Häromdagen var jag och klippte mig. Jag har gått till samma ställe ända sen vi flyttade hit, blev rekommenderad av en vän och jag är nöjd så det har inte funnits någon anledning att testa något annat ställe heller. Det jag har blivit varnad för är en kedja som heter Great Clips, de är visserligen billiga men det är av en anledning om man säger så. Jag vet folk som har rest sig ur stolen och bara gått därifrån innan de var färdigklippta och störtat iväg till någon annan frisör istället för att försöka rädda vad som räddas kunde. Så gå inte dit om ni har vägarna förbi här, jag vet inte om det är en kedja som finns över hela USA eller bara här i NC men undvik dem i vilket fall!
Dit jag går är det betydligt bättre. Brian, som klipper mig, är visserligen lite jobbigt amerikansk på det där sättet att han är ganska så insmickrande, men jag kan ta det. Bättre är att han känner mig väl vid det här laget, såpass väl att han nu till exempel möter mig redan i dörren och räcker över en mugg te (svart, inget tjafsande med koffeinfritt te här inte!) det första han gör. Det var han som lärde mig dricka Keemun, ett gudomligt gott kinesiskt te!
Nu hör det till saken att de flesta (?) amerikanska kvinnor har väldigt snarlika frisyrer. Det ska vara långt eller möjligen halvlångt och antingen ingen lugg alls eller också nån form av snedlugg. Möjligtvis uppklippt lite i topparna men inget alltför drastiskt. Jättesnyggt på dem som det passar på (jag har alldeles för avlångt ansikte så jag ser ut som en häst om jag försöker mig på en sån frisyr) men kanske inte vansinnigt spännande för frisören. Alltså blev Brian eld och lågor första gången jag kom dit och tyckte det var hur kul som helst att få klippa och styla en kort frisyr för en gångs skull. Och klipper gör han jättebra, jag är för det mesta väldigt nöjd när jag väl kommit hem och har tvättat och fönat håret som jag vill ha det.
Men det är just det, det krävs att jag kommer hem och stylar om det för att jag ska kunna se ordentligt hur han har klippt egentligen. När det är dags att föna och styla håret blir han riktigt i sitt esse nämligen, och går fullständigt bananas. Det jobbas ordentligt med fönen i en hand, borsten i den andra och hårsprayen i en tredje (?). Första gången jag gick därifrån såg jag exakt ut som Justin Bieber gjorde i början av sin karriär:
I alla fall om man tänker sig hur han skulle sett ut om han var kvinna och 40+. Nej, jag har inga bilder tyvärr (himla synd alltså) men använd er fantasi!
Nu senast ville jag ha det riktigt kort och då kan det hända att han vill kompensera lite och försöka få det som var kvar att se så mycket ut som möjligt. Jag har förklarat att jag inte vill att håret ska vara för högt, eftersom jag som sagt har ett avlångt ansikte som det är redan och inte behöver förstärka det ytterligare. Men denna gången var jag inte riktigt på min vakt och hann inte hejda honom i tid. Så när jag gick ut därifrån såg jag istället ut som de där penntrollen som alla hade på 80-talet:
Jag tror inte det var ett enda hårstrå på hela huvudet som inte stod rakt upp. Jesus. Det värsta var att jag var tvungen att handla på vägen hem och hade lite bråttom, så jag hann inte be honom att göra om alltihop och jag hann inte heller hem emellan för att fixa till det själv. Bara att ta ett djupt andetag, gå in i mataffären och sträcka på ryggen ett par extra centimeter med pondusen hos någon som vet exakt hur hon ser ut och är jättenöjd med det. Tyvärr är mitt hår väldigt mjukt, så det är svårt att verkligen få det att stå rakt upp nån längre tid utan att det ramlar ner igen (något som ju faktiskt var just ”tyvärr” på nyss nämnda 80-tal, även om det är svårt att begripa nu…). Alltså ramlade det ner och plattades till på mitten av huvudet men av någon anledning stod det fortfarande uppåt på sidorna, som en omvänd mohikanfrisyr kan man man säga. Typ nåt sånt här, fast utan flätor och med kort hår då, om ni kan föreställa er det:
Jesus säger jag bara, en gång till. En av de anställda som höll på att plocka i hyllorna tittade upp när jag gick förbi och jag tyckte att han liksom studsade till innan han fick fram sitt sedvanliga ”hi how are you”, men jag kan ha inbillat mig…
Joråsåatte, jag är jättenöjd med min frisörs kunskaper när det gäller klippning. Styling däremot får jag nog ta ett snack med honom om.
Cruz klar segrare för republikanerna, Trump tvåa och Rubio en stark trea i gårdagens val i Iowa. Något oväntat för de flesta tror jag, definitivt för mig som trodde att Trump skulle lyckas betydligt bättre än så. Rubio var lycklig som ett barn på julafton och Cruz lät som om han redan vunnit hela presidentvalet och mest funderade på vilken färg han skulle välja på gardinerna i Ovala Rummet. Jag får kräkkänslor bara jag ser karln, maken till hal och obehaglig person får man leta efter…
Men egentligen var den stora skrällen det som hände på demokraternas caucuses. Hillary har ju utropats som segrare men med så liten marginal så det är tveksamt om det ens är någon skillnad mellan henne och Sanders. Riktigt roligt att det gick så bra för Bernie, det trodde jag aldrig!
Annars var det rätt fascinerande att se hur ett caucus går till, jag hade inte så bra koll på det innan. De som tänker rösta samlas alltså i olika lokaler runt om i delstaten, det kan vara en gymnastiksal, en kyrka eller till och med hemma hos en privatperson. När det är dags för röstning så går man och ställer sig på den sida i lokalen som representerar den man vill rösta på, till exempel höger sida för Hillary och vänster för Bernie. Helt öppet alltså, det är ingen anonym omröstning utan man måste rent fysiskt ställa sig på ett visst ställe för att visa hur man röstar. Känns ju sådär demokratiskt, om alla ens grannar eller vänner eller ens stränga chef står på en sida, hur stor är sannolikheten då att man har modet att ställa sig på motsatt sida även om det är det man egentligen vill?
Vi tittade på CNN’s valvaka, och där gick de runt i de olika lokalerna och filmade hur det gick till och man kunde då se hur de som röstade stod och med alla medel försökte locka över folk till sin sida, till och med försökte de övertala personer som bestämt sig och redan gått och ställt sig i sin hörna. Det var ett himla liv, och mitt i alltihop gick reportern omkring och utropade lyckligt ”It’s so wonderful to see democracy in action!”. På fullt allvar alltså.
Näst i tur är New Hampshire, ska bli mycket spännande att se hur det går där för både demokraterna och republikanerna!
Idag är det Groundhog Day, vilket alltså betyder att vi äntligen får reda på om vintern snart är över eller om vinterjackorna ska hänga framme ett tag till. Punxsutawney Phil (allvarligt, någon borde döpa om den där stan till nånting mer lättstavat!) lockades fram ur sitt bo och spänningen var stor – skulle han se sin egen skugga eller ej?
För den som eventuellt glömt så är det alltså så att om Phil ser sin egen skugga så kommer vintern att fortsätta åtminstone 6 veckor till, ser han inte sin egen skugga kommer vi väldigt snart att få höra fåglarna kvittra och se tussilagon slå ut. Och ser man på – Phil ignorerade sin skugga totalt i år enligt de herrar som avgör detta:
Nu hör det till saken att stackars Phil är ganska usel på att förutsäga vårens ankomst. Eller också är det ovan nämnda herrar som är ganska usla på att tolka vad Phil ser och inte ser, för faktum är att förutsägelsen oftast är fel. Jag hörde på radion idag att Phil hittills spått fel 67% av gångerna och det låter ju inte så bra just i år när han spår en tidig vår.
