Boston Marathon

Idag vajar flaggorna på halv stång i USA. Här utanför Tess skola:

IMG_2663

 

När man ser bilderna på den lille 8-årige kille som stolt står och väntar på sin pappa som snart ska gå i mål men som istället blev ett av dödsoffren vill hjärtat brista. Vad är det för galningar som dödar oskyldiga utan urskillning?

Det enda jag är tacksam för just nu är att vi inte var där. Björn tänkte först anmäla sig till Boston Marathon när New York Marathon, som han var anmäld till, blev inställd pga stormen Sandy. Efter lite funderande bestämde han sig för att inte göra det, annars kunde det lika gärna varit så att vi stått där just när bomben sprängdes. Så lite som avgör om man är vid fel plats vid fel tillfälle…

Nära döden-upplevelse

Just nu sitter Björn och jag i soffan och stirrar tomt framför oss. Vi har med nöd och näppe överlevt det värsta spinningpass vi hittills varit med om, 50 minuter stenhård träning! För er som aldrig kört spinning kan jag tala om att ett pass brukar bestå av varierande grad av styrka och konditionsträning, med lugnare avsnitt emellan då man kan pusta ut, cykla långsamt med låg växel och dricka lite vatten innan man tar i igen. Så icke idag. De ”lugna” passen kallades working recovery av den hurtfriska sadist… jag menar ledaren, som  två gånger på 50 minuter tyckte att vi gott kunde köra på med mellanhög växel i 15 sekunder medan vi tog en snabb klunk vatten innan vi fortsatte.

Efter 35 minuter började folk troppa av en efter en. Normalt sett brukar det alltid vara i alla fall ett par stycken som går lite tidigare, och man kan se på dem att de kanske har en tid att passa eller så för de hoppar snabbt av cykeln, hämtar våtservetter och torkar av den och skyndar sig sen iväg. De som gick tidigare idag mer eller mindre ramlade av cykeln och stapplade bort ett steg i taget och hämtade våtservetterna. Inte tal om att skynda sig iväg till nånting där inte, här gällde överlevnad först och främst!

För er som bor i Greensboro kan jag varna för att köra 6.15-passet på Rush i Brassfield om Sheryl leder det, om ni inte har väldigt bra kondis… Däremot kan jag varmt rekommendera Melissa, 6.15 på torsdagar. Suveränt bra pass, inte mesigt på något sätt men mycket variation och väldigt pedagogisk ledare! Nu ska jag sakta och försiktigt släpa mig mot sängen och försöka att inte tänka på träningsvärken jag kommer att ha imorgon. Aj!

Dags att gräva fram shortsen

Om det var vår i lördags så blev det sommar igår. Åtminstone enligt svenska mått nätt, 23 grader varmt och strålande solsken hela dagen. Helt ljuvligt! Så för Tess del var detta dagens outfit:

IMG_0020

 

Samtidigt nås vi av rapporter hemifrån Sverige om vinterkylan som vägrar släppa taget, min faster berättade att de hade -13.6 grader och iskalla vindar… Och här går vi runt och svettas, såna här dagar längtar man inte direkt hem faktiskt!

Den här tiden på året är verkligen märklig här, med alla fyra årstider växelvis från dag till dag. I hallen trängs just nu vinterjackor och mössor med t-shirts och solkräm och man har aldrig en aning om hur vädret ska bli känns det som.

Men igår var vi ute precis hela dagen och bara njöt. På förmiddagen tog jag och Björn en långpromenad med hundarna i skogen här hemma. Björn med sin ormfobi var ganska skakis emellanåt nu när det var såpass varmt att man kan förvänta sig att ormarna ska börja kräla fram. Men med löfte om att jag skulle gå först och bana väg och skrämma bort dem så följde han med. På något sätt känns det som om han misstolkat uttrycket ”damerna först” och gett det en helt annan innebörd men det kanske bara är jag? 🙂 Vi slapp åtminstone se några ormar och det var ju tur det!

