Författare: utvandrare

Nu har vintern kommit på allvar

av utvandrare

Hittills har det varit en mild och vacker vinter, men igår smällde det till och blev riktigt kallt här! Det började redan kvällen innan då temperaturen krupit ner till -10 när jag var ute på sista kvällsrundan med hundarna. Klantiga jag tänkte inte på att skydda Javas tass lite extra, vi tog visserligen en jättekort promenad på högst tio minuter men när vi kom in igen slickade hon på tassen vilket hon inte gjort innan. På med tratt över natten, och på morgonen såg det fint ut och hon brydde sig inte om den alls så det gick ju bra som tur är. Men hädanefter gäller det att tänka sig för helt klart!

När vi vaknade på morgonen var det -16 grader, och enligt min väderapp var den upplevda temperaturen -21 och jag tror inte den överdrev. Det var mycket spekulationer om hur det skulle bli med skolan pga kylan. Många counties runt omkring oss hade två timmars senare start så att skolbarnen inte skulle behöva stå ute i den värsta kylan och vänta på bussen, men från vårt county, Guilford County, kom först inga besked alls. Frampå kvällen twittrade de (de är rätt duktiga på twitter faktiskt, hemsidan blir inte alltid uppdaterad så snabbt direkt men de brukar twittra nyheter hyfsat snabbt) att enligt prognosen skulle det inte bli särskilt mycket varmare på hela förmiddagen så det var meningslöst att starta senare. Snabbt twittrades det mer eller mindre förtäckta hot från besvikna elever som hoppats på en sovmorgon. Bland annat hoppades att något barn i elementary school skulle få lunginflammation när hen väntade på bussen och sedan stämde Guilford County Schools på miljonbelopp…

Å ena sidan blir det ju lite skrattretande förstås, både för oss som kommer från Sverige men även de amerikaner som flyttat hit från nordligare stater. Man kan ju inte stänga skolan så fort det är lite kallt, det räcker väl med att hela stan stänger ner mer eller mindre om det kommer en snöflinga singlande. Men det finns ju en annan sida av det också. Här är det vanligt att skolbarnen (och även vuxna) har shorts på sig året runt och inte äger vare sig jacka, mössa eller vantar. Det är ju varmt väder större delen av året så har man det riktigt knapert så måste man kanske spara in på såna saker, men det innebär ju att de dagar det är riktigt kallt så har de inget varmt att ta på sig. Tess rapporterade när hon kom hem att det varit tämligen tomt på bussen på morgonen, de flesta fick skjuts av sina föräldrar och vissa stannade helt sonika hemma. Och även denna iskalla dag såg hon flera i skolan som kom iklädda shorts…

Själv gick jag en rask halvtimmesrunda med hundarna (Java med både bandage, socka och skyddande plastpåse den här gången!) och såg antagligen ut som en Michelingubbe med tjock vinterjacka, mössa, jättehalsduk och vantar. Trots det var benen alldeles röda av kylan när jag kom in igen eftersom jag inte tänkt på att ta på mig långkalsonger, så jag kan bara föreställa mig hur det kändes för de som gick med kortbyxor. 😦

På förmiddagen var det dags för årets första SWEA-träff i alla fall, inomhus som tur var! 🙂 Mysigt som vanligt, och kul att träffa alla efter julledigheten. Värdinnan hade dessutom bakat semlor! ❤

Resten av dagen var det jobb som gällde, nu måste jag verkligen lägga in en rejäl överväxel så att jag blir klar nån gång. Just nu känns det otroligt segt och som om jag aldrig kommer att bli klar med det kapitel jag tragglat med hur länge som helst nu, men jag hoppas verkligen att det lossnar snart. 2014 var ett förjävla tungt år helt enkelt så det är kanske inte så konstigt att tankarna var nån annanstans än på jobbet, men nu måste det bli fart på det här!

Lillsemester i Fort Pierce, del 3

av utvandrare

De två återstående dagarna var vi på ”hundstranden”, Walton Rock Beach, båda dagarna. En underbar strand, vi fick verkligen vårt lystmäte av sol och bad. Vågorna var jättehöga, särskilt första dagen, och det var gott om surfare en bit ut där vågorna var som högst. Strömmen var rejält stark så jag vågade mig inte på att simma, men Max simmade ut en bra bit (som tur var såg jag det aldrig annars hade jag nog fått lite panik…). Hundarna, i alla fall Morris, var i sjunde himlen. De flesta hundar sprang lösa på stranden så det fick Morris också göra och han hade fullt upp med att hälsa på alla andra hundar som gick förbi. Java med sitt gips fick finna sig i att sitta kopplad bredvid oss vilket väl inte var helt populärt men inte mycket att göra åt.

IMG_4243 IMG_4249 IMG_4240

Tyvärr klarade vi oss inte från sjukdomar på denna resan heller, men denna gången var det inte jag som var den ”skyldiga”. Max fick maginfluensa när vi var på stranden dag 2, så vi fick raskt åka tillbaka till hotellet. Dan därpå var han dock ok igen, men då blev istället Björn smittad. Typiskt! På kvällen var han i alla fall någorlunda ok och kunde åka med och äta.

