De två återstående dagarna var vi på ”hundstranden”, Walton Rock Beach, båda dagarna. En underbar strand, vi fick verkligen vårt lystmäte av sol och bad. Vågorna var jättehöga, särskilt första dagen, och det var gott om surfare en bit ut där vågorna var som högst. Strömmen var rejält stark så jag vågade mig inte på att simma, men Max simmade ut en bra bit (som tur var såg jag det aldrig annars hade jag nog fått lite panik…). Hundarna, i alla fall Morris, var i sjunde himlen. De flesta hundar sprang lösa på stranden så det fick Morris också göra och han hade fullt upp med att hälsa på alla andra hundar som gick förbi. Java med sitt gips fick finna sig i att sitta kopplad bredvid oss vilket väl inte var helt populärt men inte mycket att göra åt.

Tyvärr klarade vi oss inte från sjukdomar på denna resan heller, men denna gången var det inte jag som var den ”skyldiga”. Max fick maginfluensa när vi var på stranden dag 2, så vi fick raskt åka tillbaka till hotellet. Dan därpå var han dock ok igen, men då blev istället Björn smittad. Typiskt! På kvällen var han i alla fall någorlunda ok och kunde åka med och äta.

Vi tänkte att vi skulle visa våra svenska vänner hur en typisk amerikansk restaurang såg ut, så en kväll var vi på Applebee’s, som är något av en sportbar. Stora tv-skärmar överallt som visar amerikansk fotboll, basket eller hockey, en klassisk bardisk i mitten och bås runt väggarna. Dan efter var vi på Ruby Tuesday, som är ganska likt Applebee’s fast utan tv-skärmar och med en fantastisk salladsbar som man alltid riskerar att äta sig mätt på redan innan huvudrätten kommit in. Väldigt amerikanskt är det på båda ställena och jag tror familjen B tyckte det var kul att ha varit där!

Den 29:e var det så dags att åka hem igen. Vi åkte redan efter frukost eftersom vi hade en lång bilresa framför oss, våra vänners flyg gick senare på dagen. Det kändes riktigt sorgligt att säga hej då så snart, vi hade haft det så mysigt de här dagarna och tiden gick alldeles för fort! Saknar er allihop, hoppas vi ses snart igen! ❤

Hemresan gick över förväntan bra i alla fall. Inga köer alls i princip, inte när man var på väg norrut som vi. 12 timmar tog det, och då stannade vi och åt ett par gånger och dessutom var vi inne och handlade frukostmat till dan efter. Bra jobbat, det är en liten nätt resa på 115 mil!

En liten kuriosa: bensinpriset är rekordlågt här nu. Lägsta pris hittade vi i South Carolina, 1,95 dollar per gallon!

Det motsvarar ett bensinpris på c:a 4,10 kr/liter, om jag räknat rätt. I Sverige ligger väl bensinen på runt 15 kr/litern nu, så det är en viss skillnad. När man berättar det för amerikanerna är det knappt att de tror en… 🙂

När vi kom hem välkomnades vi av två huttrande minusgrader, vilket kändes ännu kallare nu när man fått några dagar i värmen. Katterna visade tydligt sitt missnöje med att vi varit borta; Nisse bajsade i Tess säng och medan vi bytte lakan kissade Gandalf på ett täcke som låg inne i kontoret. Välkommen hem liksom, och ge tusan i att lämna oss ensamma nån mer gång! Att grannen varit här och gett dem mat och klappat dem räknades tydligen inte.

Semestern var underbar i alla fall, trots lång bilresa och magsjuka, och bäst var ju att få återse fina vänner!

Dan efter att jag skrev föregående inlägg åkte jag på influensan som härjar här nu. Björn och Max har redan haft den och nu var det min och Tess tur. Som tur är har de bra mediciner receptfritt här så jag är nästan ok nu, men Tess mår fortfarande inget vidare. Bara att hoppas att hon kan gå till skolan imorgon (idag är studiedag), vi får väl se hur läget är ikväll.