Sen var det dags för premiärturen med gräsklipparen för i år. Förra veckan tog vi dessutom hjälp av proffs som kom hit och klippte buskar och träd, la ut pine needles (långa barr) i rabatterna och gödslade gräsmattan. Så nu har vi det riktigt fint i trädgården och känner att vi ligger i fas för en gångs skull, nu gäller det mest att hålla efter istället för att hela tiden försöka komma ikapp med allt som ska göras. Huset vi hyr har ju en väldigt stor tomt, nästan 1 acre, och det är en hel del buskar och träd som vi inte riktigt vet hur de ska skötas. De som äger huset verkar inte ha brytt sig så mycket om att hålla efter på tomten de senaste åren så det har varit lite svårt att veta hur stora buskarna och träden borde vara och hur mycket man ska klippa ner dem. Men nu ser det riktigt ordningssamt och fint ut!

Dessutom röjde vi på altanen och tog fram utemöblerna, och sen kunde vi premiärfika ute!

IMG_3845

Hundarna tyckte nog däremot att det var i varmaste laget, de var visserligen ute hela dagen men låg för det mesta i skuggan. Inte lätt att vänja sig så snabbt vid att det är varmt! Tess tog ut Nisse också men han uppskattade inte det varma vädret alls utan smet in igen så fort han fick en chans.

IMG_3850

 

Tyvärr var solen ganska stark, trots att det bara är mars. Jag, som är närmast manisk med att smörja in hela familjen med solkräm efter att själv ha bränt mig hur mycket som helst varenda sommar när jag var liten, hade inte en tanke på att plocka fram solkrämen redan nu. Trots att det ju var varmt och vi var ute i solen hela dagen så slog mig aldrig den tanken, och ingen annan tänkte på det heller. Så naturligtvis brände Tess sina axlar och var tämligen röd på kvällen. Men jag tror nästan det var värt det efter en så ljuvlig dag, efter lite aloe vera-kräm så kändes det bättre och nu har vi letat reda på det som finns kvar av förra årets solkrämer så att vi är bättre förberedda inför nästa helg som, vad det verkar, kommer att bli lika fin.

Även studsmattan hade klarat vintern riktigt bra, Max har visserligen hållit igång den med jämna mellanrum hela vintern men igår fick han äntligen sällskap av Tess också! 🙂

IMG_3853

 

Livet med en gasspis

IMG_2537

Jag tänker ”patina” och ”personlig touch”, så känns det lite bättre. Dessutom luktar det ju sådär hemtrevligt gammaldags som av en vedeldad spis de där sista sekunderna innan man inser exakt vad det är som luktar och i panik rusar mot spisen och räddar vad som räddas kan.

Det blir inte alls samma mysiga lukt när man glömmer kvar plastredskapen i grytan. Inte alls faktiskt.

Vårkänslor?

Vågar man börja hoppas på vår nu tro? Jag vet inte varför men den här vintern har känts evighetslång… Och då har vi ju ändå bott på sydligare breddgrader hela vintern för första gången och verkligen inte haft många dagar med tråkigt väder. För det mesta har det varit soligt och fint och temperaturer runt +5, men ändå känns det som om vintern aldrig kommer att ta slut och sommaren är otroligt avlägsen!

I söndags regnade det från det vi vaknade på morgonen och tills vi gick och la oss på kvällen. När jag var ute på dagens långpromenad med hundarna kom det dessutom hagel mitt uppe i alltihop också för att variera det hela lite. 😐 Nu är det väl ingen större idé att beklaga sig för de av er som sitter i Sverige och läser detta, men i alla fall! 🙂 Undrar om det är för att man bor här där det ”ska” vara varmt och gott hela tiden (även om jag mycket väl vet att det inte är någon evig sommar i North Carolina utan vi faktiskt har fyra årstider även här) som det känns ännu jobbigare när det är lite kallare? I Sverige vet man att det är kallt och j*kligt 10 månader om året så där har man inga större förväntningar… I alla fall är det så om man är värmedyrkare som jag! Eller också är jag bara gnällig… :mrgreen:

Igår var det i alla fall riktigt skönt på eftermiddagen, 11-12 grader nånting och strålande solsken. Och blommorna som faktiskt börjat slå ut redan för ett par veckor sen men som fick sig en knäck när det snöade har nu kommit tillbaka igen. Heja våren!

IMG_2527

IMG_2528

Det finns hopp!