Vi tänkte att vi skulle visa våra svenska vänner hur en typisk amerikansk restaurang såg ut, så en kväll var vi på Applebee’s, som är något av en sportbar. Stora tv-skärmar överallt som visar amerikansk fotboll, basket eller hockey, en klassisk bardisk i mitten och bås runt väggarna. Dan efter var vi på Ruby Tuesday, som är ganska likt Applebee’s fast utan tv-skärmar och med en fantastisk salladsbar som man alltid riskerar att äta sig mätt på redan innan huvudrätten kommit in. Väldigt amerikanskt är det på båda ställena och jag tror familjen B tyckte det var kul att ha varit där!

Den 29:e var det så dags att åka hem igen. Vi åkte redan efter frukost eftersom vi hade en lång bilresa framför oss, våra vänners flyg gick senare på dagen. Det kändes riktigt sorgligt att säga hej då så snart, vi hade haft det så mysigt de här dagarna och tiden gick alldeles för fort! Saknar er allihop, hoppas vi ses snart igen! ❤

IMG_4293

Hemresan gick över förväntan bra i alla fall. Inga köer alls i princip, inte när man var på väg norrut som vi. 12 timmar tog det, och då stannade vi och åt ett par gånger och dessutom var vi inne och handlade frukostmat till dan efter. Bra jobbat, det är en liten nätt resa på 115 mil!

En liten kuriosa: bensinpriset är rekordlågt här nu. Lägsta pris hittade vi i South Carolina, 1,95 dollar per gallon!

IMG_0098

Det motsvarar ett bensinpris på c:a 4,10 kr/liter, om jag räknat rätt. I Sverige ligger väl bensinen på runt 15 kr/litern nu, så det är en viss skillnad. När man berättar det för amerikanerna är det knappt att de tror en… 🙂

När vi kom hem välkomnades vi av två huttrande minusgrader, vilket kändes ännu kallare nu när man fått några dagar i värmen. Katterna visade tydligt sitt missnöje med att vi varit borta; Nisse bajsade i Tess säng och medan vi bytte lakan kissade Gandalf på ett täcke som låg inne i kontoret. Välkommen hem liksom, och ge tusan i att lämna oss ensamma nån mer gång! Att grannen varit här och gett dem mat och klappat dem räknades tydligen inte.

Semestern var underbar i alla fall, trots lång bilresa och magsjuka, och bäst var ju att få återse fina vänner!

Lillsemester i Fort Pierce, del 2

av utvandrare

Dan efter att jag skrev föregående inlägg åkte jag på influensan som härjar här nu. Björn och Max har redan haft den och nu var det min och Tess tur. Som tur är har de bra mediciner receptfritt här så jag är nästan ok nu, men Tess mår fortfarande inget vidare. Bara att hoppas att hon kan gå till skolan imorgon (idag är studiedag), vi får väl se hur läget är ikväll.

Nåja, tillbaks till Floridaresan! Den 27:e vaknade vi i det sunkiga motellrummet, och Björn var snäll och tog ut hundarna på en första rastning vid halv nio-tiden på morgonen. Jag var mer död än levande då efter att ha sovit alldeles för lite och alldeles för dåligt, så jag var ytterst tacksam. Till saken hör att vi fick rum på andra våningen, och eftersom Java inte får gå i trappor än var han tvungen att bära ner henne. 30 kilo hund + en mycket ivrig liten Morris som ville ner snabbt och drog för allt vad han var värd i kopplet + smala trappsteg gjorde att det kunde ha slutat med brutna ben för både Björn och Java innan de lyckades ta sig ner, men allt gick bra som tur var!

Framåt 11-tiden var vi alla reda att ge oss iväg och leta reda på frukost. Närmaste McDonald’s, blev det exklusiva valet. Björn, Max och Tess gick in och åt medan jag tog drive-through och åt min frukost ute samtidigt som jag rastade hundarna. Det var runt 25 grader varmt och helt ljuvligt väder. Tänk att man kan sätta sig i bilen mitt i vintern, åka några timmar och sen kliva ur bilen till högsommarvärme! Underbart!

Efter frukost åkte vi till det hotell vi skulle bo på resten av vistelsen och försökte få våra rum, men tack vara vattenläckan på Marriott var det lätt kaos med evakuerade hotellgäster som vägrade att släppa sina rum innan de var garanterade att få tillbaks sina rum på Marriott. Därför kunde vi inte komma in i våra rum innan klockan 15. Våra vänner från Sverige skulle anlända runt den tiden också, så vi passade på att åka runt i stan och kolla in vad som fanns att göra samt äta lunch.

