Nu är jag i Sverige, och har varit i några dagar. Har nog aldrig frusit så mycket i hela mitt liv! Kan man verkligen vänja sig vid värmen så snabbt? När jag kom till Lysekil i fredags var det 9 minusgrader och jag trodde på allvar att jag skulle frysa ihjäl. Sen att jag hade på mig sneakers (eftersom mina vinterkängor klämmer i tårna så jag hade ingen lust att ha på mig dem på hela resan), iskalla vantar (köpte dem i Greensboro där de utlovades att klara de kallaste vinterdagar men kanske inte med svenska mått…) och ingen mössa gjorde väl inte saken bättre. Jag åkte tämligen omgående på en förkylning med värkande hals, hosta och snuva.

Resan hit gick dock rätt bra, särskilt med tanke på att det tog 21 timmar från dörr till dörr. Jag hade bland annat med mig en crock pot till en kompis, inklusive en transformator så att det ska gå att använda den i Sverige. När jag gick igenom security blev jag stoppad och tvungen att gå med till ett särskilt litet bord och öppna väskan, och naturligtvis var det transformatorn de hakade upp sig på. Vakten tog fram nån grej som såg ut som en liten metalldetektor och höll ovanför den, antar jag, misstänkta bomben med bister min. Jag har precis lyssnat på boken El Choco (som ljudbok då alltså), som handlar om en kille från Kungälv som åkte fast för att han försökte smuggla kokain från Bolivia och därför fick sitta i bolivianskt fängelse i 5 år. Det är inte utan att den boken dök upp i huvudet när jag stod där och försökte se ut som om jag var fullständigt oskyldig. Vilket jag ju i och för sig var också, men amerikanska poliser och flygplatspersonal har en förmåga att få en att tro att man kanske är lite skyldig i alla fall… Det gick bra i alla fall, jag kunde ta med mig väska med bom… jag menar transformator och allt och gå ombord.

Blev dock väldigt besviken och misstänksam (med rätta skulle det visa sig) när jag senare klev på planet i New York, det som alltså skulle ta oss över Atlanten. Ett litet skruttplan, ett sånt där med tre platser på var sida mittgången, var det. Jag hade sett fram emot ett sånt där stort fint plan med lite plats att röra sig på och säten som inte är så gamla och slitna att tyget nästan gått hål på. Men eftersom det bara skulle ta 7,5 timma till Arlanda så fick det väl gå, och jag hade ju bokat den billigaste resan jag kunde hitta så jag fick väl skylla mig själv.

Jag beställde in rödvin till maten (till det facila priset av 7 dollar 😯 ) och tänkte koppla av med att titta på en film medan jag åt. Förtexterna rullades upp, kameran zoomade in på de två huvudpersonerna, den ena av dem öppnade munnen för att leverera den första repliken – och då dog alltihop. Datateknikern i mig gick enligt protokoll 1A och startade genast om skärmen; samma resultat. Ny omstart och val av annan film; samma resultat. Det enda som funkade var kartan med färddata, men den blir aningens tråkig att stirra på i 7,5 timmar. Flygvärdinna tillkallades, systemet startades om centralt två gånger; samma resultat. Nu började jag så smått hoppas på att bli framflyttad till business class, jag har hört om nån som blev det när entertainmentsystemet inte funkade. Dock dog den förhoppningen ganska omgående, eftersom jag hörde klagomål lite varstans ifrån och insåg att det nog var mer än halva planet som inte hade någon bild på sina skärmar. Suck! Det blev till att läsa en bok istället, och försöka sova lite men jag kan praktiskt taget aldrig sova på flygplan och det gick inte denna gången heller.

Väl framme i Stockholm låg det snö på marken vilket kändes lite exotiskt sådär. 🙂 Som tur var kom jag ett par dar innan det fullständiga snökaoset bröt ut, och när jag åker hem imorgon flyger jag över Düsseldorf så förhoppningsvis ska jag slippa inställda flyg (åtminstone pga. vädret…).

