Igår var jag med om ett riktigt häftigt naturfenomen eller vad man ska kalla det. Jag hade precis sprungit en runda, när det rullade in fler och fler mörka moln på himlen och jag hörde åskan mullra långt borta. Så när jag kom hem tog jag snabbt som sjutton med mig hundarna ut en sväng så att jag skulle hinna rasta dem innan ovädret brakade löst.

När jag går längs vägen hör jag plötsligt hur det susar i träden, men inser efter ett tag att det inte var vinden utan att det faktiskt var regnet jag hörde. Trots att det inte regnade en droppe där jag var, och att träddungen bara var kanske 10o meter ifrån mig. Samtidigt såg jag en blixt så jag vände om för säkerhets skull och gick hemåt. Då kommer en pickup, och det här är så typiskt för hur människorna är här i Greensboro/Summerfield: han som körde stannade bredvid mig, pekade bakåt och varnade för att regnet var på väg och jag kunde se att hans bil var alldeles dyblöt. Jag sa att jag kunde höra hur det kom, men att jag nästan var hemma. Ok vad bra sa han då, annars kunde jag skjutsat dig sista biten. En vilt främmande människa som jag inte kan komma ihåg att jag nånsin sett förut, men för honom var det självklart att stanna och erbjuda skjuts åt både mig och hundarna!

Jag gick några meter till, och vände mig sedan om och tittade bakåt. Då kunde jag faktiskt se regnet komma mot mig på vägen, det gick en skarp gräns mellan där regnet öste ner och där det inte kom en droppe. Jag tog kort med mobilen, det är ju ingen superkvalitet men om man tittar på slutet av vägen ser man att det är som ett streck där regnet börjar och att träden längst bort är gråa av regnet medan de som är närmare är torra:

 

Jag står alltså kanske 30-40 meter ifrån det, och som man kan se så är det helt torrt och fint där jag står medan det fullkomligt öser ner en liten bit ifrån mig. Har aldrig sett något liknande förut, snacka om lokalt regn! 🙂 Men det var bara att lägga benen på ryggen och springa hem, för regnet kom hela tiden närmare och närmare. Vi klarade det nästan, och blev bara lite blöta på slutet.

Björn var på väg hem från jobbet en liten stund senare och var tvungen att stanna längs vägen eftersom det vräkte ner så mycket att det knappt gick att se vägen framför sig… Tur att jag inte var ute på en längre runda med hundarna!

När jag satt och skrev föregående inlägg började mobilen vibrera. Det var min väderapp som varnade för severe thunderstorms (allvarliga åskväder) som var på gång i vårt område. Innan hade vi fått en tornadovarning. Knappt hade åskvarningen kommit förrän det blev nästan helt mörkt ute och regnet började vräka ner.

Det regnade rejält även på förmiddagen idag, så mycket att Morris tog sig en lång och allvarlig funderare innan han till slut motvilligt följde med mig och Java på långpromenaden. Så mycket som det regnat här de senaste dagarna har det inte regnat på hela tiden vi varit här känns det som. På lokal-TV sa de nyss att i ett område nära där vi bor har det kommit 60 millimeter regn på en timme!

Så det är bara att hålla sig inomhusoch hoppas på att tornadon inte kommer hit åtminstone. Det verkade som om den skulle hålla sig lite längre söderut, hoppas att det stämmer. Peppar, peppar, men vi brukar klara oss bra här i Summerfield. Detta kanske jag får äta upp nu, men oftast brukar det vara uppehåll eller bara lite regn här när det vräker ner för fullt i Greensboro.

Nu kom det upp på tv’n att man ska hålla sig inomhus, dra ut telefonkontakterna, undvika att använda elektrisk utrustning och hålla sig borta från fönstren på grund av åskan. Helst ska man inte ge sig ut i bil om det inte är absolut nödvändigt, eftersom vissa vägar kommer att översvämmas. 😦 Tur att Björn kommit hem från jobbet och att jag precis gick en runda med hundarna, nu håller vi oss inne resten av kvällen även om regnet, för tillfället åtminstone, nästan har slutat!

Igår fick vi vara med om ett naturfenomen som vi hittills bara hört talas om men inte sett: isregn! Det är alltså inte så hårt och intensivt som en hagelskur, och inte heller underkylt regn, utan det är helt enkelt precis som ett vanligt regnväder fast med frysta vattendroppar. Jag var ute med hundarna på förmiddagen när det kom en första skur, och det var lite fascinerande faktiskt.