Vi åkte över en bro till en liten ö som heter Hutchinson Island, där det finns en lång fin strand. Vi åkte på vägen som gick längs med stranden, på kortet nedan ligger stranden på vänster sida bakom träden. På höger sida ligger mängder med bungalows där man kan hyra rum, samt små mysiga restauranger (det är Tess som är fotograf, jag höll händerna på ratten för den som undrar!):

IMG_4261

På strandsidan ligger lite hotell, men inga jättestora komplex utan mer vandrarhemsstuk. Dessutom finns det höga och smala beach houses som jag gärna skulle kunna tänka mig att ha som sommarstuga 🙂

IMG_4271

Med jämna mellanrum finns det parkeringar i varierande storlek på strandsidan, så vi körde in till en liten parkering med plats för fyra bilar och parkerade där så vi kunde ta en titt på stranden. Hundar var tyvärr inte välkomna så de andra gick ner till stranden medan jag tog en vända längs med vägen med vovvarna. Java fick ju inte gå så långt, 10-15 minuterspromenader var ordinationen från veterinären, så jag gick inte nån längre sträcka men det var kul att titta lite på husen och så. Sen gick jag tillbaka och Björn löste av mig så att jag kunde gå ner till stranden också. Fantastiskt fin strand, evighetslång med vit, mjuk sand och knappt en människa i sikte.

IMG_0094 IMG_0097

Det stog två män och fiskade på stranden, så jag gick fram och frågade vad de fiskade för något. Tyvärr kan jag inte säga vad det var för jag glömde bort namnet lika fort som jag hörde det, det var inget jag kände igen i alla fall. Det var knapert med fiskelyckan denna dag så jag kunde inte se hur de såg ut heller. De berättade i alla fall att de brukade fiska där och sen sälja fisken till restaurangerna som låg tvärsöver gatan.

När jag gått tillbaka till bilen och vi gjorde oss beredda att åka därifrån kom fiskegubbarna tillbaka. När de såg var vi parkerat fick vi veta att vi tydligen ställt oss på en handikappparkering. Inte en skylt fanns i sikte, men istället för vita streck i marken var det blå streck, fast nästan helt bortslitna, och det borde vi tydligen sett. Den ena gubben gick fram till det täta buskaget som växte vid parkeringen och vek undan grenarna och en bit in, totalt dolt av träden, fanns en handikappskylt… De berättade att det jobbade en mycket nitisk polis där som brukade lappa folk som parkerat där utan att (förstås!) veta att det var en handikapplats. Överklagade man så fick man rätt, men det brukade ta runt ett år att överklaga och man måste ju ta sig till rätten i Fort Pierce under förhandlingarna så det var inte mödan värt för turister direkt. Helt otroligt att det får gå till så tyckte vi, och de höll ju med förstås. Men det var absolut ingen idé att försöka förhandla med polisen fick vi veta. ”She weighs about 440 pounds, and you don’t mess with her!”. Jahapp, så är det med det!

En bra sak till fick vi reda på. En bit längre bort fanns en del av stranden som heter Walton Rock Beach, och på den delen är det tillåtet att ta med hundar! ”Fortsätt bara längre bort på denna vägen, stranden är nästan mittemot kärnkraftverket som ligger där borta”. Eeh, kärnkraftverk precis vid stranden, det lät ju lite sådär men det var ju värt att kolla in i alla fall.

När klockan närmade sig tre åkte vi tillbaka till hotellet, och då hade familjen B redan anlänt. Åh vad kul det var att träffa dem igen! Framförallt ser man ju på barnen att tiden gått (vi vuxna är ju evigt unga givetvis!), de har tre pojkar och mellanpojken, Christoffer, och Max har varit vänner ända sedan de fann varann allra första dagen i förskoleklass. Sist gång jag såg dem var de alla tre mer eller mindre barn även om de två äldsta var i början av tonåren, nu kände jag inte igen William, den yngste, och Christoffer är 1,98 lång och därmed till och med längre än mig! Kändes lite märkligt!

Rummen var fortfarande inte klara så vi blev sittande nere i matsalen och pratade, och pratade, och pratade. Det var en del att ta ikapp! På kvällen sen gick vi och åt på en thairestaurang som vi i familjen Villing var på i somras och där de har riktigt god thaimat. En mysig dag och kväll!

IMG_4239

Lillsemester i Fort Pierce, Florida

av utvandrare

För ett par månader sen fick vi ett mail från vänner i Sverige, de skulle fira jul i Florida och frågade om vi hade möjlighet att åka ner och träffa dem där. Klart vi ville! Björn har träffat dem några gånger sen vi flyttade men jag har haft det så stressigt varje gång jag varit i Sverige så jag har inte hunnit med att besöka dem alls, så jag hade inte sett dem på tre år.

De skulle vara i Florida i två veckor ungefär och åka runt lite grann, så efter mycket om och men och letande efter passande resmål som inte låg alltför långt bort från oss så bestämde vi oss för att mötas i Fort Pierce på Floridas östkust den 27-30 december. Vi skulle bila ner, en tripp på – i bästa fall – drygt tio timmar + stopp för mat och toabesök.

Från början hade vi tänkt att lämna in hundarna på boarding, men eftersom Java skadade sig så hängde det länge i luften hur det skulle bli med Floridaresan för min del. I värsta fall, om benet fortfarande behövde dagliga omläggningar, så fick jag bli hemma och de andra åka själva. Men vi hade tur, benet läkte på som det skulle och till och med lite bättre än väntat. Så efter lite förhandlande med veterinären så kunde vi åka in på morgonen den 26:e och byta till ett bandage som sen kunde sitta på till den 31:e när vi var tillbaka igen. Resan var räddad för min del!