Nåja, tillbaks till Floridaresan! Den 27:e vaknade vi i det sunkiga motellrummet, och Björn var snäll och tog ut hundarna på en första rastning vid halv nio-tiden på morgonen. Jag var mer död än levande då efter att ha sovit alldeles för lite och alldeles för dåligt, så jag var ytterst tacksam. Till saken hör att vi fick rum på andra våningen, och eftersom Java inte får gå i trappor än var han tvungen att bära ner henne. 30 kilo hund + en mycket ivrig liten Morris som ville ner snabbt och drog för allt vad han var värd i kopplet + smala trappsteg gjorde att det kunde ha slutat med brutna ben för både Björn och Java innan de lyckades ta sig ner, men allt gick bra som tur var!

Framåt 11-tiden var vi alla reda att ge oss iväg och leta reda på frukost. Närmaste McDonald’s, blev det exklusiva valet. Björn, Max och Tess gick in och åt medan jag tog drive-through och åt min frukost ute samtidigt som jag rastade hundarna. Det var runt 25 grader varmt och helt ljuvligt väder. Tänk att man kan sätta sig i bilen mitt i vintern, åka några timmar och sen kliva ur bilen till högsommarvärme! Underbart!

Efter frukost åkte vi till det hotell vi skulle bo på resten av vistelsen och försökte få våra rum, men tack vara vattenläckan på Marriott var det lätt kaos med evakuerade hotellgäster som vägrade att släppa sina rum innan de var garanterade att få tillbaks sina rum på Marriott. Därför kunde vi inte komma in i våra rum innan klockan 15. Våra vänner från Sverige skulle anlända runt den tiden också, så vi passade på att åka runt i stan och kolla in vad som fanns att göra samt äta lunch.

Vi åkte över en bro till en liten ö som heter Hutchinson Island, där det finns en lång fin strand. Vi åkte på vägen som gick längs med stranden, på kortet nedan ligger stranden på vänster sida bakom träden. På höger sida ligger mängder med bungalows där man kan hyra rum, samt små mysiga restauranger (det är Tess som är fotograf, jag höll händerna på ratten för den som undrar!):

På strandsidan ligger lite hotell, men inga jättestora komplex utan mer vandrarhemsstuk. Dessutom finns det höga och smala beach houses som jag gärna skulle kunna tänka mig att ha som sommarstuga 🙂

Med jämna mellanrum finns det parkeringar i varierande storlek på strandsidan, så vi körde in till en liten parkering med plats för fyra bilar och parkerade där så vi kunde ta en titt på stranden. Hundar var tyvärr inte välkomna så de andra gick ner till stranden medan jag tog en vända längs med vägen med vovvarna. Java fick ju inte gå så långt, 10-15 minuterspromenader var ordinationen från veterinären, så jag gick inte nån längre sträcka men det var kul att titta lite på husen och så. Sen gick jag tillbaka och Björn löste av mig så att jag kunde gå ner till stranden också. Fantastiskt fin strand, evighetslång med vit, mjuk sand och knappt en människa i sikte.

Det stog två män och fiskade på stranden, så jag gick fram och frågade vad de fiskade för något. Tyvärr kan jag inte säga vad det var för jag glömde bort namnet lika fort som jag hörde det, det var inget jag kände igen i alla fall. Det var knapert med fiskelyckan denna dag så jag kunde inte se hur de såg ut heller. De berättade i alla fall att de brukade fiska där och sen sälja fisken till restaurangerna som låg tvärsöver gatan.

När jag gått tillbaka till bilen och vi gjorde oss beredda att åka därifrån kom fiskegubbarna tillbaka. När de såg var vi parkerat fick vi veta att vi tydligen ställt oss på en handikappparkering. Inte en skylt fanns i sikte, men istället för vita streck i marken var det blå streck, fast nästan helt bortslitna, och det borde vi tydligen sett. Den ena gubben gick fram till det täta buskaget som växte vid parkeringen och vek undan grenarna och en bit in, totalt dolt av träden, fanns en handikappskylt… De berättade att det jobbade en mycket nitisk polis där som brukade lappa folk som parkerat där utan att (förstås!) veta att det var en handikapplats. Överklagade man så fick man rätt, men det brukade ta runt ett år att överklaga och man måste ju ta sig till rätten i Fort Pierce under förhandlingarna så det var inte mödan värt för turister direkt. Helt otroligt att det får gå till så tyckte vi, och de höll ju med förstås. Men det var absolut ingen idé att försöka förhandla med polisen fick vi veta. ”She weighs about 440 pounds, and you don’t mess with her!”. Jahapp, så är det med det!

