Nu kan kolibrierna komma när de vill, idag åkte Max och jag (han körde!) till Southern States (plantskolan här i Summerfield) och handlade en ny hummingbird feeder:

Visst är den fin? 🙂 Den gamla i plast var inte särskilt fräsch längre efter att ha hängt ute i två år så det var dags för en nyinvestering. Denna ska förhoppningsvis hålla sig snyggare, väldigt fin är den i riktigt glas och koppar istället för plast. Första kolibrin såg vi redan för en vecka sen men den gav sig av rätt fort igen när vi inte hade någon mat att bjuda på, hoppas den hittar hit snart igen nu när det finns mat i massor!

Dessutom köpte vi kattmynta som Max vill ha i sitt rum till Gandalf. Hoppas han kommer att uppskatta det! Just nu är han ute i trädgården och spanar men vi får se vad reaktionen blir när han kommer in senare.

 

Vi kom ju hem på långfredagen jag och Tess, och dan efter var alltså påskafton. Om Framförhållning och God Planering varit vanligt förekommande företeelser i det Villingska hemmet så skulle vi naturligtvis ha påskpyntat redan på tisdagen så att allt var färdigt när vi åkte iväg, men som det är nu så blev det inget påskpynt alls. Det kändes lite meningslöst att slänga upp allt på påskafton och sen ta ner det dan efter (här finns inte annandag påsk utan påskdagen är den sista dan på påsken) så vi struntade i det helt och hållet.

På kvällen hade vi ett efterlängtat besök. Det var Tess bästa kompis familj som kom hit på middag, vi har pratat om det ett bra tag och nu äntligen lyckades vi hitta ett datum när alla kunde. Ett tag var jag inne på att vi skulle bjuda på ett svenskt påskbord, men fegade ur. Korv och köttbullar hade väl säkert gått ner, men Janssons frestelse och sill vete sjutton om vi hade kunnat få dem att äta. En annan gång när vi känner dem bättre kanske!

Nu blev det en thairätt istället, och huset var som sagt i total avsaknad av påskpynt. Jag kom på först när de åkt hem att jag ju tänkt att förklara varför det inte var så påskigt hos oss men det glömde jag, nu kanske de tror att svenskar inte firar påsk alls! 🙂

Himla kul var det i alla fall, de är väldigt trevliga och lätta att umgås med. Hon, Amy, kommer ursprungligen från Kalifornien och han, Preston, från Ohio så ingen av dem är sydstatare utan de flyttade hit bara ett halvår innan oss. Det märks faktiskt oftast rätt tydligt om folk är härifrån eller ej, de brukar vara betydligt mer frisinnade om de inte har bott i hela sitt liv i djupaste Södern! Visserligen älskar jag sydstatsmentaliteten och vänligheten som oftast hänger ihop med den, men ibland kan de vara väl inskränkta.

Amy och Preston har hönor, och vi fick pinfärska ägg direkt från hönsgården, mums! Notera de två gröna äggen 🙂

 

Amy berättade att hon har svenskt påbrå, någon grandparent var visst från Sverige och hade emigrerat hit. Dock inte via Ellis Island som de flesta immigranter, utan hen hade tagit sig direkt till Kalifornien. Det är fascinerande hur många man pratar med som har svenskt, eller åtminstone europeiskt, ursprung! Där hon kommer ifrån i Kalifornien finns det tydligen många svenskättlingar och svenska saker att köpa, så Amy hade till och med köpt med sig ”svensk” korv som vi också fick! Här är den känd som potato sausage (potatiskorv), men vi förstod först inte alls vad hon menade när hon sa att hon hade potato sausage med sig till oss. Jag gissade på att det kanske var något i stil med kroppkakor hon menade och blev lite nervös för att jag skulle bli tvungen att smaka på dem direkt (har aldrig ätit kroppkakor men det låter inget vidare tycker jag…). 😳 Men när hon plockade fram korven ur påsen och vi fick se den kunde jag andas ut, det var vanlig korv!

 

Björn trodde att det var vad vi skulle kalla Värmlandskorv och som hans mamma brukade göra. Gunvor känner du igen om det är det? Enligt innehållsförteckningen är ingredienserna fläskkött, biff, potatis, lök, salt, peppar och övriga kryddor. Vi har inte smakat på den än men jag ser fram emot det. Kanske man kan ha den till ärtsoppa, vilken fest det skulle bli!

En väldigt jobbig vecka är nu till ända. I tisdags landade jag på Landvetter, tog flygbussen in till Göteborg och mötte upp med min syster för vidare färd till Lysekil. Dan efter, i onsdags, var det begravning för Mikael.

Det kändes fruktansvärt innan, men ceremonin blev så fin. Den hölls i kapellet istället för kyrkan, och begravningsentreprenören som höll i ceremonin gjorde det till en väldigt fin och personlig stund. Han uppmanade alla att dela med sig av minnen de har av Mikael, det blev en blandad kompott av minnen både från barndomen och vuxenlivet från gamla klasskompisar, vänner, arbetskamrater och släktingar förstås. Mitt i alltihop kunde man till och med skratta åt vissa tokerier han hittat på och det kändes skönt!