Så på morgonen den 26:e packade vi bilen och åkte först till veterinären för bandagebyte innan vi anträdde resan till Florida. Vi reste redan den 26:e för att vara på plats och lite utvilade när familjen B skulle komma den 27:e. Väl hos veterinären kom det givetvis in ett akutfall precis efter att vi satt oss i väntrummet, så det blev en lång väntan för vår del eftersom akutfallet ju måste gå före Javas bandagebyte. Klockan 9 hade vi tid, men klockan blev 11 innan allt var klart och vi kom iväg. Det skulle bli en sen kväll ute på vägarna, med andra ord!

Först rullade det på bra. För den som händelsevis ska ut och köra bil på sydostkusten här i USA kan det vara bra att veta att de stora vägarna i North Carolina är riktigt bra, oftast minst 3 filer åt vardera hållet och hyfsat välunderhållna. Georgia likadant, hyfsat fina vägar och många filer. Florida är rena drömmen, många filer och det flyter på bra. Men South Carolina… Två filer åt vardera håll och dåliga vägar gör att det inte behöver hända några större saker innan det blir långa köer. Men bensinen är billig, så vi misstänker att de inte lägger på särskilt mycket skatt alls så det finns väl inga pengar över till att underhålla och bygga ut vägarna. Så blir det när snålheten bedrar visheten!

En vän här i Greensboro var också på väg ner till Florida men låg ett par timmar före oss, så vi fick rapporter från dem att det var mycket köer. Och det var ingen överdrift, vi kröp fram genom större delen av South Carolina. Det tog nästan 9 timmar att köra till Savannah och det ska ta runt 5 timmar egentligen. Seeegt!

I Georgia stannade vi vid en bensinmack som även hade Dunkin’ Donuts och tankade och provianterade lite. Jag gick en sväng med hundarna där, och blev riktigt beklämd. Det låg flera bensinmackar på rad, och precis bakom dem låg ett tiotal hus. Vid ett av dem satt en ung mamma med sin lilla dotter och pratade i telefon ute på verandan. Deras närmaste granne var ett skrotupplag. Tänk att växa upp så, med luften tjock av bensin- och dieselångor och med en så ful och skräpig miljö runt sig. Fruktansvärt!

Det trevliga annars med att bila söderöver såhär på vintern var att temperaturen hela tiden steg. När vi åkte hemifrån på morgonen var det 28F, cirka -2C. Klockan halv två på natten var vi i Florida och trots att det alltså var mitt i natten visade termometern på hela 22 grader varmt! Ljuvligt!

IMG_4236

Överallt kom folk fram och kommenterade Javas ben när vi stannade och rastade henne. En kille berättade att deras labradorblandning hade brutit benet en gång. De hade haft honom uppe på flaket på deras pickup, och rätt vad det var hade hunden ramlat av. Jag ryser när jag tänker på det, här ser man överallt folk som kör runt med sina hundar på flaket utan att de sitter fast överhuvudtaget. Varje gång jag ser det håller jag andan när de svänger och hoppas att hunden inte ska falla av. Det borde förbjudas i lag att göra så, varför kan de inte åtminstone sätta på hundstackarn en sele och sätta fast den?!

Vi sniglade oss fram, och diskuterade om vi skulle försöka ta oss hela vägen idag eller stanna över natt nånstans på vägen. Till slut enades vi alla om att vi ville komma fram, även om det blev sent. Och sent blev det, strax efter 2 på natten rullade vi in i Fort Pierce! Vi hade försökt boka ett rum på det hotell vi skulle bo på de övriga nätterna, men det var fullbokat. Även flera andra hotell vi prövade med var fullbokade. Skumt.

Till slut gav vi upp att försöka boka på nätet och åkte till första bästa motell vi såg. Jag släppte av Björn så att han fick gå in och kolla om det fanns rum, och då fick han förklaringen på att det var så fullbokat överallt. Marriott hotell hade haft en vattenläcka och varit tvungna att evakuera sina gäster och hysa in dem på andra hotell, och därför lagt beslag på de flesta lediga rum. Den berömda Villing-effekten strikes again, så typiskt att det ska hända nåt sånt just precis den natt vi kommer och inte har något bokat i förväg! Dessutom kunde vi ju inte bo precis var som helst utan hundar måste ju även vara välkomna. Vi fick i alla fall tips om ett par andra motell vi kunde testa och åkte vidare dit. Första var också fullt, men under över alla under, nästa hade både två rum lediga OCH accepterade hundar! Tjoho!

Halv tre på natten kunde vi äntligen lasta ur hundar och packning ur bilen och installera oss. Då hade vi rest i 17,5 timmar och var rätt möra! Men ärligt talat var det inte förvånande att detta motell var ledigt. Sunkigare ställe har jag aldrig bott på… Men det var ändå rent (förutom heltäckningsmattan som såg ut att ha varit med ett tag) och det var ju inte många timmar vi skulle vara där så det fick gå. Vi mer eller mindre stupade i säng och fick några timmars välbehövlig sömn. Såhär såg det ut, stort var det inte!