En bra sak till fick vi reda på. En bit längre bort fanns en del av stranden som heter Walton Rock Beach, och på den delen är det tillåtet att ta med hundar! ”Fortsätt bara längre bort på denna vägen, stranden är nästan mittemot kärnkraftverket som ligger där borta”. Eeh, kärnkraftverk precis vid stranden, det lät ju lite sådär men det var ju värt att kolla in i alla fall.

När klockan närmade sig tre åkte vi tillbaka till hotellet, och då hade familjen B redan anlänt. Åh vad kul det var att träffa dem igen! Framförallt ser man ju på barnen att tiden gått (vi vuxna är ju evigt unga givetvis!), de har tre pojkar och mellanpojken, Christoffer, och Max har varit vänner ända sedan de fann varann allra första dagen i förskoleklass. Sist gång jag såg dem var de alla tre mer eller mindre barn även om de två äldsta var i början av tonåren, nu kände jag inte igen William, den yngste, och Christoffer är 1,98 lång och därmed till och med längre än mig! Kändes lite märkligt!

Rummen var fortfarande inte klara så vi blev sittande nere i matsalen och pratade, och pratade, och pratade. Det var en del att ta ikapp! På kvällen sen gick vi och åt på en thairestaurang som vi i familjen Villing var på i somras och där de har riktigt god thaimat. En mysig dag och kväll!

Tillbaka i Sverige igen, denna resan är den femte i ordning på mindre än ett år. Jag kan inte säga att jag åkte hit med någon större glädje, och det känns smått surrealistiskt att vara här. Det är första gången som jag inte kommer att åka till Lysekil, för där finns ingen kvar att hälsa på. Det känns så ofattbart märkligt, sorgligt och obegripligt. Och det är bara två månader sen jag var här sist, på mammas begravning, ändå känns det redan så länge sen.

Jag är inte helt säker på att jag gjorde rätt som kom hit redan, men den här gången är det en jobbresa och den behövde göras helt enkelt. Jag ska äntligen få hjälp med statistiken för min avhandling, vilket jag är väldigt tacksam för. Sen ska jag ha ett seminarium och förhoppningsvis få lite bra feedback att ta med mig. Har inte haft ett seminarium på över tre år, har knappt ens varit på ett seminarium på tre år, så det känns lite pirrigt faktiskt. Men jag ser fram emot det, jag behöver feedbacken och bara att sätta sig ner och göra en presentation gör att man oftast kommer på bra idéer för hur saker och ting ska förklaras.

Så jag hoppas, och tror, att det kommer att kännas bra att jag gjorde detta när jag sitter på planet hem på fredag. Ska passa på att träffa fina vänner också, det ska bli väldigt roligt!

Förra helgen var vi ute på äventyr alldeles själva, jag och Björn. Vi åkte till Durham på fredagen och såg på Mamma Mia, som jag fick biljetter till på Alla Hjärtans Dag. Vi har sett den en gång förut för flera år sen, i London, så det var kul att få se den även här. Och föreställningen var fantastisk med jätteduktiga skådespelare. Det är en speciell känsla att sitta i en ”utländsk” publik (även om det ju var vi som var utlänningarna 🙂 ) i ett annat land än sitt eget och höra hur alla kan varenda ord av texterna, och veta att det var ett svenskt band som skrev musiken för en hel massa år sen. Häftigt! Tyvärr får man ju inte ta kort när föreställningen börjat, så det här är bara ett litet smakprov på hur det såg ut inne i salongen. Det blev helt fullsatt till slut, och stämningen var fantastisk!

Innan föreställningen var vi på en tapas-restaurang och åt, jättegott och mysigt att vara ute bara vi för en gångs skull. Sen sov vi över på hotell, och dan efter åt vi först frukost på ett litet café. På väggen hängde det bilder på caféinnehavaren tillsammans med Obama och Biden, det visade sig att de varit där vid valkampanjen 2008. Obama var ”very, very nice” intygade hon 🙂 Sen strövade vi runt en stund i staden. Mysig stad, det vi såg av den, och med något vi verkligen saknar i Greensboro -trottoarer! I Greensboro finns i princip bara en gata där man kan ströva omkring på trottoaren och titta i affärer, men här var det så i hela stadskärnan.