Annars har det varit en trevlig Sverige-vistelse. Jättekul, förstås, att träffa mamma, pappa och brorsan igen. Och kul att träffa kompisar, kollegor och annat i Göteborg! Det har varit fullt upp hela tiden, jag har varit riktigt produktiv på jobbet och har dessutom hunnit med lite shopping mellan varven så jag är nöjd. Ikväll är det en liten fest här på jobbet och imorgon bitti går färden hem till Summerfield igen. Jag har lite svårt att bestämma mig för vad som är ”hem” nu för tiden, har jag märkt! När jag skulle till Sverige sa jag till alla att jag skulle åka hem, och nu när jag är här säger jag att jag ska hem till Summerfield. Det är lite ”Wherever I lay my hat”-känsla just nu! 🙂

Avslutar med ett par vinterbilder från Göteborg, det har varit kul att få en veckas vinter åtminstone men ändå blev jag rätt avundsjuk när jag pratade med Björn häromdagen och han berättade att det var +24°C i Summerfield… Men å andra sidan kan det mycket väl bli några snödagar i Summerfield också framåt januari-februari nångång!

Nu har det varit några hektiska dagar här. Förra veckan var det Thanksgiving, och barnen hade skollov onsdag-fredag.

På onsdagen passade vi därför på att åka till Blue Ridge Parkway, en fantastiskt fin väg som börjar uppe i Virginia och går ner till North Carolina. Den började byggas 1935, när Roosevelt var president, och går delvis längs med bergskedjan Blue Ridge. Väl värt ett besök, till och med barnen som var lite skeptiska tyckte att det var värt bilresan. Lite synd dock att vi inte åkte dit för 2-3 veckor sedan, när löven fortfarande röda och gula på träden. Kan tänka mig hur vackert det var då, nu var det mest bruna löv, om ens några alls, men landskapet var otroligt vackert ändå. Hundarna var också med, såklart! Det är lika kul varje gång att se hur de blir alldeles till sig när de kommer till ett ställe de aldrig varit på förut.

Vi hade tagit med oss fika, och stannade även på Bojangles (snabbmatsrestaurang) på vägen upp för att äta lunch. Jag hade aldrig varit på Bojangles förut, och var lite förvirrad över hur det funkade och vad jag skulle beställa. Björn, som varit där förut en gång, var ute och rastade hundarna och var inte till mycket hjälp. Halva personalstyrkan (och ett par av kunderna) var till slut inblandade i vår beställning, de blandade menyförslag med entusiastiska välkomsthälsningar efter att vi berättat att vi nyss flyttat hit från Sverige. Tess suckade och undrade varför vi aldrig bara kan gå in på en restaurang och beställa utan att det ska krånglas så mycket. Sen att det är hon som är en av de krångligaste i familjen (fröken-”jag kan ta en Big Mac tack, men inte någon dressing och ingen ost, men gärna sallad fast absolut ingen saltgurka, och så en lemonade om de har, eller en apelsinläsk, eller kanske vatten förresten, bara det inte är coca cola”) det talades det tyst om… 🙄 🙂 Till slut enades jag, barnen och alla andra om att vi skulle ta en ”Family Feast”, nån pakethistoria med lite av varje i (olika sorters kyckling, ris, bisquits, sweet tea). Det kostade 28 dollar vilket ju borde gjort mig lite misstänksam, men vi körde på det. In kommer ett berg av mat, tillräckligt för att föda samtliga inne på restaurangen… Björn hittade oss knappt bakom alla kartonger och högar med ris och kyckling när han väl kom in, och vi åt Bojangles-mat i tre dagar efteråt! 🙂 Men gott var det i alla fall.