IMG_4237

 

Mer om resan imorgon, det här inlägget blev långt nog ändå! 🙂

Tomten finns! I kön till Starbuck’s, närmare bestämt.

av utvandrare

Efter att ha gått upp jättetidigt imorse (definitionen på jättetidigt är i detta fallet 06.00), ätit frukost, fixat lunchlåda till Tess, gått ut med hundarna, slagit knut på mig själv för att komma på kreativa sätt att få i Java alla fyra mediciner (6,5 tabletter) utan att hon vare sig spottade ut dem, kräktes eller vägrade äta de smaskigheter jag erbjöd för att hon vet att medicinen är gömd inuti, övningskört med Max till skolan, kört till veterinären med Java och suttit i väntrummet och jobbat medan de bytte gipset, så var jag trött. Så där trött så att jag kände att får jag inte en kopp kaffe nu på stört så kommer jag att börja gråta. Innan jag fick åka hem skulle jag dock hämta upp Max på skolan. Han har sin ”hell week” den här veckan, vilket innebär att han har sluttentor i samtliga ämnen. Han har sina tentor på förmiddagarna, så därför hämtar jag upp honom när han är klar vid 10.30 så att han ska slippa sitta kvar i skolan och vänta på skolbussen som går först kl 15.00.

Innan jag hämtade honom körde jag därför till närmsta Starbuck’s för att få i mig lite koffein. Det är återhållsamhet som gäller i ekonomin efter Javas bravader så det var med stor tvekan jag körde dit överhuvudtaget, men nöden har ingen lag. En dubbel tall cappuccino måste det bli om jag skulle överleva dagen!

Vid Starbuck’s var det lång kö till drive through, och när jag äntligen kom fram till luckan för att få mitt kaffe sträckte kassörskan fram mitt kvitto och sa att det var gratis. ”Va?!” sa jag. ”The lady in the car in front of you paid for your coffee” sa hon då. ”Va?!” sa jag, igen. ”Men, hur… alltså… varför?!” ”Hon sa bara att jag skulle önska dig en riktigt god jul!”

Alltså, vad säger man?! Vilken fantastiskt trevlig överraskning, och vilken osjälvisk sak att göra! Jag önskar bara att jag hade kunnat tacka henne men hon hade ju kört därifrån för länge sen förstås, så jag kommer aldrig ens att få veta vem det var. Jag ska absolut göra något liknande för någon annan, vad glad, och paff!, man blir över en så helt oväntad god gärning. Änglar, visst finns dom!

Äntligen hemma!

av utvandrare

Igår ringde telefonen vid 1-tiden med det efterlängtade beskedet att Java fått på ett nytt bandage + gips, och att hon kunde få åka hem. Äntligen!

Efter lite strapatser på vägen till veterinären (berättar mer om det senare) fick vi äntligen träffa henne igen. Hon blev så glad att hon höll på att krypa ur skinnet när hon fick se oss, tur att hon fått gips utanpå bandaget annars hade hon nog förstört sin tass fullständigt så som hon for runt! 🙂

Tassen ser förhållandevis bra ut. Det har börjat läka så smått, men nu ska hon ha ett wet to dry-bandage på foten + gips åtminstone fram till helgen, så får vi se hur det ser ut sen. Problemet med ett sådant bandage är att det måste bytas hos veterinären varje dag, så det blir dagliga turer dit nu den här veckan. Men huvudsaken är att hon blir bra igen, även om det blir meckigt. Vi har redan varit där idag och bytt det för första gången, och det gick åtminstone väldigt snabbt att byta. Högst en kvart, så var både gips och bandage ersatt! Jag hade med mig datorn och hade tänkt sitta och jobba lite men hann bara nätt och jämt komma igång innan det var klart 🙂

När vi kom hem igår var det inte helt lätt att hålla ordning på lilla tösen. Det var ingen tvekan om att hon var glad åt att vara hemma igen! Hon studsade mer eller mindre jämfota upp och ner trots att jag försökte hålla henne nere med kopplet, och när Morris kom och mötte var lyckan total. Även Morris blev faktiskt jätteglad! Han har annars njutit i fulla drag åt att vara ensamhund så jag blev faktiskt lite orolig att han skulle tycka det var jobbigt när Java kom tillbaks, men han fick rena tokrycket och sprang runt, runt och gjorde ideliga lekinviter mot Java. Till slut fick vi ge dem ett par hundkex var så att de skulle lugna ner sig. Efter ett par timmar somnade båda väldigt förnöjt framför öppna spisen…

IMG_4226

Nu står Java på antibiotika, antiinflammatoriskt (Rimadyl) samt smärtstillande (Tramadol). Dessutom sa veterinären idag att de fått svar på den odling som gjorts, och då upptäckte de bakterier som den antibiotika hon fått hittills inte tar. Så det blev ytterligare en kur med en annan antibiotika, som är lite speciell. En möjlig biverkan är att den kan påverka benmärgen och orsaka blodbrist. Det är inte så vanligt att hundar får den biverkningen, men människor som tar den här medicinen råkar ganska ofta ut för det. Därför måste vi vara jätteförsiktiga när vi ger henne den, vi måste ha handskar på oss när vi tar i medicinen och sen tvätta händerna noga efteråt. Jag frågade om jag kanske behövde en ”rymddräkt” i stil med såna som man har när man behandlar ebolapatienter men det skulle inte behövas tydligen… 🙂