Men i samma radioprogram berättade de att Phil har en mindre känd kusin i New York, Staten Island Chuck:
Sitt något lömska utseende till trots är kusin Chuck en fena på det här med förutsägelser, han har prickat rätt hela 82% av gångerna han fått komma till tals (och om det är lika många gånger som Phil har jag ingen aning om…). Alltså borde vi lyssna mer på Chuck hädanefter och ta Phil med en stor nypa salt. Och nu kommer det fina i kråksången – i år är Phil och Chuck helt överens, ingen av dem såg sin skugga! Så det är bara att rota fram shortsen ur sommargarderoben och ställa en kanna is-thé på kylning i kylskåpet. Våren är på gång!
Imorgon, äntligen, drar det igång på allvar. President(kandidats)valet alltså, förstås! Vårt andra presidentval sen vi flyttade till USA, nu känns det plötsligt som om vi bott här hur länge som helst! 🙂
Denna gången känns det nog ännu mer spännande än förra gången, kanske för att vi varit på plats hela sommaren och hösten och verkligen varit med sen allra första början (förra gången flyttade vi ju hit i januari så vi gick miste om starten av kampanjerna), men också förstås på grund av kandidaterna. Ingen, vare sig i USA eller Sverige, har väl missat Trumps härjningar.Från början skrattade jag bara åt honom och hade väldigt svårt att ta honom på ens det minsta allvar, men tyvärr har han ju haft otroliga framgångar hittills. Hur en kandidat kan få tillåtas att dominera debatten så fullständigt är för mig en gåta, och dessutom utan att någon gång ställas rejält mot väggen och krävas på ett svar på hur han rent praktiskt ska genomföra allt han vill genomföra.
Demokraterna har ju tyvärr helt hamnat i skuggan, det pratas ju knappt om dem överhuvudtaget trots att favoriten där har chans att bli historisk som den första kvinnliga presidenten någonsin. Ska bli riktigt spännande att se hur det går, från att ha varit helt självklar som demokraternas kandidat är det ju inte lika bergsäkert att hon blir vald längre. Bernie Sanders har verkligen seglat upp som en seriös motståndare, nånting som väl ingen trodde på i början. Möjligtvis med undantag för Max, han sa jättetidigt att Bernie var någon att ta på allvar och han fick verkligen rätt. Jag känner mig jättekluven. Från början var jag helt inne på Hillary, klart man vill att det äntligen blir en kvinnlig president! Men efter hennes CNN-intervju i höstas har jag bara blivit mer och mer tveksam. Hon känns inte pålitlig tyvärr, hon verkar ha väldigt svårt att stå för vad hon gjort och erkänna eventuella fel. Jag bryr mig inte så mycket om hennes e-mail och tror inte att hon gjort något som inte många andra gjort före henne, men att hon inte kan står för att det inte var så bra gjort är bekymmersamt.
Det roliga med Bernie Sanders är att han är väldigt mycket mer populär bland de yngre (<45 år) väljarna än vad Hillary är. Han är ju ingen ungdom precis och borde upplevas som mossig men istället är det precis tvärt om. Feel the Bern, som supportrarna säger! 🙂 Jag börjar luta mer och mer åt honom faktiskt, även om jag är rädd att han kan ha svårare att vinna själva presidentvalet sen eftersom jag är rädd att han upplevs som alldeles för långt åt vänster av många amerikaner. Men han är riktigt bra och världen skulle nog se betydligt bättre ut om han skulle få ta över Vita Huset nästa år.
På den republikanska sidan hoppas jag på Trump som presidentkandidat. Jag är helt övertygad, faktiskt, om att han inte skulle bli vald till president, så blir han republikanernas representant har vi istället en demokrat som president i fyra år till. Kanske riskfyllt att hoppas på en sån sak men jag har mycket, mycket svårt att tro att han skulle kunna få en majoritet av rösterna i ett presidentval.
Imorgon drar det alltså igång, med Iowas caucuses. Min helt personliga och tämligen icke-professionella gissning är att Hillary vinner för Demokraterna och Trump för Republikanerna. Ska bli väldigt intressant att se vad som händer med Trump framöver om det blir så. Min nästa gissning är i så fall att det blir väldigt mycket antingen-eller. Antingen känner övriga delstater att han därmed verkligen är en seriös kandidat och dras med i den märkliga våg som han ridit på hittills och så stiger opinionssiffrorna ännu mer. Eller också får de skrämselhicka och tänker att herregud, det var roligt ett tag men nu får vi bli lite seriösa och så störtdyker opinionssiffrorna istället. Vi får se, helt enkelt. Spännande blir det i vilket fall!
Fram till runt jul ungefär så hade vi en otroligt mild vinter. I två veckor hade vi temperaturer på 20-25 plusgrader och det var helt ljuvligt. Istället för att förfrysa fingrarna medan man försöker slänga upp julbelysningen så snabbt det bara går så stod jag i t-shirt och njöt i solen medan jag i lugn och ro monterade renar och lindade ljusslingor runt trädet. Underbart! Och eftersom det höll i sig så länge så började vi så smått hoppas på att vintern kanske inte skulle bli så farlig i år, kanske att vi skulle klara oss från snö och bara få några få minusgrader några dagar?
Icke då. Efter nyår smällde det till och blev kallt, och förra fredagen kom stormen Jonas och kastade sig över USAs östkust med full kraft. Ni har säkert läst om det även i svenska tidningar – det är den värsta snöstorm som drabbat USA på 94 år.
I flera delstater, North Carolina bland annat, rådde undantagstillstånd. Nu imponerar just detta inte så mycket längre, efter fyra år här har vi lärt oss att det inte krävs sådär vansinnigt mycket för att undantagstillstånd ska utlysas. Men denna gången låg det faktiskt lite bakom. Ok, i Sverige skulle det väder som åtminstone rådde här i Summerfield/Greensboro knappast fått någon att höja på ögonbrynen, men saker och ting är ju lite annorlunda här. Det började snöa tidigt på fredag morgon, runt 3-4 på natten nångång. Sen höll det på hela fredagen, och på lördag förmiddag när jag var ute med hundarna var snötäcket 8-10 centimeter tjockt.
Fortfarande inte så imponerande med svenska mått mätt men här innebär såna snömängder att hela samhället har stannat av. Som jag skrivit om förut – här existerar inte vinterdäck, det finns några plogbilar men inte särskilt många och salt finns inte så gott om heller så det är bara de största vägarna som blir plogade och ett ytterst fåtal som eventuellt får lite salt. För övrigt får snön ligga där den faller och sen får man helt enkelt vänta på att det ska börja töa. Tess sammanfattade det hela väldigt bra: ”i Sverige är det mysigt med snö för där fortsätter världen att fungera även om det har snöat, men här stannar hela världen av och man blir helt isolerad!”.