Foten svullen och otroligt stel idag, och jag kan absolut inte vinkla den i sidled eller vifta med tårna för då gör det jätteont. Vilket naturligtvis innebär att jag hela tiden försöker vinkla den och vifta med tårna och känner att jag bara måste göra det. Hur ofta känner man ett behov av att vifta med tårna annars, förutom när det inte går? 🙄

Gick till och med ut med hundarna i skogen i förmiddags. Det tog närmare 15 minuter att försiktigt lirka på ett par skor (testade med stövlar först eftersom jag tänkte att det skulle bli stadigare men det var bara att glömma att försöka få ner foten i dem) och ta mig ut, men sen kändes det riktigt hyfsat faktiskt. Träffade en granne som var ute med sin hund också så vi stod och pratade i 20 minuter medan hundarna lekte, så där fick de lite gratismotion! Sen gick jag en väldigt långsam promenad som var tämligen kort i meter räknat men det tog över en timme i mitt tempo. Hundarna rusade ju fram och tillbaka hela tiden så de fick motion i alla fall. Kändes helt ok när jag kom tillbaka, jag ska ta det lugnt resten av dagen känner jag men det gör inte mer ont nu i alla fall.

När jag kommit tillbaka och satt och åt lunch knackade det försiktigt på dörren. Det var en av grannarna (som jag inte känner särskilt väl) som undrade om jag var ok? Det visade sig att Morris hade smitit iväg och ställt sig och skällt utanför hennes dörr, och hon blev orolig att det hänt mig något och att han ville hämta hjälp… Otroligt omtänksamt av henne att dra på regnkläder på både sig och hennes lilla 1-åring och komma över och kolla läget! Pinsamt, och väldigt märkligt, att Morris gjort så naturligtvis, men vad skönt att veta att man har grannar som bryr sig så mycket!

Så var det dags igen…

Idag hade jag varit iväg till biblioteket och jobbat i några timmar. När jag kommer hem är hundarna alldeles överlyckliga och tämligen speedade, så jag tänkte att det är lika bra att jag går ut och leker med dem i trädgården lite med en gång. Fotboll är väldigt uppskattat av båda två, så vi sprang omkring och dribblade lite.

Plötsligt springer Morris in precis framför mig så att jag snubblar över honom, och precis samtidigt kommer Java i full rulle och tacklar mig bakifrån. Jag trampar snett med full kraft, känner hur foten viker sig fullständigt så att jag står på den vikta ankeln och känner i hela kroppen hur det knakar i fotleden innan jag stöp i backen. Hundarna blev om möjligt ännu mer till sig över den här nya roliga leken och hoppade upp på mig där jag låg och kved och inte visste om foten var bruten eller bara stukad. Herrejösses, vad ont det gjorde! Som tur var satt Björn hemma och jobbade, och hörde när jag ropade på honom. Han halvt lyfte och halvt släpade in mig till soffan.

Foten gjorde vansinnigt ont, svullnade och blev lite blå men inte jättemycket och en snabb googling sa att den förmodligen var rejält stukad. Men eftersom den inte blev jätteblå så borde inte ledbandet ha gått av i alla fall. Jag vägrade i vilket fall som helst att åka till akuten, det får vara nog med sjukhusbesök nu, så Björn åkte till närmsta CVS och bunkrade upp med bandage.

Så nu sitter jag med foten hårt lindad och funderar på hur det ska bli den närmsta veckan. Jag måste ju ta mig ut med hundarna på nåt sätt, Björn kan knappast stanna hemma för VAF (Vård Av Fru 🙂 ) så på något sätt måste jag lyckas få på nånting skoliknande på foten imorgon och sen ta mig ut i skogen. Väl där kanske jag kan sätta mig på nån stubbe i värsta fall och låta hundarna nosa runt ett tag. Värre blir det på lördag, då åker Björn till Sverige och jag måste sköta hela ruljangsen här hemma, med visst bistånd av barnen förstås men ändå. Bra tajming, verkligen 🙄

Just nu känns det ändå någorlunda ok, bara jag inte rör foten i sidled eller vickar på tårna för då ser jag stjärnor. Dock är den svullen och otroligt stel. Och naturligtvis är det högerfoten. Suck. Kan man köra automatväxlad bil med vänster fot månne?

Lost in translation

Det här med uttal och språk är inte lätt alla gånger!