När vi sen gick därifrån glömde jag min väska, och en snäll farbror sprang ut och ropade efter mig och frågade om det var min väska som hängde kvar på stolen där inne. Snabbt in igen, och mycket riktigt var det min väska. Det där var ganska typiskt för hur man gör här i USA, hade det varit i Sverige hade farbrorn säkerligen tagit med sig väskan ut så att jag kunnat få den direkt, men så skulle man inte göra här. Tänk om det inte varit min väska, då kanske någon skulle anklagat honom för att försöka stjäla den. Bättre att den får hänga kvar och att jag själv får gå in och hämta den… När jag tackade honom och de övriga vid bordet tittade en av tanterna på mig och frågade lite tvekande om jag möjligtvis var från Atlanta, med tanke på accenten? Jag förklarade att jag kom från Sverige, och då blev de alldeles till sig allihop och tyckte att det var helt fantastiskt så jag blev kvar där inne en stund och pratade med dem. Det där är ganska symptomatiskt för hur människor är här, de tycker alltid att det är väldigt fascinerande att man kommer från Sverige och har flyttat så långt. Vi svenska verkar ha bra rykte här! 🙂

Nåväl, till slut kom vi iväg i alla fall och kunde köra vidare upp mot Blue Ridge Parkway. Den är hela 755 kilometer lång så vi åkte inte hela eftersom det ju var en bit att åka bara för att komma fram till den, här kan ni se hur vi åkte (klicka och dra i kartan för att se hela rutten):

En hel hög med bilder från färden:

Här stannade vi första gången och gick en runda med hundarna. Utsikten var helt ok!

Jag trodde först att det satt ett djur i trädet så jag var tvungen att ta kort och zooma in ordentligt för att se lite bättre. Ingen liten björn tyvärr, bara en gren!

På väg mot posering! 🙂

Vi (eller i alla fall jag) trodde att det var nationalpark runt omkring, men det visade sig att det bor folk här. Det fanns gott om små bondgårdar, och kossor på bete. Tänk vilket fantastiskt liv de har här, man skulle önska att alla djur skulle få ha det så bra…

På väg mot fika…

Här fanns en fin rastplats:

…men tydligen är det fler som tycker det…

På spaning efter den björn som flytt? Vi såg aldrig till några björnar, och det var nog tur det!

På vägen hem stannade vi till för att tanka. Bensinstationen var en upplevelse i sig, klart trevligare än Statoil! 🙂 Jag gillade speciellt indianen som vakade över pumporna, och bar-b-que-skylten strax intill gasflaskorna med varningen om att inte röka…

Hela resan tog drygt 8 timmar. Innan vi åkte hade vi laddat vår älskade crock pot med en Chicken Masala-gryta, så när vi kom hem var maten klar och det var bara att slå sig ned och äta. Härlig avslutning på en mysig dag!

Nu har jag bokat hemresa till Sverige! Jag åker redan nästa fredag, den 30:e, och stannar en vecka. Det är en jobbresa i första hand, så det blir bara jag som åker. Jag kommer att åka direkt hem till mamma och pappa och stanna där över helgen, och sen blir det Göteborg och jobb resten av veckan.

Det ska bli så kul att träffa familj, vänner och jobbarkompisar igen! Tänk att det nästan är ett år sen jag var i Sverige nu… Känns väldigt märkligt. Undrar hur det kommer att kännas att alla pratar svenska? 🙂 Synd bara att det är november, det kommer nog att kännas kallt och mörkt men å andra sidan är det ju bara en vecka det är fråga om! Jag hade gärna stannat lite längre men det gäller att få ihop det med familjen också. Björn har ju precis varit i Sverige i nästan två veckor, nu åker jag dit, och dan efter att jag kommer hem igen åker han till Indien. Vi hinner inte gå och nöta på varann den här hösten i alla fall… 🙂

Dags för det sista inlägget om vår semesterresa: Niagarafallen! Vi lämnade New York på förmiddagen och körde upp mot Kanada. Med ett par stopp för mat tog det hela dagen att köra dit, och framåt 6-tiden kom vi fram till den kanadensiska gränsen. Vi hade fått rådet att boka hotell på den kanadensiska sidan eftersom man ser fallen bättre därifrån, och det visade sig vara ett gott råd. Åker ni till Niagarafallen ska ni absolut åka över bron ill Kanada, annars blir man nog lite besviken tror jag för man ser inte alls lika bra från den amerikanska sidan, speciellt inte det största fallet.