Förhoppningsvis ska hon bli helt återställd i alla fall. Det har varit en pärs, inte minst innan vi visste vad som skulle behövas göras och hur mycket pengar det skulle gå på. Självklart vill man ju göra allt som står i ens makt, men det finns ju gränser för hur mycket man har råd med också. Hittills är vi upp i nästan 5900 dollar, och än är det inte slut… Den riktigt dyra behandlingen (VAC-bandage + sjukhusvistelse) ska ju vara över i alla fall, men nu är det 43 dollar att hosta upp varje gång vi ska byta bandaget och sen vet man ju aldrig om det blir några komplikationer. Det blir till att leva på vatten och bröd ett tag framöver, men det är det värt!

De närmsta 4 veckorna är det strikta koppelpromenader på 5-10 minuter som gäller. Inga trappor och inga skutt och vilda lekar. Däremot slipper hon burvila åtminstone, det är ok för henne att gå runt i huset så länge som vi spärrar av trappan. Nu återstår bara att få Java att förstå vad ”lugna koppelpromenader” betyder…

IMG_4228

Imponerande bandage!

av utvandrare

Det blir mycket Java nu, men det kan inte hjälpas! Måste bara få visa en av de senaste bilderna som veterinären har skickat. Här snackar vi bandage, det ser ut som det skadade benet är ungefär dubbelt så långt som de andra! Jag förstår inte hur hon kan gå överhuvudtaget med det jättebandaget men det funkar tydligen. Jag tycker hon ser aningens piggare ut här också, hon gillade nog att få komma ut ur buren!

IMG_0232

Bilder och uppdatering på Java

av utvandrare

Veterinären ringde precis och uppdaterade läget för Java. Hon äter med rejäl aptit, vilket ju känns jätteskönt. Är det något hon har så är det god aptit så om hon slutar äta är det verkligen inget bra tecken. Hon får även gå korta promenader så hon kan kissa och bajsa, hon stöder lite lätt på foten då så hon verkar inte ha ont. Alla värden är bra dessutom och inget tyder på att hon har ont. Hon får även smärtstillande tre gånger om dagen.

Veterinären ville inte svara riktigt på mina frågor om oddsen för att tassen ska klara sig, de är ju som sagt väldigt försiktiga med att lova saker här. Hon sa hela tiden att vi får se på måndag hur tassen ser ut då. Men det skinnet som än så länge inte blivit grått och dött såg i alla fall bra ut igår och man kunde se ansatser till att det börjat fästa. Hon sa också att de hade kollat blodcirkulationen i tårna och alla tår hade bra blodcirkulation så det var ju väldigt positivt. Det är rena tortyren att bara gå och vänta och vänta men det finns ju inte mycket annat att göra.

Hon sa även att jag gärna får komma och hälsa på om jag vill, men jag är jättekluven. Java är otroligt fäst vid mig, och jag vet helt enkelt inte om det är en så bra idé att komma dit en kort stund och sen lämna henne igen (besökstiden är 30 minuter). Det kanske bara gör det ännu värre. Jag får fundera på det, men det hade ju känts bra att få vara med henne en stund i alla fall och kanske kunna ta med hennes egen filt och lämna där om det är ok.

Den gulliga veterinären fick min mailadress, så nu har hon tagit kort på Java och skickat över. Jag ska få ännu fler kort ikväll och imorgon. Väldigt snällt och omtänksamt! Samtidigt så skär det i hjärtat att se Java, hon ser så trött ut. Sen har hon ju hängande ögon så även om hon ser ledsen ut så behöver det inte vara så illa som det ser ut. Men jag ser ju tydligt på blicken att hon inte mår jättebra över att vara där, men det är ju för hennes eget bästa så det är bara att bita ihop. Men åh vad man önskar att det gick att förklara för henne varför hon måste vara där! Så här ser hon ut:

IMG_0217 IMG_0220 IMG_0222

Java påkörd

av utvandrare

Jag hade tänkt att rycka upp mig när det gäller bloggandet och försöka komma ikapp lite grann den här veckan. Även om året minst sagt varit tungt så har det ändå hänt lite roliga grejer under sommaren och hösten som jag hade tänkt ta tag i och skriva om. Men så blir det inte riktigt än, utan nu kommer ett jobbigt blogginlägg till.

I söndags skulle jag och Björn gå ut och gå med hundarna som vanligt. Vi åkte till en trail som ligger precis vid en ganska så starkt trafikerad väg, man parkerar i en liten ficka som har plats för max tre-fyra bilar precis vid vägen. Själva trailen går i skogen längs med en sjö och är jättefin, men parkeringen är ju lite lurig. Vi går ofta där, och trots att parkeringen är så precis vid vägen är jag aldrig orolig. Hundarna vet vad som väntar och går alltid raka vägen in i skogen, och jag parkerar alltid så att bakluckan vätter in mot skogen.

