpinsk tundra, häftigt att få ha varit på tundran också och se hur det såg ut. Men kallt förstås, från att ha varit 25 grader en kvart tidigare på lägre höjder var det plötsligt bara 12 grader och iskallt när vi gick ut bilen!

Lite av växtlivet på en alpinsk tundra:

Här är vi nästan ända uppe på toppen, på en av utsiktsplatserna som de gjort i ordning med jämna mellanrum så att man kan gå ut och fotografera:

När vi var som allra högst upp var vi på 12300 feet, drygt 3700 meter! Vi kände verkligen av att luften var tunnare, man blev mycket fortare andfådd och det kändes tyngre att gå. Det gällde att dricka mycket hela tiden eftersom man lätt blir uttorkad när man är såpass högt.

Det gällde att köra försiktigt för folk stod i princip överallt och tog kort! Å andra sidan ville man absolut inte mer än krypköra eftersom det som sagt stupade brant ner och vägarna var smala.

När vi var ända uppe på toppen såg vi bilar stå parkerade överallt längs med (den obefintliga) vägkanten, och massa männikor som pekade och tog kort. Det fanns absolut ingenstans kvar att ställa bilen så vi körde förbi väldigt sakta för att se vad det var. Från bilfönstret lyckades Björn ta det här fantastiskt vackra kortet!

På dessa höjder fanns även glaciärer, inte så mycket snö och is nu på sommaren men lite grann ligger kvar året om:

På vägen ner stannade vi och åt en välförtjänt lunch på en liten vägkrog, älskar att hitta såna här små mysiga och väldigt genuina restauranger!

Vi såg också en bit av järnvägen som går mellan östkusten och västkusten.  Det var gamle Lincoln som en gång i tiden insåg att det inte funkade att det skulle ta upp till ett halvår att ta sig från kust till kust, så han beordrade att järnvägen skulle byggas ut för att täcka de c:a 300 mil som fattades. Det tog runt 6 år att bygga, men sen kunde man göra resan på bara en vecka. Fantastiskt! Och ännu mer fantastiskt hur de kunde klara av att göra det på den tiden inser vi nu när vi varit där och sett hur det såg ut på en del av sträckan de byggde på. Fy tusan för de arbetsvillkoren, hoppas de hade bra med risktillägg! 🙂 Men visst ser stolparna ut precis som telegrafstolparna som Lucky Luke var med och satte upp? 🙂

Tredje etappen var en ren transportsträcka för att ta oss neråt landet mot Arizona och Grand Canyon:

Men vilken transportsträcka! Jag insåg först nu att Wyoming har varit en vit fläck på kartan för mig. Knappt ens vit om jag ska vara ärlig, genomskinlig kanske är en bättre beskrivning! 🙂 Jag hade ingen uppfattning om delstaten alls, ingen bild i huvudet av hur det kan se ut där eller vad människor arbetar med som bor där.

Säger man Kalifornien så tänker man ju genast på stränder och palmer, Texas ger en bild av cowboyhattar, oljeborrtorn och värme och Minnesota är skogar, vacker natur och en befolkning med övervägande delen svenskättlingar. Det kanske inte stämmer alla gånger men det är åtminstone de bilder som dyker upp i min skalle, men när jag tänkte ”Wyoming” dök det i princip inte upp någon bild alls. Det enda som hände var att jag fick Springsteens ”Nebraska” i huvudet och var tvungen att spela den ett par gånger under färden (därav rubriken på inlägget, förstås!), det är en av de bästa låtar han gjort enligt mig.

Jag vet inte om jag skulle vilja bo där någon längre tid, till slut tröttnar man antagligen på landskapet eftersom det ser exakt likadant ut mil efter mil efter mil, men jag var otroligt fascinerad hela vägen genom delstaten och skulle gärna komma dit igen. Man förstår varför det kallas ”badlands” när man ser landskapet, inget växer utom grästuvor, kaktusar, tistlar och små låga vindpinade träd, men just därför var det så vackert på ett kargt och ogästvänligt vis. Inget fjäsk, liksom! Lite avundsjuk är jag på A som bott nära gränsen mot Wyoming och kunnat valla med sin hund på dessa fantastiska marker.

Man undrar hur livet ser ut för de som bor där, bland annat passerade vi ett samhälle som heter Hilands och hade exakt 10 invånare enligt skylten vid vägen. 🙂 Cowboyhattar verkade i alla fall vara mer eller mindre obligatoriskt för de bofasta upptäckte vi, dock var det inget som helst krav att man för den sakens skull satt på en häst och föste kossor utan gas och olja är nog huvudsakliga inkomstkällan.

Vi spanade efter de där stora kaktusarna med ”armar” som finns i Kalle Anka-tidningar men hittade inga, vi fick hålla tillgodo med små ynkans i blomkruksstorlek istället men det var bättre än inget.

Så här såg det i princip ut överallt, så långt ögat kunde nå:

 

Här är kaktusarna vi kunde hitta, kul att se dem växa vilt även om de inte var så imponerande stora:

 

Här var en rastplats längs vägen. Lite lustigt att se en pytteinhägnad för att rasta hunden i ett landskap som detta. Det var ju inte som att det var blomrabatter och känslig natur runt om direkt…

 

Mera landskap:

 

Här kommer tåget, vi mer eller mindre förväntade oss att se cowboysar komma sprängandes på hästar och råna det men icke:

 

 

Vi kan avliva en myt: allt är faktiskt inte större i Amerika. Solrosorna i Wyoming är mycket mindre än våra svenska! 🙂

 

 

Det är inte någon större trängsel på gatorna i alla fall!

 

Denna bilden tog Björn i farten från bilen, jag tycker den fångar stämningen så bra: