…kan sammanfattas med två ord: shopping och sightseeing! Vi körde ett uppsamlingsheat och försökte hitta det som var kvar på önskelistan som de ännu inte handlat. På torsdagen blev det därför först en tur till Friendly och Macy’s. Därefter ytterligare en tur till Four Seasons och Hollister samt Abercrombie & Fitch! 🙂 Jag, som varje dag gått en långpromenad med hundarna på förmiddagen innan våra tripper till Hanging Rock, Carowinds och diverse köpcentrum började bli rätt mör. Som tur är tänker Hollister på oss som behöver vila våra trötta ben så jag passade på att pusta ut i en av deras fåtöljer medan de andra gjorde sitt bästa för att göra slut på pengar.

 

Efter shoppingen åkte vi in till centrum för ett besök på Cheesecake by Alex. Ett måste, som aldrig blev av förra året när hela familjen var här. Idag var det varmt, men inte för varmt för att sitta ute och njuta i solen.

 

Ett tips är att pröva cheesecake med kahlua/espresso-smak. Sååå gott!

Sen gick vi en vända upp och ner på Greensboros enda riktiga stadsgata. Om man med stadsgata menar en gata med trottoarer längs kanterna och åtminstone ett par butiker att titta i. Det är så synd att det inte finns en riktig stadskärna här med massor av smågator och små mysiga affärer, det skulle vara så kul att kunna flanera runt utan att behöva ta bilen till ett stort köpcentrum hela tiden. Denna enda gata som finns är åtminstone riktigt mysig:

 

 

 

 

 

 

Vi hade pratat om att gå på en hibachi-restaurang på kvällen, men vi kom inte hem förrän efter 8 så det blev lite väl sent och vi var trötta efter den långa dagen. Så vi enades om att en grillkväll på balkongen är nog så mysigt som ett restaurangbesök!

 

Och sen var det helt plötsligt bara en dag kvar… Sista dagen passade vi på att bada i poolen, det hade blivit lite väl lite av den varan denna veckan. På väg till flygplatsen på eftermiddagen åkte vi även om Walmart så att de kunde bunkra upp med amerikanskt godis till familjen där hemma. Och sen, innan vi visste ordet av, hade vi sagt hejdå och de satt på planet på väg hem. Denna veckan har gått så otroligt snabbt och fy vad jobbigt att behöva säga hejdå så snart!

Agneta och Michaela jag är så jätteglad att ni ville komma hit även i år, det är ju inte nästgårds precis! En gång är ingen gång och två gånger är en vana säger man ju, så det innebär väl att ni kommer tillbaka även nästa år! 😉 Om vi ens är kvar då förstås, det vet vi ju inte. Väldigt roligt har det varit att ha er här, med utflykter, shopping, poolhäng och mysiga kvällar på balkongen. Saknar er redan!

Jag behöver råd. När ens man har varit i Sverige i nästan två veckor och äntligen, äntligen ska komma hem imorgon men ringer och säger att de 8 hett efterlängtade Marabou chokladkakor han köpt tyvärr ligger kvar på jobbet och han inte kommer att kunna få med sig dem hit. Är det skäl nog för skilsmässa?

Förra veckan var det dags för skoldans för Tess. Hon går ju ut middle school nu, och som jag skrev i förra inlägget så har man då en ”semi-formal” avslutningsdans. Den är alltså inte riktigt så stor och pampig som ”prom”, skolbalen som avslutar high school, men ändå  lite större och festligare  än de vanliga skoldanserna.

Även på skoldansen råder dress code, så klänningen för tjejerna fick inte vara kortare än 4 inches (10 cm) ovanför knät, och axelbanden skulle vara lika breda som tre fingrars bredd. Det var inte lätt att hitta en klänning som både uppfyllde villkoren och som Tess dessutom gillade, men till slut lyckades vi hitta både klänning och skor. Så här fin blev hon:

Den uppmärksamme läsaren ser att axelbanden är alldeles för smala, vilket oroade mig en del men enligt Tess hade en lärare sagt att det var ok med smalare axelband bara det fanns axelband överhuvudtaget. Med tanke på att det hänt förut att lärarna inte har riktig koll på vad som gäller var jag rädd att hon inte skulle bli insläppt på dansen utan få åka hem igen, så vi hade en backup-plan innehållandes en kofta som i nödfall kunde tas på utanpå klänningen.

Innan dansen samlades Tess och tre av hennes kompisar hemma hos en av dem och åkte sen dit gemensamt. Tyvärr vågar jag inte lägga ut bilden på dem allihop här eftersom jag inte vet om de tycker det är ok, men de var väldigt fina allihop! Det lustiga var att de allihop (utan att veta om det) köpt klänningar i samma färg; korall, vit och korall eller helvit, så de matchade varann perfekt! 🙂

Några hade tagit väldigt seriöst på saken och beställt en limousin som lämnade och hämtade. Lite mycket för en middle school-dans kanske! 🙂

 

Jag frågade faktiskt Tess om hon ville att jag skulle kolla med ”vår” taxichaufför (Freework som hjälpt oss så mycket i samband med vår pre-visit och när vi flyttade hit), han har en limousin och om tjejerna gärna ville så kunde jag ju kolla vad det kostade åtminstone. Men Tess tycket, klokt nog, att det var lite löjligt att komma med limousin på en sån här dans så vi avstod.

När de kom fram till dansen möttes de av röda mattan fram till dörren. Alla blev filmade när de gick in, och den filmen kan man köpa sen. Vid dörren stod några av lärarna och öppnade dörren för varje elev. Där innanför satt skolpersonal som skulle granska dress coden, men det visade sig att de tog väldigt lätt på det. Det förekom både axelbandslöst och betydligt kortare klänningar än den tillåtna längden så Tess smala axelband var inga problem alls. Skönt!

Annars var det nog ungefär som en skoldans i Sverige. Det fanns lite förfriskningar (frukt och sesamkyckling, bål och vatten) som ingick i entréavgiften på 15 dollar. Det var inga limbotävlingar eller liknande som det varit på våra barns discon i Sverige, utan enbart dans. Inte heller utsågs någon prom queen/king, som tur är! Däremot hade de en fotograf där som tog kort på alla, man fick ställa upp sig framför en skärm med motiv från New York och le sitt bästa leende. Vi har inte fått kortet på Tess och hennes kompisar än men det ska bli kul att se!

En sak skiljde sig dock från svenskt skoldisco – musiken var censurerad! Alla opassande ord var ersatta, inte av ett pipljud så som det är på tv som tur är men av andra ord. T.ex är texten på en låt ”this is fucking awesome” vilket hade ändrats till ”this is, this is awesome”. 🙂

Själva lokalen var dekorerad med svart papper med stjärnor på framför fönstren eftersom det var ljust ute när dansen började, och det var även ballonger överallt förstås. Längs väggarna stod lärarna uppställda och övervakade att allt gick ordentligt till. Jag kan tänka mig att det såg ut precis som på high school-filmer man sett, jag önskar att jag kunnat vara med därinne och se alltihop!

Det verkade ha varit en väldigt lyckad kväll i alla fall. Tess var helt slut när jag kom och hämtade och slängde av sig skorna det första hon gjorde så dansat hade hon gjort en hel del! 🙂

På Mors Dag igår fick jag ett jättefint kort som Tess gjort alldeles själv. Fick nästan lite dåligt samvete först om det varit så att hon läste föregående inlägg (jag skojade ju bara!) men hon hade gjort det för flera dagar sen. Tre kort hade hon gjort innan hon blev nöjd! För flera år sen fick hon en bok av faster Berit med massa olika handstilar och hur man gör när man skriver dem, och den boken har hon använt jättemycket när hon gör egna kort. Dessutom fick jag ett fint iPad-fodral:

 

Jag känner mig riktigt bortskämd! ❤

Det jag faktiskt hade nämnt att jag önskade mig var en SOVMORGON. Har inte vaknat av mig själv en enda morgon sen vi flyttade hit, Java brukar se till så att jag inte ligger och drar mig längre än till 7.30 – 8. Jag kände verkligen att jag skulle vilja få sova ut ordentligt. Jag vaknade visserligen 8.30 och gick upp och gav hundarna frukost, men sen barrikaderade jag sovrumsdörren med soffkuddar så att de inte skulle kunna krafsa på den när de ätit färdigt och somnade om. Under tiden gick Björn ut med dem på långrunda. Jag sov till halv elva! 😯 Helt underbart!

Resten av dagen ägnades åt shopping, vilket låter roligare än det var. På fredag är det avslutningsdans för alla 8:or på Tess skola (8:an är ju sista året på Middle School), en ”semi-formal” skolbal. Vilket innebär klänning, förstås. Dessutom ska klänningen ifråga vara godkänd enligt skolans dress code, fast den fick faktiskt gå 4 inches ovanför knät istället för 3 inches som det normalt är, så lite har de tummat på reglerna. Nu är det så att Tess inte är någon klänningstjej alls. Hon äger en enda, och den är dels för kort och dels utan axelband så den är inte godkänd utan hon måste, tämligen ovilligt, köpa en ny. Nästan fyra timmar tog det och på slutet var vi på gränsen till att slå ihjäl varann (jag tyckte inte att hon engagerade sig alls och hon tyckte att hon verkligen försökte men inte kunde hitta en enda som var både snygg och dress code-godkänd). Nåja, det löste sig till sist!

Vi avslutade med ett besök på Ben&Jerry’s tillsammans med Björn och Max, och det var ju mysigt i alla fall. Sen åkte vi hem och Björn lagade middag så det blev en riktigt bra avslutning på dagen!

Ok, jag bjuder väl på den här…

Eftersom vi ju firar 20 år i år jag och Björn så grävde vi fram ett gammal fotoalbum från tiden när vi precis blev ihop. Nostalgi!

Bland annat åkte vi till Köpenhamn när vi bara varit ihop ett par veckor, och vi hittade ett kort från den resan.

Minns ni Den nakna pistolen-filmerna och O J Simpson? I en av filmerna har han ett enormt afrohår, så enormt att han inte kan gå rakt igenom en dörr utan måste gå i sidled för att komma igenom utan att fastna i dörrkarmen med håret:

 

Det kortet på mig som vi hittade fick Björn att omedelbart associera med den scenen, av någon underlig anledning:

 

Frågor på det?

Varje morgon strax efter 8 står jag och Tess och spanar neråt gatan på denna utsikten:

I gathörnet där nere står Långsamma Killen och Sena Killen. De står alltid på vänstra sidan av vägen, ända tills de ser skolbussen komma då de går över till högra sidan för att kunna hoppa på den. Varför de inte står på högra sidan redan från början vet vi inte, men vi är väldigt nöjda med sakernas tillstånd. När de sakta släntrar över till högra sidan vet vi nämligen att de siktat bussen och då är det dags för Tess att greppa skolväskan och springa ut till sin hållplats som är kanske 20 meter från vårt hus.

Sena Killen småspringer varje morgon stressat ner till hållplatsen strax innan bussen ska komma, knäppandes jackan och rättandes till ryggsäcken. Förmodligen har han något jagat i blicken och förbannar att han inte heller denna morgon har hunnit få i sig en ordentlig frukost. Långsamma Killen däremot släntrar i sakta mak nerför gatan när det egentligen redan är försent och bussen borde varit där för ett par minuter sen, men han låter sig inte bekomma. Långsamma Killen vet att det ordnar sig, att han kommer att hinna fram innan bussen kommer och gör han inte det så fixar det sig ändå.

Mitt problem är att jag vet att jag är Sena Killen, ständigt stressad, ständigt ett halvt steg efter och ständigt övertygad om att det kommer att gå åt skogen med Livet, Universum och Allting eftersom Allt Som Händer Är Mitt Fel. Jag önskar så att jag var Långsamma Killen istället; cool, avslappnad och trygg i förvissningen om att missar man en buss kommer det alltid en ny istället…

Igår ringde de från United Airlines, som Björn flyger med från Japan. Jag har ju klagat förut på att de inte informerar så bra om det är flyg som är inställda/försenade, och uppenbarligen har de läst bloggen och bestämt sig för att bättra sig!

När Björn var i Indien sist så ringde de ett antal gånger, bl.a kl 3 på natten, och berättade om smärre förseningar som skulle bli på flighten från New Delhi till USA. Och sent igår kväll ringde de alltså och meddelade att det från och med nu går att checka in online för hemresan Tokyo – Chicago.

Varje gång ringer de alltså till hemnumret, Greensboronumret, för att tala om detta. Varför t.ex maila en sån sak, såna moderniteter kan man ju inte riktigt lita på. Bättre att ringa på hemtelefonen och prata in på svararen så man vet att informationen går fram! För självklart är det så att om man ska resa från New Delhi eller Tokyo några timmar senare så finns man på plats i Greensboro och kan ta emot meddelandet som kommer, det är ju självklart! 🙄

Det känns ganska så typiskt för serviceandan här i USA. Har man fått ett uppdrag så genomför man det exakt så som man fått instruktion om att göra, att stanna upp och tänka efter om det är ett bra sätt att göra det på förekommer inte. Tar man egna initiativ riskerar man dessutom att bli utskälld av chefen, så det är bättre att bara göra som man blir tillsagd så är det inte man själv som blir hängd åtminstone!