Det gjorde inte det minsta ont så som hagel gör utan det var som ett fint duggregn, men man hörde i träden hur det liksom rasslade ner genom grenarna. Sedan la det sig som ett tjockt istäcke på precis allting. Så här såg bilen ut på eftermiddagen:

 

Tyvärr täcks ju vägarna också förstås, så det var fullkomligt glashalt. Skolorna meddelade redan kvällen innan att de skulle stänga tidigare, så vid 13 var skoldagen över. Barnen var väldigt nöjda, tack vare att de ändå gick några timmar på förmiddagen så behöver de inte offra en ledig dag senare för att ta igen tiden så som man gör när det är en hel snow day.

Den här gången förstod jag till fullo varför man stängde skolorna, och det var i grevens tid också. Bara nån timme senare satte isregnet igång på allvar och det gick knappt att stå på benen överhuvudtaget när man gick ut. Läskigt!

Björn såg på morgonen att de körde med saltbilen på de större vägarna. Här blandar man saltet med sirap så att det blir lite klistrigt och inte sköljs bort så lätt från vägen om det skulle vara så att det kommer en regnskur innan det övergår till is/snö. Smart! Kan det vara den rikliga tillgången till corn syrup som gör att man kan ta sig råd att göra så tro? 🙂

På eftermidagen gick jag en runda med hundarna runt kvarteret, normalt tar det en halvtimme ungefär men nu tog det nästan en timme. Jösses, vad halt det var! Här i området lös både salt- och sandbilar med sin frånvaro kan jag säga. Det var helt omöjligt att gå på vägen, så jag gick i gräskanten i samtliga grannars trädgårdar istället. Hoppas de tyckte det var ok… Det är ju tur att ingen har staket runt sin trädgård 🙂

Nu på morgonen idag skulle Björn åka till Japan, och var således tvungen att ta sig till flygplatsen på något sätt. Han ringde ”vår” taxichaufför (som hjälpt oss så mycket både när vi var här på pre-visit och sen när vi flyttade hit med hundburar och packning upp över öronen…) redan igår och kollade med honom, men han vågade sig inte ut med sin bil. Den var bakhjulsdriven och han försökte få tag på en framhjulsdriven istället men det lyckades inte. Alltså fick Björn köra själv och ställa bilen på flygplatsparkeringen.

Jag var inne på att jag skulle köra honom, men vi kom fram till att det inte var så smart. Körde han själv var det ju åtminstone bara en sträcka, men om jag skulle köra måste jag ju tillbaka också och det skulle ju inte vara så bra om det slutade med att Björn satt på ett plan till Japan och jag låg på sjukhus 🙄

Jag var klart nervös när han åkte, men det gick bra som tur var. Han ringde när han kom fram till flygplatsen och berättade att det legat en bil väldigt nära bakom honom en bra bit. Till slut körde han in till kanten och släppte förbi den, så att den inte skulle braka rakt in i honom om han behövde bromsa. Sen dröjde det inte mer än några hundra meter innan han körde förbi bilen som låg i diket… Som sagt, de vet inte riktigt hur man ska anpassa körningen efter väglaget här!

För min och barnens del blir det en dag i hemmets lugna vrå idag, lika bra att passa på att städa tror jag. Oh, joy! 🙄

Det blev mycket riktigt snöoväder på torsdag kväll. Det kom igång vid halvsjutiden, och när jag gick ut sista rundan med hundarna vid 21.30 snöade det rejält:

På den lokala nyhetskanalen var de närmast i extas och skickade ut en reporter på stan så att de kunde få en liverapportering om snön och bilarna som kröp fram i ovädret. Det var lite av feststämning över det hela, blandat med varningar om hur farligt det var att ge sig ut och vikten av att bunkra upp med förnödenheter hemma:

Som ni ser på tv-bilden så kom det också upp information om vilka skolor och arbetsplatser som bestämt sig för att antingen stänga helt på fredagen eller öppna två timmar senare än normalt. Dock stod det ingenting om våra barns skolor, och inte heller ringde det på telefonen vilket det alltid brukar göra om det är några ändringar i schemat. Skumt tyckte vi, så mycket som det snöade så borde de ju stänga skolorna. Vi tog fram datorn och skrev in adressen till Guildford County, som det heter där vi bor, för att se om det stod nånting där. Precis när vi angett adressen och den stod och laddade upp sidan sa det ”poff” och strömmen gick! Som tur var hade vi koll på både tändstickor och ljus (tack Annika för påminnelsen i förra inlägget! 🙂 ) så vi kunde tända ett antal (doft)ljus åtminstone! Det låg som ett moln av tallbarrsdoft i huset i flera dar efteråt… 🙄

När strömmen går här, antingen det nu är på sommaren i 30-40 graders värme eller som nu på vintern med minusgrader (inte så många minus kanske men tillräckligt) är att man verkligen känner av att husen här inte är byggda som i Sverige direkt. Tunna väggar och lite isolering för att det blir outhärdligt varmt/isande kallt tämligen snabbt. Gasen funkade ju i alla fall, så vi kunde tända i öppna spisen (som man alltså inte eldar i utan den går på gas), dock funkade inte den inbyggda fläkten förstås så värmen kom inte ut så långt i rummet.