Den här gången gick det dock inte så bra. Antagligen såg Java nånting från fönstret när vi körde in på parkeringen, för direkt jag öppnade bakluckan tog hon sats och bara rusade ut på vägen. Vi hann inte fatta nånting innan det var för sent. Naturligtvis kom en bil i hög fart (det är en 80-väg), han som körde hade imponerande snabba reflexer och tvärbromsade och först trodde jag att det kanske kunde gå vägen men tyvärr gjorde det inte det. Java blev påkörd, skrek allt vad hon orkade och hoppade tillbaka till oss på tre ben. Vänster bak var skadat. Björn lyfte in henne och hon satt och gnällskrek och la huvudet på hans axel och var alldeles chockad förstås. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att jag inte var mer vaksam när jag öppnade den där förbaskade luckan, nu är hon skadad och har ont och det är mitt fel…

In med henne i bilen och i ilfart till veterinären. Det var ju söndag som sagt, så vi fick åka till en akutveterinär. Jag bara skakade i hela kroppen och storgrät, det var den värsta bilresa jag varit med om. Väl framme rusade jag in och kunde bara nätt och jämnt få fram till receptionisten att jag hade en påkörd hund ute i bilen. Två stycken kom springande ut och hjälpte oss att få in henne.

Lång historia kort: det första beskedet vi fick var ganska positivt. De röntgade benet, magen och lungorna och kunde konstatera att hon inte hade några inre skador och inga frakturer. Inga tecken på chock heller, rädd var hon ju och ont hade hon men rent medicinskt var hon inte i chock. Däremot var skinnet på tassen skrapat och behövde ses om. Vi andades ut och kunde knappt tro att vi hade haft en sån tur, hon kunde lika gärna dött direkt!

Alltså åkte vi hem med beskedet att vi skulle få komma tillbaka och hämta hem henne nästa dag. De ville behålla henne för observation över natten för säkerhets skull. Dan efter åkte därför jag och Max för att hämta upp henne tidigt på morgonen innan Max skulle till skolan. Då kom kallduschen.

Bakbenet var mycket värre däran än vad de hade sett dagen innan. Skinnet på tårna är helt borta, och skinnet på foten och upp till ankeln hade lossnat och var helt ihoprullat. De hade inte resurser för att ta hand om det där, utan rekommenderade Carolina Veterinary Specialists (CVS) som är experter på såna här skador. Nu är det inte alltid helt lätt att veta om man kan lita på vad folk säger till en här. Var det verkligen så illa som de sa, eller ville de mjölka ur oss mer pengar? Både Björn och jag har varit med om att läkare velat göra en massa extra behandlingar som vi vet inte är nödvändiga, så vi har lärt oss att vara misstänksamma. Första tanken var därför att åka till vår vanliga veterinär som vi känner och litar på, för att få en second opinion. Men denna veterinären var verkligen påstridig och rekommenderade absolut cvs eftersom skadan var riktigt allvarlig, hon hade aldrig sett något liknande. Bilhjulet hade antagligen rullat över tassen så att tårna ”exploderat” (också ett uttryck att använda när man pratar med en matte som sitter och gråter och är helt förstörd…).

Så vi åkte till slut till cvs vilket i efterhand nog var ett bra beslut. Max skippade skolan och följde med mig istället, han såg nog att jag inte var i skick att vara ensam just då. Detta höll verkligen på att ta knäcken på mig, det har varit för mycket i år helt enkelt och nu var det som att det blev en reaktion på allt som hänt och jag kunde bara inte sluta gråta. Fina Max var ett stort stöd!

Väl på cvs så fick vi komma in tämligen omgående eftersom de ringt från akutveterinären och förvarnat om att vi skulle komma. Med oss hade vi röntgenplåtar och Javas journal. Vi fick träffa en kirurg som verkade jätteduktig, hon var rakt på sak utan fjäsk vilket jag gillar.

Nu hade vi i princip tre val. Man kunde lägga på ett wet to dry bandage vilket är den mer traditionella behandlingen. Ett sådant bandage måste bytas varje dag, fördelen är att man kan ha hunden hemma under behandlingen men nackdelen är att man måste in till veterinären varje dag, sedera hunden och byta bandage. Det tar också väldigt lång tid innan såret är läkt, några månader får man räkna med. Andra alternativet är ett VAC- bandage. Det är ett vacuumbandage som skapar ett negativt tryck och som tillsammans med någon slags lösning som man lägger på såret gör att läkningen tar ordentlig fart. Fördelen är att såret läker fortare och att man kan rädda hud som annars skulle dött, nackdelen är att hunden måste ligga kvar på sjukhuset under hela behandlingstiden. Tredje alternativet var att amputera benet. Ett fjärde alternativ om man ville behålla benet men huden börjat dö var att transplantera men det är så dyrt (upp mot 16000-20000 dollar om det vill sig illa) att det inte var något alternativ i vilket fall som helst.

Vi bestämde oss för alternativ 2, VAC-bandage. Amputera är inget alternativ, jag tror inte Java som är en så stor och aktiv hund kan leva ett bra liv med bara tre ben. Wet to dry bandage var i och för sig något billigare och skulle göra att vi kunde ha henne hemma hela tiden men oddsen var inte lika bra som med VAC.