I tullen fick vi en fråga som visade sig vara lite besvärlig att besvara: ”var bor ni någonstans?” Normalt sett en trivial fråga men med amerikansk adress och amerikanska körkort men svenska pass så var det rena kuggfrågan! Det tog en stund av förklaringar innan hon godtog att vi var expats som bodde i USA med L1- respektive L2-visum och inte var några skumma terrorister som tänkte spränga Niagarafallen i luften (eller vad hon nu kan ha misstänkt när hon såg vår skumma uppsyn…). Till slut blev vi insläppta i alla fall och var helt plötsligt i Kanada! Det hade varit jättekul att bila runt där ett par veckor men barnen var inte alls upplagda för det. En annan gång! Det är ett märkligt land, Kanada. Så jättestort, men ändå helt i skuggan av sitt grannland USA. Man (jag) vet ju nästan ingenting om det. Jag spanade efter poliser i röda uniformer och de där käcka hattarna de har, men såg tyvärr ingen. 🙂

 

 

Jag, som egentligen inte är något större fan av deckare (förutom Agatha Christie då förstås) har ändå läst två deckare skrivna av en kanadensisk författare, Giles Blunt. De var väldigt bra, och intressant att få lite info om Kanada på köpet. Mest står det om hur fruktansvärt kallt det är dock! 🙂

Nåväl, vi hade bokat rum på Marriott hotell och det visade sig att vi fick rum på 18 våningen, med utsikt över Niagarafallen! Vilken känsla det var att få se dem för första gången, så otroligt mäktigt! Såhär såg det ut uppifrån vårt rum, varje kväll kör de en ljusshow så att vattnet får alla regnbågens färger. Riktigt osmakligt i mina ögon, och ett helgerån mot de ståtliga fallen men USA är kanske inte alltid känt för sin goda smak… 🙄

Det som förvånade oss när vi kom fram var hur det såg ut runt omkring, både på den amerikanska och den kanadensiska sidan. Visst fattade vi att det inte skulle vara vildmark direkt, men vi hade inte väntat oss rena Las Vegas. Hotell överallt, blandat med kasinon högt och lågt och restauranger, souveniraffärer och snabbmatskedjor. Jag glömde ta bilder när vi var mitt i smeten, det här är lite i utkanten:

Ingenting antydde att vi var i närheten av ett av naturens häftigaste skådespel, utom dånet av vattenmassorna. Väldigt synd, tycker jag. Tänk om de byggt upp allt det här någon mil ifrån istället, och låtit turisterna gå längs en stig fram till själva fallen. Vilken otrolig känsla det hade varit då att höra dånet på håll och sedan se skogen öppna sig och se fallen…

Dan efter kunde vi titta på fallen ordentligt, i dagsljus. Regn var utlovat men det slapp vi som tur var, men det blåste ganska rejält och var nog inte mer än 20-22 grader varmt. Vi, som vant oss vid North Carolinas 35-40 grader, frös så vi skakade! Det är lustigt hur snabbt man vänjer sig vid klimatet, hemma i Sverige när vi åker på semester eller bara en dagsutflykt så packar jag alltid kläder så att jag garderar mig för allt från 20 minusgrader till 30 plus, inklusive bikini, regnkläder, halsdukar och snöskor. Ungefär. Efter ett halvårs värme och så gott som ständigt fint väder tänkte jag inte ens på att packa ner en regnjacka, allt vi hade var shorts och t-shirts…  🙂