På övervåningen, där barnen sover, var det ändå hyfsat varmt men i bottenvåningen var det fullkomligt iskallt. Duntäckena hjälpte väl till en viss del men trots strumpor, pyjamasbyxor och långärmad tröja frös jag som sjutton hela natten. Björn skulle ha ett telefonmöte med svenska kollegorna kl 4 på morgonen och hade tänkt sig att sitta hemma och ta det med tanke på vädret. Men eftersom strömmen försvann så funkade ju inte vare sig telefoner eller internet så han gick upp vid 3 och käkade frukost och gav sig sen iväg… Hade jag varit vaken då hade jag stoppat honom, men just då sov jag uppenbarligen rätt hårt. Dock gick det bra för honom att köra in till jobbet, det låg massvis med bilar i dikena men vid den tiden på dygnet var det ju ingen större trafik så han mötte inte så många.

Vid 5-tiden vaknade jag av ett pipande larm. Det lät precis som ett brandlarm, men bara en enda kort signal. Några sekunder senare kom en signal till, och jag gick huttrande upp för att kolla vad det var. Då blev det naturligtvis helt tyst, och jag gick och la mig igen. En kvart senare kom ytterligare en signal, jag var jättetrött och HADE INGEN LUST att gå upp så jag blundade och hoppades att det även denna gång skulle räcka med två signaler och att öronpropparna skulle göra så att jag kunde somna ifrån det. Efter fyra signaler med 10-15 sekunders mellanrum gav jag upp och reste mig återigen. Japp, ni gissade rätt, naturligtvis slutade det att pipa omedelbart! En kvart senare: ny signal. Den här gången tänkte jag minsann inte ge mig, utan låg tappert kvar och tryckte in öronpropparna djupare och djupare men naturligtvis vinner man inte en sån kamp. Efter ett 10-tal signaler var det bara att ge upp och dra på sig ytterligare en tröja, treva efter tändstickorna och tända ett ljus och börja leta. Den här gången slutade det inte pipa, utan det kom en fullkomligt genomskärande signal var 10:e sekund ungefär.

Utanför vårt sovrum finns en brandvarnare, den var det inte. Ytterligare en brandvarnare finns i korridoren utanför barnens rum, den var det inte heller. Ringde i desperation till Björn för att kolla om han visste vad det var för larm, han gissade på brandlarm han också men var i helsike fanns det i så fall? När jag stod i vardagsrummet på bottenvåningen lät det som om det kom uppifrån, och när jag gick upp lät det som om det kom nerifrån. Precis när jag skulle gå ner för trappan igen fick jag syn på ett larm som sitter i elkontakten i väggen utanför Tess rum. Då slog det mig att det finns ett liknande larm under kökssoffan, snabbt ner för trappan och ner på alla fyra under soffan. Jodå, där äntligen hittade jag larmet! Ett gaslarm, visade det sig. Jag ryckte snabbt ur det ur väggen och tänkte att nu äntligen ska det väl bli tyst. Icke då, det pep glatt vidare med en volym som borde räcka för att väcka hela Lennox Woods. Inte direkt vad man vill ha i örat kl 5.30 efter en iskall och nästan sömnlös natt.

Efter att ha kollat felkoden kunde jag i alla fall konstatera att det inte tjöt pga. någon gasläcka, utan det var reservbatteriet som började bli dåligt. Enligt info på baksidan skulle man trycka på resetknappen och sen ringa 911 om larmet gick. Jag tryckte följaktligen på resetknappen (men avstod från att ringa, tror inte att det skulle varit uppskattat faktiskt) med följden att larmet började tjuta med en serie på tre signaler i taget istället för bara en. Rev och slet desperat i batteriluckan utan att få upp den, samtidigt som jag tänkte på Vänner-avsnittet där Phoebe slog sönder ett brandlarm fullständigt för att försöka få tyst på det utan att det slutade ändå… Rätt vad det var lossande luckan mer eller mindre av sig självt, och jag kunde äntligen slita ut batteriet. Tystnad, ljuva tystnad!

Klockan var närmare 6 på morgonen innan jag slutligen vacklade i säng och äntligen kunde somna om. Vaknade 7.30 av att taklampan lös rakt i ögonen på mig, strömmen var tillbaka! Hallelujah! Fördelen med aircondition är åtminstone att det går väldigt snabbt att värma upp huset igen, så inom någon timme var det riktigt ok. Vi kunde också äntligen få bekräftat att skolorna var stängda, så det blev en snow day i alla fall!