Hans kista var prydd med blåvita blommor, förstås, och en supporterhalsduk från IFK Göteborg. Väldigt fint arrangerat av faster Mona. Mamma lyckades hålla ett långt tal till Mikael där hon berättade om de ljusa och fina minnen hon har av honom.

Resten av veckan har gått åt till att fixa allt praktiskt. Träffa banken för att få klart allt inför bouppteckningen, träffa mäklaren för att förbereda försäljningen av lägenheten, röja ur lägenheten och ta hand om sånt vi ville spara som minnen (varpå bilen givetvis pajade så att vi fick lasta allting på en cykel och balansera iväg i stormen (nåja, mer eller mindre i alla fall) som rådde just då). Samt ringa runt och säga upp abonnemang och prenumerationer och allt annat som ska avslutas. Som tur var så var vi ju två, både syster min och jag har stannat hela veckan, så att vi kunde hjälpas åt. Ensamma vete sjutton om vi klarat det, det var en väldigt tung vecka på många sätt. En positiv sak med alltihop är åtminstone att jag och syrran kommit varann ännu närmare och stöttat varann. Systrar är bra att ha! ❤

Alltihop kändes smått surrealistiskt. Det var ju mindre än två månader sen som jag senast gjorde den här resan för att göra exakt samma sak; begravning, fixa med banken, inte avsluta saker men väl skriva över allt på mamma istället för pappa osv, osv. Jag undrar när vi ska få tid att fatta vad som egentligen hänt, två så nära som går bort så tätt inpå blir för mycket. Man hinner inte tänka över och inse att de faktiskt är borta, det blir så mycket praktiskt som måste ordnas att man skjuter bort sorgen tillfälligtvis.

Och mitt i alltihop ska livet gå vidare där hemma och dessutom ska en avhandling skrivas. Nu väntar tre intensiva jobbdagar i Göteborg – måste passa på medan jag är i Sverige – och på torsdag morgon går planet hem till Summerfield igen.

I onsdags var det min födelsedag. Dagen till ära (?) blev det sommar här i Summerfield, drygt 20 grader blev toppnoteringen! Så underbart ljuvligt med lite värme efter denna kalla vinter, men det är ingen idé att ropa hej ännu för snart ska det bli kallt igen. Men vi har haft det riktigt varmt och gott, åtminstone på dagarna, varje dag sen dess. Idag satt vi till och med ute på altanen och åt lunch!

På min födelsedag gick vi ut och åt på kvällen på en restaurang som vi inte prövat förut, Olive Garden heter den. En vän skrev om den på Facebook för ett tag sen och rekommenderade den varmt, så vi tänkte att vi måste pröva. Och det var riktigt gott, visade det sig! Det är en italiensk kedja (nästan alla restauranger här tillhör ju en kedja vilket i och för sig är lite trist), och de hade riktigt god pasta. Dessutom fick man soppa eller sallad till förrätt, och båda delarna var jättegoda. Dit går vi gärna igen nån gång, helt klart!

På restaurangen fick jag även min present (jag var lite nervös för att Björn skulle skvallra för personalen att jag fyllde år så att de skulle komma ut och sjunga för mig, något man ofta gör på restauranger här, men jag klarade mig som tur var!). Jag var lite spänd på presenten, jag har nämligen önskat mig en löparklocka men var inte alls säker på att jag skulle få en. Jag har rätt nyligen börjat springa och måste kanske inte precis ha en löparklocka, men tekniknörd som jag är tycker jag det är kul med såna grejer och dessutom blir det så mycket roligare att springa om man kan hålla koll på tider, sträcka, puls och allt vad det är. Det håller uppe motiveringen, åtminstone för mig!

Och jag fick precis vad jag ville ha – en Garmin Forerunner 220! Inte bara en väldigt bra klocka, utan dessutom riktigt snygg! 😉

Så nu ska här verkligen springas! Jag har äntligen kommit igång på allvar nu, jag satsar på att springa tre gånger i veckan och de senaste veckorna har jag faktiskt lyckats med det. Jag som alltid har hatat att springa och tyckt det var dödens tråkigt, nu börjar jag bli biten på allvar. De första gångerna var det fortfarande motigt men nu börjar jag märka att det faktiskt går framåt, om än långsamt, jag orkar längre och får bättre tider nästan för varje gång. Jättekul, och man mår så bra när man precis har avslutat ett pass!

5 veckor och två dagar efter att min pappa gick bort händer det fullständigt ofattbara. Min storebror kommer inte till jobbet i tisdags morse, och när man åker hem till honom för att kolla varför hittar man honom död. Polisen åkte hem till min mamma och lämnade det fruktansvärda beskedet att han gått bort, troligtvis på eftermiddagen dan innan.