Det var mäktigt att se fallen, riktigt mäktigt. Höra dånet, känna vattenstänken… Jag tänkte på Annie Taylor, den första människan som åkte ner från fallet i en tunna. Det var, lustigt nog, ett program om henne på lokalradion i Greensboro strax innan vi åkte. Hon var 63 år gammal när hon gjorde detta för över 100 år sedan, 1901. Det tragiska är att hon hade tänkt sig att hon skulle bli rik efteråt och få åka runt och föreläsa om hur det varit. Tiderna var dock lite annorlunda då, hade en såpass gammal människa gjort något sådant nu hade det säkert uppmärksammats enormt om det var första människan någonsin som gjorde det. På den tiden däremot var det inte häftigt alls med äldre människors bedrifter, så hon sa att hon var 46 år gammal istället. Tyvärr blev ju folk som kom till föreläsningarna väldigt besvikna när det kom in en ”gammal gumma” istället för en 46-åring så det slutade med fiasko och fattigdom för henne. Så kan det gå. Hur man ens kan komma på tanken att åka utför fallet i en tunna är för mig en gåta, jag blev alldeles kallsvettig bara jag tänkte på det!

Här är bilder på det ”lilla” fallet, som är det man framförallt ser om man står på den amerikanska sidan:

 

En gång i tiden ville man rensa bort stenarna och snygga till lite, så man stängde av fallet. Som tur var gick det inte så bra så man lät stenarna vara kvar till slut. Bra tycker jag, det gör ju att det skiljer sig lite från det större Hästskofallet. Precis bredvid detta fallet går bron som går från den amerikanska till den kanadensiska sidan:

 

Sen har vi då det stora fallet, Hästskofallet. Helt fantastiskt!

 

Tänk er känslan att åka utför kanten här…

 

Man kan däremot åka båt, fast enbart i sjön nedanför fallen 🙂 ,de åker så nära att de nästan åker in i fallet:

 

Avslutningsvis filmade jag lite också. Jag har inte filmat så mycket så jag lärt mig riktigt hur man gör så det är lite ryckig zoom här och var, men kameran är tillräckligt bra för att visa fantastisk kvalité i alla fall som tur är! 🙂 Klicka på länken nedan för att se filmen:

Niagarafallen

 

Efter att vi varit i Hoboken delade vi upp oss lite. Jag och Tess gick och shoppade kläder, medan Björn och Max åkte till en Warhammer-affär. Efter ett tag kom jag och Tess till Times Square, och gick till Hershey’s-affären som ligger där och som vi tänkt gå till länge men det har aldrig blivit av:

Vi har tittat på Project Runway ända sedan det startade och i en av de första säsongerna fick de tävlande gå in här och hämta material till kläderna de skulle sy. Så nu fick vi se hur det såg ut där inne på riktigt! Det luktade helt ljuvligt av all choklad 🙂

Sedan satte vi oss på den där röda trappan som står mitt på Times Square och pustade ut en stund. Eller i två minuter ungefär, sedan började det regna… Men jag hann filma lite i alla fall, så ni kan få känna på stämningen litegrann:

Sedan började regnet som sagt. Och åskan. Och blixtarna. Herrejösses vilket oväder det blev! Antagligen hördes väl åskknallarna extra bra när ljudet studsade mellan alla höga hus, för det var nog de högsta smällarna både jag och Tess hört nån gång. Alla sprang och sökte skydd varhelst det fanns en gnutta tak. Först trodde vi att det bara var en snabb skur, men det höll på i flera timmar. Vi hade bestämt möte med Björn vid turistbussarna på 8th Ave, eftersom vi hade tänkt att åka en tur uptown där vi aldrig varit förut (Max var trött och vilade hemma på hotellrummet istället). Men att ta sig till åttonde avenyn från Times Square, vilket inte är särskilt långt egentligen, tog mig och Tess närmare två timmar. Vi väntade i det längsta med att gå iväg, eftersom det åskade och blixtrade så intensivt, och sen fick vi ta det i etapper eftersom det var rena floden av allt regnvatten på trottoarerna. Vi fick tag i en farbror som var smart nog att gå runt och sälja paraplyer, vi såg honom precis när ovädret började och hörde då att ett paraply kostade 3 dollar. Nu när vi skulle köpa ett av honom en timme senare, när det var uppenbart att regnet skulle hålla på ett bra tag till, hade priset hastigt och lustigt stigit till 6 dollar… Smart farbror, som sagt! 🙂

Till slut kom vi fram i alla fall och träffade Björn och hoppade på en buss. Tyvärr gick det ju inte att sitta på taket i regnet och inte heller att ta några kort, men det var ändå kul att se de här delarna av stan och ett ganska bra sätt att spendera en regnig eftermiddag på!