På fredagen var det ändå studiedag i skolan så då spelade det inte så stor roll, men sen var skolan stängd även i måndags och tisdags. På måndagen var jag helt med på att det skulle vara stängt för då var det fortfarande snöigt och isigt på vägarna, men det töade rätt bra på dagarna så på tisdagen var vägarna helt ok att köra på. Men bättre safe than sorry resonerar man här, för några år sedan var det en kille som körde av vägen på väg till skolan på morgonen och både han och hans passagerare dog. Efter det blev man ännu mer rädd att öppna skolorna för tidigt så nu ska det verkligen vara helt isfritt innan man vågar sig på att låta elever och skolbussar ge sig ut på vägarna. På onsdagen var det äntligen såpass bra att man beslöt att skolorna skulle öppna igen, men för säkerhets skull med två timmars senare skolstart så att det helt säkert inte skulle finnas någon isfläck kvar någonstans.
Själv satt jag ändå hemma och jobbade med att få färdigt en sista eftersläpande doktorandkurs, så mig gjorde det väl egentligen inte så mycket att det inte gick att ta sig nånstans. Däremot var det trist att bara kunna gå hemma i den lilla skog vi har här med hundarna, det är roligare att kunna åka iväg med dem och gå på olika ställen istället för samma sträcka varje dag. Dessutom var det svårt att gå i skogen, det kom nämligen inte bara snö utan en hel del isregn också. Dessutom töade det på dagarna och sen frös det på på nätterna så att snön blev sådär jobbig med skare som varken bär eller brister utan nånting mitt emellan. Morris trippade på ovanpå snön men jag och Java hade det desto jobbigare när vi försökte ta oss fram.
Men nu verkar det vara över för denna gången. Idag är det 18 underbara plusgrader och förhoppningsvis kommer nästan all snön försvinna, imorgon ska det bli lika varmt. Det blir säkert en omgång snö till i februari, det brukar det bli, men snart ska det förhoppningsvis bli vår! Jag är verkligen ingen vintermänniska, jag vill ha värme nuuu!
Vår fjärde jul i Summerfield! Känns konstigt, och samtidigt känns jul i Sverige så otroligt avlägset, mycket märklig känsla. Så snabbt man vänjer sig vid nya förhållanden, och så snabbt de gamla känns som nånting som hänt för så länge sen…
Vi hade en mysig jul i alla fall. Tre saker failade visserligen – julskinkan, den gravade laxen och prinskorvarna. Vi fick inte tag i en julskinka som ens var i närheten av vad fyra personer rimligtvis kan tänka sig att hinna äta upp innan den blir dålig (speciellt med tanke på att jag och Tess inte föräter oss på skinka direkt), så Björn köpte nån färdigkokt och färdigskivad sak som absolut inte var oätlig på något sätt men som julskinka betraktat lämnade den väl lite övrigt att önska. Smak, för att nämna ett exempel… Laxen hade jag saltat och sockrat och även spetsat till med fänkålsfrön och timjan (pröva nån gång om ni inte gjort det innan, så gott!) i god tid (trodde jag), men den var inte i närheten av färdig när vi lätt dreglande skulle sätta kniven i den på julafton. Bara att packa in den och lägga tillbaka den i kylen igen. Vi hade ingen plastfilm hemma så jag virade in den i folie istället, kan det verkligen spela nån roll? Två veckor senare var den fortfarande inte klar så till slut slängde vi den, man kan ju inte låta en rå fisk ligga hur länge som helst. Suck. Och prinskorven skulle jag naturligtvis ha beställt av Madelene (som har startat webbutiken Tastefully Swedish, ett mecka för oss utlandssvenskar i Greensboro, och övriga USA med för den delen!) i god tid innan de tog slut men det blev liksom aldrig av så där får jag skylla mig själv helt enkelt.
Nåväl, köttbullar i mängd fanns det i alla fall, ägghalvor med majonnäs och ”svenska” (IKEA-) räkor likaså, samt omelett med svampstuvning, vanliga korvar skurna i ändarna som prinskorvar, sill, kokt potatis och hemgjord senap (saknar min svärfars goda hemgjorda senap men jag gör mitt bästa att gå i hans fotspår!). Så vi hade så vi klarade oss.
Vi hittade till och med Kalle Anka på nätet, inspelad samma morgon (eller ja, eftermiddag då i Sverige men morgon för oss!). Dock blev vi lite ställda efter en stund. Disney har ju klippt bort vissa scener som gjort sitt, den svarta dockan i tomtefabriken till exempel, men det vi såg nu var rejält censurerat. Musse, Kalle och Långben på husvagnssemester till exempel, där fanns inte något av scenen när de åker nerför berget med. Halva Lady och Lufsen var borta, inget ”mamma mia, jag ska giva dig på moppo!!!” (brorsans absoluta favorit). Robin Hood likaså, tjuren Ferdinand slogs aldrig med matadoren utan åkte bara till Madrid och sen omedelbart hem igen, Mowgli fick ingen smäll av Baloo så att han tuppade av. Osv, osv. Först undrade vi vad i helsike som hänt, har det blivit total moralpanik i Sverige så att inget våld överhuvudtaget får sändas? Har Sverige blivit ett USA i kubik??? (även om USA ju inte brukar backa för våld direkt, så länge det inte är sex med.) Men det visade sig att den som lagt upp programmet helt enkelt hade klippt ner det rejält av utrymmesskäl. Suck.
Så tja, maten failade delvis och Kalle failade rätt rejält, men vi hade det jättemysigt i alla fall. Julklapparna var lyckade:
den nyinköpta fejkjulgranen (ja, jag har tröttnat på barr en gång för alla) precis så där läskigt symmetrisk och perfekt som man kan önska
och Tess och jag var underbart välmatchade i våra snygga pyjamas (känner ni igen dem kan det bero på att Parneviks hade på sig likadana i sitt julprogram, de handlar tydligen också på Target 🙂 ):
Efter julklappsutdelningen satt vi hela familjen och tittade på film ihop hela kvällen. Tess var inte så intresserad av den visserligen, men hon låg istället i soffan och läste sin julklappsbok. Vi andra fick äntligen se Casino Royal (Bond, alltså) och det var så himla mysigt att ha hela familjen samlad hela dagen. I dessa tider när ungarna för det mesta häckar uppe i var sitt rum så var det den bästa julklappen vi kunde få att alla umgicks en hel dag och bara mös!
Nyårsafton var lika lugn den, för oss föräldrar i alla fall. Tess hade det desto mer hektiskt, först träffade hon en kompis på dagen och de åkte bland annat och åt texmexlunch, och sen på eftermiddag åkte hon hem till en annan kompis och firade själva nyåret där och sov över sen. Max hade också en hektisk nyår, han och fyra kompisar hade bestämt sig för att ha en Sagan om Ringen-maraton hemma hos oss. Extended version, dessutom, vilket innebar att varje film var på runt 4 timmar… Dock kroknade de efter två filmer och sparade den sista till ett senare tillfälle, istället hann de med lite kortspel och massa mat och chips och lite annat smått och gott så de hade att göra i drygt 12 timmar i alla fall! 🙂
Jag och Björn åt god mat och tittade sen på film för att kunna hålla oss vakna fram till 12-slaget. Champagnen skippade vi… Tiderna förändras, helt klart! 🙂 Men vi var jättenöjda med vårt lugna firande, så mycket har hänt de senaste två åren att vi helst bara vill ta det lugnt och komma ifatt oss själva nu. På det stora hela taget hade vi en jättemysig jul- och nyårshelg!
Nu när det börjar närma sig Thanksgiving är det väl dags att jag får tummen ur och berättar om årets Halloween… Jag har hamnat i någon slags handlingsförlamning efter min disputation, det är som att jag inte kan ta tag i något alls. Inte så konstigt kanske med tanke på hur otroligt stressigt det var innan jag var klar, och med allt strul i somras med lungsäcksinflammation, inställda resor, diskbråck och diverse annat, men likafullt frustrerande att inte ha drivet att ta tag i saker!
Nåväl, för två veckor sen var det ju Halloween, och sin vana trogen var Björn bortrest. Av de fyra Halloween vi upplevt här i USA tror jag Björn har varit med en enda gång. I år var han i Tokyo, och fick vara med om Halloweenfirandet där vilket i och för sig var en upplevelse. Runt 50.000 personer (Björns uppskattning) befann sig på ett och samma ställe (Shibuya) och det blev sånt kaos att polis fick sättas in för att skingra alla människor. De hade inte väntat sig att Halloween skulle vara riktigt så poppis, nästa år får de nog se till att sprida ut firandet lite… Björn och hans kollega var väldigt glada att de är en bra bit längre än medeljapanen så att de kunde bana sig väg fram genom folkhavet:
Här i Lennox Woods var det inte riktigt så många, som tur är! Tess och hennes kompisar skulle för första gången inte klä ut sig och gå ”trick or treat”, utan istället skulle de vara hemma hos M som ganska nyligen flyttat till ett nytt hus i ett område med massor av barnfamiljer. Där skötte de godisutdelandet med den äran och hade väldigt kul:
Hemma hos oss var det då alltså bara jag och Max kvar. Jag var glad att åtminstone han var hemma eftersom hundarna blir väldigt uppspelta, åtminstone i början, av allt ringande på dörrklockan så det är bra om en kan hålla dem medan den andra delar ut godis! Som tur är så är det gott om hundar i vårt område så inga barn brukar vara rädda utan de stannar istället gärna en extra minut eller två och klappar hundarna, väldigt gulligt!
Men i år var vi faktiskt inte ensamma så länge. Vid halv sjutiden kom goda vänner, M och F, hem till oss, svenskar som flyttade hit till Greensboro i våras och som nu fick uppleva sin första amerikanska Halloween. Dessutom var Fs mamma och syster med familj på besök så de var ju med också förstås. Jätteroligt tyckte jag och Max, kul att vi fick sällskap! Dessutom ville de ju naturligtvis gå runt och göra trick or treat med barnen, och då fick jag äntligen, för första gången sen vi flyttade hit, en anledning att gå med jag också. Max vägrade tyvärr vilket jag tyckte var synd men vid 18 års ålder antar jag att han får välja själv… 🙂
Jag slängde i alla fall snabbt på mig en svart klänning och tryckte ner en häxhatt på huvudet och hakade på. Jag måste säga att Halloween är en av mina favorithögtider här i USA. Här är det verkligen en familjefest på ett helt annat sätt än vad (jag tror) det är i Sverige. Det underlättar naturligtvis att vi bor där det fortfarande är relativt varmt i oktober, första året vi bodde här var det runt 20 grader på kvällen. Riktigt så bra var det inte i år, men det var nog runt 15 i alla fall när vi gav oss ut vid 7-tiden. Massor av folk på gatorna, gärna hela familjer där inte bara barnen utan även de vuxna var utklädda. Dessutom var det jättemånga som satt vid sina garageuppfarter och eldade i sina fire pits medan de delade ut godis. Hur mysigt som helst med alla eldar och alla glada människor! Tess har berättat att en del till och med brukar ta ut en projektor och visa skräckfilmer mot garagedörren, men det såg vi inte i år tyvärr.
Störst succé gjorde nog M och F ändå, som var utklädda till varmkorvar! Nästan alla kommenterade dem och flera gav barnen lite extra godis för att de tyckte de såg så roliga ut. Vi andra låg i lä även om jag tyckte att ”Elsa” och ”Olaf” (från filmen Frozen) var otroligt söta, och att mormor clown var hur häftig som helst! Här är vi allihop, även Max som var utklädd till korsriddare:
Tess tyckte det var lite synd att hon missade oss, Olaf är hennes absoluta favorit så hon hade gärna velat sett honom. Jag var tvungen att ta en extra bild bara på honom så att hon skulle kunna se hur han såg ut:
En riktigt mysig Halloween blev det! Tack M, F och familjen för att ni kom hem till oss!
Nu är det över två veckor sedan dagen D (som i Disputation) så nu är det väl hög tid att berätta om hur det var antar jag… 🙂
Björn och jag åkte till Sverige på kvällen lördagen innan disputationen (som var torsdagen den 15 oktober). Efter en lång resa (inklusive nästan 7 timmars väntetid i München), kom vi fram till Göteborg på söndag eftermiddag. Det första vi gjorde efter att ha checkat in på hotellet var att gå och äta svensk pizza, förstås! Mums!
På måndagen sen jobbade Björn, och jag hade bokat möte med min handledare och C, som har en postdoc på vår institution och som är väldigt duktig på statistik. Hon har hjälpt mig otroligt mycket, utan henne hade jag nog fått skippa att ha med signifikansberäkningar i min avhandling helt och hållet så jag är henne evigt tacksam! Vi gick igenom de tester jag har med i avhandlingen så att jag skulle ha ordentlig koll på varför vi valt respektive test och hur de funkar så att jag skulle kunna förklara det ordentligt om det skulle komma frågor på det under disputationen. Statistiken var ärligt talat det enda som riktigt oroade mig, jag vet inte vad det är men min hjärna är helt enkelt inte skapt för matte så jag har otroligt svårt att verkligen kunna sätta mig in i såna här saker.
Efter det mötet hade jag och min handledare ett eget möte där vi diskuterade andra frågor som möjligtvis skulle kunna komma upp. Både han och jag hade försökt lista vad vi trodde skulle komma med, så vi gick igenom tänkbara svar och förklaringar för att preppa mig så mycket som möjligt.
Tisdagen och onsdagen ägnade jag sen åt att läsa igenom avhandlingen riktigt noga och anteckna så mycket som möjligt för att komma ihåg hur jag tänkt när jag gjort olika undersökningar och resonerat runt resultaten. På onsdag kväll skulle vi egentligen ha ätit middag med amerikanska vänner som är expats i Göteborg (omvänt mot oss, alltså! 🙂 ), men det blev inställt pga. sjukdom och jag var nästan lite lättad över det. Jag hade jättegärna velat träffa dem men just kvällen innan ens disputation är man lite distraherad, så att säga… 🙂
Så på torsdagen var det alltså dags. Jag sov förvånansvärt bra på natten och var inte så farligt nervös. Björn, som är en riktig skatt, hade kvällen innan lovat att han skulle gå ner och hämta upp frukost på rummet så att jag skulle få lite sovmorgon. När han kom upp och väckte mig var klockan tjugo i 10, och min disputation skulle starta 13.15! Riktigt så lång sovmorgon hade jag ju inte tänkt mig förstås…
Men vi kom iväg strax innan 11 i alla fall, och gick först och hämtade lådan med mina avhandlingar så att de skulle finnas på plats ifall någon i publiken ville ha ett ex. Sen skulle vi även förbereda med champagneglas i lokalen där vi alla skulle vara i väntan på betygsnämnden, efter att själva disputationen var över. Förhoppningsvis skulle vi ju ha anledning att skåla så vi hade varit ute dan innan och handlat champagne, men skulle det gått riktigt illa hade jag förmodligen behövt de där champagneflaskorna själv att dränka mina sorger i så de skulle komma väl till pass i vilket fall…
Men då visade det sig att ingen visste var glasen fanns, och klockan tickade på mer och mer. Till slut fick vi hyra glas i lunchrestaurangen, jag var inte särskilt glad över strulet kan jag säga för att leta efter glas var inte riktigt vad jag tänkt mig att jag skulle behöva göra ända tills en halvtimme innan min disputation. Förr har man fått hjälp med sånt så att doktoranden inte behöver tänka på såna detaljer alls, men numera får man själv rodda med förfriskningarna. Nåja, det ordnade sig ju till slut.