 

Vissa byggnader såg dock ut att komma direkt från Sovjet och var väl kanske inte fullt lika mysiga…

Sen åkte vi vidare till en stad som heter Chapel Hill. Jättemysig stad! Trots att det bara är en timmas resväg hemifrån har det aldrig blivit av att vi åkt dit förut. Det är en universitetsstad, University of North Carolina (UNC, ett välkänt universitet med väldigt bra anseende) ligger där, och det märktes. Mycket folk runt 20-30-årsåldern och en skön avslappnad lite hippieaktig stil. Där skulle jag mycket väl kunna tänka mig att bo! Vi hade bokat rum på ett hotell mitt i stan och hade massor av restauranger och affärer direkt utanför dörren. En uppskattad omväxling mot hur vi har det i Summerfield där vi är tvungna att ta bilen vad vi än ska göra! 🙂 Tyvärr glömde jag ladda mobilen så jag har inte så mycket bilder därifrån, men några blev det i alla fall. På inrådan av A åkte vi till ett ställe som heter  A Southern Season där de har det mesta för hemmet, allt från köksredskap till mat och viner från jordens alla hörn. Jättekul att gå runt och bara titta på allt!

Sen strövade vi runt på gatorna och bara njöt av att koppla av och inte göra nånting alls. Efter den jobbiga vintern och våren som varit behövde vi verkligen en helg utan måsten där vi bara kunde ta dan som den kommer. Bland annat gick vi förbi en jättegullig liten bokaffär med oslagbar marknadsföring, och de levde som de lärde:

 

På kvällen åt vi mat på en turkisk restaurang, och avslutade med ett glas vin på hotellet på vår alldeles egna lilla balkong

 På söndag var det dags att vända hemåt, fast först tog vi en sväng till en annan liten stad som heter Hillborough och som ligger väldigt nära Chapel Hill. Det var som att komma till filmen Tillbaka till framtiden, jättemysig stad! Dock tämligen stilla och folktom såhär på en söndag förmiddag, men vi hittade ett café där vi kunde få en kopp kaffe i alla fall.

 

En väldigt lyckad helg helt klart, underbart att få ladda batterierna sådär utan att behöva åka mer än en timma hemifrån.

Oj vad jag ligger efter med bloggandet igen… Hoppas ni har förbarmande, det är svårt både med tiden och orken för bloggeri just nu.

Tänkte berätta om min och Tess heldag på Hilton Head Island i alla fall. På torsdagen var vädret lite bättre, det blåste fortfarande så mycket att det inte gick att vara på stranden men det var runt 20 grader varmt och det var ju skönt. Istället för stranden gick vi bort mot ett litet köpcentrum som låg nära hotellet. Det var småaffärer med diverse krimskrams, väldigt turistigt men kul att gå runt och titta ändå. Dessutom hittade vi norskt VOSS-vatten! 🙂

 

Sen åkte vi iväg i bilen och letade efter Hollister som Tess sett en skylt om när vi körde mot hotellet dan innan. Till slut hittade vi det, och det visade sig att det inte bara var Hollister som låg där utan det var en jättestor Tanger Outlet! Tanger är en kedja med outlets här i USA där det finns mängder med affärer. Här i Hilton Heads visade det sig vara rena Meckat, både mysigt och superbilligt!

 

Här fanns både Hollister, Abercrombie&Fitch, Nike och massa andra affärer. Just Hollister och A&F är två favoriter för Tess, det är nästan bara där hon kan hitta kläder som passar eftersom hon är så smal. Här var det dessutom superbilligt, dels var det lägre pris redan från början och när vi var där var det dessutom 30% rea. Tess hittade tröjor för 6-7 dollar som normalt skulle ha kostat 30-40 dollar! Jag hittade dessutom crocs-tofflor! Tess skämdes och ville knappt gå in i affären, men jag var mycket nöjd. De är perfekta när man bara ska ut en sväng med hundarna och jag har verkligen saknat de jag hade i Sverige, som jag kastade när vi flyttade för att de var trasiga.