Så nu ligger hon på sjukhus sen i söndags. Idag bytte de bandage, det kan högst vara kvar i tre dagar innan man måste byta. Så idag var något av en ödesdag, så länge som bandaget sitter på kan man inte se hur såret ser ut så det var först nu som vi kunde få reda på om skinnet klarat sig och börjat fästa. Jag sov inte många timmar inatt kan jag säga… På eftermiddagen ringde veterinären och var försiktigt positiv. Tassen var fortfarande svullen, men det var normalt. En liten del av skinnet var grått vilket betyder att den delen är död, men det mesta såg friskt och fint ut och hade börjat fästa. Dock var de tvungna att lägga på ett nytt VAC-bandage för att ge huden ytterligare en chans att börja läka. Mer pengar och ytterligare dagar på sjukhus för Java, men nu måste vi göra allt vi kan för att detta ska sluta bra.

På måndag ska de ta av detta bandaget, och vad jag vet så kan man inte fortsätta behandlingen med VAC efter det så då måste huden ha börjat läka. Ny ödesdag på måndag med andra ord… Denna väntan tär verkligen på en, men nu känns det lite ljusare åtminstone.

Jul i sommarvärmen

av utvandrare

Idag är det Veterans Day här i USA, det är en helgdag för att ära krigsveteranerna. Det innebär att skolorna och vissa arbetsplatser är stängda, vilket Tess och hennes kompis ville utnyttja genom att åka till Four Seasons, Greensboros enda ”riktiga” mall. Vilket var helt ok med mig, skönt att komma hemifrån lite och jag packade ner datorn i ryggsäcken och planerade att sätta mig på Starbuck’s och jobba medan de shoppade loss.

Väl framme gick det knappt att hitta en enda parkering, det verkade som om större delen av Greensboros befolkning hade fått samma idé som vi! När vi klev ur bilen ångrade jag mig nästan att jag gått med på detta just idag. Värmen riktigt slog emot oss när vi öppnade bildörren, det var 22 grader varmt, strålande sol och alldeles ljuvligt ute. Jag hade ju varit på långpromenad med hundarna på morgonen men då, klockan 8, var det bara 6 grader varmt. Att känna värmen nu var helt underbart, och jag kände återigen att jag nog helt enkelt inte är gjord för vinterväder. Visst är det jättefint med gnistrande snö, -5 grader och strålande sol, men det räcker med nån vecka om året för min del och då kan jag lika gärna åka på semester upp i bergen för att få uppleva snön, jag behöver inte bo med den…

Men det var ju lite sent att dra sig ur då, så vi gick in och möttes omedelbart av Julen med stort J. Juldekorerandet har redan hållit på ett tag, Halloween var knappt över innan julen tog vid, och nu var det juleljus, granris och bjällerklang vart man än såg. En rejäl kontrast mot sommarvädret ute!

IMG_4125

 

Åtminstone har inte tomten dykt upp än. Framför granen (på bilden ser vi den från baksidan) finns en ”tron” där tomten sitter så att barnen kan komma och sätta sig i hans knä och tala om vad de önskar, men det blir lite närmare jul.

Varje gång jag ser tomten ute på köpmarknader kommer jag att tänka på när Max fick prata med tomten på Jul på Liseberg när han var 4-5 år gammal. Hans absolut största önskan i livet då var att få en brandbil, han hade pratat i månader om hur mycket han ville ha en. Så när jag och Björn hittade en jättefin stor sak med små brandmän som man kunde leka med, en stege som gick att fälla upp och med en brandslang som kunde spruta riktigt vatten, så var vi otroligt nöjda. Så glad han skulle bli! Och det hade han säkert blivit också, om det inte var för den förbaskade tomten som fick höra vad han önskade sig. ”Åh en brandbil, ja det förstår jag att du vill ha! Och du vill väl ha en med sirener som tjuter va?” Hela Max lyste upp, självklart ville han ha en med sirener! Så när julafton äntligen kom och han fick en fjantig brandbil som visserligen gick att fälla upp stegen på, och som hade små brandmän som kunde köra bilen och stå på stegen, och med en brandslang som sprutade riktigt vatten, men INTE HADE SIRENER, så var hela julen förstörd. Lisebergs ledning kommer aldrig att få veta vilken tur det var att jag inte fick den där tomten mellan fyra ögon, det säger jag bara!

Nåja, tillbaks till köpcentret… Folkmängden till trots lyckades jag få ett bord på Starbuck’s och kunde jobba ett par timmar. Tjejerna hade jättekul och Tess hittade både tröja, skjorta och örhängen. De såg även en militär i full mundering som också var på shoppingtur. Rätt vad det var gick en äldre dam fram till honom och gav honom en stor kram och talade om för honom hur stolt hon var över honom och hur glad hon var att såna som han fanns som ”served our country”. Här är man verkligen patrioter på ett sätt som vi inte kan ana hemma i Sverige. Ska skriva lite mer om det i ett senare inlägg, det blir för mycket nu!