Timman innan det skulle börja var jag rejält nervös måste jag säga, och förbannade den dan jag sa ”ja tack” när jag fick antagningsbeskedet till forskarutbildningen. Varför utsätter man sig för sånt här?! Som jag redan skrivit innan så oroade jag mig mest över att jag numera är så ovan vid att både hålla i och medverka vid seminarier, jag har ju bara suttit hemma på min kammare de senaste tre och ett halvt åren och pratat med hundarna. Ingen perfekt förberedelse för en disputation, precis! Men visst kändes det lite högtidligt att se sitt namn på ljustavlan som berättar om dagens händelser på Humanisten:
Sen började släkt, vänner och kollegor droppa in, och då kändes det lite bättre. Sen kom ju även min opponent, professor Andrew Kun från universitetet i New Hampshire. Jag hade mött honom på en konferens 2011, och både han och jag har suttit med i review-kommittén för den konferensen alltsedan dess, så jag kände honom ju lite grann åtminstone. Väldigt trevlig, så jag hoppades innerligt att han, i rollen som opponent, inte skulle krossa mig fullständigt! I betygsnämnden satt Ylva Hård af Segerstad, docent på institutionen för tillämpad IT på GU och Chalmers, Mattias Heldner, professor på KTH, och Trent Victor, adjungerad professor på Chalmers. Jag var jättenöjd med min betygsnämnd, det kändes som en bra sammansättning av kunskapsområden!
När klockan väl slog 13.15 och det hela drog igång var jag förvånansvärt lugn. Jag kände mig hyfsat väl förberedd, visst känns det alltid som att man kunde gjort mer men jag hade ändå försökt så mycket som möjligt. En månads skrivande till hade väl inte suttit ivägen så att jag hade kunnat finslipa avhandlingen, men frågan är om man nånsin hade känt att man var helt klar i alla fall.
Jag har inga jättebra bilder från själva disputationen men här är ett par stycken i alla fall, när vi förbereder oss för att dra igång:
Jag vet inte om alla känner till hur en disputation går till, så jag beskriver det lite snabbt här. Det börjar med att doktoranden får en möjlighet att redogöra för eventuella felaktigheter som man upptäckt i avhandlingen. Jag hade ingenting, visst fanns det smågrejer som stavfel och på ett ställe en halv mening som jag glömt att radera, men jag hade inte upptäckt något allvarligare faktafel. Hos oss är det sedan så att opponenten presenterar avhandlingen, presentationen ska ta 20-30 minuter ungefär. Det här är lite olika på olika ställen, ibland är det doktoranden själv som presenterar sitt eget arbete. Jag är nöjd med att opponenten får göra det, det är ju en kvalitetssäkring om opponenten presenterar avhandlingen korrekt eftersom det visar att avhandlingen är skriven såpass bra att någon annan kan presentera den.
Presentationen gick väldigt fort tyckte jag, jag kollade aldrig på klockan men det kan inte ha tagit mycket mer än 20 minuter. Efter det är det dags för opponenten att ställa sina frågor. Det kan variera väldigt mycket hur länge denna frågestund håller på, men runt en timma är nog ganska vanligt. När opponenten är nöjd är det betygsnämndens tur att ställa frågor, och när de är klara får publiken ställa frågor om de vill. Hela disputationen, inklusive allt, brukar ta nånstans mellan två och tre timmar. För mig tog det drygt 2 timmar, strax innan halv fyra var det över.
Och hur var det då? Över förväntan, faktiskt! Jag hade förväntat mig tuffare frågor, men det kanske var för att jag hade målat upp värsta tänkbara scenario så när jag väl satt där så var det inte så illa som jag målat upp det. Absolut var det så att jag ibland inte hade en susning om vad jag skulle svara när jag hörde frågan ställas, men på något sätt lyckas man ju haspla ur sig nånting i alla fall. När jag tänker tillbaka på det så känner jag att jag hade kunnat gå in betydligt mer på djupet på vissa saker och varit lite tuffare själv, men när man väl sitter där och ska komma upp med ett svar direkt så är det inte så lätt. Överlag är jag ändå nöjd, faktiskt!
Efter utfrågningen tågade vi allihop ner till gamla Hovrätten, där min institution huserar och där vi skulle vänta på domen från betygsnämnden (så kanske det var passande att det var just på gamla Hovrätten vi väntade!). Där väntade kaffe och min svärmors ljuvliga furstekaka, som hon varit snäll nog att baka. Dessutom överraskade min syster med att ha bakat macarons! Det blev en riktigt trevlig fikastund faktiskt, och jag kände att all spänning började släppa mer och mer. Förstår inte nu hur jag kunde vara så lugn innan jag visste om jag blivit godkänd eller ej, men det var jag faktiskt.
Men sen öppnades dörren och betygsnämnden kom in i salen, och då blev jag ju jättenervös igen förstås. Alla ställde upp sig, betygsnämnden på rad och jag ensam framför dem och sen alla andra runt omkring. Jag tittade på min handledare, som varit med under betygsnämndens sammanträde men utan rösträtt förstås, och han såg glad och nöjd ut tyckte jag. Det lugnade mig något, för han borde ju rimligtvis inte gå omkring och le om det var så att jag blivit underkänd! Och sen kom domen:
Jag blev alltså godkänd! Lycka! Poppandet som hörs är alltså Björn som skjuter iväg korken på en champagneflaska (och får en rejäl skvätt över skjortan dessutom vilket syns på fotot nedan 🙂 ).
Efter det fick jag en massa fina presenter både från arbetskamrater, släkt och vänner.
En present visste jag om att jag skulle få, och den är speciell för alla oss doktorander som gått på forskarskolan GSLT. Varje nybliven doktor därifrån får nämligen en numrerad mugg, och den där muggen har varit lite som en hägring genom alla år av doktorandstudier. Man har tänkt på hur det kommer att kännas när man äntligen får den, och även undrat över vilket nummer man kommer att få förstås. Här får jag den äntligen, av min fantastiske bihandledare, tillika överhuvud för GSLT, Robin Cooper:
När jag öppnat paketet och äntligen fick se mitt eget namn på den, och fick reda på vilken doktor i ordningen jag var, kände jag mig lite extra speciell:
Nummer 50, minsann! Så datumet jag disputerade på var 151015, och jag blev nummer 50 i ordningen. Jag vet inget om numerologi men det känns väldigt harmoniskt alltihop åtminstone 🙂
Min handledare höll ett jättefint tal som gjorde mig riktigt rörd. Kändes verkligen som att det var slutet på en epok, på något sätt. Han var min handledare även när jag gjorde mitt exjobb, så han har fått dras med mig i många år nu!
Och sen skålades det, förstås!
