I lördags var vi på tv-inspelning, jag och Tess! Max var inte så intresserad så han stannade hemma med hundarna istället. Allt är ganska hemligt än så länge, vi fick skriva under ett kontrakt där vi lovade att inte tala om vilka kändisar som var med och vem som vann. Så det får jag väl låta bli att göra då, så jag inte blir stämd! 🙂

Men det var i alla fall ett tävlingsprogram i ungefär samma stil som Let’s Dance. Fast istället för att lära sig dansa tävlingsdans så skulle kändisarna ifråga lära sig att hoppa simhopp! De coachades i flera veckor av olympiska simhoppare, och nu skulle de tävla mot varann.

Det var inga superkändisar direkt som var med – varken Tom Cruise, Julia Roberts eller Lady Gaga om man säger så – men några av dem kände vi igen i alla fall. Kul att få se hur det går till med tv-inspelningar i USA, jag och Tess är ju gamla rävar vad gäller tv-inspelningar vid det här laget eftersom vi varit med på Idol i Scandinavium i Göteborg i 3 år, så nu skulle vi även få se hur det går till här. 🙂 När vi kom dit, i god tid trodde vi, ringlade en lång, lång kö utanför Greensboro Aquatic Center där inspelningen skulle äga rum. När vi stått i drygt en halvtimma i kö, och kommit lite mer än halvvägs, ropade en kille som också stod i kö till oss och sa att vi inte kunde ta med oss våra mobiltelefoner in. Han hade försökt ta med sig sin men blivit tvingad att gå och lämna den i bilen och sen ställa sig sist i kön igen… Både vi och de som stod runt omkring oss blev ju oroliga förstås eftersom vi allihop hade med oss telefoner, men vi tog upp pappret med förhållningsorder som vi fått mailat till oss i förväg och lusläste det. Där stod det ”we ask you to leave your cell phones at home if possible”, alltså stod det inget om ett absolut förbud utan bara att man helst inte skulle ha med dem. Jag var beredd på att behöva strida en del, men när vi väl kom fram till säkerhetskontrollen tittade de inte ens i min väska så vi kom in med mobiler och allt!

Efter att ha köat i nästan en timme kom vi till slut in. Det var fullsatt med folk (biljetterna var gratis vilket kan ha bidragit 🙂 ), 2500 personer var där enligt programledaren, och vi var väldigt förväntansfulla. I förhållningsreglerna stod det att man helst skulle ha färgglada kläder på sig, inte helsvart eller helvitt, och att det var strängeligen förbjudet med något skrivet budskap på kläderna. Man fick inte heller ha huvtröja på sig av någon anledning, men det var det många som hade ändå. Vi uppmanades dessutom att ha med plakat med namn på den vi hejade på, och det var det många som hade. Alldeles framför oss var det en liten jättesöt flicka som hade ett plakat, så vi tänkte att henne kommer de säkert att zooma in så då kanske vi kommer med på tv också! 😉

Nu väntade vi bara på att det skulle börja. Och väntade, och väntade. Till slut började det äntligen, programledaren pratade, sen paus, sen presenterades deltagarna, paus, ett par simhopp gjordes, lång paus, ett par hopp till, lång paus. Det började kännas som en neverending story, i början sa de att alltihop skulle ta 2,5 timmar ungefär men det stod snart klart att det skulle ta mycket längre tid än så. Till slut började folk gå hem, det blev för tradigt att bara sitta där och vänta på några få minuters action innan nästa långa paus. Efter 3 timmar hade ungefär hälften av publiken gått hem, så vi som var kvar fick flytta oss så att alla satt på samma ställe så de slapp filma alla tomma bänkar… För oss var det bra för vi satt rätt långt ifrån från början men efter att vi flyttat oss satt vi jättenära, men vid det laget var vi så trötta efter all väntan så den rätta entusiasmen hade försvunnit vid det laget.