Efter timmar av shopping var vi tillbaka på hotellet, vilade lite och gick sedan och åt på en restaurang. Tyvärr var vi jättehungriga redan när vi kom dit. Jag säger tyvärr, för det tog en hel evighet att få mat. Inte kunde vi skälla på servitrisen heller, hon berättade att hon jobbat sen halv nio på morgonen och skulle jobba till framemot 10 på kvällen stackarn. Vi lämnade rejält med dricks istället, hon gjorde verkligen sitt bästa och lönen var säkert urusel. Här förväntas man alltid ge dricks, på gott och ont. Lönen är som sagt oftast under all kritik för de som jobbar inom serviceyrken och de anställda är beroende av dricksen för att överleva. Arbetsgivarna vet ju att alla ger dricks och därför höjer de inte lönen, bättre hade varit att inte låta det vara så självklart att lägga minst 20% i dricks och istället kräva att minimilönen höjs, men det är nog en bit kvar innan det händer tyvärr…

Fredagen var vår sista dag. Vi tog det lugnt på morgonen och åt frukost länge. Frukosten var en historia för sig, vi var rädda att den skulle bestå av kaffe/te och en muffin så som det ofta är på amerikanska hotell, men här var det rena drömmen. Bacon, äggröra, korvar, grits, hushpuppies, flingor, müsli och flera olika sorters bröd. Dessutom kunde man beställa omelett som de gjorde iordning medan man väntade. Kändes som Thailand helt plötsligt, mysigt! Sen, efter ett sista farväl av beachen, styrde vi kosan hem igen. Det var väldigt mysiga dagar vi hade ihop!

Nu är det ju påskveckan, och efter en del velande hit och dit bestämde sig skolorna i Guilford County till slut för att ge barnen lite påsklov i alla fall, alla snow days till trots. Så onsdag och torsdag blev lediga, plus långfredagen förstås som är helgdag. Varför heter långfredagen Good Friday på engelska förresten, nån som vet? Känns väldigt märkligt med tanke på att det var den dag Jesus spikades upp på korset, knappast en särskilt bra dag…

Nåväl, det innebar i alla fall att vi kunde ge oss iväg på en liten resa, precis som vi tänkt från början. Dock har Max redan haft sitt vårlov men vi tänkte att han skulle ta ledigt på onsdag och torsdag, men det visade sig att han ska ha sina final exams nästa vecka så hela denna veckan går åt till förberedelser inför proven. Inget man gärna vill missa, så han kunde inte ta ledigt i alla fall. 😦 Efter en del dividerande hit och dit tyckte Bjrön att jag och Tess skulle åka ändå, så att åtminstone vi fick lite semester. Han är väldigt omtänksam, min man! ❤

Så imorse styrde vi kosan mot Hilton Head Island i South Carolina. Det ligger ute vid kusten, väldigt långt ner i SC nästan på gränsen till Georgia. Vi tänkte när vi bokade att om vi tar oss såpass långt ner borde chanserna till fint väder och eventuellt bad i havet vara rätt goda. Det hjälpte inte kan jag säga redan nu, det är rejält blåsigt och bara runt 17 grader så några bad är det inte tal om men det gör inte så mycket.

Resan hit tog 5,5 timme. Redan strax efter att vi körde över gränsen till South Carolina slogs vi av hur grönt det var. Våren har kommit en bit längre här helt klart! Bland annat körde vi igenom en liten stad som heter Cheraw, jättemysigt ställe med hus som verkligen ser ut som man tänker sig sydstatsvillor:

 

Att vi är längre söderut nu märks även på växtligheten, här vimlar det av palmer överallt:

 

På vägen stannade vi och tankade vid en bensinstation som uppenbarligen tröttnat på vissa kunders klädstil och därför ställde hårt mot hårt:

 

Har man inga skor på fötterna och/eller inte har på sig t-shirt får man alltså ingen betjäning på det här stället! Dessutom uppmanas alla att dra upp byxorna, ingen linning nere vid knän således! 🙂