Nu kunde jag äntligen slappna av på allvar, jag var godkänd, jag hade klarat disputationen, jag var doktor! Så underbart! Det här fotot är så mysigt tycker jag, mina svärföräldrar var nog minst lika glada som jag! I bakgrunden även min faster och farbror och kusin, som kommit för att fira med mig och var lika glada de:
Kvällen avslutades med middag på restaurang, mycket trevligt! Vi hade bokat bord till allihop på restaurangen på det hotell vi bodde på, där de stängde av en avdelning så att vi kunde sitta för oss själva. Jättebra ordnat och god mat, vi var helnöjda. Nu anslöt även vänner som jobbat på dan och därför inte kunde vara med på själva disputationen, jättekul att de ville vara med och fira på kvällen!
Så ja, nu är det över. Och det gick bra! Nu är det bara att vänta ett år på promoveringen också, så den får jag återkomma om! 🙂
Det blev ett lååångt uppehåll i bloggandet, ledsen för det! Tanken var ju att jag skulle blogga varje dag under vår road trip, men dålig och ibland obefintlig uppkoppling gjorde att det inte blev så. Och sen kom vi hem och det blev fullt upp med jobb igen, för att förbereda för mitt slutseminarium. Sen Sverige-resa med nämnda slutseminarium, och efter det ännu mer fullt upp med jobb för att bli helt klar med avhandlingen. Ska berätta om Sverige-resan i kommande inlägg, men först ska jag berätta om två nyligen inträffade stora händelser. Den ena berättar jag om här, den andra blir i nästa inlägg!
Först ut då: jag har skrivit klart min avhandling! Tjoho, jippie och hurra för det! Tess och jag var i Sverige i augusti för att förnya våra visum och dessutom skulle jag alltså ha mitt slutseminarium. Mer om det senare, som sagt. Men när vi kom tillbaka den 19 augusti hade jag en lång lista med saker att ändra, förtydliga och lägga till i avhandlingen. Bara att kavla upp ärmarna och sätta igång! 🙂
Jag hade knappt en månad på mig att bli klar, 16 september var jag tvungen att lämna manuskriptet till tryck för att det skulle hinna tryckas innan spikningen som ska ske tre veckor innan disputationen. Spikning har man inte längre vid alla universitet, men Göteborgs universitet har kvar den här traditionen vilket jag tycker är jättekul. Det innebär alltså att man handgripligen spikar upp avhandlingen på väggen, som man gjorde förr i tiden. Detta för att den ska bli offentlig tre veckor innan disputationen äger rum, så att vem som helst kan läsa den och eventuellt protestera om man inte tycker att den håller måttet. I dessa moderna tider har man på många håll gått över till e-spikning istället, vilket innebär att man publicerar avhandlingen på universitets hemsida. Det görs på GU också så vi spikar både analogt och digitalt, kan man säga! 🙂
Lite lättare hade det ju varit om jag hade kunnat koncentrera mig till 100% på jobbet den månaden jag hade på mig. Men livet är ju inte riktigt sånt, tyvärr. Tess och jag kom alltså hem på kvällen onsdagen den 19 augusti. Samma dag började Max skolan igen efter sommarlovet. Tre dagar senare, på lördagen, åkte Björn till Indien. På samma resa skulle han även till Sverige, så sammanlagt var han borta nästan tre veckor. På måndagen den 24:e började Tess skolan.
Både Max och Tess var i startgroparna för att ta körkort, så vi anmälde inte Tess till skolbussen i år. Max slutar såpass tidigt så för att jag skulle kunna få lite arbetsro överhuvudtaget så åker han buss hem på eftermiddagen, men på morgonen kör jag båda två till skolan (eller rättare sagt så övningskör Max). Det är helt ok, för då tar jag med mig hundarna och går dagens långpromenad med dem efter att ha lämnat av ungarna så det blir lite av att slå två flugor i en smäll.
Men den första veckan när Björn var borta och jag hade hysteriskt mycket att göra så var det rena kaoset. På måndagen var det något jag skulle fixa på eftermiddagen, kommer inte ihåg vad det var men jag kunde bara jobba till strax efter tre. På tisdagen skulle Tess få en vaccinationsspruta, så då hämtade jag henne på skolan halv fyra. På onsdagen var det informationsmöte på Max skola, med info om collegeansökningar och senior projects (mer om det i senare inlägg, det är ungefär som prao i svenska skolor). På torsdagen skulle Tess köra upp, så då var jag tvungen att hämta henne strax efter tre för att hinna innan uppkörningen stänger.
Så jag kom alltså hem vid 9.30-tiden varje dag efter att ha varit ute med hundarna, och sen hade jag ungefär 5 timmar på mig att jobba. Inklusive lunch. Och dessutom har jag fortfarande problem med min sköldkörtel vilket gör att jag blir väldigt trött mitt på dagen och min hjärna lägger i princip av. Därför måste jag sova en stund runt lunchtid för att kunna jobba överhuvudtaget på eftermiddagen. Så jag hade c:a 4 timmar effektiv arbetstid per dag, och hade behövt minst 10… Att säga att jag var stressad är inte ens i närheten av hur jag kände mig!
Veckan efter var bättre, inte en massa extragrejor på eftermiddagarna mer än hämtning av Tess efter skolan och hennes cross country (löpning) som slutar 18.15 varje dag. Jag jobbade i princip varje vaken stund när jag hade möjlighet den där månaden, inklusive helgerna. Det var riktigt tufft, jag hade visserligen skrivit mycket innan slutseminariet men helt klar var jag inte och dessutom fick jag en hel del väldigt bra feedback med förslag på tillägg. På fyra veckor skrev jag drygt 50 sidor, inklusive ändringar och strykningar och pillande med detaljer. Rätt bra jobbat, om jag får säga det själv, med tanke på omständigheterna.
När det var exakt en vecka kvar till deadline kom Björn äntligen hem. Mycket efterlängtad, på alla sätt och vis! Äntligen fick jag avlastning med hämtning av barn, rastande av hundar och matlagande och kunde ägna mig helt och hållet åt att skriva. Och det blev rätt bra, förutom ett kapitel som jag slitit med i månader men ändå inte fick till riktigt bra. Jag har för lite data helt enkelt för att det skulle kunna bli någon riktig ordning på det, men jag försökte ändå enligt de förutsättningar som fanns. Tre dagar innan deadline fick jag ett mail från min handledare att han ville ha ett skypemöte omedelbums. Inte så lite nerös ringde jag upp och var mer eller mindre beredd på att han skulle säga att vi måste skjuta på disputationen…
Men riktigt så illa var det inte, men han föreslog att jag skulle stryka hela kapitlet. I ungefär tre sekunder var jag helt ställd, men sen kände jag att han hade helt rätt. Resten av avhandlingen är jag hyfsat nöjd med, men det där kapitlet spökade helt enkelt och gjorde oss båda två nervösa att det skulle dra ner nivån på hela avhandlingen. Alltså strök jag hela kapitlet, drygt 40 sidor… Och sen gällde det att gå igenom alltihop igen så att det inte låg kvar referenser till det kapitlet, eller resonemang som byggde på sånt jag skrivit där. Sen läste min bihandledare igenom alltihop och gjorde en noggrann språkgranskning, samt att min handledare lusläste och kommenterade. Med två dagar kvar hade jag drygt 200 kommentarer att åtgärda, allt från grammatik och stavfel till ”förklara detta bättre”.