Vi gick efter 4,5 timme, då var det fortfarande inte slut. Trist att det skulle vara så långdraget, men vi tyckte ändå att det var kul att ha varit där. Kul att se hur det går till, och kul att få se lite kändisar! 🙂 Den 9 januari kommer programmet att sändas på Fox, så då gäller det att komma ihåg att ladda videon! Skulle vara rätt kul om vi kunde se nån liten glimt av oss själva åtminstone 🙂 Dessutom träffade vi på ytterligare en svensk familj som också var där, tyvärr var de långt efter oss i kön så vi satt inte bredvid varann men vi får spana efter dem också på tv! 🙂

…och jag känner mig mest av allt förbannad. Vill inte se fler bilder av gråtande, chockade barn och föräldrar. Vill inte höra fler förtvivlade föräldrar säga att ”vi hade aldrig trott att det kunde hända här, i denna lugna fridfulla stad där det aldrig händer nåt”. Det är så fruktansvärt att det inte finns ord för det. En elementary school, med barn från Kindergarten upp till 4th grade vilket innebär att de är från 5-11 år… Det får vara nog nu.

När ska man inse att tillgången på vapen är en starkt bidragande orsak till att skolskjutningar, och masskjutningar överhuvudtaget, är om inte vardag så ändå så alltför vanligt förekommande i det amerikanska samhället? Jag kommer så väl ihåg hur Mitt Romney under valrörelsen hävdade att de liberala vapenlagarna inte har nånting med detta att göra, ”vill de ha tag på vapen så får de det i alla fall”. Någon sa nånting liknande idag på lokalradion här i Greensboro, ”detta har även hänt i Norge där de har striktare vapenlagar”. Jaha? Hur många gånger har det hänt i Norge? En! Hur många i USA? Massor, orkar inte ens ta reda på hur många det varit men den som vill kan se en översikt här. Det får för helsike vara nog nu.

Obama var riktigt tagen den här gången, och grät till och med när han höll ett tal till nationen. Låt det komma åtminstone nånting gott ut av detta fruktansvärda, så att man äntligen inser att det inte är en bra idé att låta nästan vem som helst gå runt med vapen. Kanske att det kan hindra någon åtminstone om det inte är så enkelt som att gå till första bästa vapenhandlare och köpa det man vill ha. Måste man anstränga sig väldigt mycket mer och till och med köpa sig ett vapen illegalt så hindrar det nog ganska många från att ta steget att göra något så fruktansvärt. Och nej, lösningen är inte att precis alla beväpnar sig för att kunna ”försvara sig”. Har man nånsin i historien lyckats lösa våld med våld? Hur mycket är individens frihet värd, hur många liv ska offras för att man ska kunna skryta om att bo i ett land där minsann vem som helst ska tillåtas skaffa ett vapen om man vill? Det måste vara nog nu. 😦

Jag insåg idag att jag inte skrivit särskilt mycket om min bokklubb. Vi träffas dock fortfarande, och jag är jätteglad att jag fått chansen att vara med! Vi brukar träffas den andra tisdagen i varje månad, äter lunch på en ny restaurang varje gång och diskuterar månadens bok.

Böckerna vi läser har varit väldigt skiftande. Här är ett urval, om ni vill ha lite boktips!