Jag var propert klädd i både skor och skjorta, och dessutom väl uppdragna byxor, så jag släpptes in. Däremot höll själva tankningen på att ta en ända med förskräckelse. Jag satte i munstycket i hålet och låste knappen som man brukar så att jag inte behövde stå och hålla i handtaget hela tiden. Gick sen en sväng och tittade mig omkring lite, och hoppade sen in i bilen och värmde mig lite medan jag väntade på att tankningen skulle vara klar. Gick ut när jag såg att kostnaden började rulla över 50 dollar eftersom jag vet att full tank brukar gå på runt 54 dollar och jag inte hade kört helt slut på bensin innan vi stannade för att tanka. När jag kommit ut och gått runt bilen ser jag hur bensinen står och forsar ner på marken! Den hade alltså inte stoppat automatiskt när tanken var full utan bara fortsatt att pumpa i bensin. Snabbt som sjutton fick jag stopp på det och gick sedan in och berättade vad som hänt. Damen i kassan tittade på mig som om jag var från en annan planet och förklarade att den ju inte stoppar av sig självt, man måste ju själv hålla koll på när det är fullt i tanken… Allvarligt talat, när kom den funktionen att den själv känner av när tanken är full? Jag kan inte minnas att jag någonsin varit med om att själv behöva ha koll på det, men här i South Carolina ligger de uppenbarligen lite efter… Kändes sådär att åka iväg med en bil som stank av bensin, men efter ett par mil försvann lukten åtminstone. 😕

Till slut var vi framme på Hilton Head Island. Vilket ställe, såå mysigt! Väldigt turistigt, men charmigt ändå. Och vilken känsla det var att vara vid havet igen, det var ett tag sen! I och för sig har ju jag varit i Lysekil och Göteborg tre gånger sen i början av december, men då knappast haft tid att gå ut och njuta av havsluften. Tess däremot har ju inte varit vid havet sedan vi var i Lysekil förra påsken. Tyvärr blåste det som sagt rejält, men det gjorde inte så mycket. Vi tog en promenad längs med stranden direkt efter att vi checkat in och bara njöt, så vackert. Påminner en del om Östra Stranden i Halmstad, eller vad säger ni, Nettan och Bertil? Med undantag för palmerna då, möjligtvis! 🙂

Sitter på flygplatsen i München nu, på väg hem till Summerfield. Klockan ringde 3.30 imorse (eller snarare i natt!) och då hade jag knappt sovit nånting. Jag har extremt svårt för att sova när jag vet att jag borde somna snabbt för att hinna sova så mycket som möjligt om jag ska upp jättetidigt!

Har just insett den stora skillnaden när det gäller val av klädsel när man ska åka till Sverige jämfört med till USA. Till Sverige är det bekväma kläder som gäller i första hand, det är ändå en rätt lång resa och man vill helst inte ha något åtsittande eller ömtåligt på sig. Hem däremot är det andra regler som gäller. Då är väskan packad till bristningsgränsen med allt man köpt med sig från Sverige (i mitt fall choklad, grillchips, Vim, disktrasor (!), vaniljsocker, smågodis, te samt möjligen ett och annat nyinköpt klädesplagg) och helt plötsligt blir vikten en faktor man måste räkna med.

Denna gången var jag riktigt orolig, väskan gick nätt och jämnt att marklyfta och det var högst tveksamt om jag skulle klara gränsen på 23 kilo. Alltså var klädkoden ändrad från ”bekvämt” till ”tungt”. Jag tog på mig så mycket som möjligt av de tyngsta kläderna jag hade och försökte få det att se ut som om jag faktiskt ville ha tre lager kläder på mig, packade ner allt jag med milt våld kunde få ner i handbagaget och bad en stilla bön. Framme vid bagageinlämningen gick jag igenom i huvudet vad jag skulle överge om det var så att jag var tvungen att göra mig av med en del av packningen. Den stora frågan var – skulle chokladen klara sig eller ej?! Under över alla under, vågen stannade på exakt 23 kilo! Chokladen var räddad!

På planet till München berättade han som satt bredvid mig att det utbrutit en strejk på flygplatsen, han hade fått ett mail om det på morgonen. Jag, som valde bort att bli uppdaterad om eventuella ändringar eftersom det kostar extra, hade inte hört ett ord om det. Väskan gick dock att checka in hela vägen till Charlotte så jag hoppades på det bästa, och om det inte händer något i sista minuten verkar det som om strejken inte kommer att beröra mig. Mindre än en timma kvar tills planet går och än så länge inga besked om förseningar eller inställda flyg. Håll en tumme eller två att det ska gå bra är ni snälla, jag vill hem! 🙂

Jag har ju blivit ombedd att bildbomba från min och Tess New York-resa, so here it comes!