Vi var även inne på Visitors center på Times Square tidigare på dagen, och blev fotograferade av en av vakterna där. En jätterolig farbror som tog sitt arbete som ”turistfotograf” på stort allvar och fick alla att posera runt en stor ljusglob. Det var ingen idé att komma med egna idéer om hur vi skulle stå, han bestämde allt. ”Trust me, I’m gay, I know what I’m doing!” (lita på mig, jag är bög så jag vet vad jag gör!) 🙂

Innan vi flyttade till USA tittade Björn och Tess ibland på ett program som heter Cake Boss. Det handlar om ett bageri, Carlo’s, som ligger i stadsdelen Hoboken i New York City. Bland annat gör de helt fantastiska tårtor, som kan se ut ungefär hur som helst:

 

Naturligtvis ville de se bageriet i verkligheten nu när vi ändå var i New York så vi åkte ut till Hoboken. Vilken helt fantastisk stadsdel! Det är som att vara med i filmen Tillbaka till framtiden och hamna i 50-talet. Till och med de stora affärskedjornas skyltar har ett annat typsnitt för att smälta in, kommer ni till New York någon gång måste ni åka hit och känna på stämningen. Om min och Tess stora dröm går i uppfyllelse nån gång så att vi kan få bo i New York något år eller så, så är det här jag vill bo!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommer ni ihåg när det fanns såna här ute på stan? 🙂

 

Till slut kom vi även fram till Carlo’s. Tyvärr var inte cake bossen där, men vi fick se hur det såg ut i alla fall!

 

Vi hade tänkt oss att vi skulle gå in och fika där, men det gick inte. De hade inget konditori, utan det var ”bara” bageri. Lite synd! Istället gick vi till Johnny Rockets och tog en milkshake. Johnny Rockets har ju som sitt signum att restaurangerna ska se ut som på 50-talet, så de passade verkligen bra in här i Hoboken:

 

 

 

Ett annat signum är att personalen med jämna mellanrum drar på musiken och dansar för gästerna. Kul! 🙂

Dag 2 bestämde vi oss för att åka med rundtursbussarna, de där tvåvåningsbussarna där man sitter uppe på taket, efter tips från Agneta. Det var ett jättebra tips, man fick se så mycket mer än man hinner med annars och det är ju väldigt bekvämt att slippa gå! Men varmt, och klantig som jag var så glömde jag solcrémen så jag brände upp axlarna ganska rejält (de andra i familjen är tydligen av hårdare virke så de brände sig knappt alls). Vi åkte med Gray Line, de har ett väldigt bra system där man kan hoppa på och av bussarna när man vill så det är inte så att man måste åka med hela turen om man inte vill. Vi hoppade på vid Times Square och åkte ner till Battery Park. Kul att få se SoHo och Greenwich Village! Tyvärr var inte guiden på den första bussen särskilt bra, han berättade nästan inget om områdena vi åkte igenom utan kom mest med en massa klyschor om hur fantastiskt New York är. Frasen ”the city that never sleeps” återkom i var och varannan mening…

På vägen ner genom Manhattan passerade vi bland annat Empire State Building:

 

Jag och Björn lobbade rejält för att vi skulle åka upp i tornet, vi har varit där en gång förut men det var flera år sen och dessutom mitt i vintern så det var rejält kallt att stå där uppe. Max kunde väl tänka sig att göra det, men Tess var livrädd och vägrade så det blev inget med det. Förhoppningsvis kan det bli nästa gång istället!

Nästa sevärdhet var Flat Iron (Strykjärnet). Jag tycker det är en otroligt fascinerande byggnad, man har ju sett den så mycket på kort men att se den i verkligheten är häftigt. Det stämmer liksom inte att ett hus ska se ut så! 🙂 Visste ni förresten att den var den första skyskrapan som byggdes i New York?