Jäklar, vad jag slet! På något sätt lyckades jag sitta runt 12 timmar om dagen och bara skriva, skriva, skriva utan att knappt ta rast. Jag överlevde på kaffe, choklad, mineralvatten och ostbågar. Av någon anledning hade jag inte sett till att skriva acknowledgement-kapitlet i god tid, utan absolut sista dagen slängde jag ihop det. Det känner jag mig inte alls nöjd med, hann knappt läsa igenom det ens, men jag får väl fixa till det lite inför den ”riktiga” upplagan (trycker en disputationsupplaga till att börja med). Dessutom ska ju ett pressmeddelande skrivas, och min systerdotters sambo (som är journalist) var jättesnäll och hjälpte mig med det. Men han var tvungen att få det gjort innan han skulle börja jobba efter föräldraledigheten, så det fick klämmas in de där dagarna det också. Puh!
Men under över alla under, jag hann. På kvällen den 16 september mailade jag över alltihop till tryckeriet. Då hade jag suttit ett par timmar och finslipat texten så att det inte var några konstiga radbrytningar, att bilder och diagram såg bra ut och att inga rader stack ut i marginalen. Tryckeriet behövde ha en helt tryckfärdig version senast på eftermiddagen den 17:e, så om det var några konstigheter behövde jag fixa till dem på förmiddagen, Sverigetid, vilket innebär mittinatten, USA-tid. Tjejen på tryckeriet var väldigt hjälpsam som tur var, så hon lovade att kolla igenom alltihop noga och ringa mig om det behövdes, så att jag slapp gå upp mitt i natten och kolla mailen. Det visade sig att jag inte hade varit tillräckligt noggrann, enligt henne, så vissa rader stack ut lite för mycket. Jag som tyckte det såg så bra ut! Men snäll som hon var så fixade hon det utan att ringa mig, så det gick till tryck utan att jag behövde göra något mer. Puh, igen!
Veckan efter, förra veckan närmare bestämt, var det dags att spika den. Jag kunde ju inte åka till Sverige bara för det, så min handledare spikade åt mig istället. Trist att inte kunna göra det själv, det är ju ändå något väldigt speciellt att äntligen få spika upp den där boken som man slitit med i flera år, men inte mycket att göra åt. Näst bästa alternativet var ändå att Staffan, min handledare, fick göra det. Att skriva en avhandling är ju väldigt mycket ett teamwork med ens handledare, och Staffan har varit mer än fantastisk hela denna tiden. Utan honom är det mycket möjligt att jag gett upp för länge sen, med tanke på allt som hänt under min doktorandtid. Kan inte beskriva hur viktigt det varit att ha en handledare som hela tiden peppar och får en att känna att man nog kan klara av det ändå, trots allt som hänt och trots att man (jag) känner sig så otroligt korkad och trög större delen av tiden! 🙂 Så det kändes inte mer än rätt att han skulle spika den!
Jag bad att han skulle fotografera spikandet så att jag fick se hur det såg ut åtminstone, så det gjorde han. Och han gjorde det på sitt typiska ödmjuka och samtidigt humoristiska vis. Han ville att det skulle vara jag som spikade och inte han, så såhär såg det ut:
Jag blev riktigt rörd måste jag säga, det kändes som att jag ändå fick vara med trots att jag befann mig några hundra mil därifrån!
Och såhär såg boken ut när den hängde där, spikad och klar:
Det känns otroligt overkligt att den finns nu, på riktigt. Jag har ju inte sett den själv än, men förhoppningsvis kommer ett ex nästa vecka så jag får hålla den i min hand. Nu är det bara den ”lilla” detaljen med disputationen kvar… Jag är riktigt nervös måste jag erkänna. Hoppar till varje gång jag får ett jobbmail, livrädd att det ska vara opponenten eller någon i betygsnämnden som läst klart och vill tala om att vi måste ställa in hela disputationen eftersom de inte tycker att den håller måttet… Om inte det händer, så måste jag klara av att göra ett bra försvar. Det som oroar mig där är att jag ju bott här i USA i snart fyra år, och därför knappt varit med på något seminarium sedan dess och själv bara hållit i två stycken. Alltså har jag kommit ifrån det där en hel del, så jag är rädd att det ska låsa sig totalt och jag ska bli helt blank i huvudet när det är dags att svara på frågor. Men nu är det liksom försent att dra sig ur, nu är det bara att köra!
Dag två i San Fransisco var det dags för det vi sett fram emot mest – vi skulle på en rundtur med segway! Turen utgick från Fisherman’s Wharf, så vid 8 på morgonen tog vi en cable car ner till hamnen. Jag, som alltid packar ner kläder för alla fyra årstider om vi så bara ska göra en dagstur, har uppenbarligen blivit bortskämd med att det alltid är varmt i North Carolina på sommaren. Följaktligen hade vi bara packat sommarkläder och inte så mycket som en regnjacka ens en gång, utan vi tog för givet att vädret skulle vara bra. Men denna morgon var det knappt 15 grader varmt och blåste nere vid hamnen så vi kände att det nog skulle bli bra kallt att åka runt på en segway. Som tur var hittade vi en souveniraffär som öppnat tidigt så vi hoppade in där och hittade varsin rejäl fleecejacka. Nu var vi bättre rustade!
Efter en snabb kopp kaffe var det dags att gå till segway-stället. Vi var en grupp på bara 8 personer vilket kändes jättebra, då skulle vår guide ha tid med var och en och det skulle inte bli trångt att ta sig fram i trafiken. Detta stället var lite dyrare än de flesta andra, men hade fått väldigt bra recensioner så vi kände att det var värt att betala lite extra för att få bra kvalitet.
Efter en genomgång av hur en segway funkar fick vi träna lite inne i lokalen innan vi gav oss ut.
Lite vingligt kändes det först och svårt att få kläm på hur man tvärbromsar (om det skulle behövas) inne i den lilla lokalen men det kändes som om man hyfsat snabbt skulle få in känslan. Så efter bara ett par minuters ”övningskörning” per skalle så gav vi oss ut på San Fransiscos gator! Först längs med kajen och ner mot strandremsan där Björn och jag varit dan innan, där finns en pir man kan åka ut på där man har fin utsikt både in över stan och ut mot Alcatraz. Där parkerade vi våra segways och tog lite kort, och vi passade även på att köra fram och tillbaka på den nästan tomma piren så att vi fick träna oss lite.
Med Alcatraz i bakgrunden…
…och San Fransisco
Alltså, det är hur kul som helst att köra en segway! Hade de bara varit lite billigare (de kostar från 6000 dollar) och om vi hade haft användning för dem hemma i Lennox Woods så hade vi köpt varsin direkt vi kom hem! 🙂 När man väl får in känslan och fattar hur de funkar så är de inte svåra att köra alls. Allt hänger på fotarbetet, lägger man tyngden på tårna så ökar man farten, och lägger man tyngden på hälarna bromsar man eller backar. Sen räcker det att bara luta sig lite åt ena hållet för att svänga. När den kommer upp i maxhastighet (våra var inställda på 10 mph, ungefär 15 km/h) så slår den automatiskt ifrån och saktar ner farten.