Det blev en fantastiskt vacker dag, ett par minusgrader, strålande sol från en klarblå himmel och ett några centimeter tjockt snötäcke. Java var väldigt misstänksam mot det konstiga vita kalla som låg på marken, det var som om hon helt glömt bort vad snö var! Å andra sidan har hon bara upplevt en och en halv vinter i sitt liv, men ändå…

Tämligen snabbt kom hon på hur roligt det var med snö, och hon och Morris rusade runt som galningar. Det känns fortfarande lätt surrealistiskt med dessa snabba väderförändringar, 5 dagar tidigare hade vi gått runt i jeans och t-shirt i 22 graders värme, nu var det helt plötsligt vinterkläder och snö som gällde!

Lite bilder från dagens skogspromenad:

 

Vårt hus i vinterskrud, ska bli kul att se den här bilden om några månader när det är 40 grader varmt och vintern känns väldigt avlägsen… 🙂

 

Jag och Tess gjorde en snölykta också, och lyckades sedan glömma att tända den på kvällen och dan efter smälte den bort 😦 Fin var den i alla fall tycker vi, och om ni tittar riktigt noga på bilden ser ni även att det ”snöar”. Vi kämpade rätt hårt och med många omtagningar för att få till den effekten!

…och inväntar snöstormen… Ordningen är nu återställd, det fina sommarvädret vi hade i söndags är ett minne blott och det har ta mig tusan regnat mer eller mindre KONSTANT sen dess. Efter en väldigt torr höst med knappt en regndroppe på flera månader har det varit en ren fröjd att gå med hundarna i skogen – när vi kommit hem har de varit i princip lika torra och rena som när vi gick iväg. Så icke nu, så här såg stigen ut när vi simmade fram genom skogen i förmiddags:

 

Hela dagen idag har de dessutom varnat på både radion och tv’n för snöovädret som tydligen är på väg hit. Det kan på sina ställen bli upp till 6 inches (15 centimeter) snö är det sagt, även om jag tvivlar på att det blir så mycket här. Snöandet ska börja vid 18-tiden, i skrivande stund är klockan strax efter 5 och regnet vräker fortfarande ner.

Redan på morgonen gick det ut meddelande från Guilford County Schools om att alla eftermiddagsaktiviteter (typ idrott, teater m.m) var inställda idag, eftersom de inte kunde garantera säkerheten när barnen skulle bussas hem sent på eftermiddagen. Här har man inte vinterdäck (det är ju bara några dagar per år som de skulle behövas) så när det är halt blir det livsfarligt att ge sig ut på vägarna. Dessutom är ju inte folk här så vana vid vintern så de vet helt enkelt inte riktigt hur man kör i  vinterväglag, så det hjälper inte om man själv är hyfsat duktig på halkkörning – man vet aldrig vem man möter på vägen. Bäst att hålla sig inne alltså! Det tråkiga är att just ikväll skulle ett helt gäng av oss ”svenska Greensboro-fruar” träffas hemma hos en och spela Bunco, dricka vin och äta ost och kex (inte nödvändigtvis i den ordningen), men det var vi tvungna att skjuta upp. Jag har egentligen ingen aning om vad Bunco är mer än att det är ett tärningsspel, jag får återkomma med en rapport nästa vecka när spelkvällen förhoppningsvis blivit av!

Det barnen hoppas mest på just nu är att det ska bli en ”snow day” imorgon 🙂 Den trogna läsaren kommer kanske ihåg att Tess hade en snow day i februari förra året. Det innebär alltså att skolan stänger eftersom skolbussarna inte får köra när det är snö på vägarna, och barnen får då en alldeles oplanerad men mycket välkommen ledig dag! Det enda tråkiga är att varje sådan dag förstås ska tas igen sen på en annan ledig dag. För Tess del blir det i så fall redan nu på tisdag, då hennes skola har en studiedag. När det skulle bli för Max vet vi inte ännu, det kan bli en dag på påsklovet eller någon lördag.

Björn har för säkerhets skull tagit med sig jobbdatorn hem idag, om det skulle bli så att han inte kan ta sig till jobbet imorgon. Det är nämligen inte bara skolorna som stänger, även arbetsplatserna kan stänga hela eller delar av dagen. Det man får göra är att se till att ha på tv’n, det kommer upp en remsa (ungefär som i Sverige när de visar ”viktigt meddelande till allmänheten”-information ifall det varit nån läcka från någon fabrik så att befolkningen ska hålla sig inomhus och liknande) där det står vilka skolor och vilka arbetsplatser som har stängt och hur länge. Fascinerande för en svensk att se vilket rabalder det kan bli och sen titta ut genom fönstret och se att det kanske ligger på sin höjd 1 centimeter snö på marken, men säkerheten framför allt är det som gäller här! Och som sagt – med enbart sommardäck på bilarna och oerfarna förare bakom ratten börjar jag mer och mer förstå varför…