 

 

På vägen passerade vi även ett ställe där man hängt upp kort med hälsningar till de som blev offer för 11 september-attacken. Jag hade gärna gått runt där och läst på korten men nu fick vi nöja oss med att fotografera i farten när vi åkte förbi med bussen:

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi åkte även förbi China Town, såhär ser McDonalds ut på kinesiska 🙂

 

Vid Battery Park hoppade vi av bussen och klev på en som gick ut till Brooklyn. Där har vi aldrig varit förut, så det var kul att se hur det såg ut där. Betydligt mer i ordning än vad man kan tro, hör man ”Brooklyn” så tänker man ju oftast på slumområden och gäng som drar runt och attackerar allt som är löst, men riktigt så var det inte! 🙂 Åtminstone inte där som turistbussen åkte… Vi åkte dit via Manhattan Bridge, eftersom Brooklyn Bridge är låg på sina ställen så vi som satt på taket på bussen hade blivit ett huvud kortare om vi åkte där.

 

Såhär ser det ut i delar av Brooklyn:

 

Brooklyn har även en egen Triumfbåge, inte lika stor som den i Paris men rätt snygg ändå:

 

De har även ett enormt stort och väldigt fint bibliotek, med olika inskriptioner längs med väggarna:

 

Efter denna rundtur gick vi och åt på en thai-restaurang på 1st Ave.

Rekommenderas starkt, ljuvlig mat och trevlig servitör! När vi berättade att vi kom från Sverige blev han jätteglad och sa att Zlatan var en av hans stora idoler, och ville gärna snacka igenom fotbolls-EM med oss. Tyvärr valde han ju helt fel familj för att prata fotboll med, jag var väl den enda av oss som överhuvudtaget visste att det varit EM i år… Han blev nog lätt besviken! 🙂

 

I söndags åkte vi iväg på semester. Det hade stötts och blötts ett bra tag vart vi skulle åka nånstans, det gäller ju att passa på att se så mycket som möjligt av landet nu när vi bor här och har betydligt närmare till allt ”over here”. Vi började med att planera in en tripp till Grand Canyon, något som vi allihop verkligen vill se. Dock ändrade vi oss efter att jag och Max pratat med Mr M, Max science-lärare, som berättade att han varit där i juni en gång och då var det 50 grader varmt… Vi sparar det till hösten istället!

Nästa förslag var en kryssning till Alaska. Jag, Björn och Max var eld och lågor medan Tess tittade på oss med en blick som sa att hon tvivlade på vår mentala status, åka till snö och kyla mitt i sommaren? Nu blev det inte det heller, mest för att vi kände att vi behövde planera lite bättre men det står fortfarande högt på önskelistan (åtminstone för tre av oss…). Västindien då? Det hann vi nästan boka, vi hittade en bra deal på Groupons (ungefär som Let’s Deal hemma i Sverige, man får mail med erbjudanden om att köpa i princip vad som helst till ett jättebra pris som är tidsbegränsat) men av olika anledningar blev det inte det heller. Till slut enades vi om Tess förstahandsval: New York! Vi har ju visserligen varit där förut, men New York är ju ändå New York. Dessutom kom Björn på att vi ju kunde passa på att åka upp till Niagarafallen samtidigt, så det gjorde vi!

Vi bestämde oss för att ta bilen istället för att flyga. Miljövänligare, och man hinner ju se en massa på vägen som man missar annars. Dessutom känns det lite häftigt att kunna köra bil hemifrån till både New York och ända upp till Kanada… Till NYC tar det 8,5 timme enligt GPS’en, med ett par stopp för att äta tog det runt 11 timmar för oss att ta oss fram till hotellet.

Vi bokade ett Best Western-hotell på Long Island, vilket verkligen kan rekommenderas. Billigare än att bo på Manhattan men ändå bara en kvart dit ungefär med tunnelbanan. Enkelt hotell, men rent och med en liten restaurang bredvid med halal-mat där de hade en jättegod chicken curry och kebab med kyckling till ett mycket billigt pris! Perfekt för oss som var både hungriga och trötta när vi väl kom fram.