• The Paris Wife av Paula McLain: handlar om Ernest Hemingway och, framförallt, hans första fru och deras liv i Paris. Det var intressant att få veta lite mer om hans liv innan han slog igenom som författare, och att få det berättat från hans första frus perspektiv. Är man tveksam till Hemingway som person innan, så blir man inte direkt vänligare inställd till honom efter att ha läst den här boken! Den var bra, jag kan rekommendera den.
• Lit av Mary Karr. En självbiografisk berättelse om hennes år som alkoholist. Jag tyckte inte alls om den här boken! Jag tyckte att hon kändes väldigt självisk och blev rätt irriterad på henne många gånger. En av orsakerna var att hon inte ville tolka sin mans känslor, utan enbart beskrev vad han sa och gjorde. Det var väl hedervärt i och för sig att hon inte ville gissa sig till vad han kände innerst inne, men det gjorde att han verkade väldigt kall. Med tanke på att han stannade kvar hos henne väldigt länge trots att hon, rent ut sagt, var för jävlig att leva med så tror jag han var en betydligt bättre människa än vad man får intryck av när man läser boken.
• State of Wonder av Abnn Patchett. Skum bok, jag vet inte riktigt vad jag tycker om den egentligen. Den handlar om en forskare som försvinner i Amazonas djungler, och hur en annan forskare åker efter för att försöka hitta henne. Den var intressant, men ganska obehaglig på samma gång.
• En god människa (How to be good) av Nick Hornby. Det här var mitt förslag. Boken handlar om en kvinna som är gift med en man som skriver en kolumn kallad ”Argast i Holloway” i stadens tidning. Han är allmänt sur, bitter och arg på allt, men en dag blir han helt omvänd och går fullständigt in för att bli en god människa. Skänker allt han har (inklusive barnens leksaker) till fattiga, försöker övertala grannarna att låta en hemlös bo hemma hos dem, skriver på en handbok i att vara god och är allmänt outhärdlig att leva med. Boken ställer ju det här med att vara ”god” på sin spets och är både rolig och skrattretande många gånger, men samtidigt är den tänkvärd tycker jag. Hur långt är vi egentligen beredda att gå för att hjälpa andra?
• What Alice Forgot av Liane Moriarty. Den mest lättlästa, och lättsmälta, vi läst hittills. Handlar om en kvinna som råkar ut för en olycka och förlorar minnet, hon minns inget som hänt de senaste 10 åren av sitt liv. Det senaste hon minns är att hon är relativt nygift, gravid med sitt första barn och väldigt lycklig. Nu har hon tre barn som hon inte känner igen, och ligger i skilsmässa från sin man. Eftersom hon tappat minnet vet hon inte varför, utan hon älskar honom lika mycket eftersom de i hennes hjärna är jättelyckliga med varann. Lättläst och trevlig bok, som får en att fundera på hur mycket livet egentligen kan förändras på bara 10 år…
• There but for the av Ali Smith. Jag älskar denna boken! Det är nog en av de märkligaste böcker jag läst, men verkligen jättebra! Handlar om en man som är på middag hemma hos ett par som han inte känner, mitt under middagen går han in i deras gästrum och låser in sig där och kommer inte ut på flera månader. Utmärkt skriven, framförallt dialogerna är fantastiskt bra skrivna vilket är ganska ovanligt. Det är svårt att skriva dialoger så att de inte låter krystade, men här funkar det.
• Nu i december velade vi fram och tillbaka och till slut blev det så att vi inte hade någon bok alls. Dock var det en som tipsade om boken Skipping Christmas av John Grisham. Jag trodde att han bara skrev deckare om advokater, men detta är ett undantag. Väldigt rolig bok, jag skrattade högt flera gånger! Handlar om ett par vars dotter flyttat hemifrån, därför bestämmer de sig för att skippa julfirandet det året och köpa en resa med ett kryssningsfartyg istället. Omgivningen har väldigt svårt att acceptera att någon kan vilja strunta i att fira jul, och det blir en hel del strul pga detta. Läs den om ni vill få er ett gott skratt!
• Januari månads bok ser jag fram emot väldigt mycket, men det kan hända att vi tagit oss vatten över huvudet: Anna Karenina av Leo Tolstoy. 1093 sidor! Fast det blir både januari- och februariboken, finns inte en chans att vi hinner läsa ut den på bara en månad. Det blir faktiskt första gången jag läser en hel roman av en av de ryska storheterna, tidigare har jag bara läst noveller. Ska bli jätteintressant att läsa den, den kommer ju dessutom som film snart så vi planerar att gå på filmen tillsammans då.

Den här helgen har varit en riktig slapparhelg. Björn har varit i Sverige i nästan två veckor och kom hem i fredags, så igår tog vi det jättelugnt. Jag var ute på en ganska rejäl runda med hundarna på förmiddagen och sen slappade vi bara i varsin soffa resten av dan. Ibland är det väldigt skönt med såna dagar! På eftermiddagen ryckte vi upp oss och åkte iväg allihop och åt middag på en grekisk restaurang, Mythos, som vi ätit på förut. Inget märkvärdigt, men gott och med trevlig personal! Vi var hemma tidigt och Björn, Mr ”jag har minsann aldrig jetlag”, gick och la sig 20.30. Själv satt jag uppe ett tag och slötittade en stund på Saturday night fever som gick på tv, och fnissade åt 70-talskläderna… 🙂

Idag var vi hembjudna på Thanksgiving-lunch till en av de svenska familjerna här. Kalkon! Jäklar, vad gott det var! Kommer inte ihåg senaste gången jag åt kalkon, men det var ett tag sen. I min familj har vi ofta haft det på nyår, och det har alltid varit en riktig favoriträtt för mig. Här äter man kalkon med potatismos, och med sweet potato pie (sötpotatispaj) och cranberry-gelé. Det bjöds även på en gratäng med gröna bönor och en med majs. Hur gott som helst, det funkade till och med med mashmallowsen som man strösslar ovanpå sötpotatisen, hur märkligt det än kan låta! Pumpapaj till efterrätt, och sen var man rätt mätt… 🙂 Så mysigt!