När vi startade och fräste iväg på första raksträckan fick Björn plötsligt problem, hans segway uppförde sig jättekonstigt. Det visade sig att den råkat bli inställd på 9,5 mph i maxhastighet istället för 10, så den slog ifrån lite tidigare än våra andra. Vår guide Cameron fixade det lätt men det var lite läskigt när Björn höll på att tappa balansen och ramla av ner den helt plötsligt bromsade…
Rundturen gick ut till Fort Mason, och sen in genom stan. Bland annat förbi ett hus som såg helt ok ut men inget jättemärkvärdigt, Cameron berättade att det nyligen hade sålts till det facila priset av 14 miljoner. Dollares alltså… Där dog drömmarna om att någon gång bo i San Fransisco med utsikt över havet! 🙂
Efter ett tag åkte vi upp till en kulle som heter Telegraph Hill där det finns ett högt torn, och där stannade vi och tog lite kort.
Sen ner igen och runt i kvarteren North Beach (som även kallas Little Italy) och Russian Hill. Ner från Russian Hill går en jättebrant backe som heter Lombard Street, och som är såpass brant att gatan går som en serpentin hela vägen ner. Ner där skulle alltså vi… Jag var kallsvettig av nervositet ska jag säga, jag gillar inte höga höjder alls och absolut inte att störta nerför i 100 km/h eller så som det kändes som att jag skulle göra… Men det gick jättebra, jag fick bra kläm på hur man skulle bromsa sig ner och hade inga problem alls. Såhär fint såg det ut när vi tog oss ner allihop!
Och såhär glada var vi när vi överlevt nedfärden, vi hade alltså tagit oss ner ända uppifrån toppen av den här backen:
De flesta av oss gick det bra för, men för en stackare blev det lite krisigt när hon nästan var nere. Helt plötsligt fick hon antagligen tyngdpunkten fel och fixade inte att få det rätt igen, så hennes segway gick bara snabbare och snabbare i den branta backen. Hon var strax bakom Björn just då, och plötsligt hörde han ett ”coming throoooough” bakom sig och sen körde tjejen om honom i full fart, han hann nätt och jämnt svänga undan. Våran guide var dock snabb och lyckades ställa sig ivägen för henne och fånga upp både henne och segwayen. Läskigt, men det gick bra i alla fall.
Sen åkte vi vidare och skulle efter ett tag nerför en lika brant backe men som gick rakt ner istället för i serpentin. Där fick den stackarn en blackout igen och tappade bort hur man bromsar. Denna gången fick hon upp en sån fart att Cameron inte fick stopp på henne ordentligt utan hon stöp i backen. Då blev jag riktigt nervös kan jag säga, det såg inte roligt ut alls. Men hon var imponerande tuff, blev inte det minsta rädd utan mer förbaskad på sig själv att hon inte fick till det där med bromsningen och hoppade sedan på segwayen igen och fortsatte turen.
Nästa utmaning var när vi skulle upp för en superbrant backe, den lutade cirka 45 grader och var jättelång. Dags att bli kallsvettig igen! Innan vi tog itu med den visade Cameron hur vi skulle göra, när det är så brant uppför så måste man se till att anpassa farten ganska exakt. Går det för sakta stannar segwayen helt enkelt, men kör man så fort att man kommer upp i maxhastighet så slår den ju ifrån och då åker man bakåt eftersom det är så brant. Alltså gäller det att hålla sig så nära maxhastighet som möjligt utan att riktigt nå den, och eftersom det inte finns någon hastighetsmätare så är det inte helt enkelt.
Jag var nummer tre på tur, med Björn strax bakom. Jag kom väl upp en 20-30 meter eller så kanske, när jag råkade trycka på för mycket och fick för hög fart så att den helt plötsligt slog ifrån och började backa utan att jag kunde göra något alls för att stoppa den. Snacka om panik, när jag visste hur det bara stupade rätt ner bakom mig! Dessutom var ju Björn alldeles bakom, så han fick ju försöka styra undan men var tvungen att hoppa av sin segway och springa ner med den i ett stadigt tag för att inte tappa den.
Men Cameron kom upp till mig snabbt som sjutton när han hörde mitt förskräckta ”nooooo!”, och jag lyckades få till tyngdpunkten till tårna igen så att jag började åka framåt/uppåt. Puh! Men jag var livrädd hela vägen upp kan jag säga, backen var ju så himla lång så det kändes som om den aldrig skulle ta slut och bara tanken på hur brant det var bakom en gjorde en alldeles knäsvag.
Till slut kom vi upp allihop i alla fall, men säg den glädje som varar för evigt. För nu skulle vi ju ner igen! Det var bara en kulle där toppen bara var några meter bred innan nerförsbacken på andra sidan, inte lika lång som uppförsbacken som tur var utan uppdelad på två backar, men nästan lika brant. Men det var inte mycket att be för utan bara att ytterst försiktigt börja nedfärden. Jag måste ha stått snett på segwayen nu för jag fick lägga all tyngd på högerfoten om segwayen inte skulle börja wobbla fram och tillbaka, men jag lyckades ta mig ner helskinnad i alla fall.
Värre gick det för den stackars tjejen som råkat illa ut tidigare. Hon hann knappt börja nedfärden innan det var dags igen, hon var precis bakom mig och plötsligt hörde jag henne skrika ”out of control, again!” och sen kom hon farandes bredvid mig. Denna gången hade varken hon eller Cameron en chans att få stopp på ekipaget utan hon halvt ramlade och halvt hoppade av och försökte samtidigt hålla fast segwayen. Det gick ju inte förstås utan den brakade in i en bil som stod parkerad där.
Nu var det ju tur att vi alla hade bokat rundturen med den här lite dyrare firman. De stod för alla eventuella skador som kunde uppstå, så det var ju inte tal om att hon skulle betala några skador på bilen utan Cameron fyllde i en skadeanmälan direkt och tog hand om allting. Så var det inte på vissa av de andra firmorna vi tittat på, utan där stod man själv för eventuella olyckor.
När vi väl kom ner för den backen åkte vi till ett utsiktsställe där vi kunde ta kort på Bay Bridge:
Jättefin utsikt, men med allt som hänt så var jag helt skakis, knäna skakade helt okontrollerat på mig. Vi var fortfarande högt upp över stan och jag visste ju att vi skulle nerför ett antal backar till innan vi nådde havsnivå. Nu hade det ju gått jättebra för mig varje gång, men det hjälpte liksom inte. Men återigen blev vi jätteimponerade av tjejen som nu alltså ramlat av tre gånger. Fortfarande inte det minsta rädd, och fortfarande inte den minsta tvekan om huruvida hon skulle bryta eller ej. Hade det varit jag hade jag satt mig ner och vägrat att åka en meter till, men inte hon inte!
Men resten av vägen gick jättebra. Cameron körde framför henne i resten av nedförsbackarna och höll emot så att hon bromsade hela tiden, och jag fick köra bredvid så att jag kunde ropa på hjälp om jag behövde. Men nu var backarna visserligen fortfarande rejält branta men inte riktigt så illa som de tidigare, så nu var det en baggis att ta sig ner. Resten av turen var jättekul! Det låter nog som om större delen av turen varit rena skräckupplevelsen men det var det faktiskt inte. Det var just de tre superbranta nedförsbackarna och uppförsbacken som var läskiga, men annars var det bara så kul. Cameron var helt suverän som guide dessutom, skämtade och fick oss att slappna av och var otroligt lugn hela tiden.
Så även om det var lite dramatiskt ibland så var vi helt saliga när vi kom tillbaka. Så otroligt häftigt att ha gjort detta! Kan verkligen rekommendera den här turen, men det är nog bra om man är beredd på att det är lite backigt… 🙂
utvandrarna. 