Vi körde alltså bil hela vägen upp. 8,5 timme ska det ta enligt gps’en, men man behöver ju stanna och äta åtminstone en gång och dessutom fylla på koffeinförrådet ett par gånger så det är lika bra att räkna med 10 timmar åtminstone. Även om det är en bit att köra känns det ändå fantastiskt att kunna ta bilen till New York, av alla ställen! 🙂

Vi bodde på ett hotell som ligger på Long Island, alldeles i början av Queens. Betydligt bättre priser än om man bor på Manhattan, och med tunnelbanan på bara en knapp minuts gångavstånd och sedan 8 minuters färd in till 42:a gatan alldeles vid Times Square är det ett perfekt läge. Hotellet är inget märkvärdigt alls men rent och fräscht, och man åker ju inte till New York för att sitta inne på hotellrummet ändå så detta hotellet känns väldigt prisvärt.

Direkt på fredag morgon tog vi således tunnelbanan in till 42:a gatan och gick först till en affär som heter Urban Outfitters. Plötsligt kände jag mig rätt gammal, jag hade aldrig hört talas om den förut men Tess blev helt till sig när hon fick syn på den och visste precis vad det var. 🙂 Där hittade Tess en jättefin kjol och en tröja till. Sedan gick vi upp till Times Square, och passerade H&M på vägen. Känns fortfarande lite speciellt att se en svensk affärskedja här i USA. 🙂

På Times Square träffade vi på Tess favoritfigur, Kakmonstret!

Samt frihetsgudinnan, ivrigt pratandes i telefon…

Just vid Times Square finns det hur många utklädda figurer som helst. Jag har alltid tyckt att det är lite kul, men denna gången blev det mest jobbigt till slut. Vet inte om det är för att det snart är jul så att alla vill ha in extra mycket pengar, men det enda det gick ut på var att tigga pengar av alla som gick förbi, och särskilt om man tog kort på dem förstås. När jag tog kort på Tess och Kakmonstret dök de andra två upp som gubben i lådan och ville absolut vara med på kortet, och sen kom alla tre och tryckte upp sina påsar i ansiktet på mig och ville ha ”tips” som betalning för kortet. Jag hade ingen lust att betala hur mycket som helst för att ta ett kort med min egen kamera, så jag gav dem en näve mynt var och det såg de inte direkt tacksamma ut för… Dan efter träffade vi på en silverfärgad figur (lite som Plåtmannen i Trollkarlen från Oz), och kom precis när en mamma lagt en dollar i hans påse för att fotografera honom ihop med sitt barn. Jag drog fram mobilen och ville ta kort på dem jag också, men då vände han sig blixtsnabbt om så att jag inte skulle hinna göra det eftersom jag inte betalat…

Klart jag förstår att de gör detta för att tjäna pengar, men när det blir så utstuderat och så påträngande blir det lite tråkigt tycker jag!

När vi var i New York förra sommaren hade jag och Tess planerat att vi skulle sitta i den berömda röda trappan vid Times Square och titta på folkvimlet, men precis när vi satte oss den gången så öppnade sig himlen och det fullkomligt öste ner och åskade och blixtrade, så det var bara att springa sig till räddning. Men nu äntligen fick vi sitta där, vi hade en otrolig tur med vädret hela helgen. Temperaturen höll sig mellan 15 och 20 grader och solen sken. Underbart! Vi kunde till och med ta med oss kaffet och sitta i trappan och fika:

Sen åkte vi till 5th Avenue, uppe vid Central Park, och gick avenyn ner. Bland annat förbi Apple store:

Andra dagen gick vi in en sväng på Tiffany’s och dreglade över alla vackra smycken. Jag hittade ett halsband för 12597 dollar som jag inte tackat nej till, men Tess var mer modest och fastnade för ett som ”bara” kostade 2000 dollar. 🙂

Häftig dekoration som slingrade sig runt hörnet på huset:

Trump Tower:

Vi trodde att det skulle vara fullt med juldekorationer över hela gatorna, girlander och ljus högt och lågt, men där blev vi besvikna. Göteborg har betydligt mer i den stilen än New York! Detta var en av få prydnader vi såg hänga över gatan:

Vi hade fått tips av en vän här i Greensboro att Tess favoritaffär, Abercrombie & Fitch, har en flagship store på 5:e avenyn. Så den ville vi ju hitta förstås! M varnade för att det kan vara jättelånga köer för att komma in där och att det kan vara så mycket folk att de bara släpper in ett visst antal åt gången, men som tur var så var det inte så illa när vi kom dit. Visst, det var mycket folk men inte så att det var kö ut på gatan. Inne i affären hänger deras signum, ett älghuvud:

Affären var i 4 våningar, trappan var lite läskig att gå i. Det är väldigt mörkt inne i deras affärer av någon anledning, och i trapphuset var det svårt att se var trappstegen slutade. Men snyggt är det!

A&F finns även i Greensboro, men ”bara” en våning så det är ju inte alls så stort som det är här. Kul för Tess att få komma hit! En sak de hade var väldigt smart, det har jag inte sett förut. Man kunde låsa in sin mobiltelefon i ett litet skåp och lägga den på laddning där medan man gick omkring och handlade, så är den färdigladdad och klar när man shoppat klart! Väldigt dåligt kort, men det är som sagt jättemörkt i affären:

Nåt jag inte fattar är varför de måste spela musik så himla högt i alla klädaffärer i New York! Volymen var så hög i nästan varenda affär vi var inne i att man var tvungen att skrika till varandra för att göra sig hörd, som att gå runt inne i ett disco. Stackars människor som jobbar där säger jag bara, de måste vara helt slut när de kommer hem på kvällen.

Lite julskyltat var det trots allt i skyltfönstren:

Till slut kom vi fram till den berömda julgranen som står vid Rockefeller center. Mycket tjusigt:

Och så här ser det ut på kvällstid:

 

Ett par ”landmarks” hann vi ju se också förstås, även om vi inte var där för sightseeing denna gången. Chrysler building:

Strykjärnet, som jag tycker är lika fascinerande varje gång jag ser det men Tess förstår mig inte alls. Jag vet knappt själv varför jag tycker det är så häftigt egentligen, men på något sätt är det så väldigt mycket New York för mig:

 

Nya World Trade Center:

Mitt i folkvimlet och kaoset vid Times Square såg vi ett brudpar som tog sina bröllopskort:

 

Annars är ju det häftigaste med New York att bara gå runt och känna stämningen och njuta av att vara där!

Utanför en kyrka började man 2006, tre år efter att Irak-kriget startat, att hänga upp ett band för varje soldat som stupat i kriget. På varje band står namnet på soldaten och hur gammal han var. Alldeles för många av dem var mellan 20 och 30 år gamla, en fin och nyttig påminnelse om konsekvenserna av krig. Det var väldigt många band som hängde där, och då är det ju bara de amerikanska soldaterna man räknat, förstås…

Vi åkte även till en outlet som heter Century 21, efter tips från M. En enorm outlet i 8 våningar (tror jag det var), med hur mycket kläder, skor och accessoarer som helst. Mycket märkeskläder från Michael Kors, DKNY, Gucci, Chanel m.m, m.m till riktigt bra priser. Jag hade kunnat gå runt där hur länge som helst, men Tess var inte så intresserad så jag får nog åka dit själv en annan gång. Helt klart ett tips till er som kommer till New York i alla fall!

På söndag förmiddag åkte vi hem igen, trötta men väldigt nöjda. På något sätt lyckades vi åka via Manhattan även på vägen hem, så nu har jag verkligen fått pröva på hur det är att köra bil där! 🙂

På vänter sida här körde vi förbi Empire State Building:

Mycket folk är det vid övergångsställena…

H&M, igen!

 

När vi äntligen krånglat oss ut från Manhattan hamnade vi istället i världens bilkö. Drygt två timmar stod vi i kön, jag vet inte om det var någon bilolycka eller om det bara var att väldigt många skulle åka och hälsa på släktingar eftersom det bara var två dagar kvar till julafton. Det gjorde att det tog drygt 11 timmar att köra hem, vi var rätt möra när vi kom fram! Men vi har haft en väldigt rolig helg i New York i alla fall, och längtar redan tills vi kan göra om det igen! 🙂