Det är så orättvist och fruktansvärt att jag bara vill skrika rakt ut. Min fina bror som bara var 54 år gammal och som tagit sig igenom så mycket finns inte mer. För två och ett halvt år sedan dog hans enda barn Johan, och han kom aldrig över det. Sorgen präglade hela hans liv efter det, men sista månaderna började det ändå så smått gå åt rätt håll. Han skaffade sin hund som, såklart, fick heta Torbjörn efter Blåvitt-legendaren (eller, med Mikaels egna ord: Gud), och det fick honom att sakta må lite bättre. Han och vår mamma har alltid stått varann väldigt nära och efter pappas död gjorde Mikael allt för att finnas där för mamma och stötta och hjälpa henne. Så händer detta.

Mikael var en ovanlig människa. Han hade ett oändligt stort hjärta, fanns alltid där för sina vänner och för alla som hade det svårt. När han var liten och hade kalas bjöd han inte bara de coola killarna, utan alla de som aldrig annars fick vara med. Han hade dessutom ett blixtrande intellekt och en fantastisk humor, det har alltid varit givande på så många plan att vara med honom.

Han utbildade sig till journalist, eftersom han alltid tyckt om att skriva ända sedan han som liten parvel gjorde sina egna tidningar. Han hade ett speciellt sätt att skriva; snabbt, snärtigt och med en förmåga att med få ord sätta huvudet exakt på spiken. Jag läser nu på hans Facebook-sida att hans klasskamrater på journalistutbildningen till och med döpte hans skrivstil till ”Håmanismen” (han hette Håman i efternamn); ingen annan har skrivit som han. Ryktet om hans speciella sätt att skriva spred sig, och han förärades en hyllningsartikel av självaste Robert Laul: En hyllning till Mikael Håman.

I somras kom han ut med sin första bok, som handlar om Lysekil i modern tid. Det finns många böcker om Lysekil i ett mer historiskt perspektiv, men han ville skriva om stadens senare historia:

Skrivandet blev ett slags terapi för honom när Johan gick bort, och redan strax före jul kom han ut med nästa bok. Denna gången en samling av en del av de kåserier som han skrivit genom åren, samt några nyskrivna.

Kåserierna handlar om hans uppväxt på Slätta i Lysekil. Gudarna ska veta att han inte alltid varit en ängel, men alla upptåg han hittat på har ändå alltid varit med gott hjärta och med glimten i ögat.

Det blir ett enormt tomrum nu. Det är så färskt att jag inte fattat än att det verkligen hänt, jag väntar fortfarande på att vakna upp från den här mardrömmen. Enda trösten är att han fått komma till Johan nu, som han längtat så oändligt efter. Älskade Mikael, jag saknar dig så fruktansvärt! Avslutar med de ord som du alltid avslutade med när du skrev om Johan:

Aldrig glömd
Alltid saknad

I lördags kom jag hem efter att ha varit i Lysekil en vecka. Inget roligt besök denna gången, i onsdags begravdes nämligen min pappa.

Trots allt var det skönt att ”ha det gjort”. Jag hade gruvat mig och gått och spänt mig så länge för denna dagen, nu var det dags och det var bara att ta ett djupt andetag och ta sig igenom det. Jättejobbigt, men det var en väldigt fin begravning; personlig, varm och en fin hyllning till pappa. Bland annat läste min kusin upp en text som min faster skrivit, som beskrev en ögonblicksbild av en dag i pappas liv och det var så levande beskrivet att man riktigt såg det framför sig. Väldigt fint. Min mamma höll ihop bättre än vad jag gjorde och höll ett jättefint tal vid kistan.

Resten av veckan gick åt till att hjälpa min mamma att få ordning på allt praktiskt vad gäller papper och ekonomi. Det mesta stod på min pappa så det blev att ringa runt och flytta över försäkringar, telefon, el och annat på mamma istället. En hel del pappersarbete blev det men det var rena terapin för min del och det gick lättare än vad jag hade trott innan, dessutom skönt att vara där hela veckan och kunna hjälpa mamma med allt nu när jag bor så långt borta!

 

Björn håller just nu på att testa Siri, röststyrningen som finns i iPhones och iPads och som gör att man kan säga till telefonen/paddan vad det är man vill att den ska göra. Han testade att tala in ett sms: ”Tell Jessica I’ll be 10 minutes late”. Några sekunder senare plingade min telefon och sms’et hade kommit fram. Det här är ju skitbra säger Björn då, tänk vad suveränt när man kör bil att kunna göra så här!

För den som inte känner mig kan jag tala om att jag är doktorand och har spenderat de senaste åren med att forska just i ämnet röststyrning i bil vilket, trodde jag, borde innebära att han vet det mesta om hur praktiskt det är… Man blir inte profet i sitt eget land, eller hur var det nu? 🙂