Att köra bil i New York var en upplevelse i sig 🙂 Vi kom ju fram när det hade blivit mörkt, och dessutom hade det börjat regna så det gjorde ju inte direkt saken lättare. Tempot var inte direkt som hemma i Greensboro… Men kul att ha kört bil där också!

Efter att ha sovit ut en natt var det dags att utforska staden. Första dagen var det Central Park som stod på schemat. Vi har aldrig varit där tidigare så det var kul att se. Vi tog tunnelbanan upp mot 5th Ave och passade på att gå förbi Guggenheim-museet på vägen. Vi gick aldrig in, men byggnaden i sig är ju väl värd ett besök. Tyvärr hade jag fått med mig fel objektiv till kameran så jag hade behövt stå nån kilometer bort eller så för att få med hela byggnaden, men jag gjorde mitt bästa ändå:

 

Central Park är mysigt, gå dit om ni kommer till New York någon gång! Men tänk på att ta med ordentliga skor, parken är enorm och vi tog i lite väl mycket såhär första dan och gick närmare en mil. Björn och jag var helt ledbrutna i flera dar efteråt (att barnen var pigga och fräscha har naturligtvis ingenting med ålder att göra utan måste ha varit en ren tillfällighet)…

 

Rejält varmt var det, förstås. Nästa gång ska vi inte åka till New York mitt i sommaren… Förra gången vi var här varnade de på tv och uppmanade folk att hålla sig inomhus om det inte var absolut nödvändigt att gå ut eftersom det var så varmt, runt 40 grader. Då var vi ute på sightseeing hela dagen, det gick ju inte att sitta inne och trycka på ett hotellrum när man var i NYC! Denna gången var det inte riktigt lika varmt, men en bit över 30 grader var det i alla fall vilket är fullt tillräckligt när man traskar runt till fots. Den här lilla sötnosen hade det bra i alla fall, vi funderade allvarligt på att göra honom sällskap i vattnet:

Även om det kanske inte varit så uppskattat om man hoppat i och badat, så kan man åtminstone ta en liten roddtur. Tyvärr var det ingen riktig stil på de som gjorde det, givetvis skulle damerna ha haft långa vita klänningar och parasoll medan herrarna skulle haft vita kostymer och stråhatt:

 

Till och med djuren i New York verkar ha förstått att det gäller att ställa upp och ge turisterna det de vill ha. Den här lilla ekorren kastade en blick på mig och min kamera och slängde sig sedan ner i en perfekt pose och låg kvar i lugn och ro så att jag kunde fotografera den ordentligt:

 

Björn, som tydligen har stenkoll på den svenska kungafamiljen, pekade ut huset som Madeleine bor i. Nåt av de här ska det tydligen vara, helt ok läge som jag kan tänka mig jag också om vi flyttar hit någon gång. Gärna en av lägenheterna med trädgård, tack:

 

Vi letade även reda på skridskobanan som man brukar se i filmer och i tv-serier där Romantiskt Par brukar hyra skridskor, helst ska då tjejen inte kunna åka utan snubbla omkring och nästan ramla hela tiden så att killen kan vara där med en stödjande hand och rädda henne. Gärna med en och annan snöflinga som sakta dalar ner. Vi hade sett framför oss att det skulle vara en liten fridfull damm nu på sommaren, men det var ett tivoli… Den där mysiga känslan från filmerna infann sig inte riktigt 🙂

Efter denna långa promenad var vi tämligen möra och i behov av vätske- och matpåfyllning. Sedan drog vi oss ner till 5th Ave och strosade runt i de fina kvarteren med affärerna man knappt har råd att ens gå in i 🙂

 

En sväng förbi Times Square fick det ju bli också, det är ett måste!

 

Sen bidde det kvällen, och det var dags att stappla tillbaka mot hotellet efter en låång, men väldigt lyckad, dag!