Möbler!

Igår kom den äntligen, all packning från Sverige. Och jag vet att jag inte borde skriva äntligen, för det har gått supersnabbt. Det är 6 veckor sen de var hemma och packade ner allting, och oftast får man vänta åtminstone 8-10 veckor innan det kommer fram. Har man otur bestämmer tullen sig för att vara nitiska och gå igenom varenda låda, och då kan det ta betydligt längre tid. Så även om det har strulat en hel del för oss så har vi haft tur med vissa saker i alla fall! 🙂

Tre flyttkillar var här igår med en stor truck med hela vårt bohag:

Känns märkligt ändå att möbler och saker som kan fylla ett helt hus får plats i det där släpet, även om det är stort!

Det gick imponerande snabbt att få in allt i huset, allt var numrerat så jag fick stå och bocka av varenda grej de kom med så att vi skulle veta att allt var med. De ställde in allt i rätt rum, och hjälpte sedan till med att montera möblerna (allt utom sånt som var helt nytt, det fick vi göra själva) och packa upp allting ur lådorna. Så nu står allting huller om buller på golvet och borden och överallt. Det blir några hektiska dagar framöver innan allt är på plats, men redan är köket nästan klart så det har flutit på bra ändå.

Tyvärr hade det hänt två olyckor. En köksstol var trasig, ena benet var av på mitten. Det är en gammal köksmöbel men jag gillar den verkligen så det var lite trist. Dessutom kan vi ju inte köpa bara en ny stol, eftersom just den möbeln inte finns kvar att köpa längre, utan vi måste köpa fyra nya stolar. Sen, och det var ännu tråkigare, så var det en skada på en skåpsdörr. Vi hade köpt ett jättefint linneskåp (gjort av en känd designer som jag givetvis inte kommer ihåg namnet på nu, det här skåpet och två fåtöljer är några av de ytterst få saker vi har som inte är IKEA-möbler…) precis innan vi åkte, så det var aldrig ens uppackat utan levererades av affären direkt till flyttfirman (det är ett tips till den som ska flytta utomlands, man slipper betala momsen om man gör så). Det är ingen jättestor skada men träet har flisat sig precis mitt på dörren så det syns ju verkligen. Skit. Jag har mailat flyttfirman nu i alla fall så får vi se vad som händer.

Det är underbart att ha sina egna saker omkring sig i alla fall! Vi har klarat oss bra med hyrmöblerna men det är ju ändå väldigt opersonligt och trist i längden. Björn tycker att jag är lite gnällig men han är ju å andra sidan hemifrån flera timmar varje dag när han är på jobbet, jag som inte ens har någon bil än går här hemma hela tiden så jag tycker att jag har rätt att vilja ha mina saker! 😉

Nyckel…

Vi har nog världens tappraste barn… Jag pratade ju med Björn och Tess när de åkte från flygplatsen igår, då var de på väg till huset. Mäklaren skulle lägga ut en nyckel under en blomkruka så att de skulle kunna komma in eftersom det var kväll när de kom fram. Sen gick jag och la mig, och nu när jag sitter och kollar Facebook ser jag detta meddelande från Tess:

JAG. ÄR. ÄNTLIGEN. FRAMME!! efter hur mycket flygningar och släpande på hundar som helst är jag framme! MEN, vi kan inte hitta nyckeln som en hade lagt fram åt oss så jag, pappa och hundarna ska bo på hotell över natten. iaf, USA JIPPIE!!!!!!!!!!!!!!!!! ♥

Så tydligen kunde de arma stackarna inte komma in i huset i alla fall när de väl kom fram… Har inte pratat med dem än eftersom klockan är kvart i fem på morgonen där just nu, men hoppas att de ringer så fort de vaknar. Men Tess verkar ju ha tagit det bra i alla fall! Hon är tuff, tösen! ♥

Münchentrubbel

Farsen fortsätter, börjar bli rena följetongen det här… När Björn, Tess och hundarna skulle checka in på planet till Charlotte imorse var helt plötsligt inte Javas bur med på bokningen längre. Den var det både i förrgår och igår kl 14 när Landvetterpersonalen kollade sista gången, men nu hade den fallit bort. Så då blev det helt plötsligt panik igen, Björn hade tydligen pratat med 7-8 personer som allihop sprang runt och frågade alla andra och ingen visste nånting. Till slut hade de kommit fram till att den nog skulle få plats, så de frågade hur mycket den vägde. 52 kilo inklusive både hund och bur svarade Björn, då visade det sig att det fanns en viktgräns på 50 kg. Som tur var så var det ingen rigid människa som han pratade med då, utan de kom raskt fram till att den vägde exakt 50 kg. Puh!

Så nu är alla ombord på planet, äntligen. Hundarna hade tydligen gått in i burarna alldeles frivilligt utan att verka rädda alls, så det var skönt att höra. Nästa orosmoment är immigrations i USA. Har vi otur igen så tycker de att hundarna ska sitta i karantän eftersom de varit i Tyskland över natten. Björn är ju duktig på att snacka så förhoppningsvis löser han det, men jag kommer att vara riktigt nervös ikväll innan han ringer och meddelar hur det gått. 120 dagar i karantän är inte riktigt vad vi vill ha nu, varken för de stackars hundarnas skull eller för plånboken (karantän är vansinnigt dyrt). Håll tummarna igen, är ni snälla!