För ett tag sen hade jag (motvilligt, men det är en annan historia) gått med på att låta barnen köpa mat på Chick-fil-A. Det är en hamburgerrestaurang som enbart har kycklingburgare (namnet uttalas på samma sätt som man säger kycklingfilé på engelska). Vi var på väg hem och åkte till drive-in’en för att handla maten eftersom vi inte hade lust att gå in och sätta oss. Jag beställde två kycklingburgare och sa att jag ville ha dem som meal. Totalt oförstående min från kassörskan. ”Meal” upprepade jag två gånger till, med samma resultat. Då gav jag upp och Tess, som satt i framsätet, fick luta sig fram och med sin perfekta amerikanska säga samma sak och då var det inga problem, tjejen sken upp i ett glatt leende och tog hand om beställningen.

Efter att ha fått en lektion i uttal av Tess insåg jag att jag uttalat ”meal” som det svenska ”mil”. Korrekt amerikanskt uttal är att uttala ”l” långt bak i munnen, med tungroten, istället för med tungspetsen som vi gör i Sverige. Och visst, det blir ju ett betydligt snyggare uttal då, jag har inte ens tänkt på att jag uttalat det fel förut, men samtidigt undrar jag: hur svårt kan det vara?! Med tanke på de ord som ingår i snabbmatsdomänen (ja, jag kan vara lite yrkesskadad som tänker så men ändå) kan man undra hur svårt det kan vara att räkna ut att ”mil” betyder ”meal”? 😉

Några dar senare var jag på mitt favorit-Starbucks och köpte en cappuccino. Ett par veckor innan hade jag och barnen varit inne och handlat där, och han som gjorde i ordning kaffet blev jätteglad när han insåg att vi pratade svenska. Det visade sig att han pluggade svenska och ryska (!) och såg sin chans att öva sig lite. Nu när jag var där själv var det återigen han som fixade kaffet, men skam till sägandes tänkte jag inte på att det var han. Så när han kommer fram med min mugg och ser jätteglad ut och säger nånting så blev jag helt ställd. Det var bara konstiga ljud som kom ur munnen, jag kunde inte för mitt liv höra att det ens var ord. Han upprepade det 2-3 gånger till och jag gjorde mitt bästa för att försöka få det till nånting som åtminstone liknade nåt jag hört förut, och till slut gick det upp ett ljus: ”hur é dé” var det ju han sa! :mrgreen: Jag var så inställd på att det a) skulle vara nånting på engelska och b) skulle ha med kaffet att göra att jag blev totalt förvirrad. Uppenbarligen gör jag så att jag letar i aktuell domän först efter matchande ord när jag tolkar det jag hör, till skillnad från snabbmatstjejen… 🙂

Pinsamt var det i alla fall, även om hans uttal väl hade en del övrigt att önska så var det absolut inte så dåligt att jag inte skulle ha hört vad han sa om jag bara varit lite beredd på att det kunde vara svenska… Nästa gång ska jag vara bättre förberedd så att jag inte knäcker hans självförtroende helt! 🙂

Färdigbehandlad

Igår var jag hos sjukgymnasten för sista gången med mitt finger, och redan i november blev jag utskriven från ortopeden. Färdigbehandlad, med andra ord. Dock är jag inte direkt återställd, men både ortopeden och sjukgymnasten började väl känna att de inte med gott samvete kunde ta mer betalt av mig nu. Den träning som behöver göras hädanefter kan jag precis lika gärna göra på egen hand, så det ger inte så mycket att gå dit längre.

Såhär ser det ut nu när jag försöker böja fingret:

Bild

 

Bild

Detta efter 10 månaders intensiv träning, först att få fingret rakt så att senan kunde läka ihop ordentligt, och sedan att lyckas böja på fingret igen. Dock är Trudy, sjukgymnasten, nöjd med mig. Med den skadan jag hade så är det inte alla som lyckas få det såhär bra, och hon tror att om jag ligger i ordentligt med träningen så kan jag nog böja det näst intill normalt till sommaren. Jag är lite skeptisk, men jag hoppas hon har rätt! Helt otroligt att det kunde bli en så här långdragen historia av att ett finger hoppar ur led…

Jag kommer att sakna Trudy, dock! Det har varit riktigt roligt att komma dit och sitta och prata om allt mellan himmel och jord. Hon är verkligen intressant att prata med, och dessutom är hon väldigt intresserad och fascinerad av min forskning och brukar tipsa mig om tv-program hon sett och artiklar hon läst om röststyrning i bilar. Jag får väl skicka henne ett exemplar av min avhandling när den väl blir klar, så blir det kanske en till förutom opponent + betygsnämnd som läser den! 😉