Tess och dottern i den andra familjen skulle sedan gå på den senaste Twilight-filmen som hade premiär häromdagen. Det finns en liten biograf i Kernersville, som ligger nära Oak Ridge där den här familjen bor, som de tänkte gå till. Där kostar biobiljetten bara 3 dollar, även om det råkar vara premiär på en storfilm. Helt ok pris! 🙂 Dock var alla biljetter till 4-föreställningen slutsålda när de kom dit, men de lyckades få biljetter till kvart i sju-föreställningen så de fick gå då istället. Tur att det bara är två skoldagar denna veckan eftersom det är Thanksgiving-lov sen, så det gör inte så mycket att det blir lite sent ikväll.

På torsdag, när det är Thanksgiving, är vi hembjudna till en amerikansk familj på Thanksgiving-middag. Ska bli spännande att se hur det går till, jag har nog inte riktigt fattat vilken stor helg det är här i USA. I fredags lyssnade jag på lokalradion, och då var det ett program där de bjudit in en Martha Stewart-liknande kvinna som gav tips och råd inför helgen. Allt om var man köper kalkonen, hur man förbereder den, vad man ska tänka på vad gäller tillbehör, dukning, porslin, hur man ska röja i köket så att man har plats för allting på Den Stora Dagen, m.m, m.m. Hjälp, jag blev alldeles matt bara av att lyssna på det. Tur att man kan utnyttja sin ”jag är ny i landet och fattar ingenting”-status och kan slappna av och bli serverad! 🙂

Har fått tillbaka min bärbara dator nu, installerad och (nästan) klar. Samt hämtat en lagad iMac, så nu har jag helt plötsligt två fungerande datorer igen. Lyx! Dessutom med svenskt tangentbord! 🙂

Idag ar det antligen dagen E, som i Election day (valdag). Om det blir lika jamnt som undersokningarna visat innan sa blir det ruskigt spannande ikvall. Bara det blir ett resultat, sa vi inte far en repris av det kaos som var 2000 nar George W Bush ”vann” over Al Gore.

I  eftermiddag kommer jag att sitta bankad framfor tv’n fram till sena kvallen, det ar en sak som ar klar. An sa lange ser det forsiktigt positivt ut for Obama, bara att halla tummarna att det haller i sig.

Efter Sandy ar det ju inte sa latt for de invanare som blivit varst drabbade att rosta. Darfor har man gett ok till att de far rosta genom att skicka ett e-mail eller ett fax med sin rost! Undras hur de tankt sig att kolla sa att inte en person sitter och faxar/mailar tusentals roster, men forhoppningsvis har de val nagot system for det… Man har ocksa beslutat att manniskor i bland annat New York inte behover ga till sin egen vallokal utan kan ga till den som ar narmast dar de befinner sig, om de inte kunnat atervanda till sina hem utan bor nagon annanstans

Nu har det varit lite tyst har igen, och jag som kommit igang sa bra med att blogga varje dag! Orsaken ar, aterigen, datorkrangel.

Min jobbdator, som jag brukar blogga pa, befinner sig just nu i Sverige och ska fa alla program installerade som jag blev av med nar den pajade i somras. Under tiden hade jag tankt mig att anvanda var egen iMac. For ett par veckor sen borjade aven den att krangla, och det visade sig att det var harddisken som pajat dar ocksa. Helt otroligt, jag har aldrig varit med om nagot direkt datorkrangel overhuvudtaget sen jag gick over till Apple for en massa ar sen, men nu har tva harddiskar pajat pa bara ett par manader!

Vi fick tillbaka iMac’en i lordags, och till en borjan fungerade den perfekt. Men efter ett par timmar pajade skarmen (de hade passat pa att byta videokortet samtidigt och det verkar inte ha varit nagon bra idè) sa igar var jag dar och lamnade in den igen. Nu far jag tillbaks den tidigast pa fredag, om jag har tur…

Det blir att forsoka jobba pa iPaden sa lange, vilket inte ar det lattaste. Den ar inte riktigt gjord for att sitta och jobba pa, och skriva stora dokument (typ en avhandling 🙄 ) pa.   Jaag har i alla fall ett tradlost tangentbord som jag kopplat ihop med den, sa att jag slipper det som ar pa skarmen. Dock amerikanskt, sa inga prickor och ringar over a, a och o! 🙂